utan det jag har är behandlingsångest och kämparångest!
Känner att glöden håller på att falna och att jag inte orkar kämpa mer..
Att börja om igen och igen och igen är ingen hit!
Oavsett vad det gäller!
Jag hittar inte de små glädjeämnen hur jag än söker..
Vet även nu att ensam är inte stark!
Ensam är bara ensam..
Det har hänt så mycket de senaste åren och nu de senaste månaderna
slog undan det sista av glöden tror jag.
Min tro att allt löser sej bara man försöker finns inte eller rättare sagt gick i graven
hårt och skoningslöst.
Ber om ursäkt att jag inte går in på detaljer men jag känner mej väldigt privat
och sårbar och vill inte svara på frågor just nu.
Behöver bara skriva av mej lite..