Att vara i nuet när man hoppas på framtiden...Jag lever Skvitt.

Det är svårt att ta tillvara på nuet när det är en enda stor kamp.
Men man får försöka.

Jag vet ju inget om morgondagen, och ingen annan heller för den delen.
Ändå är det svårt att inte vilja planera mitt liv och den riktning jag strävar åt.

Jag drömmer om en framtid på andra premisser.
Men jag måste utgå ifrån att det inte blir så.
Det är tungt att behöva tänka att han kanske lyckas och att mina barn lämnas kvar, förkrossade.

Det är svårt att finna energin till att göra det man behöver i vardagen och vara fullt närvarande.
Barnen märker det. Det påverkar dem.

Har många saker att ta ställning till. Att välja mellan pest eller kolera.

Polisen tog upp förundersökningen igen som sagt, men nu har de lagt ner den ännu en gång.
Vittnet, NNs gudmor, har blivit så manipulerad av honom efter att han fick reda på att hon hade ringt polisen,
att hon vänt sig emot mig.
Dessutom har de lagt ner utredningen av en totalt idiotisk anledning.

"brott kan inte längre styrkas. Efter samtal med vittnet framgår att den misstänkte aldrig avsåg att målsägande skulle få ta del av informationen"

Nä, det är väl inte så konstigt. Han berättade för sin närmaste familjemedlem att han tänkte döda oss, och att hon sen ringde polisen och mig hade han inte räknat med.

Men bara för att han säger det i förtroende till någon närstående gör inte det hotet mindre verkligt. Snarare tvärtom.  Att hota någon personligen handlar om att försöka skrämma den. Att planera det i hemlighet däremot är ju för att man strävar efter att skrida till verket och lyckas.

Man behöver inte vara Steven Hawkin för att räkna ut det. Men som det är i byråkratins Sverige, så spelar inte verkligheten någon roll. Det handlar om stadgar och regler, paragrafer och dess ryttare, inte om individens utsatthet.

Nästan alla poliser jag talat med har känt sig maktlösa då de vet att de inte kan bidra med det skydd jag behöver.
De olika myndigheterna pekar på varandra.
Men de interagerar inte.

Psykiatrin säger; Det är en polissak att ge er skydd. 
Polisen säger; Det finns ingen tillräcklig grund för att ta in honom. Hans problematik är ju psykiatrins ansvar.
Socialtjänsten säger; Vi kan ju inte göra någonting förutom att hjälpa dig att flytta. Detta är ju psykiatrins och polisens ansvar.

Sen finns inget samarbete mellan de här olika samhällsorganisationerna.
Hur ska man få till ett sådant samarbete, INNAN det tillsätts en haverikommission EFTER att en kvinna blivit mördad.
Om jag bara hade mer energi skulle jag skapa en motion och skicka in till riksdagen.


Som jag skrivit förut; Jag undrar hur stor samhällsekonomisk vinst man skulle kunna göra med ett ökat samarbete mellan organisationerna.
Det skulle räcka med att psykiatrin, utan att bryta mot sekretessen skulle kunna vara med i ett möte om eventuell gärningsmannaprofil då en kvinna blivit misshandlad av sin man, man av sin kvinna eller i regnbågsrelationer (i de fall där psykiatrin eller missbruksvården är inkopplade). De skulle kunna gradera risken på en sexsiffrig skala och därmed skulle polisen få en indikation på risken kvinnan lever under.
Dessutom får ju inte psykiatrin information om sina patienters brott. Polisen har ingen som helst skyldighet att skicka den informationen.
Om psykiatrin skulle få den informationen i sin tur, skulle de kunna vidta åtgärder som skulle kunna skydda samhällsmedborgarna från de tickande bomber som man räknar med att det finns ungefär 300 av i sverige.


Vissa dagar känns framtiden mer mörk än andra. Av olika skäl. 
De dagarna är det ibland svårt att till och med le.

Just nu har jag en sådan period.
Jag hade drömmar om min framtid. Drömmar som inte kommer infrias. 
Valet står mellan att leva i nuet och acceptera att det liv jag drömde om inte kommer bli av, 
eller att välja att sträva efter det jag vill ha på något annat sätt. 
Men om jag väljer att försöka skapa en annan framtid för mig själv, den tillvaro jag vill ha,
innebär det att jag måste ge upp någonting jag verkligen värdesätter enormt.

Som sagt. Jag har mycket svåra frågor att brottas med. Utöver de "vanliga".

Det är svårt att vara i nuet om det innebär att man måste ge upp sina framtidsmål.

Det ger mig panik ibland och får mig att bli känslig, rädd, arg och ge fritt rum åt mina värsta sidor att komma fram.
Inte för att det gör så mycket. En Nollställd i sina värsta stunder är inte så farlig.
Det är de stunder som självkänslan svajjar och bara man ser det ,så kan man göra någonting åt det.

Att medvetandegöra problem och frågeställningar är alltid första steget på vägen mot förändring.


Glad pesach alla fina människor.