liljansval tankar och funderingar

och jag tar mig sakta framåt igen och jag njuter...

Att det ska vara så jäkla svårt att låta bli nya krogar.
Jag blir så förbannad precis som större delen av befolkningen här i stan.
Dom har försökt och försökt att tända på men inte lyckats och man trodde
nästan att dom inte skulle lyckas.
Men så vaknade man imorse och det första man hör är " Hesa Fredrik" som varnar
allmänheten !!
Då brinner Blue Moon Bar....
Nu hoppas jag verkligen att dom får tag i dom som gjort detta.
Så låt bli våra krogar i stan så vi har någonstans att gå när vi vill gå ut för att ha kul
och träffa vänner.

Vaknar och känner värmen och trycket från en annan kropp mot min.
Så underbart härligt att känna att jag inte är själv.
Min mörka man han finns där oavsett när det än är så vet jag att han finns
vi min sida.
Jag sträcker på mig och ler och vrider mitt huvud mot min mörka man och hör ett
nöjt "mjaouuu" tillbaka...
Min 'älskade mörka man Tufs ligger vid min sida med sin matte...

Det återstår att se vart vägen leder mig i mitt liv.
Många frågor det finns i mitt  liv och kanske kommer vägen
att svara på en del av dessa.

och då hoppas jag verkligen att vi hamnar här...


Gissa om vi letat och letat efter ett SPA ställe som vi vill åka till och igår
helt plötsligt så snubblade jag över detta i Söderköping.
Jag skrev till min vän och svaret var ju givet.
Det är ju VÅRAN stad Söderköping där vi har våra minnen från tokiga
mc turer så det är ju självklart att det är där vi ska tillbringa våran helg med
prat skratt och gråt och bara få vara för oss själva utan en massa måsten.

och nu vet jag inte vart det ska ta mig.
Kommer det ta mig framåt eller bakåt eller kommer jag att stå kvar
och stampa på samma ställe utan att något händer.
Jag vet inte, men jag vet att det bara är jag som kan bestämma för
vad som kommer att ske.
Så nu står jag här vid mitt vägskäl och funderar på vart det tar mig.

efter en lång bilresa när vi fastnade i denna kö

som vi inte begrep varifrån den kom .Så kom vi då fram till vårat mål som
var Högfjällshotellet i Sälen.
Så härligt och så skönt har vi haft det där uppe.Kallt men ett kanonväder vart
det och skidåkning varje dag utan brutna ben eller armar.
Det gjorde gott för min arma själ att vara där ett par dagar.

Mycket frisk luft och rosiga kinder blev det men ändå så är kroppen så trött
men nu har den fått lite mera energi så nu ska vi bara försöka få den att
fortsätta upphämta mera energi.

Detta måste jag göra om snart igen

Japp...det var precis vad jag gjorde ikväll.

Så nu är Turbon körd och bilen består av en hemsk lukt och ett STORT rökmoln när jag åker.

Så på detta sätt avslutade jag mitt 2008-
Inte illa för att vara gjort av liljan inte...

Har förstått den senaste tiden att detta sätt att delge sig och att även skriva av sig på är inte acceptabelt av en del människor.
För är det så att man vill skriva av sig så kan man göra det på vanligt sätt (typ papper och penna,dagbok mm) och inte via internet och framför allt....
Lämna inte ut din vänner och nära och kära för dom kan ju faktiskt ta illa upp när jag skriver att I eller Z eller A eller P tillbringade lite tid med mig eller att vi gjorde något kul tillsammans som man kanske vill delge sina medmänniskor med.
Ja...ett dilemma har det blivit för hur man än vrider och vänder sig så har detta sätt att skriva på blivit det som har ersatt den gamla hederliga dagboken tycker iaf jag.

Jag försöker att inte lämna ut mina vänner men självklart så skriver jag ut en liten bokstav när jag berättar något som vi gjort men kanske ska man hädanefter låta bli att berätta om sitt liv och sina glädjestunder med vänner och nära och kära eller för all del även dom sorgsna stunderna?
Ja, jag vet inte...

Ett dilemma är det.
Vem vet man kanske ska skriva ..."idag träffade jag ? som jag inte sett på länge och när vi satt där så kom ! gående och började prata...."
Ja, nog för att jag har ett bra minne ibland MEN...inte ens jag kommer ihåg allt och skulle jag använda andra symboler för folk i min närhet så skulle inte ens jag veta vem jag träffat när jag går tillbaka och läser vad som hänt.
För detta är Faktiskt MIN Dagbok.

Jag struntar i om det är någon som läser den eller kommenaterar i den.Det är liksom inte grejen MEN, jag är Otroligt tacksam för att detta sätt finns för utan denna Blogg så hade jag nog trott jag var knäpp nu när jag mår som jag gör!
Nu vet jag,,,Tack vare Era kommentarer att jag är inte själv utan vi är ganska många som gått igenom det jag gör nu.

Så jag ber nu ALLA i min omgivning om URSÄKT för att jag delger omvärlden om hur jag mår och vad jag har gjort med mina vänner och nära och kära.

Åhh till Er som ändå inte vill acceptera denna URSÄKT från mig så har jag ett tips till er...
Låt bli att läsa denna Blogg om den upprör dig.

God Fortsättning önskar Liljan M  till Er Alla där ute i Bloggvärlden och även i den Riktiga världen

Hur ska jag kunna tala om för mina nära och kära att jag inte mår bra?
När jag knappt själv vet vad som är fel på mig...
Jag har varit hemma hela veckan från jobbet.Jag har bara inte kunnat gå.
Varför?
Jag vet inte.Kroppen har bara inte orkat dit.
Jag har klivit upp varje morgon och dotter
har kommit iväg till praktiken och vad har jag gjort.
Ätit en macka och druckit mitt kaffe och satt på tv och nyhetsmorgon och somnat på soffan tills klockan har blivit tolv.
Det är så sjukt.
Särbo ringer och jag kan inte ens säga att jag är hemma från jobbet för jag tycker det är så pinsamt.
Pinsamt för det är ju inget som syns!
Mamma ringde..hon frågade när jag kom hem?
Halv fem svarade jag.
Jag ljög för jag vet inte vad jag ska säga...
Säga som det är ..är ju en självklarhet tycker jag men det tar så emot!
Jag är rädd.
Rädd att dom inte ska förstå hur illa jag egentligen mår.
Rädd för vad dom ska tycka och tänka.
Jag är inte perfekt och har aldrig varit det.Jag kämpar på med mitt och har alltid funnits där för min familj i ur och skur och för mina barn och vänner.
Påstår inte att det varit lätt men kämpar det gör jag.
Dag ut och dag in men nu är jag slut så slut.
Kraften har sinat och jag måste återhämta den på något sätt.
Läkaren sjukskrev mig i 2 veckor på heltid sedan på 2 veckor halvtid.
Men hur i all världen ska jag få mina nära och kära att förstå när jag inte själv gör det?
Jag skäms för att kraften och orken och lusten är borta
Jag är så trött

Helgen har varit ganska bra.
Trött så ofantligt trött har jag varit och jag har gäspat stort fastän jag inget gjort.
Särbo har varit här i helgen och hans besök får min stressade utmattade själ att slappna av.
Förstår om han inte tycker det är kul att komma hit för jag orkar ju inget.Lusten att göra något den finns inte där men bara vetskapen av att han finns är mycket mera värt för mig och min trötta kropp.
Idag var vi ute och bara åkte och gick lite på stan.
Jag kommer inte ihåg vad han sa eller gjorde och helt plötsligt känner jag och hör
någon skratta så gott.
Vem är det som låter så hjärtligt glad tänker mitt huvud?
Tills jag kommer underfund med att det är ju faktiskt JAG som skrattar så glatt och hjärtligt !
Det var en märklig känsla att inte komma ihåg hur det kändes att skratta så från hjärtat mitt.
Att inte ens känna igen sitt eget skratt...
Det kändes så konstigt men jag skrattade och det gjorde mig så varm och glad inombords.

Efter det tidigare långa inlägget om min utmattade själ så grät och grät jag och tömde mig på allt.
Era kommentarer till mitt inlägg värmde min själ då jag kom underfund om att jag är inte själv i denna situation.Fastän det känns så.
Efter en lång helg med mycket tankar och tårar så kom jag till beslutet att jag måste faktiskt berätta detta för min chef.Sagt och gjort jag bad om ett samtal med honom och han sa:Tänk att jag inte märkt ett dugg.Du har hållit det bra för dig själv.
Men, jag förstår delvis vad du går igenom och nu agerar vi fort.
Självklart ska vi hjälpa dig.

Han kallade raskt ihop våran rehab ansvarig på jobbet och ytterligare en chef som ska hjälpa mig och jag har haft samtal med våran rehab ansvariga och vi har kommit fram till att jag ska bort från telefoneran ett tag framöver och få ta det i mitt tempo för lika lite som jag själv vill sjukskriva mig så vill dom inte att jag ska vara borta.
Det känns så otroligt skönt att få berätta detta och att dom verkligen visar att dom bryr sig om en och inte slog bakut.

Den här veckan har varit jobbig för mig.Jag är så otroligt trött på kvällarna fastän jag nu ett par dagar inte har pratat med kunder men tröttheten finns där.
Den har mig i sitt grepp.
Jag är trött när jag är på jobbet , jag är trött hemma och jag orkar knappt prata med någon.För ärligt talata så vet jag inte om jag verkligen lyssnar när jag pratar med vänner och nära och kära.Det känns som jag inte förstår.
Det är skrämmande men så är det just nu.Så jag får nog bara acceptera att detta finns i mitt liv för ett tag framöver.

Jag fick rådet att ta med min särbo/familj när jag ska träffa kuratorn så att dom kanske  kan få en förståelse för vad det är som händer med mig.
För hur ska dom kunna förstå när jag själv inte förstår det helt och fullt.
För hur jag än förklarar så vet jag inte om dom verkligen förstår hur jag känner det när huvudet har fått kortslutning och jag inte längre känner någon glädje för något alls och jag knappt skrattar och ler utan bara är så TRÖTT.
Det är mitt liv just nu...Trött och åter Trött.

 
och vilar lite
För dessa rackare har sett till så
att jag snart har jobbat i två dygn.
Tänk att dom bara ska roa sig