Tabula rasa på kvinnodagen 2011!

Om en liten stund kommer det över ett gäng kvinnor hem till mig. 

Kvinnor som utan att blinka har kämpat outtröttligt för att hjälpa mig och mina barn i den situation vi befinner oss i. 

Vi ska skåla i champange och äta tårta med ett stort fett kvinnotecken på.

Vi ska fira att just vi har fötts till kvinnor, har möjligheten att uppfostra våra söner till medvetna medborgare och med vår egen medvetenhet och våra diskussioner, försöka bibehålla den lilla makt vi de senaste hundra åren har tillförskanskat oss.

Men i allt detta blir jag bedrövad.
Över att människor ska behöva ha det såhär. Över att min kvinnodag för två år sedan spenderades såhär.
Men framförallt att det ska behöva bli så laddat med behovet av en internationell kvinnodag.
För själva anledningen till det är anledningen till att vi behöver en kvinnodag. 

I Sydafrika har varannan kvinna blivit våldtagen. Med andra ord en fjärdedel av befolkningen.
Det är norm. Något man får finna sig i och i bästa fall en tröstande klapp på axeln med igenkännande nick.
Jag vet hur det känns. Det blir inte bättre av klappar på axeln eller att andra har råkat ut för samma sak.

Folk säger att vi är världens mest jämställda land och därför är jämställdhetsfrågan utspelad!
Men även om vi är det, så är det inte jämställt.
Och bara för att man har vunnit sm, så slutar man väl inte att träna, som någon klok människa sa?
1951 valdes den första SVENSKA kvinnan in i kungliga vetenskapliga akademien.  (Marie Curie blev hedersmedlem 1913)
2002 valdes den första kvinnan in i Kungliga vetenskaps akademien inom det tekniska skrået.
Inte ens vetenskapen är jämställd. Detta var inte mer än nio år sedan.

Jag har efter lång och enträgen kamp lyckats få myndigheter att kanske förstå att det ligger någonting i det jag säger.
Jag har blivit bemött som en jobbig jäkla målsägare som inte ger sig. Jag har blivit utskälld av poliser som tyckt att jag har gjort för mycket själv, att de skulle sköta utredningar som de ändå bara lade ner utan att titta på dem.
Jag har skickat brev till passiva psykiatriker som låtit patienten själv författa sina sjukintyg,
jag har kämpat förgäves för att hindra en pappa som hotat att ta livet av sin son få träffa honom.
Rättsväsendet tycker jag ska vara tacksam för att de har gått på "min" linje.

Men jag har ingen linje. Jag har barn. Barn som jag försöker skydda.
Jag vill inte mitt ex något ont.
Den som följt min blogg de senaste åren, VET
hur jag har kämpat för att han ska få vård.
En vård som han hade önskat sig själv om han hade varit frisk.
Jag vill tro att han hade önskat att jag skulle agera som jag gör nu om han hade varit normal.
För om jag var en fara mot mina barns far och dem själva i mina tankar och resonemang,
så hade jag velat att han gjorde allt som stod i sin makt för att skydda sig själv och barnen från mig. 

Han försöker få det att se ut som om vi har något slags relationskris, att jag är svartsjuk och vill sabba för honom. 
De exemplen finns ju, kvinnor som använder barnen som ett slags vapen för att jävlas med sitt ex. 
Ni som känner mig, VET att jag inte tillhör den kategorin. Att jävlas med andra ligger helt enkelt inte för mig. 
På gott och ont. Kämpar istället med att inte vara för självutplånande, utan att våga ta för mig och stå på mig när jag vet att jag blir illa behandlad. 
Det är en långsam process, men det går framåt. Precis som arbetet med jämställdheten. 
Samhällets struktur är en trögflytande massa. Förändring pågår alltid. Normer är flytande signifikanter. 
Men förändring av djupt rotade beteendemönster som socialt fenomen är ett låååångsamt organiskt produktionsarbete.

Dagsläget är så, att polisen kommer ta sig en ny titt på mitt ärende.
Vad det kommer ha för utfall vet jag inte och orkar ärligt talat inte spekulera i.
Jag har kämpat som ett djur, vet inte hur många skrivelser jag gjort. 
Har uppfattats som ett hysteriskt igelartat fruntimmer vid flertalet tillfällen. 
Det får man bjuda på när man försöker överleva. 
NU till sist har jag fått kontakt med fantastiska och engagerade personer inom polisväsendet. 
Personer som ser problematiken och kämpar för hur man ska komma åt fallen då psykiatrin, polisen och socialtjänsten borde samarbeta. 
Ett samarbete som idag inte finns, förrän en kvinna dödats och haverikommisionen tillsatts. 

Jag vill skapa en motion. Som angriper psykiatriproblematik i samband med relationsvåld. 
För det är en klart överrepresenterad grupp bland våldsverkare som dödar sina ex. 
Ingen normal och frisk person, vill se mamman till sina barn död, än mindre barnen. 
Det borde finnas andra kategorier av LPT för den här gruppen. Lång uppföljning och 
familjestöd. 
Det är när man vågar se helheten man kan göra en korrekt riskbedömning. 
Den helhetsbilden finns inte idag när polis, socialtjänst och psykiatri sitter i var sitt hörn 
med olika pusselbitar. 

Vi tar det dag för dag med försiktigt hopp om framtiden. 

Idag firar vi kvinnodagen med tårta och champagne. 

En stärkt, ihärdig och intensiv Nollställd, med siktet inställt på lösningar. 

Puss å kram