droger

Tisdag den 18/9 är det dags för den andra permisionen, ser verkligen fram emot den. Hon skall klippa sig ocg köpa vinterjacka och skor, sedan skall vi väl gå och äta och bara rå om varandra.

Det är mycket lättare att träffas ute än i dessa små opersonliga besöksrum. När jag var på behandlingshem och träffade henne fick vi faktiskt åka och äta på egen hand fast i övrigt var det lite för slappt vem som helst kunde ringa in och då är det svårare att släppa kontakten med den kall värld där ute som dom kom ifrån.

Men man tycker att när det är sommar och fint kunde man få sitta ute fast inom området. Men regler är regler och till för att följas.

Skriver på tisdag kväll och berättar hur dagen varit

Vet att jag har varit väldigt dålig att skriva på sista tiden, men på något sätt har man förlikat sig med situationen man hamnat i så man har inte lika stort behov av att skriva avsig.

Var till henne under helgen och vi hade ett bra besök. diskuterade lite hur det var när hon växte upp och hur tonåren såg ut. De flesta psykologer river ju oftast i det som har varit, men jag tror att det man gör i vissa situationer i sitt liv var rätt då, inget man skall skuldbelägga sig för.

Kicki säger dessutom själv att det var ett aktivt val som hon gjore själv när hon började med droger.

Har varit med på en permis och träffat en personal på nära håll och det var en helt underbar människa. Tror att det gnälls väldigt mycket på kriminalvården men jag har bara positiva erfarenheter och min dotter har fått all hjälp hon behövt, var lite rädd ibörjan att det inte skulle fungera men de harhjälpt henne med alla hennes problem.

Väntar bara på den första permis som hon får åka hem och vara hemma i 8 timmar med mig utan personal, vi har redan planer för vad vi skall göra.

Igår den 20/7 hade min dotter sin första tillsyns permision på 6timmar detta innebär att en vårdare är med.

Hon ville gå på stan och titta i affärer så hon och vårdaren hoppade på tåget som gick 10 från Frövi och jag hoppade på lite tidigare så vi kom fram till Örebro samtidigt.Vi hade en helt underbar dag, hon handlade lite småsaker och sedan köpte hon godis och vykort det är visst något man gör på sina permisioner och sedan ger de andra tjejerna när man kommer tillbaka.

Vi träffade en gammal kompis till henne så de fick sitta lite för sig själva och tala en stund.När hon sen kom var hon lite dyster tjejen hade blivit aktiv efter 1 år som ren från knark.Min dotter hade sagt åt henne att hon ville bryta kontakte på grund av det.Jag tycker att det var starkt gjort för dom stod varandra väldigt nära under några år som aktiva narkomaner och haft brevkontakt hela tiden som min dotter har varit häktad och sen under sin visstelse på Hinseberg.Nu är det bara att se fram emot nästa korta permis innan det blir en åtta timmars på egen hand, det är den som man är lite rädd för.Agneta

Hej på er all! önskar er en rikyigt fin midsommar helg.Kram Agneta

hej på er1 Idag har jag gjort något som man inte bör göra som vuxen, jag gjorde mig osams med flickans farföräldrar men de var så fördömmande så jag var bara tvugen man sparkar inte på den som redan ligger att sedan hennes far inte har varit guds bästa tycks de redan ha glömt.Det enda de gjorde var att kasta skit både på mig och henne och tyckte så förskräckligt synd om deras egen son. Han har ej behövt ta något ansvar sedan det här hände att hon blev omhändertagen av staten för han bröt redan med henne när han upptäckte att han inte fick vara med hennes kompisar längre. Blir bara så trött på alla människor som är så trångsynta alla kan inte få sk.a- barn man får ta det man får och älska dem som de är. Dessa arma barn har heller inte valt föräldrar. Det är synd om mäniskan som Strindberg sa.

Nu är vi hemma från provtagningen.Allt gick bra men nu är det den eviga väntan på svaret.Tar ca 3 veckor.Han fick även träffa kuratorn.Det verkade som att det var ett lyckat samtal

Det enda som var lite främmande för mig var att just han och jag satt där och käkade frukost och hade gjort korstestet. Det är iallafall tio år sedan vi beslöt att gå åt varsitt håll, vi har varit vänner under alla år men än då att just han erbjöd sig att lämna ett organ till mig. Helt fantastiskt bara tanken. Vi har inte sett än att det går, men han har iallafall försökt göra det han kan.Detta kallar jag vänskap, kärlek eller vad ni vill.

Kl är nu 0515 om en timma bär det iväg mot örebro för att lämna vävnadsprovet. Skriver mer när jag kommer hem

ännu en dag till ända Nationaldagen till ära.Talade med min dotter idag och hon berättade för mig att nu var det " bara 49 veckor kvar".Med andra ord har hon börjat nedräkningen till  friheten.

Ser fram emot måndag då jag och mitt ex skall lämna korstesten för att se om vi kan genomföra den tänkta operationen att jag får en njure av honom. Kan fortfarande inte förstå att detta är sant, tror jag drömmer

Söndag förmiddag. Har målat hallen i en ljust ljust lila färg, tapeten som satt var vit och väldigt kall. Men målningen har gått bra fast jag har haft många kritiker.Fast just nu känner jag att krafterna runnit av mig.Men det skall bli roligt att se resultatet när det är städat och jag fått upp sakerna på väggarna och möblerna kommit på plats.

Har idag varit till Hinseberg och haft ett ytterligare bra besök med min dotter. Skorna som jag köpt passade utmärkt. Hontyckte nog att det var lite jobbigt nu och redan orolig för hur det skall bli när strafftiden är slut..Det är ett stort steg som ska tas.

Förövrigt tycker hon att de har det bra och att det gnälls väldigt mycket, och att det är många som jämnför hur det är på manliga fängelser och vad de har för rättigheter. Men det är ju som hon säger man rår för själv att man hamnat där och får utgå från möjligheterna som finns. Sin första permis får hon den 20/7 och då skall vi träffas på stan och äta lite och gå och strosa i affärer ett par timmar.

Lördag morgon, blev osams med min nuvarande särbo igår men det känns som om det kvittar.Skall åka vid middagstid till hinseberg och hälsa på min dotter.Har varit och köpt ett par skor och några skivor som hon ville ha. Det är så roligt att hälsa på henne för nu är hon den gamla catharina som jag kommer ihåg sen tidigare innan allt strulade till sig för henne.

Det där med min njure och donatorn som jag skrev om i förra inlägget känns lite overkligt fortfarande. Men jag hoppas och tror att det skall gå bra, ibland får man hjälp av ödet när man minst anar det.

Just nu känner jag mig rätt nöjd med tillvaron

Hej allesammans det är länge sedan jag var ut och skrev något men har haft fullt upp.Har haft kontakt med en gammal vän sedan barndomen och vi har följt varandra genom livet i olika skeden först som grannar när vi var barn som vuxna hade vi ett förhållande och levde tillsammans under några år, säkert de lyckligaste i mitt liv.Sedan gick våra vägar isär och vi har varit åtskilda under en tioårs period.Men träffade honom som hastigast på affären och trot eller ej men han erbjöd sig att ge mig en av sina njurar, är inte det kärlek så säg. Så vi skall till usö och testa oss om vi passar i hopp den 11/6, det ska bli så spännande och se hur det går.

Nu vet jag att änglar finns

Livet går vidare, har haft en lugn och trevlig Valborg. Tankarna går givetvis till min dotter och hur hon har haft det? Talade med henne för ett par dagar sedan, de skall göra några omflyttningar på avd.Alla som tillhör Ebba skall bo på den avd och Hedvig på sin. Bra givetvis men inne på Ebba blir det att fattas ett rum, min dotter bor nu på Hedvig men tillhör ebba, detta innebär att hon skall bo i isoleringscellen och detta är väl inte bra med tanke på tiden hon har kvar.I den cellen finns varken fönster, toalett eller handfatt och är mycket mindre till ytan.Det enda hon säger när det var på tapeten är att det inte är någon ide att bråka det är som det är.Får en känsla av att våra fångr resingerar efter ett tag och detta är ingen bra lösning.Även de måste stå upp för sina rättigheter, men kan förstå att den som inte syns och hörs kan de göra vad som helst med.Många kramar Agneta

Har idag varit till Usö på kontroll, allt gick bra.Fick även tala med kuratorn och hon tyckte att jag verkade att må bättre och det gör jag också med tanke på att jag varit inne i en riktig kris unde vintern.Skall nu försöka tänka lite på mig själv och verkligen se framåt. Hoppas verkligen att jag blir opererad före innan flickan kommer hem, för då kan jag kanske behövas och det är lång rehabilitering efter operation.

Ibland tänker man när man börjar må hyfsat vad kommer härnäst för det kan aldrig få vara riktigt lugnat. Men , men en dag i taget.

Kram på er alla.Agneta

Skall idag åka till USÖ på undersökning och träffa kuratorn, det behövs.Även om allt verkar rätt bra nu så är det skönt att få prata av sig. Man har behov av att prata av sig även glädjen man har upplevt när allt är lugnt.visst funderar man på framtiden ibland, hur det ska bli? Lär man åka till hinseberg fler gånger eller är det över efter denna sväng?, kommer hon att klara detta eller faller hon tillbaka i sitt missbruk av narkotika?Denna oro tär faktiskt. Men man skall väl inte oroa sig för något som inte har hänt ännu.

MVH agneta

Min dotter ringde i går och var jätte nöjd med vårat besök som jag och min syster var på.Det var bra också och roligt att hon uppskattar våra besök.Vi fick ta kort på henne och hon på oss, det tyckte jag var jyst av dem att vi fick ha med kameran. Det som är mest sorgligt nu är att hon ingen kontakt har med sin pappa eller farmor och farfar. Pappan bröt med henne när han upptäckte att hon missbrukade och det konstiga i det hela är att han är missbrukre själv och borde förstå henne bättre än vad jag gjort, han vet ju vad lätt det är att falla dit på skiten.Men, men det är hans bekymmer inte mina, men tror att han egentligen mår sämre än vad hon gör.

Jag älskar i allafall min dotter över allt annat. Agneta

var til Hinseberg igår och hälsade på min dotter. Till min stora förvåning mådde hon väldigt bra.Det gnälls mycket från de intagna men svensk kriminalvård har gjort en massa bra saker för min dotter och hennes missbruk. Det talas så mycket om bara förvaring, men hon har kommit väldigt långt i hennes tänkande om droger och mat. Vikten var normal och hon kräks inte längre. Detta problem har de kommit tillrätta med på 3 månader och hon verkade väldigt nöjd.Vi diskuterade vissa regler som finns på anstallten och hon förstod dem och acepterade dessa. Hon sa att någonstans bakåt i tiden så rår man för själv att man hamnat där.Hontyckte att det gnälls väldigt mycket, men som hon sa vi har allt egentligen och det var tuffare ute på slutet. Hon går ofta och talar med Fader John och tyckte att det ger henne väldigt mycket och att han hade mycket klok och tänkvärda ordatt lära henne.Dom får jobba på dagarna och få lite struktur på vardagen och det får vi göra som inte är omhändertagna av samhället, så jag tror nånstans att SVK har något att tillföra dessa unga människor som har hamnat snett.

Annandag påsk. Talade med min dotter igår allt verkade lugnt.Brukar fundera på hur hon egentligen mår och hur hon tänker, det här som vi nu går igenom kan ju inte vara det hon ville med livet. Om man bara för en stund kunde krypa in i hennes huvud och kunna försöka uppleva hur hon tänker och varför hon klev på resan från första början. Det är frågor som jag aldrig får svar på.Det finns någon som varit in i min blogg och skrivit som jag gärna vill ha kontakt med och det är en annan mamma. Synd att vi skall sitta på varsitt ställe och må dåligt, får en känsla av att hon vet vem jag är. Nästa lördag är det åter dags för ett besök, härligt.Väntar och längtar. saknaden är så stor så det kan ingen förstå som inte varit i samma situation.Vet att det finns de som har det värre, nyligen var det en mamma som miste sin pojk här där jag bor. Alla hans kamrater ställde upp och de var verkligen skakade, men nu när veckorna gått så rullar det på för dem som vanligt, detta dödsfall fick ingen av dem att vakna upp och sluta droga eller söka hjälp för sitt missbruk. Vi är konstiga varelser egentligen vi resonerar alltid det kan inte hända mig.MVH Agneta

Nu är det långfredagskväll. Det känns tyngre än vanligt. Storhelgerna är nog värst, både för mig och henne. Även fast jag har varit till Karlstad på 80- års kalas så just nu när jag kommit hem känns allt så tungt, funderar på hur de har det innanför murarna, får de känna av att det är påsk eller blir det som vilken helg som helst.Jag längtar och hoppas att den här tiden snart är slut och aldrig behöva genomlida detta någon mer gång.Sorgrn är så stor så det kan ingen människa ana som inte varit med själv. Det känns som om bröstet skulle sprängas ibland. Tror inte på kriminalvården som bedrivs här i vårat land. Vore jag frisk och lite yngre skulle jag inte tveka utan utbilda mig inom kriminalvården eller utbilda mig till socionom. Vi måste få ett slut på det här med att våra ungdomar förstör sig på alla dessa droger som väller in i landet. Polis kanske man skullat bli, strama till det för dessa människor som lever på att våra ungdomar far så illaGlad påsk på er alla bloggare. Kram Agneta

Har talat med min dotter idag. Hon verkade må så bra. Skulle göra en redovisning för sitt veckochema om hon har uppfyllt målen hon hade så det fanns inte tid för henne att ta emot mitt besök. Men det gör inget bara hon mår bra så gör jag det också.Det verkade som om hon idag förstår hur illa hon farit och även hennes anhöriga.hennes bästa väninna har det också gått väldigt bra för de sista månaderna.Det bästa med det här långa fängelsestraffet hon fick är att det blir en lång behandlingstid och stränga regler och jag tror det är bra. Sedan har hinseberg infört extra förmåner för dem som gör sitt bästa ett slags belöningssystem och det är väl också helt okey. Något som sporrar dem till att kämpa på.Dessa svaga människor som fallit offer för dessa jävulusiska droger har det inte lätt de behöver all stöttning de kan få.

Tänkte köra igång en grupp  för anhöriga till missbrukare, vi skulle kunna träffas en gång i veckan och utbyta erfarenher, man tror ofta att man är ensam om all elende man går igenom. Nej nu får det vara bra för idag.

Tack för alla snälla inlägg imin blogg. Trevlig helg på er alla. Kram Agneta

Saknar ord för vad jag känner nu när det börjar bli sommar. Min dotter har det också jobbigt nu och det kan jag förstå. Våren har kommit och man längtar ut i det fria.Det kanske stämmer "Släpp fångarna loss det är vår."Det är ju när man är ung som livet leker och jag kan faktiskt tycka synd om alla unga flickor och pojkar som sitter inlåsta den här tiden på året. Dessa stackars människor har slarvat borta den bästa tiden i sina liv. Livet går aldrig i repris och vi är inte lovade morgondagen därför är det så viktigt att man tar tillvara dagen som man fått.

MVH agneta

Besöket hos min dotter var givande för oss båda.Men fick sitta i en ½ timma och vänta på henne.Det finns en sak som oroar mig och det är att det verkar vara mycket oroligheter bland de intagna. Fick en känsla av att det är mycket smutskastning och förtal om varandra, med andra ord så beter dom sig som om det vore ett vuxen dagis.

Kvinnor kan ju vara väldigt elaka varelser men i vuxen ålder tycker man att de skulle kunna prata ut med varandra. Det uppstår nog mycket missuppfattningar som sen blir till en höna pga att de har svårt att komunisera med varandra.

Det är en tuff miljö och alla klarar inte detta, det vore bättre att de tog hand om varandra trots allt sitter de i samma båt fast för olika brott.

Det är bättre att tala ut än prata skit.trodde jag skulle kunna lämna in ett par solglsasögon men icke.

Pratade med min dotter i morse allt verkade rätt bra. De skulle ha ett möte på hinseberg idag där de som valt behandlingssidan skulle få lite bättre previlegier än dom andra, vet faktiskt inte hur jag ställer mig till att ha skillnad på människor men visst skall de som bjuder till ha en morot.

Skall dit på lördag för ännu ett besök, ser fram emot det, det är så mysigt att kunna vara ensam med henne några timmar, fika och bara vara småprata om ditt och datt och sedan lite skvaller förståss.

Förövrigt mår jag själv rätt bra. Peppar peppar. Men i slutet på mars om alla prover är bra kommer jag upp på transplantationslistan igen.MVH agneta

Var igår och hälsade på min dotter, hon verkade efter omständigheterna må rätt bra. Det såg ut som ho ökat något i vikt lite rund om kinderna. Men hon hade bakat en sockerkaka tills jag kom och jag åt en bit hon resterande. Var sedan på toa och kräktes upp allt.

En vän till henne på avd hon nu befinner sig hade kommit  överens om att kamraten skulle följa henne till toa och vara med, det är en tvångshandling att hon måste dit efter alla måltider och då kommer kräkreflexen. Flickorna var överens om att prova detta och det fungerade 2 dagar sedan fick psykologen reda på detta och ansåg att det var oetiskt så de skulle inte få göra så. Men är båda flickorna helt överens så kan jag inte se det oetiska i det hela.

Pratade även med bossen på hinseberg om att hon skulle få åka ut till ätstörningsenheten i Örebro, men det tyckte hon var orealistiskt.

Då föreslog jag ett behandlimgshem i Mora för anorektiker där de är en vecka och en vecka hemma och hemma för henne är just nu hinseberg. Men det fanns det inga pengar till för hennes budget räckte inte till.Så jag fråga hur hon skulle bära sig åt om hon var i behov av dialys 3 dagar i veckan om det också var orealistiskt, men då fick jag inget svar. Har nästan lust att kontakt insaider och Aschberg. Detta kan inte vara möjligt år 2007.

Har idag varit i kontakt med hinseberg och min dotters kontaktperson, hon var nämligen väldigt nedstämd när jag talade med henne igår.Hennes ätstörningar kommer hon ingen vart med och på hinsan har de ingen erfarenhet av detta. Så vad gör man? Trodde i min enfald att hon skulle få hjälp med detta under den här tiden. MVH agneta