Hoppas på framtiden och egen kapacitet...

Dagens fyra timmar långa föreläsning lärde mig många matnyttiga saker.

Inte bara om människors utveckling genom livet, utan även om mig själv. 
Saker som ni har påpekat för mig genom de senaste åren, men som jag inte riktigt kunnat ta till mig
utan djupare kunskap om fenomenet.  

 Ni har sagt att ni beundrar min förmåga att se saker på ett positivt sätt,  att jag orkar kämpa för att begagna mig nya kunskaper och kunna växa trots vår svåra situation. 

Jag har sett det som att det är någonting vem som helst i min situation skulle klara av, men det är inte riktigt så insåg jag idag. Man måste ha vissa förutsättningar för att kunna göra det, och gör man det så ökar chansen att framtiden blir ljus.

Det gjorde mig både glad och stolt över min egen kapacitet och mina framträdande personlighetsgrad som påverkar hur jag hanterar svårigheter i mitt liv (även kallat copingstrategier).

För fyrtio år sedan trodde man att människor utvecklades tills de var ungefär 20 år, sen var man färdig.
Nu vet man att människor förändras livet igenom, och hur de utvecklas som vuxna påverkar hur de kommer hantera ålderdomen.

Det finns så många olika sätt att hantera sin tillvaro på och det är ofta den grundläggande självkänslan (som man har med sig från barndomen, anknytning och så vidare) som avgör hur man hanterar kriser.

Om man har en positiv livssyn och förmåga att se glaset som halvfullt så har man större möjlighet att lösa situationer på ett bättre sätt. 

För att behålla sin självkänsla genom livet finns det vissa hållpunkter man ska försöka fokusera på. 

• Bland annat att alltid lita mer på sin egen bedömning än andras (tills motsatsen bevisats genom att man är öppen för argument),
  
  
• Att inte acceptera negativa stereotypider (vare sig sina egna mot andra eller andras om en själv)
  
  
• Att söka positiva samspel med andra människor (att nära bra relationer och minimera de som gör en illa)
  
  
• Att framhäva det man är duktig på (förkasta jantelagen, men inte på ett överdrivet sätt)
  
  

Att acceptera sig själv så som man är och tycka om sin kärna är ytterligare en.
Visst kan det tas som självklart, men det är långt ifrån en realitet för många. 
Det jag insåg idag var att jag har otroligt goda förutsättningar att kunna växa med kunskapen jag förvärvat genom de svårigheter jag har i min ryggsäck.

För att kunna lösa en "ojämvikt" i livet på ett positivt sätt (läs kris) behöver man vissa förutsättningar.

• Intellektuell flexibilitet
  
  
• Förmåga att lära sig av tidigare situationer och mod att våga prova nya saker
  
  
• Förmåga att kliva utanför sig själv och se på varför saker blivit som de blivit.
  
  
• Tillgång till ett bra nätverk, familj, vänner och proffs.
  
  
• Förmåga att se saker på ett positivt sätt.
• En personlighet som vågar blicka framåt istället för att älta.
  
  
• Fysisk aktivitet (tro det eller ej)

De ovanstående sakerna har jag.  Den sista punkten insåg jag i helgen (och fick lära mig idag) 
Jag hade haft en ovanligt tuff vecka och humöret gick ner ju närmare helgen jag kom.
På fredagen var jag direkt vresig och hade nära till tårarna nästan hela tiden. Jag orkade knappt prata med folk och än mindre dra på smilbanden. 
Samma sak på lördagens morgon. Vid lunchtid släpade jag mig efter mycket om och men bort till mitt inplanerade yoga-pass.
I takt med yogapassets gång hände något inom mig. Antagligen var det alla endorfiner och den mindfullness det ändå innebär att ha fokus på andning och kropp, men genom ett trollslag så mådde jag mycket mycket bättre.
Det är inte första gången jag känner så, men den här gången var det så klockrent den fysiska aktiviteten som hjälpte mig att släppa bekymren jag bar på. 
Jag bad vännen jag gick på passet med att påminna mig att träna nästa gång jag blev på dåligt humör..
Haha, jag vet, det är inte så lätt, eftersom man kanske inte är så mottaglig när man är på sugigt humör, men har man den intellektuella förmågan att se på sig själv utifrån så kan man ta sitt förnuft till fånga.

Sen är det den där faktorn med det sociala stödet. 
Mina vänner och min familj är resursstarka individer som är inspirerande och stöttande. 
I den inledande krisen när jag hamnade på kvinnojouren hamnade jag ofrivilligt i en sållningsprocess.
Agnen från vetet sparades omsorgsfullt. Det blev en period då jag fick lov att överblicka och omskapa relationer. 
Jag fick helt enkelt välja bort vissa relationer som var destruktiva och prioritera de relationer som får mig att växa. Relationer där jag känner att det finns ett ömsesidigt givande och tagande samt en respekt för min integritet. 
Jag kämpar fortfarande med att inte falla tillbaka i gamla spår där jag blir självutplånande. 

Det sociala stödet som faktor i copingstrategier är viktigare än man tror. 
Att omge sig med människor man respekterar och lär sig av är utvecklande på fler nivåer än en. 
Studier har visat att det skyddar mot hjärt och kärlproblem och kan ha en stärkande effekt på immunförsvaret.

Jag har haft turen att ha en bra självkänsla i grunden och kunnat bära med mig den som en plattform att falla tillbaka på. Dessutom är jag en positiv människa i grunden. 

Förra veckan åkte jag fram och tillbaka hos doktorn flera dagar då de misstänkte njursten. 
Min reaktion på det var så tydligt talande för den positiva grundsynen.
Mina vänner sa; Åh, vad jobbigt, du som redan har det så tufft. 
Min reaktion var; Det kunde ha varit värre... Det här går ju över! 
Och det är lite så jag gör överlag. Försöker se möjligheter och lösningar. 
Det är ju därför jag skickar brev till myndigheter åt höger och vänster, ringer och står i. 
Jag ger inte upp och jag vägrar kapitulera.
Vill växa med erfarenheterna och stagnation är inte ett alternativ.

Om tio år vill jag kunna se tillbaka på den här perioden och känna stolthet över att jag valde att sätta mig över en potentiell offerroll och istället välja att figthas. 

Men det är som sagt inte enbart min egen prestation. Det är min mammas prestation, som gav mig så mycket kärlek att jag har en överdos i mitt habitus. 
Det är min morfars och pappas prestation som gav mig kärlek och manliga förebilder som inte stämmer överens med de dåliga val jag gjort.
Det var mina syskons prestation för att de fick mig att utveckla eq genom konfliktlösningsförmåga ;-)
Det är min prestation för att jag med hjälp av min intellektuella flexibilitet, aktivt kunnat välja sättet jag vill hantera detta på. 
Det är mina kära vänners prestation för att de stöttat och stärkt mig genom att jag har fått känna att jag i min tur kunnat vara en bra vän till dem och hjälpa dem genom deras egna svårigheter.
Det är ett pussel som får mig att tro att min egen personliga lösning av krisen (inte problemet, för det är av en annan karaktär) kommer bli ett positivt resultat i fråga om bättre vanor, bättre hälsa och personlig mognad. 

Helt enkelt en bättre framtid med en utökad förmåga att skapa och bibehålla positiva relationer av alla de slag.
För den förmågan finns redan. 

Som föreläsaren avslutade ; Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det! 

Så, nog med navelskådning för den här månaden :-) 



Puss å kram