Jaha, vad skall man rösta på? Finns inga alternativ mer än att lägga sin defatistiska röst på vänsterpartiet. Nåväl, jag tänker inte fördjupa mig i det nu, men jag är inte vänsterpartist som ni förstår! Varför inte, låter ju lite åt det hållet på denna blogg, undrar säkert en del. Nåja, förklaringen ligger en del i vad vänsterpartiet är idag och även ut efter vad det varit. Men för att förstå att man spolat ut "barnet med badvattnet" (dumt uttryck igenligen, men finner inget annat bättre nu) får vi använda oss av enkla förklaringsmodellen igen, så tillvida vi inte skall diskutera hela världshistorien på en enda gång.

Nu fick jag egentligen hjälp av min dotter med detta. Det är ju nämligen som så att när man förklarar och lär ut klargör man en del för sig själv. Därför är den följande texten språkligt ett mich mach av enkla formuleringar och mer komplicerade, samt simpla resonemang och mera komplexa sammanfattningar. Förklaringen är följande:

Jag fick nämligen den delikata uppgiften att hjälpa min dotter med läxorna. Ja de tar hem läxorna och begär hjälp av en. Inte alltid det lättaste, mina språkkunskaper i tyska är t e x inte så utveckalde,  men det här var ju ett mer intressant problem att hjälpa till med. Vad är skillnaden mellan traditionalister och förnyare innom vänsterpartiet igentligen var frågan från min dotter som hon ville ha svar på inför sitt grupparbete.

 Jag svarade på min dotters fråga att med en tuch av att förklara mest från traditionalistens ståndpunkt kan jag ju skriva en liten text som stöd för ditt arbete.
Du får också komplettera med att läsa lite andra länkar också samt att själv leta information.

Följande text blev resultatet, döm själv alla ni inom rörelsen och utom rörelsen (vänsterpartiet avses) om den är någerlunda objektiv och riktig (he).  Det hela utvecklade sig till  att även bli till en liten grundkurs i Marxism, skulle jag vilja hävda.
Är marxistisk grundkurs på fem minuter möjlig? Troligen inte. Men skall man förstå ideologiska skillnader inom vänsterprtiet och är mellan 13 och 18 år, så tror jag att  jag lyckats med en ansatts till hjälp på traven åtminstone; en början som sagt!

Glöm inte att läsa länkarna också, som ligger sist.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förnyare och traditionalister inom Vänsterpartiet

För att förstå de så kallade ideologiska striderna inom vänsterpartiet måste man förstå den ideologi som partiet utgår ifrån. Först måste man ju förstå begreppet ideologi, och det är inte som så att man ens är enig om vad det innebär från olika sidor av politiken.

Enligt Wikipedia (som ju har en rätt lång förklaring) står det bla;

…en uppfattning om människans natur och därmed en uppfattning om vilka institutioner människan behöver samt en om hur "det goda samhället" bör se ut något som ibland kallas "utopi".

Här får vi oss serverat ytterligare ett begrepp som är svårt att enkelt förklara, utopi. Det betyder drömsamhälle. Nåväl mer om det senare. En ideologi kan ju i alla fall ses som ett grovhugget åsiktspaket där man för samman det sätt man ser på samhället och människan på, vilka värderingar som man grundar sina ställningstagande på och i vilken riktning som man anser att utvecklingen av samhället skall ske.

Nåväl, om vi börjar lite baklänges, så är ju Marxismen Vänsterpartiets ideologi eller en av dess ideologier?  I alla fall är det det rent historiskt, dvs det har varit så från början, från den tid då partiet kallades sig Vänsterpartiet Kommunisterna.

Historisk materialism
Marxisten själv ser inte marxismen som sin grundideologi. Den ser inte i heller Marx som ideologins utgångspunkt och enda sanna lärofader. Snarare ser man på Marx som en sammanställare av en massa annat vetande och kunskap. Denna kunskap är både praktisk och teoretisk. Om vi utgår ifrån hur Marxismen definierar sig själv som ideologi så kallas den sin grundideologi den historiska materialismen. Det innebär att man ser på allt ifrån naturen, människan och vårt gemensamma samhälle som en utveckling och förändringsprocess (marxismen ser även sig själv som en utvecklingsprocess!) men en utveckling som inte sker problemfritt utan genom motsättningar. Vissa av dessa motsättningar är enklare att lösa och sker genom att något förändras stegvis (te x mängden ökar av något). Det är en kvantitativ utvecklingsprocess. Andra motsättningar ser man som antagonistiska . Motsättningarna  kan då inte lösas genom en stegvis process utan en sida måste ge upp eller förlora för att en utveckling av något nytt skall kunna ske. Ibland kanske tom två motsatta ståndpunkter måste utvecklas till något helt nytt! Detta är den kvalitativa förändringsprocessen. Ett enkelt sätt att förklara det är att när vatten kokar ökar det i temperatur (kvantitativ förändring) men efter en viss temperatur övergår det ifrån flytande till ånga (kvalitativ förändring). Detta är i grova drag den metod för tänkandet som man utgår ifrån och den kallas den dialektiska metoden. Men i och med att marxismen ser på detta som inte bara något som förekommer i vårt medvetande, i vår tanke, utan är en verklig process i världen och omkring oss (existerar i naturen från början) så är man materialister. Således den blir metoden en dialektisk materialism och i och med att världen förändras i tiden har det fått beteckningen den historiska materialismen. Det innebär inte att man ser att tankarna automatiskt är en spegling av verkligheten! Tankens förhållande till tolkandet av verkligheten har sina egna motsättnngar, dvs sin dialektik! Ingen kan vet allt om allt men alla kan veta lite av helheten!

Samhället historiska utveckling

Som vi kan förvänta oss ser man således på samhällets utveckling som en utveckling mellan motsättningar genom historien. Marx har i en rad böcker men främst i sin bok Kapitalet gjort en grundläggande forskning på vårt moderna tids framväxt ur ekonomisk och social synvinkel och det är ett omfattande och svårt verk i tre delar, så att det som följer här blir en väldigt grov förenkling är förklarligt.

Samhället har utvecklats genom motsättningar mellan olika folk och länder ser det ytligt ut som, med historiens alla krig och konflikter. Marx menar dock att detta bara är att skrapa på ytan och att den verkliga utvecklingen handlar om hur produktionen förändrats genom historien Det är ju den vi lever av! Hur sedan makt och ägande och kontroll av den produktionen går till samt fördelningen av det som producerats går till beror på hur utvecklat människans samlade verktyg för produktion har varit. Ju mer utvecklad produktion ju mer komplicerat har samhället blivit. Ut efter det har människor skiktas upp i olika samhällsklasser. Mellan dessa samhällsklasser uppstår då motsättningar. Dessa tar dock sig uttryck i andra föreställningar, på grund av den kunskapsnivå man uppnått, vilket historisk skeende man befinner sig i. Religionsstrider är således inte enbart strider mellan olika idéer ytan ett uttryck för andra underliggande konflikter . Kom ihåg vad jag skrev ovan om att tanken och verkligheten har sitt dialektiska förhållande!

Nu måste vi abrupt hoppa till marxismens människosyn. Här får det också bli korta sammanfattningar, då marxismen egentligen på ett raffinerat vis väver ihop människosyn och historiesyn. Marxismen ser att människans ursprung är att leva tillsammans i samhällen. Människan är en social varelse och klarar sig inte själv. Människan strävar också efter rättvisa och frihet, men utgångspunkten är solidaritet och gemenskap för att uppnå det.

Från början i människlighetens historia har vi också levt rätt så jämlikt och klasslöst. Inte helt och hållet men det är ju sällan något som är 100 % det ena eller andra (var slutar och börjar havet?).  Man har delat på det man har jagat och fångat samt kunnat plocka. Detta är större delen av Homosapiens ursprungshistoria, c:a 200.000 år i jämförelse med 10.000 år av civilisation. Det är inte så konstigt att det förekommit indianstammar som levt likt så långt in på 1800-talet då, när man ser det i det perspektivet, eller hur? Marxismen kallar detta ursprung för den ursprungliga kommunismen eller kort urkommunismen.

Tillbaks till historiesynen. Historien utvecklar sig således på basis av produktionen och människan har gått ifrån jämlikhet till ett klassamhälle. Detta är på gott och ont anser marxismen. Det har ju skett en produktionsökning så det finns ju mer att dela på också!

Samhället har i genom historien överskådligt förändrats från urkommunismen in i ett slavsamhälle. Det först klassamhället innebar således inte bara att olika ting och produktionsmedel kunde ägas privat, utan t o m människor! Nästa klassamhälle är feodalismen. Då innebar det främst att jorden ägdes av vissa godsägare (adeln eller feodalherrarna) emedan andra fick bruka den på lån från dem eller av staten (kungen som godsägare). De kunde inte lämna jorden, det ansågs som kontraktsbrott. Man kan säga att man ägde människors arbetskraft genom jorden och indirekt därmed människan. Det där efter kommande samhället i historien är kapitalismen. Produktionsmedlen är utvecklade till maskiner som ägs av  kapitalägare/borgarklassen och de andra människorna är egendomslösa och måste sälja sin arbetskraft.

Kapitalismen

Under kapitalismen (eller marknadsekonomin som man säger i traditionell nationalekonomi) utvecklas pengar från att ha varit ett bytesmedel mellan likvärdiga varors värden till en vara den också. Man kan samla andras arbete på hög genom att omvandla dem till pengar. När dessa pengar sedan används för att generera ännu mera pengar uppstår kapital. Hur övergår då varor från pengar till pengar igen? Man byter ju normalt en vara mot pengar för att få en vara igen, i historien? Det förklara Marx ingående i Kapitalets produktionsprocess, den första boken av Kapitalet (tre delar). Alla varor är arbete i grund och botten, enligt Marx.  En vara har ett så kallat bruksvärde för att en viss mängd nyttigt och nödvändigt arbete (för samhället) lagts ner i föremålet. Men under kapitalismen blir arbetskraften också en vara! En del har bara makten att sälja den ”när de föds” och det är genom att den varan skapar varor och har ett eget värde som en vara som pengar kan omvandlas till pengar. Det går i stort till så här:

I och med att kapitalisten har makt över andras arbete när arbetskraften säljs till honom, kan han betala mindre än varans värde som producerats av arbetaren, men så mycket som arbetskraften är värd. Priset på varan arbetskraft är förenklat vad arbetaren behöver för att överleva. På så vis uppstår ett mervärde, en skillnad mellan skapat värde och arbetskraftens värde i form av lön. Detta mervärde uppstår genom handel på en marknad men finns där från början. Nu går det mervärdet tillbaks till kapitalisten. Han kan nu använda det för att investera igen eller till sin egen lyxkonsumtion. För att överleva som kapitalist, i konkurrens mot andra kapitalister är detta ofta mest intressant, men om detta inte är tillräckligt attraktivt finns det dock andra alternativ. Han kan spekulera kortsiktigt eller lägga pengarna på hög tills rätt tillfälle uppstår att investera. När man spekulerar i värden gissar man dess framtida värde fast att något mer arbete inte lags ner för att öka värdet. Exempelvis när man köper och säljer hus som just på grund av att alla andra jagar hus stiger i värde. Man spekulerar helt enkelt i att det finns brist på hus i förhållande till efterfrågan. Det behöver inte betyda att man behöver husen för något nyttigt (boende), det räcker att man vill spekulera i sig.

Kapitalismen är således ett lurendrejerisamhälle, men inte för att kapitalisten skulle vara ond. Han handlar högst rationellt ut efter hur systemet fungerar. Det är kapitalet som styr kapitalistens agerande, inte kapitalisten som styr över kapitalet!

Kapitalismens kriser

Frågan är vad som händer med samhället när kapitalet samlas på hög i stället för att låta det gå tillbaks till investeringar igen? Förenklat, vad händer när det finns mer varor på marknaden än vad folk har pengar att köpa dem för på grund av att några kapitalister lagt dem på hög och spekulerar med dem kortsiktigt? Jo, varorna blir inte sålda, och företagen får inte in pengar. De går i förlust. Då blir ju tendensen ännu mer att man inte tycker det är lönt att investera och man börjar handla i alla möjlig kortsiktiga värden som guld, konst, oljepriset och obligationer. Nu måste man rädda sig på alla sätt som kapitalist! Man är till med är beredd att förstöra varor för att snabbt kunna höja dess värde på marknaden. Man försöker kompensera sig kortsiktigt genom att höja värdet på varorna, men detta går ju inte i längden om ingen ökad efterfrågar uppstår! Det förekommer till och med att man dumpar vete i havet för att få upp priset på det. Detta när folk svälter i världen!

Nu uppstår det en kris i samhället och nu börjar vi närma oss frågan om hur den skall hanteras. Därmed närmar vi oss frågan om skillnaden mellan traditionalister och förnyare inom vänsterpartiet. Det har andra frågeställningar också inblandat, allt från personer som inte gillar varandra till om man skall vara marxist ö h t eller inte. Sen är det lite massmedia som satt beteckningarna traditionalist eller förnyare, det finns liksom ingen inom partiet som går ut och säger, ”jag är traditionalist”.

Klassiskt säger då marxismen att enda sättet att lösa krisen är genom att arbetarna kämpar för att ”ta tillbaka” pengar från kapitalisterna och få tillgång till att öka sin levnadsstandard.

Kom ihåg att pengar från början är ett bytesmedel på marknaden! Genom detta kan arbetarna öka konsumtionen igen, och maskineriet kan börja rulla. Arbetarna måste således utveckla en ekonomisk klasskamp för högre löner och bättre villkor. Nu har det dock oftast uppstått en hög arbetslöshet så det är svårt att kämpa för detta. Man måste se till att folk som är arbetslösa får jobb också, eller åtminstone pengar så de kan efterfråga varor någorlunda normalt. Detta gör man genom offentliga arbeten och a-kassa mm. För att få igång investeringar i stället för spekulation måste man således ta från kapitalisterna och de rikaste i samhället, man måste omfördela resurserna.

Nu går detta ofta inte så bra, då kapitalisterna/borgarklassen motsätter sig detta ändå. Detta bryr inte den traditionella marxisten sig så mycket om då han inte tror att man kan lösa alla problem inom ett kapitalistiskt samhällssystem som ju själv skapat dem. Kom ihåg ovan diskussion vi förde om olika motsättningar! Marxisten ser motsättningen mellan kapitalisklassen och arbetarklassen som en antagonistisk motsättning. Marxisten sägen att den inte kan lösas inom systemet då kriser alltid återuppstår inom kapitalismen och på grund av fel i systemet! Den kan bara lösa genom att man utvidgar klasskampen till att handla om kampen om makten över kapitalet. Fungerar inte den ekonomiska klasskampen måste man ta över bankerna och vissa företag med hjälp av staten för att få kontroll över ekonomin. Som marxist kämpar man ändå för en revolution som skall omstörta samhället på lång sikt. Man vill ju bygga ett socialistiskt samhälle med gemensamt ägande av produktionen för att sedan kunna utveckla det till ett klasslöst samhälle (kommunismen).

Nu har det ju hänt en del i världen och i vänsterpartiet också därmed. De länder som haft styrelseskick som kallat sig kommunistiska har inte varit så trevliga för människorna och inte ens levt upp till den ursprungliga marxistiska människosynen.

Man skalade bort allt mer av dialektik från ideologin och enbart materialismen blev kvar, man såg på människor som enbart maskiner. På vissa barnhem glömde t o m man bort målet med marxismen, dvs. gemenskapen och solidariteten! Man lämnade barnen utan närhet och kärlek.

En byråkratisk diktatur tog stegvis över makten och man glömde att föra en kamp för att förbättra arbetarklassens villkor. Men det är en annan diskussion.

 Vissa i vänsterpartiet är idag tveksamma till om man vill kämpa för socialismen, men man vill ändå förändra samhället ut efter marxismens grunder. De ekonomiska teorierna därifrån stämmer i stort menar man. Dessa är traditionalisterna och vill ha en socialism med ”människligt ansikte”. Bland dem finns det också en och annan som kallar sig kommunist.

De som kallar sig förnyare ser inte den långsiktiga kampen som så viktig idag, utan vill främst reformera det nuvarande kapitalistiska samhället till det bättre, för en kapitalism med ett ”människlig ansikte”. En del är inte ens för socialismen eller så definierar de socialismen annorlunda än vad marxismen brukar göra. De ser kommunismen som en utopi, dvs. ett drömsamhälle som aldrig går att uppnå. Denna riktning dominerar partiets inriktning idag.

Vilken politik vill då förnyarna föra? Ja, det är en komplicerad fråga, som inte är helt homogen, men i stort vill de utgå från ekonomen Keynes teorier. Han är en klassisk nationalekonom som på några punkter närmade sig marxismen. Hans politik har starkt influerat socialdemokrater och även socialliberaler i hela Västeuropa. Politiken har således historiskt utformats mycket efter honom inte minst i vårt land.

I stället för att bedriva ekonomisk klasskamp mot kapitalet och att ta över vissa banker och företag med hjälp av staten, skall man ta in mer skatt totalt i samhället till stat och kommun även om det kommer från arbetarna/löntagarna främst (i procent av ens inkomster). Vissa av de mest förmögna kapitalägarna kan man tom låta befrias fån skatt så länge man anser de sköter sig och investerar (kapitalist = kapitalägare, förnyarna har ett annat språk också).

Genom dessa medel kan man genomföra reformer för att bättra på folks levnadsvillkor och öka konsumtionen. Man vill också genomföra satsningar på offentliga sektorn, allt ifrån skola och kultur till sjukvård för att man ser att om dessa delar av samhället ökar så kan de privata företagen också öka sin produktion till den sektorn. Den offentliga sektor skall bli en motor som drar igång resten av ekonomin! Det blir därmed mer lönsamt att investera i produktion för kapitalägarna än att spekulera för kortsiktiga vinster i fiktiva värden.

Den invändning som traditionalisten brukar ha mot detta resonemang är att det fungerar inte i kristider då man ju inte nämnvärt tar från kapitalet, dvs. de pengar som dragits undan från cirkulationen på marknaden och även bort från investeringar. Man tar ju till och med pengar från konsumtionscirkulationen mellan pengar och varor och motverkar sitt ursprungliga syfte! Man öka därmed inte så fort den totala konsumtionen och får inte ökad efterfrågan och ökad produktion. Oftast brukar man dock kompromissa med varandra här. Keynes själv trodde inte i heller att man t e x kunde lösa arbetslösheten helt inom kapitalismen mer än tillfälligt.

Nu är det ju som så att man behöver färre och färre folk i produktionen då maskinerna blivit allt mer avancerade i vår sena kapitalistiska era. Många jobb har också flyttats till andra så kallade låglöneländer. Därför tror man inte på att det går att skapa fler jobb så enkelt numera. Vi ser en högkonjunktur som inte skapar så många jobb så fort som tidigare högkonjunkturer. Detta är delvis beroende på att man har fyllda kassakistor i stället för investeringar fortfarande hos kapitalet ägare och i företagen men även beror det på vår höga tekniska utveckling. Därför vill vänsterpartiet sänka arbetstiden och börja i de yrken som är jobbigast inom vården och för så kallade kvinnoyrken (finns ju inte, heter ju egentligen kvinnodominerade yrken i så fall).

Fördjupning:

Keyniansk teori för också en rad komplicerade resonemang, precis som Marxismen som kan vara svåra att förstå utan ordentliga förkunskaper i olika andra ekonomiska teorier. Det gäller även att ha en bra språkförståelse över huvud taget när man skall fördjupa sig i tunga tänkare från historien. Här är dock några länkar som kan vara intressanta. Ge inte upp för att det är svårt att förstå allt! Nästa gång man läser liknande ämne förstå man mer! Slå upp svåra ord på Wikipedia!

 

 

Marxismen en introduktion:

http://www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/manson_karl_marx.html#Politik%20och%20socialism

 

Keynes:

http://www.quicknet.se/home/q-112004/Keynes.html

 

Diskussion lite från traditionalistisk utgångspunkt om Keynes och Marxism:

http://www.socialisten.nu/marx/kris/keynes.shtml

Det skall löna sig att arbeta. säger borgarna bastant med en enad röst som valrörelsens ledstjärna för dem. Varför det inte skall få löna sig att vila kan man ju undra, det brukar ju ge nya krafter till en? Sömn lönar sig t e x väldigt mycket, man blir oftast pigg och glad av den. Ingen dålig betalning för mödan här inte!

Jag skall sluta att så simpelt raljera och i stället ta diskussionen om vad man menar med det egentligen, att enbart arbete skall löna sig.  Får inte folk lön när de arbetar längre? Näe, riktig så illa är det inte, inte för flertalet av arbetarna i alla fall. En och annan arbetslös hamnar ju i AGA-praktik utan relevant lön, men det är inte dem borgaralliansen ser sig ömma för här. Vad man menar är att det skall vara större skillnader mellan en som arbetar och en som inte arbetar. Det blir mer produktivt för vår gemensamma välfärd postulerar man.

Nu är det ju som så att detta tillstånd av att vissa arbetar och andra inte direkt är konstant bestående varken i form av samma individer eller samma nivå genom tiden i vår kapitalistiska ekonomi av uppgångar och fall. Den som har ett arbete som anställd vet att han när som helst kan förlora den. Man kan i princip när som helst bli uppsagd på grund av devisen arbetsbrist, och den etiketten får allt som med siffror av företagaren kan bevisas, som exempel en sämre lönsamhet än  tidigare år, eller en sämre lönsamhet än genomsnittet i branschen i fråga som företagaren verka inom.

Således, för att bena upp begreppen ”löna sig” och begreppet ”arbeta” borde vi egentligen bryta ner det i all dess olika beståndsdelar. Nu skulle det säker ta en evighet att bena upp, men om vi utgår ifrån att den består av att byta en arbetsinsats mot en en viss mängd produkter och tjänster (med pengar som bytesmedel) bör man ju anse att de lönar sig att arbeta om man anser att ens arbetsinsats motsvarar vad man har behov av. Nu invänder säker någon att det skall motsvara värdet av det man skapar när man arbetar och om det tillfaller en (i forma av pengar) som kan bytas mot relevant mängd varor och tjänster, likvärdigt ens arbetsinsats, är det lönsamt att arbeta. Vi lägger dock denna invändning åt sidan för tillfället, då det mig veterligen är väldigt ovanligt att arbete värderas och betalas ut efter denna principen.
Vinsterna i företagen skulle då reduceras till vad man rent spekulativt kan erövra från någon annan i bytesprocessen på marknaden och inte vara av typen värdeskapande genom arbete som stannar kvar i företaget i stället för att utgå som lön, och det lär det bli ett nollsummespel av i slutändan ändå, i ett rent samhälleligt perspektiv i alla fall.

Nåväl, våra behov är ju högst skiftande, och säker av den arten att de anpassas till vad vi har i plånboken. Vi har ju förmågan att skapa oss nya behov efter just tillgången på bytesmedlet pengar. Men vi förutsätter att dessa är ungefär likvärdiga i grunden för alla människor, för enkelhetens skull. I de grundläggande behoven som vi bör ha gemensamt ingår ju att kunna bo och äta, klä sig respektabelt och sova tryggt.

Att känna att man kan bevara någorlunda samma nivå av levnadsbetingelser utan hotet att dessa raseras eller försämras drastiskt är väl en utgångspunkt också för vad vi anser känns lönsamt för oss. En bra utgångspunkt för resonemanget i alla fall kan vi nog vara överens om (vi vill ju säkert anse att det att få det bättre är ett behov som växer till i livet också).

Sova tryggt ja, tillbaks till att när som helst kunna bli uppsagd således. Det borde kanske gå att bo och äta, klä sig respektabelt och sova tryggt även när man inte har det så kallade arbetet. Det är ju liksom målet med arbetet ändå, att tillfredsställa dessa behov, så varför inte kunna sätta undan en del av det man tjänar när man arbetar så att man har det lite tryggare när man är lös och ledig och har ett arbete och även när man bara är lös och ledig, dvs således inte har ett arbete eller går till sitt arbete (är man sjuk är man kanske inte så lös och ledig, ursäkta mig). Det enklaste är ju då om alla betalar till det så att vi gör det till en gemensam fond, efter som man inte på förhand kan veta vem som blir arbetslös när och hur samt varför.

Nåväl så gör vi ju redan i dag. Därmed borde ju allt vara frid och fröjd, och vi kan sova gott på nätterna.
Nu så är det ju inte så enkelt, man skulle ju kunna låta bli att sätt undan dessa resurser och i stället få mer pengar i handen när man arbetar. Nåja, man sover ju ändå rätt bra och i värst fall kan man ju arbeta lite hårdare, så man sover lite djupare i stället, om det nu blir lite mindre trygghet i ens tillvaro.
När man får mer pengar när man arbetar kan man ju tillfredställa än fler behov direkt! Man kan ju till och med få glädjen att hitta på fler behov som man kan tillfredställa mer direkt! Har man dålig fantasi för det, är det bara att titta mer på TV, där finns reklamen som lite av en inspirationskälla för en. Saken är att det blir lite knepigt om vi blir arbetslösa, efter som vi får inkomster som tangerar talet noll om vi inte satt undan något tidigare till denna ovissa framtida händelse. Det är det lite svårt att leva på. Således bör vi spara undan för de pengarna vi får över i först ledet, så vi klarar oss nu. Problemet är bara att det är så himla mycket dyrare att betala försäkringar själv, man har taskig förhandlingsläge mm. Kanske bättre att göra det gemensamt? I hela samhället då, borde ju bli billigast. Vi är tillbaka där vi började (vad tjatigt, ursäkta mig för detta).

Vi har ungefär avverkat två resonemang, varav ett la vi på hyllan (lön i förhållande till totalt skapat värde i arbetet), och vi ser att det likväl lönar sig att arbeta om vi betalar till försäkringar gemensamt som vi kan nyttja när vi inte har ett arbetare (eller är sjuka, ursäkta mig) som om vi inte skulle betala in till detta gemensamma försäkringsskydd och skulle få betala själv (förmodligen dyrare).

Men ändå verkar det som om folk och fä i det utsträcka landet vi bor i allt mer anser att resonemanget att det inte lönar sig tillräckligt mycket att arbeta är mer och mer rätt.  Kanske för att man anser att man inte får betalt i förhållande till det slit man lägger ner i arbetet och dess resulterade utbyte av produkter och tjänster det ger en, i rätt proportioner? Tjänsterna försäkringar vid arbetslöshet har exempelvis blivit mindre värda, men man betalar in samma summa till dem nu som då?

Det är arbetet som blivit mindre lönsamt än icke arbetet dvs än bidrag då man inte jobbar. Jaha är det sant då? Var det inte så att A-kassan var 90% av ens lön en gång i tiden? Var inte sjukkassan på 80-talet gränsande intill samma som motsvarande ens arbetarlön åtminstone ( högre tjänstemänn fixade de sista % -en i skilnad själv genom egna avtal så att de var nästintill 100 %). Så det resonemanget stämmer nog inte. Men kanske är det så att vi som tycker att det blivit mindre lönsamt att arbeta anse att det vi betalar in till dessa försäkringar blivit mer än vad vi får tillbaka i från dem. Den gemensamma tryggheten är sämre men lönen i kuvertet är den samma  (eller sämre). Då borde man ju höja dessa försäkringar i stället, eller? eller höja lönerna kanske?

 Om man godkänner resonemanget om att betala till gemensam trygghet och försäkring blir det att sänka skatten ett nollsummespel.  Återstår då bara att höja lönerna på vinsternas bekostnad ute i näringslivet så att mer pengar kan hamna i cirkulationsprocessen av varor och tjänster, mer pengar går i skatt till våra försäkringar och därmed öka lönsamheten av arbetet genom att tillfredställa fler behov.

Nu är det ju inte det vårt nya ”arbetarparti”  moderaterna tagit upp som paroll att lönerna måste höjas. I så fall hade man ju till och med kunnat sin ”Marx”, eller åtminstone sin Adam Smith! Men mot bakrund av vad skall det löna sig mer att arbeta om detta resonemang är det som de uppenbarligen inte för? Det som anses ha försämrats (lönsamheten för arbete) måste ju stå i relation till något som blivit mer i förhållande till tidigare? Vad är detta som blivit mer? Inte är det bidragen i alla fall!  Det enda som blivit  större eller mer är att gapet mellan lönen och bidragen blivit mindre! Och det beror inte på att bidragen blivit generösare. Möjligen beror det på att arbetet blivit mer krävande och svårare att behålla, så att bidragen ser större ut! Som att titta på grannens gräsmatta och konstatera att den blivit grönare, därför måste min egen gräsmatta blivit blekare!

Höja tryggheten för alla vill nu inte våra kära borgare. Bidrag har de lyckas förvandla till ett skällsord. De vill försämra dessa så att mer pengar hamnar i produktionsägarnas fickor så de kan öka lönerna till arbetarna. På så vis skall de betala mer i lön eller till fler. Problemet är bara att det finns det inga garantier för. Effekten blir att kassakistor och vinster ökar, men det ökar för alla kapitalägare, så anledningen att säga upp någon för att lönsamheten är under genomsnittet kvarstår, för att nämna en faktor som är konstant.  Ökade pengar i omsättning hos dessa ”frälsare” av arbetstillfällesskapande kan också leda till att de i stället ökar värden av rena papper, dvs aktier och obligationer. Pengar dras bort från fruktbart cirkulationsutbyte mellan arbetsinsats och tillägnande av varor och tjänster och spekulationsekonomin med sina fiktiva världen får styra. Jag säger bara fastighetsspekulation i början på 90-talet, så vet alla vad vi talar om.

Men frågan kvarstår, hur skall det löna sig mer att arbeta? Vi vill ju så gärna blidka våra borgerliga politiker med att köpa lite av deras resonemang.  Det låter så bra att det skall bli mer lönsamt får oss, alla vill vi ju ha mer och få det bättre.  Är ju t o m ett behov hos oss kanske?

 Till att börja med bör man inse att arbete inte har enbart sig själv som sin egen målsättning och är frälsaren av allt utan att det skall åstadkomma något för oss i andra sammanhang. Den skall vara vår ämnesomsättning med naturen som gynnar våra levnadsbetingelser till det bättre. Till det anser jag trygghet inför framtiden är en oerhört viktig del av vad egentligt produktivt arbete åstadkommer. Det finns nu ingen sådan inneboende dynamik i ett kapitalistiskt samhälle för denna trygghet utan den måste skapas genom beslut i genom politiken. Marknaden ger och tar, men tar inte från samma människor  i likvärdig utsträckning och ger inte jämlikt. Genom ett gemensamt ansvar för varandra, kallat den generella välfärden, har denna politiska målsättning formulerats för att motverka systemets inneboende orättvisa.

Till en annan del av en diskussion om vad arbetet skall åstadkomma (som sitt eget mål) på längre sikt ser jag strävan mot mer intressanta, meningsfulla och kreativa arbetsuppgifter;  att fylla arbetets innehåll själv med omväxling och engagemang, att känna att man får något mer för dagsverket tillbaka än bara lönen. För det måste den stela och underordnande arbetsdelningen i dagens samhälle brytas. Det är ett perspektiv för något mer, än den inskränkta rådande arbetsmoralen ger oss, för vad vi anser är lönsamt idag.

För det sista måste arbetet ha vilan och rekreationen som målsättning. Den ger oss ny kraft och energi att sätta in i arbetet åter igen. Vi måste således arbeta mindre för att bli effektivare när vi väl arbetar. Vi måste må bättre först innan vi arbetar mer. Det visar oss sjuktalen tydligt! Arbetarrörelsen har alltid strävat efter detta perspektivet för sin kortsiktiga såsom sina långsiktiga mål. Hela människan och hela hennes livssituation har varit målet inte den arbetande och varuproducerande människans enbart.

Men idag känner man sig som en främling i landet när allt fler vandrar åt det lutheranska väderstrecket och går arbetsnarkomanernas partier i famnen.  När man säger att det skall löna sig mer att arbeta och att det blir så för att det blir mindre för den som inte arbetar, gör man ett konststycke som liknar rasistens, när han skyller sin egen arbetslöshet på att en invandrare har fått ett jobb. Liksom rasisten blir den glad som för resonemanget av att enbart den andre skulle får det sämre (här bli av med jobbet/utvisas). Om man får det bättre själv lär vara sekundärt för denna form av skadeglädje. Jag hoppas det enbart är den svenska avundsjukan som tagit sig det missvisande uttrycket inför att den egna ledan för sitt slit, i ett allt mer krävande arbetsmaskinerie som ger allt mindre av tid över för annat i tillvaron, spontant riktat sig mot fel människor.  Synd bara att denna socialfascism så markant hittills fått sätta agendan i valrörelsen.

Att påstå att moderaterna gått till vänster och blivit ett ”rumsrent” arbetarparti är för mig rent nonsens.
En valrörelse bak i tiden så hade de i alla fall en lite modernare vision i sitt rabiata frasmakeri. Det skulle bli mer tid för kärlek. Nu skall det bara bli mer tid för svarsjukan och avundsjukan visst. Moraloket lär inte enbart bli tyngre för vår broder arbetslös och sjuk utan för oss alla i slutändan.

Går du på bidrag? Lever du på andras arbete? Tycker du det är OK? Då är du förmodligen för kapitalismen!

Tycker du det är fel att leva på andras arbete? Skall alla bidra till vår gemensamma försörjning? Skall det löna sig att arbeta? Då är du förmodligen motståndare till kapitalismen!

Men nej, så enkelt var det nu inte. Den som går på bidrag i form av arbetslösersättning, socialbidrag eller sjukbidrag är förmodligen mindre för kapitalismen. Förmodligen för att det inte är så ofta det är självmant att man går på bidrag och i många fall för att man kanske sett effekterna av just kapitalismen?

Nåväl, de har inte så ofta något val... fast nu är det ju val? Hurra?

De som är mot det sk bidragsberoendet är dock oftast starka förespråkare för kapitalismen. För vissa är det ju OK att få leva på "massorna"  emdan det inte är OK för massan at leva (utan att arbeta i sitt anletes svett). 

Det är visst ok också att lägga på sig en hel del genom åren. Fettot heter kapital. Upp med den valen ovanför ytan, tack!

Måhända låter resonamanget ovan naivt, men ibland är det när man hårddrar saker och ting och vänder på frågeställningarna som man ser lite mer av verkligheten i vitögat.

Jag kommer här att helt ofrivilligt och av enbart ren självbevarelsedrift lägga mig i valfläskdebatten. Elller rättare valspäck debatten. För det är mycket fett som lagrats undan ochbehöver kommer upp till ytan (som vanligt i en valrörelse?).

Mina ambitioner är inte att harpunera däggdjuret i fråga utan snarare få fläskat att börja dallra lite.
Så..

Må de härskande lutheranerna och profeterna dallra!

Fortsättning följer!

PS!
Kommentera får ni läsare göra sen, detta var en lite inledning för denna blogg!