Har väntat länge.. snart ett år. Det var någon gång i början av hösten förra året som jag sökte hjälp akut för min egen del. Att jag fortfarande finns och andas känns ibland som ett mysterium. Lever gör jag inte riktigt än. Jag är fast i min smärta, i min trasiga själ. Men bara inåt. Utåt är jag ju.. ja, just det.. expert på att spela normal.
Men i morgon är det dags. Premiär hos shrinken. En kvinnlig sådan fick jag veta i morse. Det blir till att ta ett djupt andetag, öppna mina sinnen på vid gavel och se vad det ger. Nervös..? Absolut..! Förväntansfull..? Definitivt..!
Resan kan börja..