Jag simmar i sirap...

Det är tungt nu.

Mycket tungt.

Vissa dagar orkar jag knappt gå upp ur sängen.

Men det beror inte på rädsla för NN.

Det beror på rädslan för att NN ska få fortsätta att sabba mitt liv så länge jag lever.

En sak som gör mig jättearg är dessutom att han förstör för mina barn.

Handlingsförlamning och enormt sömnbehov igen. Är olycklig ända in i själen.

Dessutom har jag så svårt för att prata om allt. Det är ju inte som på bloggen, där jag anonymt kan spy ur mig allt som händer och vad jag känner.
Att anförtro mig till anhöriga som redan är oroliga är som att lägga sten på börda. Det vill jag inte.

Samtidigt är jag så otroligt tacksam. Varje dag.

Små små handlingar blir stora symboler.
Idag när jag lämnade grodan på dagis viskade jag; Hejdå gubben, mamma älskar dig.
Då kastade han sig i min famn och ropade; Jag älskar dig också mamma!!!  Fröknarna började skratta.

Proggungen sa i bilen i morse; Mamma, vet du vad jag är tacksam över? Att du och jag alltid har någonting att prata om...

Jag är tacksam över så många saker, konstigt nog. Allt ifrån hur skönt tröjan jag har på mig just nu, sitter,
till att jag har ynnesten att ha en morfar som fortfarande (snart 93 år gammal) ringer mig och kallar mig sin älskade lilla groda. :-)
Igår fick jag den skönaste kramen i mitt liv och imorgon ska jag på ett möte som syftar till att hjälpa mig med avlastning i detta akuta läge.

Trots att jag är en glad person i grunden och dessutom är tacksam & lycklig över så mycket finns inte den psykiska eller fysiska uthålligheten där.
Det är det värsta med en aktiv PTS.
Det är i princip som att vara utbränd, bara det att jag har sämre förhandlingsläge en en utbränd person har.

Just nu känns dagarna som att simma i sirap.

Jag har 15 restuppgifter att lämna in, men har inte energin att sätta igång, då jag mår för dåligt.
Jag mår dåligt, för att jag har för mycket press på mig, dålig ekonomi och dåliga framtidsutsikter.
Mina barn behöver mig, och det enda jag vill är att de ska ha det bra.
Allt detta för att en enda person, väljer att använda mig som bricka och spelplan i sitt liv.
Vissa dagar förstår jag inte för mitt liv hur han kan få gå lös?
I natt drömde jag om och om igen hur han gjorde mig illa och hur jag försökte fly till en person jag älskar.
Men var jag än tog vägen så dök NN upp runt hörnen och bakom dörrarna. 
Kände mig fysiskt illamående och alldeles slut när det var dags att stiga upp. Försök skriva en trivial uppsats med den känslan som start på dagen.

Men... sen kommer den där konstiga känslan av tacksamhet som förföljer mig :-)

Tacksam över att få gå ut och känna solen på min hud.
Tacksam över att ändå kunna gå.
Tacksam över all kärlek jag har i mitt liv.
Tacksam över att jag är född här, i Sverige. Det är 1% chans att man föds i ett västland.
Tacksam över att få vara en person med ett hyffsat intellekt.
Tacksam över alla människor som inspirerar mig i vardagen. Att jag får träffa så coola människor i min vardag.


Nåväl, nu ska jag försöka sega mig iväg till ännu ett möte.