Trasig inuti

Hur gick det då..?

*funderar*

Ganska bra, tror jag. Mest jag som pratade, naturligt nog. En vag strategi om upplägget.. en gång i veckan ett tag, sen varannan... och så vidare. Finns ju en hel del att ta tag i och någonstans måste jag ju börja. Fick inget riktigt grepp om henne än.. hon verkade ung och ganska "ny".. men det behöver ju inte vara en nackdel. Fortsätter hålla sinnet öppet.

Många tankar och minnen dök upp, aktiverades på sätt och vis. En del av dem gör ont. Väldigt ont.

Trött.. hemskt trött både till kropp och själ. Min arma hjärna arbetar för högtryck. Tankar, känslor, minnen, fraser, bilder, ord.. far omkring som i en centrifug. Önskar att det fanns en avstängningsknapp att kunna ta till emellanåt. Bara för att få vila lite. Men det är svårt att vila ifrån sig själv.

Bara några timmar kvar till semestern nu. Ska bli riktigt skönt att koppla bort jobbet några veckor. Vädret bekommer mig inte särskilt mycket. Jag trivs ändå bäst när det är lite mulet och murrigt och lider när det gassar äckelhett.

Ledsen.. känner mig alldeles förtvivlat ledsen. Vet inte riktigt varför.

Det kommer att bli bra, det vet jag. Så småningom. Resan har börjat.

Har väntat länge.. snart ett år. Det var någon gång i början av hösten förra året som jag sökte hjälp akut för min egen del. Att jag fortfarande finns och andas känns ibland som ett mysterium. Lever gör jag inte riktigt än. Jag är fast i min smärta, i min trasiga själ. Men bara inåt. Utåt är jag ju.. ja, just det.. expert på att spela normal.

Men i morgon är det dags. Premiär hos shrinken. En kvinnlig sådan fick jag veta i morse. Det blir till att ta ett djupt andetag, öppna mina sinnen på vid gavel och se vad det ger. Nervös..? Absolut..! Förväntansfull..? Definitivt..!

Resan kan börja..

Än en gång befinner jag mig i ett vaacum (eller hur det nu stavas). Eller åtminstone i något slags mellanrum. Tomrum kanske..?! Jag vet inte..

Utåt sett ser det nog ganska normalt ut. Mitt liv alltså. Fast det beror ju på vem som råkar betrakta det och när. Jag lyckas utåt sett bete mig normalt (vad nu det är) bland folk. På jobbet, i affären och så vidare. Det kräver dock en hel del av mig och efter en hel dag på arbetsplatsen är jag mentalt ganska mör. Jag har en tendens att vilja isolera mig när jag mår riktigt dåligt. Krypa in i min kokong och koncentrera mig på att inte synas eller finnas. Det är dock ganska svårt att tillämpa med en tonårsdotter i huset. Alltså blir resultatet att min smärta, min ångest, min oro och de flesta av mina tankar och känslor behåller jag för mig själv och jag anlägger masken och spelar normal så det står härliga till. Kommer på mig själv med att prata mer än vanligt då jag har kontakt med folk och låter tillåmed glad (tror jag).

Inuti härjar dock allt möjligt som är svårt att klä i ord. Mitt största bekymmer, problem eller vad man nu kan kalla det... är de fakto att pedofiljäveln går fri och inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Han har på det värsta sätt som över huvudtaget är möjligt, skändat och skadat sitt enda barn.. och det behöver han inte ta ansvar för. Inga konsekvenser. Ingenting. Jag förstår inte. Jag vill förstå.. men jag förstår verkligen inte. Jag är väldigt medveten om att dessa tankar enbart skadar mig själv och att jag måste lära mig leva med det som hänt och gå vidare. Men hur..? Kanske terapin kan hjälpa. Jag hoppas innerligt på det.

Brottsoffer. Så länge vi befann oss mitt i orkanens öga.. dvs höll på med förhör, undersökningar, rättegångar, advokater, åklagare, BUP och så vidare.. så var vi (främst dottern) brottsoffer. Men nu då..? Nu är vi plötsligt inte det längre och alla skyddsnät och allt stöd är borta. Det som möjligtvis kan finnas får man söka upp själv. Om man orkar. Jag orkar inte längre. Jag har fått bråka och strida mig till det mesta hittills och jag bara orkar inte mer. Inte just nu i alla fall. Hur kommer det sig att vi inte längre är brottsoffer i samhällets ögon..? Bara för att han blev frikänd i brist på bevis, så betyder det inte att våldtäkterna inte hänt eller att han är oskyldig. Det var ju det sista åklagaren sa. Men ändå.. är vi alltså inte längre brottsoffer. Nu får vi klara oss bäst vi kan. Själva.

Det gör så förtvivlat ont inuti mig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vittrar sönder lite i taget och min själ är så trasig att jag ibland får panik då jag tänker på det. Ibland undrar jag om jag någonsin blir hel igen.

Mitt fokus ligger nu, som alltid, på min dotter. Det allra viktigaste har varit att hjälpa henne över den djävulströskel hon tvingats ta sig över det senaste året. Men jag tror att hon är över och att det värsta verkligen ligger bakom henne.. även mentalt. Visst har hon dagar, stunder som är mycket svåra. Tankar på sin pappa.. dagligen. Men hon hanterar det till synes klokt och moget. Vad som eventuellt härjar inuti henne håller hon i så fall gömt. Vi har en mer nära kontakt än någonsin och vi är varandras trygghet. Samtidigt börjar hon så smått lirka sig ut på egna vägar och bli allt mer självständig. Precis som hon ska, vilket glädjer mig massor. Hon vet att jag alltid, alltid kommer att finnas där för henne. Nu måste jag bara försöka klura ut hur jag ska börja finnas mer för mig själv också...

Mjoo.. jag lever än. Tror jag...

Jag är bara så fruktansvärt trött. Helt slut. Totalt trasig. Så känns det i alla fall. Livet går åt rätt håll på sätt och vis, men ändå står jag still.

Skolavslutningen var jättefin. Hon fick diplom som "Klassens Skribent" och ett lysande slutbetyg. En massa kramar och några tårar avslutade grundskoletiden. Vi åkte sedan in till Stockholm och hade en heldag. Åt gott, shoppade, traskade, upplevde.

Midsommar skulle firas i Värmland. Vi for till Karlstad för att se den berömda "sola" där.. men konstaterade dystert att den tagit semester. Det regnade från torsdagen då vi kom till lördagskvällen.. och på söndagens förmiddag for vi hemåt igen. Det var trevligt ändå. Staden i sig är vacker, om än väldigt stängd och "död" under en storhelg. Dottern träffade sina kompisar som bor i närheten där.

Namnbytet är genomfört..!! Papprena från Skatteverket som bekräftar det hela kom samma dag som vi hade skolavslutning, vilket gav en extra guldkant åt dagen. Det känns verkligen skönt att slippa även den kopplingen till pedofiljäveln. Smådetaljer återstår.. som att byta körkort och skaffa nya ID-handlingar till dottern.

Vuxenpsyk har hört av sig med en kallelse. Äntligen. I slutet av den här månaden ska jag dit på ett första besök. Jag ser fram emot att få påbörja resan och utmaningen med att knyckla upp mitt riktigt trasiga inre. Samtidigt är jag väl medveten om att det sannolikt kommer att bli en gropig och tung resa.

Jag har bytt medicin. Den förra hade biverkningar som jag till slut inte kunde leva med, men den nya verkar än så länge fungera bra. Synd bara att den är så ruskigt dyr...

Våra sommarplaner gick i kras när bilen havererade i slutet av april. Kostnaden gjorde ett alltför stort hål i plånboken och vår resa till hemstaden (60 mil) där vi inte varit på tre år får skjutas på framtiden. Suck..

Jag jobbar ännu en vecka eller två och tar sedan 2-3 veckors ledigt. Kolmården vill vi se, så dit ska vi i vilket fall som helst. Laddade med matig och god lunch och med kamerorna redo ska vi njuta av alla de fantastiska djuren.

Mitt trasiga inre försöker jag leva med så gott jag kan. Det känns som trasigare än någonsin men jag inser att jag behöver hjälp med att börja nysta i alla smärtor. Kanske får jag den hjälpen nu.. i slutet av månaden. Resan mot helandet kan börja.

Det blev en hektisk dag igår för mig och dottern. Det började väldigt behagligt då jag på morgonen gick iväg för att få fotvård. Riktigt lyxigt att under en timme bli ompysslad och sedan gå därifrån med mjuka, goa fötter...

Strax efter lunch hade vi tid på BUP. Sista och avslutande mötet då vi sågs alla fyra - jag, dottern, kuratorn och psykologen. Det blev ett bra avslut och vi kunde alla konstatera att det hänt fantastiskt mycket på relativt kort tid. Positiva saker... för en gångs skull. Kändes riktigt bra - för mig, men framför allt för min tjej.

Dagen igår hade hon längtat efter i månader. Nu var de äntligen här.. de hett efterlängtade, intensivt beundrade, innerligt älskade.. Tokio Hotel. Rockbandet från Tyskland som håller på att ta hela världen med storm och med en hysteri som inte skådats sedan Beatels dagar, enligt ett otal vittnesmål från överallt i världen. De skulle signera sin senaste CD på Bengans i Stockholm city.

Kön ringlade sig kvarter efter kvarter.. hundratals meter.. tusentals ungdomar och här och där en och annan förälder. En artikel i dagens AB beskriver hysterin här. En hel del killar, men främst tjejer var överlyckliga och många storgrät då de kom ut med sin signerade skiva... totalt chockade över att ha fått se och nästan röra vid de stora idolerna. För min älskade tjej var det en av de största och mest glädjefyllda stunderna i livet såhär långt. Vi var inte hemma förrän vid nio på kvällen.. trötta och sanslöst lyckliga. Hon för att hon fick se, vara nära, uppleva.. och få autograferna och skivan. Jag för att jag såg henne så glad, avslappnad och bara, bara lycklig.

I övrigt fortsätter väntan.. på att vårt nya efternamn ska registreras, på att jag ska höra ifrån vuxenpsyk och få hjälp innan mitt inre rasar helt.. och på semestern.

I morgon är det skolavslutning. Hon går ut grundskolan och det vi hittills vet om betyget är att hon höjt i flera ämnen och har flera MVG i sitt slutbetyg. Helt fantastiskt, särskilt med tanke på vad hon behövt gå igenom under det sista året. Jag är sprickfärdig av stolthet och glädje.. och i morgon är det hennes dag. Bara hennes. Min mor och ena bror kommer till oss i eftermiddag och efter skolavslutningen i morgon åker vi in till Huvudstaden för att ha skoj.. äta gott och sen får vi se. Det är ju hennes dag.. så hon bestämmer.

... anmälan om namnändring för mig och dottern till Skatteverket..! Domstolsbeslutet kom i fredags. Jag förstår att Skatteverket har en del att pyssla med nu i skatteåterbäringstider.. men jag hoppas, hoppas, hoppas.. att de kan registrera vår namnändring riktigt snart.

Jag såg förresten pedofiljävlen häromdagen.. bara från håll.. och han såg inte mig. Han såg sliten och grå ut, plufsig.. Bra, tänkte jag. Må han lida alla helvetes kval.. nu och för alltid.. för all tid.

Ibland är det skönt att ta en paus ifrån vardagen. Det gjorde jag och dottern igår. Den senaste tiden har innehållit mycket stress och ångest... både på grund av skola och jobb, men också inifrån.. från alla tankar och från vår strävan att kunna leva vidare i skuggan av allt som hänt.

Det började egentligen i förrgår kväll då vi tog oss iväg för att gå på bio med goda vänner. Vi såg Pirates of the Caribbean - Vid världens ände. Det funkade... vem kan vara nedstämd då man får se Johnny Depp i megaformat och i högform..?!

Den välsignade skatteåterbäringen hade förgyllt mitt arma bankkonto och vi kunde unna oss en shoppingdag igår. Vi tog oss iväg till det stoooora köpcentrat där precis allt finns - Barkarby handelsstad. Vi trotsade den gassande hettan och gav oss i kast med de affärer vi länge längtat efter att kunna fynda i. Det blev några böcker, några CD-skivor, några filmer... dottern hittade också en cool plånbok, vi fyndade lite kläder och behåar.. och det viktigaste av allt - en stor fläkt på stativ till mitt sovrum. Innan vi for hemåt stannade vi också till vid Plantagen och köpte lite pelargoner till köksfönstret och till altanen. Sedan hem för lite välbehövlig siesta.. :). Hettan lockade inte alls till matlagning, så vi åkte iväg mot kvällningen och satte oss på kinarestaurangen och lät oss väl smaka.

Förutom en ovanligt jobbig huvudvärk och den äckliga, dallrande hettan, så var dagen näst intill perfekt i många avseenden. Vi kände oss glada och avslappnade.. fick skratta en del och kände att våra bekymmer fick ställa sig sist i kön en stund. Skönt..

Nu är det dock åter vardag och vi har båda lagt in femte växeln. Skolan kräver sitt.. det är bara en vecka kvar och eftersom hon går ut nian så är det betygsjakt modell värre. Själv ska jag sammanställa en tidning som måste vara klar till måndag morgon. Har i ett par veckor intensivt samlat material, gjort intervjuer, fotograferat, skrivit artiklar, notiser... Himla roligt och stimulerande.. men att knyta ihop säcken till ett färdigt manus blir oftast oerhört stressigt med en deadline som måste hållas.

Jag hoppas jag fått post från tingsrätten då jag kommer hem idag... så att vi kan få till det hett efterlängtade namnbytet och pricka av en av de sista konkreta påminnelserna av pedofiljäveln och på allvar börja ta steg mot framtiden. En bättre framtid.

.. på vad..? Ja, det kan man undra. På allt, känns det som. Namnbytet har ännu inte blivit klart. Igår gick tiden ut för pedofiljäveln angående möjligheten att överklaga. Jag antar att han inte gjort det eftersom jag inget hört. Domen (som alltså ger mig rätten att byta efternamn på min dotter som jag har ensam vårdnad om) äger laga kraft så fort personalen på tingsrätten skrivit ut dokumentet... och när det blir vete fåglarna.

Jag väntar också på att biverkningarna för min medicin ska lugna sig. Har haft en uppföljning per telefon med läkaren och ska ha ännu en om ett par veckor. En del biverkningar har redan försvunnit, men några besvärliga rackare återstår. Möjligheten till att byta medicin finns ju.. och det lutar väl åt det hållet. Ändå känns det lite trist att börja om från början på något sätt.

Jag väntar också på att få höra ifrån vuxenpsyk i min hemkommun. Läkaren (psykiatern) ska ha skickat en remiss... men jag har alltså inget hört. Jag sökte akut hjälp i höstas. Håhåjaja..

Jag väntar - tro det eller ej - på sensommaren och hösten. Tror jag är relativt ensam om det i och för sig. Sommaren i all ära.. den har sina fantastiska sidor och ljuspunkter, särskilt ljuset som återvänt. Men jag tycker inte alls om alla insekter som invaderar, jag avskyr att klippa gräs och bland det vidrigaste som finns är svettiga nätter då jag bara snurrar i sängen. Att köra bil utan aircondition är förenat med livsfara många gånger... särskilt då bilen håller en 50 grader då den stått i solen på jobb-parkeringen hela dagen. Det är ju som en svensk bastu..!! Jag avskyr att svettas och inte orka någonting alls. Nä.. tacka vet jag lagom värme och svala kvällar och nätter.

Vi har en tid kvar på BUP med dottern. En sista gång ska vi ses alla fyra - kuratorn som hon haft enskilda samtal med, psykologen som hela tiden funnits med i bilden, dotter och jag själv. Vi ska knyta ihop hennes säck och hon ska nu vandra vidare framåt i livet.. ett litet steg i taget. Hennes medicinering fortsätter åtminstone till hösten... sen får vi se.

Sen är det bara jag kvar.. som behöver hjälp för att våga leva igen. Som sagt.. jag väntar.. och längtar..

.. och tappa andan. Jag var betagen, berörd och inget annat existerade när han stod framför mig. Hans röst lade sig som balsam runt min själ och fångade mitt hjärta fullkomligt.

Med en av de i särklass bästa rösterna i världen (vågar jag faktiskt påstå) och med en ödmjukhet som berör djupt.. för att inte tala om charmen och den härliga humorn.. svepte han med sig både mig och dottern (och ca 3000 andra) på en himlastormande musikalisk resa ikväll. Globens Annexet var utsålt och publiken hänförd.

Inget annat existerade ikväll. Tack Josh Groban för en oförglömlig konsert. Helt i klass med den förra i december 2005 (Cirkus i Sthlm). Tack för det du får mig att känna och för hur du får mig att må. Du är sann glädje.

Hämtade dottern på stationen vid midnatt.. hon hade haft jätteskoj och hört en massa bra musik. Det gladde mitt modershjärta ända in i hjärteroten.

Ikväll är det total njutning som gäller. Vi ska se Josh Groban på Globens Annexet. Parkettplatser..

För några timmar tänker jag lägga all oro, sorg och smärta åt sidan. Jag ska bara njuta av en av de vackraste röster som finns och ljuv musik. Jag har längtat och väntat och ikväll är det dags. Tankar som snurrar, värker, oroar och gör ont får stanna kvar hemma. Ikväll är det dottern, jag och Josh som gäller.

Josh Groban live..
Glädje..
Njutning..

Av en händelse.. i tisdags kväll.. i mitt planlösa zappande bland kanalerna hamnade jag mitt i programmet Argument på SVTs kanal 1. Det handlade om varför så många våldtäktsmän frias. Högaktuellt för många.. bland annat mig och dottern. Loggade sedan in på SVTs hemsida och skrev ett debattinlägg. Blev dagen efter kontaktad av redaktören för programmet som vill att jag ska vara med i uppföljningen på tisdag. Men jag törs nog inte.. är inte redo att visa mitt ansikte i all den smärtan som fortfarande råder. Ska fundera någon dag till...

Ikväll ska dottern på RIX-fm:s gratiskonsert. Hela Kungsträdgården kommer att sjuda av festivalyra och bra musik. Hon åker in med kompisarna och jag kan inte ens börja förklara hur glad jag är för hennes skull. Jag ser hennes förvandling från den inbundna, skygga, trasiga flickan som utmärktes av rädsla, sorg, smärta och utanförskap under så många år.. till den allt oftare glada, utåtriktade, fantasirika, kreativa och levande tjej hon är på väg att bli.. och i många avseenden redan är. Jag påminns dagligen, då jag ser på henne, om att det värsta faktiskt är bakom oss.

Tingsrätten har skickat domslutet, men jag måste nu vänta de sedvanliga två veckorna tills domen äger laga kraft. Det är alltså de två veckor pedofiljäveln har på sig att överklaga, om han nu får för sig att vilja göra det. Därefter är det mer eller mindre en formalitet att skicka in ansökan till Skatteverket och få vårt nya efternamn registrerat.

Ikväll får jag då alltså några efterlängtade timmar för mig själv. Ändå känner jag mig inte odelat glad och tillfreds. Det är kluvet. Jag bär på så många tankar och så mycket smärta än.. att jag ofta är rädd för att vara ensam. Rädd för att känslorna ska svämma över och att jag inte riktigt ska klara av att hantera det ensam. Men jag har en underbar bok att läsa och det kommer lite smått och gott på TV... tror jag. Det kommer att gå fint, säger jag högt till mig själv. Allra mest är jag så innerligt glad för min flickas skull. Så glad för att hon äntligen får uppleva det som de flesta ungdomar gör varje vecka, varje helg. Hon vågar.. och hon vinner. Varje dag.

Min medicinering är på upptrappning. Full dos påbörjas på måndag. Än så länge har jag inte känt av så himla mycket... lite illamående och huvudvärk. Jag fortsätter ta en stund i taget och så får vi se vart vägen så småningom bär...

... min medicinering idag. Känns som om jag tagit mitt första steg ut på någorlunda fast mark igen. Upptrappningen med medicinerna tar en dryg vecka.. och full effekt nås inte förrän tidigast om en månad. Jag är också medveten om att sannolikheten är stor att det först känns värre... innan det kan bli bättre.

Men.. jag är i alla fall på väg..

Trött.. fruktansvärt trött.. och med huvudet fullt av tankar. Överfullt faktiskt. Tankar, minnen gör så ont.. så himla ont.

Sakta.. mycket sakta.. men säkert så börjar saker och ting att röra på sig. Några energitjuvar är på väg att få lägga sig till ro och ska helst inte återkomma mer.

Bilen.. får jag förhoppningsvis ikväll. Snart tre veckor utan bil känns jobbigt. Men snart står den här hemma igen och symboliserar den frihet jag verkligen hunnit sakna ordentligt när jag tvingats vara utan den.

Mötet med psykiatern... gick ganska bra. Det har inte riktigt landat hos mig än, jag grubblar och tänker massor. Två timmars samtal med henne resulterade dock i att jag idag påbörjar medicinering (antidepressiva) och att en remiss om terapibehov skickas hit till hemkommunen. Kanske tar det några veckor, kanske några månader.. men det är i alla fall på gång.

Familjerätten ringde igår och berättade att de nu skrivit ett utlåtande gällande namnbytet. Phuuu... äntligen. Nu ska det skickas till Tingsrätten som därefter skriver ett domstolsbeslut som jag kan bilägga mina blanketter om vårt namnbyte till Skatteverket. Så om några veckor kanske... *hoppas*.

Inom loppet av några få veckor har jag uppenbarligen hamnat i ett negativt stim vad gäller främst tekniska, elektroniska prylar. Bilen gick sönder.. dammsugaren likaså.. bet av en stor plomb i en kindtand.. bärbara hemtelefonens display slocknade.. min kamera dog.. och i morse konstaterade jag att den digitala termometern som visar inne- och utetemperaturer också slocknat. Kanske bara dags att byta batteri.. men ändå. Är det inte sanslöst..!?

I övrigt så känns det som om jag enbart existerar just nu.. jag lever inte riktigt än. Men som sagt.. sakta är jag på väg dit..

.. tillbaka till livet.

Nåja.. jag sitter fortfarande i "husarrest" eftersom bilf-n är på lagning. Snart två veckor utan bil får mig att inse hur beroende jag gjort mig själv av den... och vilken frihet det innebär att ha en bil. Fantastiska grannar har lånat ut sin bil så att jag kunnat komma iväg och handla ett par gånger. Det här är väl priset för att inte jag valt att bo utanför en stadskärna.. lite mer på "landet". Med lite tur så har jag min bil tillbaka någon gång under helgen.

Jag ringde tingsrätten igår för att höra mig för om hur långt den byråkratiska processen hunnit. Föreläggandet som pedofiljävlen hade fått.. hade han också skrivit under och sänt tillbaka. Alltså samtycker han till att jag ska få byta namn på min dotter. Fattas bara annat. Jag vet att han är livrädd för att möta mig i en konfrontation... oavsett var den än må vara. Det fega kräket..

Nu har då ytterligare ett föreläggande sänts till Familjerätten här i vår hemkommun. Självklart ringde jag också dit. Jodå.. det låg där i högen, sa hon uppgivet. Inom ett par veckor skulle hon försöka få iväg ett beslut till tingsrätten. Jaha. Nog vet jag att de har en massa annat att göra.. och att min prioritering inte är deras prioritering. Men ändå.. hur lång tid kan det ta att skriva ner att namnbytet är förenligt med barnets bästa (vilken är den formuleringen tingsrätten kräver från familjerätten)..? Damen jag talade med har vi också träffat.. och hon vet hur vidrigt det numera känns att både uttala och skriva det här namnet dagligen.

Många tycker nog att det "bara" är ett namn och inget att yvas över. Men det är inte så. Inte nu längre. Namnet kopplar oss till pedofiljäveln och hans familj, med vilka vi inte har någon som helst kontakt. Vi vill inte sammankopplas med dem eller ha med dem att göra. Inte nu, inte sen.. aldrig någonsin. Ingen annan behöver förstå eller hålla med... men däremot respektera att både jag och min dotter känner så.

Jag har fortfarande inte fått den hjälp jag sökte i höstas genom vuxenpsyk. Nästa vecka har jag fått en tid hos en psykiater. Hon.. den sönderstressade och barska psykiatern.. ska bedöma om jag är i behov av medicin och/eller terapi. Detta ska hon göra efter ett möte och samtal med mig. Må det gå väl... Jag måste också försöka lägga fokus på vad som verkligen gör ont inuti mig.. och inte låta min frustration över den här lama, snudd på obefintliga så kallade vårdens saktfärdiga behandlingstider.. och bemötande av människor som söker hjälp. Tänk vad många som skulle behöva hjälp.. men som uppgivet suckar att "det är ingen idé". Tyvärr har de oftast rätt... de får ingen hjälp i tid.

Jag är så förbannat trött. Trött på att stå sist i kön överallt. Trött på att vänta i all evighet på att byråkratin ska få göra sitt... den idiotiska byråkratin som frusterar människor precis överallt och hela tiden. Visst behövs det lagar och regler och ordningar att följa. Men varför göra det så onödigt krångligt..??? Jag är så innerligt trött på att behöva påminna och bråka mig till det som borde vara en självklarhet att få i den situation vi fortfarande befinner oss i.

Stark...? Jag..? Näe.. jag tror inte det...

... ja, ibland känns det bara som om det är för mycket tråkigheter på en och samma gång...

En plomb rök i en kindtand.. Bilen totalhavererade och är på dyr lagning.. Dammsugaren gick sönder.. Inga nyheter om namnbytet, byråkratin fortsätter mala i snigelfart..

Tom, trött, ledsen och mycket vilsen.. men ändå riktigt längtar jag tills jag kan känna glädje igen någon dag. Det måste väl betyda att jag fortfarande har något slags hopp kvar..?!

Hopplös.. orkeslös.. värdelös. Så känner jag mig just nu.