WWF KLIMATBLOGGEN

Upplevelserna och utbildningen är i full gång. Vi har fått en rundtur runt Longyearbyen som är Svalbards största bebyggda område. Landskapet här är helt overkligt och liknar inget annat jag har upplevt. Det känns som att gå omkring inuti ett vykort samtidigt som midnattssolen och den extremt friska luften bidrar till den skumma upplevelsen.

Dag två. Fick mig en god natts sömn och vaknade med nya krafter. Idag fick vi en liten guidad tur här runt Longyearbyen av bybon Andreas som sysslar med bland annat turistnäring här uppe i Spittsberg/Svalbard.

Svalbards historia är rätt häftig, man har t ex hittat löv och annan växtlighet som fossiler, vilket betyder att det för 50 miljoner år sedan fanns massor av växtlighet här. Sedan kom istiden ca 20 miljoner år senare än denna varma period,. Det är endast sista 5 miljoner år sedan man kan visa på det tydligaste istäcket här uppe.

Det finns rätt mycket kol (som är gamla hårt ihoppressade plantor) här vilket också är också bevis på att det växt mer än de Snart kliver vi på båten och det känns fantastisk spännande. Då beger vi oss iväg mot landskapet av snötäckta berg som vi ser i horisonten här ifrån Longyearbyen.

För varje minut så växer motivationen lite till. Jag känner mig så tacksam för att jag har fått den här möjligheten att lära mig om allt detta, för att sedan få komma hem och sprida all denna kunskap och motivation till att börja förändra denna racer-klimatförändring som sker just nu. Skulle vilja kunna uppfinna ett litet medvetenhets-/motivationsmedel som jag kan gå och injicera i folk i min omgivning. Fast jag får fungera som sprutan och mina ord som medlet.

Mot arktiska havet!

/Nanny-Maja

Kolla också in www.wwf.se

Dag ett. Jag kan knappt förstå att vi är här. Vi landade här i Longerbyen, Svalbard, vid tretiden idag. Det fantastiska började redan i flygplanet när Svalbards vita glaciärlandskap plötslig sträckte ut sig nedanför oss och piloten ropar ut i högtalarna att man ibland kan se isbjörnar från flygplanet. Nu finns det ingenting mellan mig och nordpolen.

Gruppen är underbar och här är kallt, rätt öde, halvsoligt och grymt vackert. Luften är fräschare än någonting jag någonsin upplevt och då har jag ändå vuxit upp i fjällen. Dagen har varit spännande och jag känner mig otroligt motiverad och spänd inför dessa, nästan, två veckor här uppe.

Idag har vi lyssnat på Olav Mathias Eira, som är norsk same och ett så kallat klimatvittne, nästan tårögd berättade han med hela sin själ hur han sedan mitten av 80 talet bevittnat att någonting annorlunda händer med klimatet och hur det blivit svårare och svårare att livnära sig som renskötare.

Vi har idag nog med kunskap om hur klimatet förändras för att kunna handla, kunskap vi kommer att få ta del av under dessa dagar. Så nu är det verkligen upp tills oss, speciellt min, den yngre generationen, att se till att vi börjar förändra saker och ting. Vaknar upp och tar ansvar och vi har inte all tid i världen på oss, för allt händer verkligen här och nu, runt omkring oss.

Imorgon vid kl 16:00 kliver vi på båten och beger oss ytterligare norrut. Ny kunskap och nya äventyr. Here we go!

Hej Sverige!
 
Det här är en blogg om klimatrubbningarna och mina äventyr under försöket att vara med och förhindra dem. Många liv står på spel med hunger, törst och krig som fruktansvärda men verkliga ingredienser. Detta måste förhindras så långt det går med alla tillgängliga humana medel! 

Därför har jag sökt  till två stora projekt på området. WWFs "Voyage for the Future" och British Council's "Challange Europe", och blivit antagen. Det förstnämnda innebär en resa till Arktis med efterföljande informationsspridning, det andra framtagning av olika lösningar. 

Målen med mitt engagemang är många, men framförallt att världen ska enas om en kraftfull fortsättning på Koyotoavtalet. Ni kan följa detta arbete här och på www.wwf.se..

/Sven

Efter att vi studerat hur mikrober som äter upp organiskt material på sjöbottnar producerar växthusgasen metan, och hur detta accelererar då permafrosten smälter, flyttade vi upp på land och träffade forskare som studerar samma process fast på torrmark.

Vi träffade Jason Vogel och hans kollega Ted Schuur, i färd med att sätta upp koldioxidfällor som mäter hur mycket koldioxid som produceras ur den smältande permafrosten och hur detta påverkas av den globala uppvärmningen. Det är två effekter som sätts igång då permafrosten smälter, dels kan det växa på marken som tidigare varit frusen - vilket binder koldioxid - och dels frigörs dött organiskt material för mikrober i marken att äta på - något som avger koldioxid. Forskarna har varit osäkra på vilken effekt som varit störst och därför också på ifall smältande permafrost förstärker eller försvagar den globala uppvärmningen.

Jason och Teds forskning har visat att det upp till en viss nivå av smältning är den koldioxidbindande effekten som är störst, vilket betyder att områden som tidigare varit frusna binder mer koldioxid än de avger. Då planeten värms upp mer och smältandet ökar passeras dock en tröskel, vilket nu händer på fler och fler platser, och den andra effekten över. Permafrosten börjar alltså avge mer koldioxid än den binder.

Totalt finns cirka 500 miljoner ton kol bundet i permafrosten på norra halvklotet, vilket motsvarar mer än 60 år av den mängd utsläpp vi människor årligen genererar idag. Om vi fortsätter värma upp planeten, och det skulle resultera i att permafrosten smälter, så har vi med andra ord 60 års uppbyggda utsläpp att se fram emot. Dags att agera?

Skriv på Naturskyddsföreningens klimatupprop

Länge trodde forskarna inte att sjöar på tundran stor för några större utsläpp - tills Katey tillsammans med Ryska forskare upptäckte att stora mängder metan släpps ut som bubblor ur sjöar i Sibirien. De började studera detta fenomen och hittade metan ”hot-spots” där metanet bubblar ut i sjöar och vattendrag över tundran i områden över hela norra halvklotet. Metan är den växthusgas som näst efter koldioxid driver på dagens klimatförändring mest och Kateys forskning tyder på att metanutsläppen som orsakas av en positiv återkopplingsmekanism då klimatet värms upp kan vara betydligt större än man tidigare trott. Arktis bidrag till metanutsläppen globalt kan visa sig vara 63 % av de totala, mot tidigare uppskattade 10 %.

Marc och Laura borrar upp ett testhål i isen

Permafrosten på norra halvklotet innehåller mer organiskt material än alla världens regnskogar och med det enorma kolreserver. Innan den senaste istiden växte här stora skogar och levde mycket djur. Dött organiskt material trampades ned i marken och lagrades upp över tiden, när sedan istiden kom så frystes allt detta in och permafrosten är därför som ett stort lager av organiskt material. När klimatet nu värms upp så tinar detta lager upp och mikrober kan börja ”äta” på det, en process som avger metan eller koldioxid, beroende på vart processen sker. Då denna process sker under vatten avges metan och det var detta som vi studerade ute på 8-mile lake.

Vi samlade in olika sorters organiskt material från land, som löv, barr och blad och organiskt material från vattenväxter. Vi satte också upp metanfällor för att samla in de metanbubblor som kommer upp från sjön och sparade metanet i flaskor. På laboratoriet studerar sedan forskarna metanen och det organiska material som vi samlat in för att avgöra hur mycket av metanet som kommer från permafrosten, vattenväxterna respektive landväxterna. Detta för att modellera denna del av metancykeln och få in detta i de klimatmodeller som används av exempelvis FN:s klimatpanel.

Laura installerar en metanfälla över en "hot-spot", luften ovanför vattnet i flaskan är insamlat metan

Den här processen har historiskt sett skett över extremt långa tidsperioder och klimatet har haft tid på sig att anpassa sig. Som en effekt av mänskligt orsakad klimatförändring har dock sjöarna i Arktis nu ökat med 14 % i area de senaste årtiondena. Större områden under vatten tillammans med att mer och mer permafrost smälter leder till att metanutsläppen skenar och om denna process inte saktas ned kan metanutsläppen driva på uppvärmningen av planeten kraftfullt.

Att tillsammans med Katey och andra forskare få ta del i den här forskningen på fältet och lära sig mer om hur klimatförändringarna påverkar planeten är helt obeskrivbart intressant och spännande. När jag står ute på sjön, ser de fantastiskt vackra landskapet omkring sig och förstår hur sammankopplat allting är så tänker jag på hur märklig diskussionen kring klimatförändringen ibland är. Vi tjatar om kostnader och värnar om nationella och industriella egenintressen – medan forskarna säger att vi håller på att pressa klimatsystemet ur kontroll och att vi människor faktiskt kan komma att förstöra den ovärderliga planet vi bor på.

Även om risken för att det är vi människor som nu förändrar klimatet bara skulle vara några få procent (och inte 90 % som IPCC säger) så skulle det vara nog för att agera kraftfullt. Det måste till ändring och det är dags att sätta igång nu!

Vi träffade John Heidelburg som jobbar vid en av dessa väderstationer; en av speciellt intresse för klimatforskning eftersom att den ligger i Arktis. Tillsammans genomförde vi en uppskjutning av en väderballong och gick igenom väderstationens olika funktioner, bland annat samlar man här in mycket data om temperaturen.

I den arktiska delen av Alaska har medeltemperaturen ökat med 2,3 grader sedan 1949, att jämföra med det globala genomsnittet för perioden på ca 0,6-0,7 grader. Det finns flera anledningar till att Arktis värms upp fortare än resten av planeten och den viktigaste är den så kallade ”is albedo effekten”, vilken beror på att snö och is reflekterar mycket mer solljus än vad exempelvis barmark gör. Man kan säga att barmark drar åt sig mycket av värmen istället för att reflektera den och därför accelererar uppvärmningen då snötäcket minskar. Andra anledningar är solstrålarnas infallsvinklar och den värme som förs upp till Arktis då världshaven värms upp.

Den kraftiga uppvärmningen i Arktis kan komma att få betydande konsekvenser i resten av världen. Forskare som John väntar nu med stor spänning på vad som ska hända den kommande sommaren. Ny forskning från U.S. National Snow and Ice Data Center (NSIDC) visar nämligen att nordpolen kan vara fri från is redan sommaren 2008. Dessa mätningar är ett ”worst-case scenario”, men de flesta forskare jag träffar verkar överens om att detta förmodligen kommer att ske inom de kommande 5 åren.

En hel del snö och is - än så länge

En isfri nordpol kommer troligen att följas av ett isfritt ishav under sommartid. Denna is flyter ovanpå vatten och kommer inte påverka världens havsnivåer i stor skala. Om vi däremot fortsätter att släppa ut växthusgaser och driva på den globala uppvärmningen så kan istäcket på grönland smälta och då ser vi fram emot havsnivåökningar på runt 7 meter.

Det är alltså dags att börja agera seriöst – WorldChanging och TED är bra platser för att få inspiration för detta.

Packisen över nordpolen drar sig tillbaka med en alarmerande hastighet och förra året slogs rekordet för minsta is från år 2005 med 1,19 miljoner kvadratkilometer – rekordet slogs alltså med en area lika stor som fem gånger hela Storbritannien. Detta accelererade trenden av minskat istäcke och i värsta fall kan ishavet vara isfritt under sommaren om så lite som 6 år.

Anne Jensen studerar den minskande ismassan och dess påverkan på landmark

Då isen drar sig tillbaka får det effekter på så otroligt många sätt, allt är sammankopplat. Isens smältning påverkar djurlivet och människorna (se tidigare poster), det påverkar resten av världen då landisen smälter och höjer havsnivåerna och det påverkar också historien.

Uppvärmningen här uppe gör att permafrosten smälter och marken tappar sin stabilitet, antal dagar utan is ökar på sommaren vilket gör att vattnet kan gnaga sig in i marken under en längre period och då isen smälter längre bort från land kan större vågor byggas upp över ett längre avstånd vilket också förstärker påverkan på marken. Allt detta gör att erosionen tar fart och marken ”äts upp” av vattnet. På vissa ställen försvinner idag 6 meter mark årligen, en sexdubbling på bara några årtionden.

Forskare här uppe fick för några år sedan rapporter om att människoben hittats på en av platserna med kraftigast erosion – Point Barrow. Man åkte ut med arkeologer och det visade sig att det var en gammal gravplats för inuiter som sköljdes ut i vattnet, vissa gravar var från 800-talet. Ett folks historia håller med andra ord på att sköljas ut i havet och försvinna på grund av den globala uppvärmningen. Ett stort projekt har startats för att gräva ut gravar och ta vara på historiska föremål samt för att ge människorna nya gravar längre inåt land.


Vi besökte utgrävningsplatsen tillsammans med ett par hårda isbjörnsvakter

Det är väldigt fascinerande och omtumlande att inse hur sammanbundet allting är. Tänk på det en stund … vi bränner fossila bränslen i Sverige eller någon annan stans i världen – vilket påverkar det globala klimatet, vilket får effekter på grodor i Costa Rica, inuithistoria i Alaska och risodling på öar i stilla havet. Vi lever i en global värld, allt vi gör får globala konsekvenser och det är dags att börja ta hänsyn till det. Lyckligtvis gäller denna globala sammanbundenhet för positiva effekter också, utvecklar vi fossilfria lösningar kan dessa spridas och få globala konsekvenser. Ledorden för dagen är klimatinnovation och klimatentreprenörskap.

Bilden på duken är inte ett montage (!)

I början av 1970-talet hittade man stora mängder olja i Alaska och planer las upp på att bygga en oljeledning genom delstaten. Miljöorganisationer protesterade och regionen hamnade i fokus för en vild debatt. I samband med detta besökte George för första gången Cooper Island, en liten och karg ö i ishavet norr om Alaska, för att undersöka miljökonsekvenser av oljeutvinningen. Han blev fascinerad av Guillemots fåglarna som bodde på ön och en studie som skulle komma att fortsätta i över trettio år och räkna 125 tusen mätningar tog sin början.

Utan att veta det då startade George sin forskning i en region som skulle komma att bli den med störst värmeökning i världen mellan 1972 och idag, någonting som gör området helt unikt för att studera effekterna av den globala uppvärmningen.

Fåglarna på Cooper Island är beroende av packisen för att samla ihop sin kost, som främst består av arktisk torsk. Då fågelungarna kläckts efter häckningsperioden i slutet av sommaren flyger fåglarna ut till packisen för att hämta mat. Då George påbörjade sin forskning låg packisen i slutet av sommaren cirka 11 kilometer utanför kusten, idag kan isen dra sig tillbaka 400 kilometer under sensommarmånaderna. Detta betyder att fåglarna inte längre når ut lika lätt för att jaga och man kan i George forskning tydligt följa denna trend. I och med isens tillbakagång har kosten ändrats, fågelungarna blivit mindre då de fått mindre att äta och populationen sjunkit dramatiskt. Andelen ägg som blir fullvuxna fåglar har sjunkit från 50 % till ett snitt på ca 10 %. Det händer att fågelungarna instinktivt vägrar att äta den nya subarktiska kosten, även fast de svälter, och föräldrarna får tvinga i dem maten.

För George och hans forskarassistenter är klimatförändringens effekt på Arktis uppenbara och oroande snabba. När de började sin forskning brukade de alltid gräva gropar i marken och använda permafrosten som frys för mat, år 2005 nådde man ingen permafrost utan stötte istället på vatten. ”I used to think about that my children would experience a completely different arctic region. Now I see those changes happening while I’m still here, it’s unbelievable the speed at which the climate is now changing.”

Läs mer om Georges forskning

Jag befinner mig nu på BASC – Barrow Arctic Science Consortium, en forskningsstation i norra Alaska precis på gränsen till ishavet. På stationen, en före detta militärbas från kalla kriget, jobbar mellan 10-70 klimatforskare med att bättre försöka förstå klimatförändringarna och dess effekter.

När vi människor dumpar över 30 miljarder ton koldioxid i atmosfären varje år så är det inte bara dessa utsläpp som påverkar klimatet, en lång kedjeeffekt av andra mekanismer sätts också igång och vår klimatpåverkan sprids som ringar på vattnet. Den typ av återkopplingsmekanismer som förstärker påverkan på klimatet kallas positiva återkopplingsmekanismer och är en central del i modern klimatforskning.

För att förstå klimatsystemet bättre och för att konstruera mer precisa klimatmodeller, som kan förutse vad som kommer att hända i framtiden, jobbar många forskare idag med att förstå dessa mekanismer. Om den direkta globala uppvärmningen som uppstår då vi släpper ut växthusgaser i atmosfären blir nog stor kan kraftiga återkopplingsmekanismer triggas igång och vi riskerar en situation där de naturliga stabiliseringseffekterna sätts ur spel. Under vår expedition ska vi träffa många forskare som jobbar med detta och en av dem träffade vi idag, nämligen Chris Petrich från University of Alaska Fairbanks.

Det finns en hel del snö och is här uppe och när solens strålar träffar den vita ytan reflekteras det mesta tillbaka bort från jorden, nästan alla solstrålar från snön och ungefär 65 % från havsisen . Detta begränsar därmed den uppvärmande effekt som solinstrålningen har på jorden. Då klimatet nu blir varmare smälter dock is och snö och det bildas vattensamlingar på isen. Dessa vattensamlingar är bättre på att absorbera solstrålar och reflekterar bara tillbaka cirka 30 % av instrålningen, vilket betyder att de drar åt sig mer värme. Mer värme leder till ökad avsmältning, vilket leder till större vattensamlingar, och så vidare.

Vad Chris forskning går ut på är att studera hur vattensamlingarna bildas och hur de påverkas av snöfall, vindförhållanden och tjockleken på den snö som ligger ovanpå havsisen. Idag har vi varit med Chris vid området där mätdata samlas in. För att komma dit åkte vi snöskoter långt ut norrut på havsisen.

Vi använde instrument för att samla in mätdata om isens och snöns tjocklek samt olika egenskaper i terrängen. Det är fascinerande att träffa forskare som verkligen brinner för att hjälpa oss förstå mer om klimatförändringarna. Varje dag spenderar de timmar i isande kyla, bitande vind och med det ständiga hotet från isbjörnar. Som regel har man dock björnvakt med sig, vi hade tre välbyggda inuiter med stora hagelgevär med oss i gruppen.

Forskarna gör sitt för att vi bättre ska förstå klimatsystemet och deras budskap är att vi måste sluta dumpa 30 miljarder ton koldioxid i atmosfären varje år. Det är nu upp till oss som inte är klimatforskare att sluta blunda och börja agera.

Jag vill avsluta med att citera en text från en kaffemugg som jag såg, vem det än var som skrev texten så har denne verkligen förstått vad det handlar om.

'So-called global warming is just a secret ploy by wacko tree-huggers to make America energy independent, clean our air and water, improve the fuel efficiency of our vehicles, kick-start 21st century industries, and make our citites safer and more liveable. Don't let them get away with it'.

När livsstilsfrågor och klimat diskuteras i Sverige så handlar det som regel om att vi ska göra små förändringar i vardagen. Ofta handlar det om förändringar som varken kostar tid eller pengar, utan bara om att bryta gamla vanor och lära oss att göra på nya sätt.

När inuiterna, ursprungsbefolkningen i den här delen av Arktis, pratar om klimatförändringen och livsstil så handlar det om att själva förutsättningen för det sätt de lever på förändras och att deras kultur blir svårare och svårare att bevara som en direkt effekt av det som händer med klimatet.

Självförsörjning genom jakt är en central del i inuiternas livsstil och kultur: I tusentals år har man jagat djur som valross, säl och val för att överleva. Fortfarande idag står jakt för en stor del av födan för många inuiter. Havsisen spelar en viktig roll i den här livsstilen. Det är via isen som man på våren jagar val och säl och det är via inflytande isflak som man på hösten jagar valross. De senaste årtiondena har dock våren börjat komma tidigare och hösten senare. Alla vi träffar vittnar om de stora förändringar som pågår.

Diana Tigigsruaq, en äldre inuitkvinna, berättar att havsisen var dubbelt så tjock på våren när hon var ung som den är nu, vilket leder till att många är rädda för att ge sig ut på jakt. Senast förra våren blev en grupp jägare fast ute på havet då den svaga havsisen bröt upp mycket tidigare än normalt. Jaktsäsongen på vissa djur har minskat med 50 % som följd av ett allt varmare klimat. Diana är själv väldigt oroad över vad som nu händer med klimatet och vilka effekter det kommer att få på sikt för inuiternas kultur och samhällen – kommer man överhuvudtaget kunna bo kvar här på samma sätt som nu?

De här människorna upplever nu en livsstilsförändring av en helt annan dimension än de lättsamma förändringar vi pratar (ibland gnäller) om i Sverige. Kanske är det dags att fundera över vad för effekter en skenande global klimatförändring faktiskt kan få på våra liv. Vi bör också fundera över hur vi som individer kan stödja en global utveckling som innebär att människor kan leva sina liv på ett hållbart och bekvämt sätt oavsett om det är Arktis, Europa eller Kina man kallar sitt hem.

Det är verkligen kul att så många människor har kommenterat på mitt första inlägg! Både inlägg från er som insett vad det handlar om, och den minoritet skeptiker som fortfarande finns kvar, är glädjande och visar på vilket engagemang de här frågorna väcker hos människor. Jag kommer inte att starta en omfattande diskussion i den här bloggen med er skeptiker, och möta alla konspirationsteorier, då det inte är målet med mitt bloggande och det finns andra som gör detta bättre (se länklista i slutet av inlägget). Jag ska dock ta upp några av de poänger jag tycker är viktigast vad gäller just diskussionen om klimatförändringens karaktär.

1. Vetenskaplig konsensus. Den mest kända vetenskapliga grupp i det här sammanhanget är självklart FN:s klimatpanel (IPCC). Totalt 800 författare har varit involverade i författandet av den fjärde utvärderingsrapporten och rapporten har granskats av mer än 2 500 världsledande experter. Rapporten fastslår att det med 90 % sannolikhet är mänsklig aktivitet som orsakat den onormala klimatförändring vi sett sedan mitten av 1900-talet. Siffran 90 % är en politisk kompromiss som över 100 länder ställer sig bakom, den minsta gemensamma nämnaren med andra ord, forskarna ville gå ännu längre. Hittills har den faktiska klimatförändringen legat i överkant, eller utanför, IPCC:s scenarion – vi upplever alltså mer klimatförändring än IPPC förutser, inte mindre.

Förutom IPCC så har samtliga av världens stora nationella vetenskapsakademier kommit fram till samma slutsats och ställer sig bakom klimatpanelens analys. Det handlar alltså om den ledande vetenskapliga expertisen i länder som Kina, USA, Storbritannien, Indien, Frankrike och Japan.

Inom den vetenskapliga litteraturen finns också bevis på konsensus. Bland annat gjordes en genomgång år 2004 av 928 vetenskapliga artiklar som behandlade klimatförändringen och som alla publicerats i respekterade vetenskapliga tidsskrifter. Inte en enda av dessa motsatte sig mänskligt orsakad klimatförändring.

De av oss som inte är vetenskapsmän kan, och bör, diskutera detaljer i vetenskapen av rent intresse, men då det handlar om att välja strategi för handling bör alla rationella individer acceptera den vetenskapliga konsensus som råder angående klimatfrågan och utgå från denna. Det är märkligt att de skeptiska klimatrönen publiceras i skumma bloggar och i okända tidsskrifter – snarare än i seriösa vetenskapliga forum. Ofta är de som tvivlar på klimatforskningen samma personer som tror att månlandningen spelades in i en lada på vischan i Amerika och ställer sig bakom en uppsjö andra konspirationsteorier. Skeptikerna pratar också ofta om behovet av att ”läsa på” och ”kolla upp fakta” – men det är ju dem, som glada amatörer, argumenterar mot en stor majoritet av världens ledande forskare.

2. Det stora missförståndet. Många skeptiker tror att det existerar en motsättning mellan den analys som exempelvis FN:s klimatpanel framför och naturliga klimatcykler. I verkligheten är det precis tvärt om. När man konstruerar och testar en klimatmodell bygger man in alla naturliga påverkanseffekter som finns och testar den effekt som dessa förutser mot en faktiskt uppmätt trend. När man gör detta så visar det sig att naturlig påverkan inte kan förklara vad som nu händer på planeten. Om man dock lägger in mänskliga utsläpp av växthusgaser i modellerna ökar precisionen.

Naturliga klimatcykler är alltså en viktig del i klimatforskningen och det är också kunskaper om dessa cykler som ger forskarna underlag för prognoser om vilka effekter som kommer att uppstå som följd av mänskligt orsakad klimatpåverkan.

3. Människan eller naturen? Människan påverkar inte klimatet mer än naturen själv, men vi påverkar nog för att rubba den känsliga balansen. Utan en naturlig växthuseffekt skulle medeltemperaturen på jorden vara ca -18 grader, istället för den ca +15 grader medeltemperatur som vi har nu. Naturlig växthuseffekt är med andra ord en viktig förutsättning för våra livsvillkor.

Mänsklig klimatpåverkan har dock hittills orsakat en extra uppvärmning om ca 0,8 grader och om utsläppen skulle minska till noll i morgon så skulle vi nå ungefär 1,5 graders ökning innan klimatsystemet hinner stabilisera sig. Detta är nog för att orsaka enorm förändring och vi riskerar även återkopplingseffekter som kan få klimatsystemet att spinna ur kontroll. Forskarna har satt 2 graders ökning som ett tröskelvärde i det här sammanhanget, men redan nu kan återkopplingseffekter observeras. Jag kommer att skriva mer om detta senare då vi besöker ett område där den här forskningen pågår.

4. Glöm inte bort skogen för alla träd. Många missförstånd i klimatfrågan uppstår då man inte ser skillnaden mellan vetenskapliga detaljer och den fundamentala analysen.  Forskarna känner inte till exakt hur alla mekanismer i det ofantligt komplexa klimatsystemet fungerar och påverkar varandra. Det finns många olösta mysterier - men dessa påverkar inte den grundläggande analysen.

Växthusgaser värmer upp jorden, det är ett naturvetenskapligt faktum. När vi människor släpper ut växthusgaser (vi har genom förbränning av fossila bränslen dumpat ca 1 100 miljarder ton koldioxid i atmosfären) så värms helt enkelt planeten upp. Det finns som sagt fortfarande frågetecken i hur klimatsystemet fungerar (balanser, återkopplingseffekter, vad leder och vad följer – och när, etc.), men dessa påverkar inte detta grundläggande faktum. Koncentrationen koldioxid i atmosfären har på grund av förbränningen av fossila bränslen ökat från den förindustriella nivån om ca 280 ppm till dagens 380 ppm. Detta är också den enskilt största orsaken till att vi nu ser en ökad växthuseffekt.

Jag deltog själv för några månader sedan i en stor diskussion i Bryssel mellan ledande klimatforskare och andra aktörer. Osäkerheter i klimatsystemet började diskuteras och skeptikernas vanliga argument las fram. Efter en halvtimme ställde jag frågan till forskarna om huruvida dessa detaljer verkligen påverkar den fundamentala analysen eller inte – svaret var nej och det var uppenbart att man diskuterade äpplen och päron.

5. 1-1=0 ? Klimatsystemet är inget nollsummespel där olika extremer tar ut varandra. Forskningen visar att isen på Arktis (Nordpolen) kan vara helt borta under sommartid inom så kort som ett par årtionden. Skeptiker påpekar ofta att isarna på Antarktis (Sydpolen) dock har ökat och att den effekten på något sätt skulle balansera ut det som händer på Arktis. För det första går det inte att jämföra havsis och landis, för det andra är detta ett märkligt resonemang; en parallell skulle vara att ökade regnmängder i norra Europa och ökad torka i södra Europa skulle ta ut varandra. Vilket de givetvis inte gör, om inte annat så kan man väl fråga de som drabbas.

Dessutom visar de senaste mätningarna från NASA att även Sydpolen nu börjar tappa ismassa.

 6. Vad är det som försvaras? Kol, Olja och Gas är alla ändliga resurser och kommer att behöva ersättas förr eller senare. Det fossilfria samhället kommer att vara smartare och erbjuda en högre levnadsstandard än dagens. Våra transportsystem kommer att effektiviseras, vår infrastruktur moderniseras, vi kommer utveckla energisystem som kan erbjuda hela världen energi och välfärd (och inte bara en liten privilegierad del), vi kommer använda naturresurser på ett smartare sätt och bli produktivare. Miljoner nya ”gröna” jobb kommer att skapas, vår miljö blir renare och samhället mer hållbart. Varför försvara omoderna fossila strukturer och gammal teknik som inte klarar av att leverera vad världen behöver på ett sätt som inte samtidigt förstör vårt klimat och vår miljö?

I ljuset av att en majoritet av världens främsta experter tror att vi står inför en global katastrof som kan hota liv som vi känner det på planeten och att vi genom att ställa om nu kan bygga ett smartare, effektivare och bättre samhälle - så framstår ståndpunkten att inget bör göras som bakåtsträvande och allt mer obegriplig. Läs mer om klimatomställningens möjligheter här

Läs mer om varför skeptikernas argument inte håller:
Climate change: A guide for the perplexed
How to Talk to a Climate Skeptic
Q&A for Climate Skeptics
How to answer the claims of a Climate Change Sceptic
Climate scepticism: The top 10

Hej,
Jakob Rutqvist heter jag och är en ny klimatbloggare här på Aftonbladet. Jag ska blogga här de närmaste veckorna om mina upplevelser under en expedition till Arktis. Detta är det första inlägget, klicka här för att läsa det senaste - direkt från ishavets havsis!

Själv är jag en 25 år gammal klimatentreprenör som fortfarande har en fot kvar i akademin, vid Uppsala Universitet, och en fot ute i världen som försöker bidra till att rädda klimatet. På universitetet läser jag nationalekonomi och ute i världen jobbar jag som projektledare vid projektplattformen GlobalFOCUS, ett initiativ av Världsnaturfonden WWF, som genom entreprenörskap jobbar med möjligheter och lösningar på klimatutmaningen.

De senaste 17 åren har vi människor påverkat klimatet i en omfattning som historiskt sett tagit 1 000 år att ske på naturlig väg. Forskarna är idag eniga och många menar att vi har någon stans runt 100 månader på oss att vända trenden av ökande utsläpp, detta för att undvika att den globala uppvärmningen går över styr.

Det är nu hög tid för nästa steg i kampen för klimatet - att gå från ord till handling. I mitt arbete jobbar jag med konkreta klimatprojekt som syftar till att bygga det fossilfria samhället, ett arbete som bland annat lett mig in på det äventyr som nu tar sin början.

Tillsammans med sex andra unga klimatentreprenörer från olika delar av Europa kommer jag att studera vad som händer i Arktis. Vi åker inom ramen för Ben&Jerry´s och WWFs "Climate Change College".

Den globala uppvärmningen verkar kraftigare i Arktis än någon annan stans på planeten och det går att studera klimatförändringens faktiska effekter där. Vi kommer exempelvis att tillsammans med forskare studera djur vars beteenden ändras som effekt av uppvärmningen, människor vars livsmiljö och kultur nu hastigt förändras och naturfenomen vars effekter kan komma att få globala konsekvenser.

Klimatutmaningen är stor och kommer att kräva stora insatser. I den omställning världen står inför finns problem och många förlorare - men också möjligheter och mängder av vinnare. Genom att sprida kunskap om vad som händer med vår planet, och vad vi kan göra åt det, tror jag att människor inspireras till att bli vinnare i omställningen till det fossilfria samhället. Jag kommer att blogga om de problem som uppstår i Arktis på grund av våra utsläpp av växthusgaser, men också om de människor som jobbar för förändring och som genom sitt arbete inspirerar alla oss andra.

Sista mötet är med Anupam och hans kollega. Det är en otroligt driftig kille av den typ som gör att man vet att det finns hopp för planeten. Vi skall göra en urbaniseringsstudie tillsammans för att se hur den massvandring som kommer att ske i Indien kan driva på en hållbar utveckling. Det är ju svårt att förstå, men Goldman Sachs uppskattar att städerna i Indien kommer att växa med dryga 300 miljoner. Det motsvarar hela USA:s befolkning. Att ge dem, och de övriga 1.3 miljarder människorna, som över de kommande 40 åren kommer att flytta in i städer, ett bra liv städer är kanske vår tids största utmaning. Då det känns tungt är det bara att tänka på hur mycket det går att bidra med, men med Anupam och andra som honom så finns hopp.

Vi har nu kommit igång med vårt projekt ”Sustainability as a driver for innovation and profit” som vi har tillsammans med CII (Confederation och Indian Industries), motsvarigheten till Svenskt näringsliv. Det är otroligt spännande att se hur stor skillnaden är mellan Sverige och Indien, här är inte hållbarhet en lyx, det är en fråga om överlevnad. CII konstaterar i sina material att Indien har 18 % av världens befolkning men bara 4 % av landmassan och 1 % av skogen. De drar den, kanske självklara men i vår del av världen lätt bortglömda, slutsatsen att det ekonomiska systemet måste reformeras så att ekonomi och ekologi kan gå hand i hand.

Aditi Haldar är “Counsellor – Corporate Sustainability Management” på CII-ITC, ”Centre of Excellence for Sustainable Development”, och den som ansvarar för studien från CII. Hon är en otroligt driftig person och brinner för att kunna bidra till att Indiens näringsliv blir en del av den globala lösningen. Vi kommer att ägna denna och nästa vecka för att göra klart materialet och analysramen, samt se till att vi verkligen valt de mest spännande företagen.

Aditi framför WWFs kontor i Indien där de två stora banderollerna handlar om klimatfrågan och den utrotningshotade tigern.

Tre telefonmöten senare är det bara att konstatera att vi lever i en gränslös värld. Att följa presentationer på datorn är idag standard i många processer. Lite märkligt är det dock att konstatera att jag inte kunde delta över videokonferens på CeBIT, världens största IT- och teknikmässa. Detta trots att Barroso inledde konferensen med att peka på den potential som IT har. Visst har den, men det räcker inte med potential, den måste användas och om IT-företagen själva inte kan få till det så är det svårt att förstå hur de tror att andra skall använda tekniken. Hoppas TeliaSonera kan få berätta för organisatörerna hur man gör, de har lyckats minska sina utsläpp med mer än 70 % på sex år … Kul med ledarskap från Sverige och jag skall inkludera det exemplet i ett material som kommer släppas om två veckor.

Satt och hade möte samt lunch med Sanjay Kumar, kinesisk mat, eller rättare sagt, ”indisk kinesisk mat”. Jag mötte Sanjay i Hongkong i december 2005. Han jobbade då för indiska regeringen och ansvarade för miljöfrågor i förhandlingarna. Han drev en linje som var nära den som WWF hade och ansåg att utgångspunkten för handeln måste vara behovet i länderna, inte vilka produkter de rika länderna vill sälja. Sedan ett halvår tillbaka så arbetar Sanjay för oss deltid för att utveckla sina tankar vidare och för att se hur Kina och Indien kan utveckla denna idé vidare.

Detta är en otrolig person, han drev ensam en idé som ingen konservativ person (och det är 99 %) inom WTO-förhandlingarna trodde på från tanke till en av de idéer som har bredast stöd bland icke-OECD-länderna.

Då vi träffas har han just startat en debatt om Indiens skattesystem och jagas av journalister. En kreativ person som, om det går väl med hans förslag om reform av det globala handelssystemet går igenom, skulle skriva in sig i historieböckerna … Inte en så dålig start på dagen.

Hur Indien skall kunna utvecklas hållbart, med stöd från länder som Sverige, är anledningen till att jag är här för att jobba med mina kollegor, indiska regeringen, indiska och multinationella företag …

Det finns två helt olika nivåer på hur klimatförändringar diskuteras. FN:s klimatpanel som visar oss grafer och pratar om 2 graders temperaturskillnad är vad mänskligheten kan tolerera eller drabbas av inom snar framtid. Man pratar vackert om att det finns smarta tekniklösningar för hur vi kan komma till rätta med detta uppseglande hot.

Det andra är mer jordnära ögonvittnesskildringar och upplevelser som visar konsekvenser av att temperaturen på jorden ökar. Jag har vandrat upp för ett av jordens kanske vackraste bergsmassiv, det världsarvslistade Rwenzori. Med egna ögon har jag sett glaciärer som är en spillra av sina forna jag. Under drygt 100 år har glaciärerna krympt med mellan 85-90 %. Se satellitbilden, de vita fälten (glaciärena) kan snart vara ett minne blott.




Våra guider berättar med stor inlevelse om att här gick snögränsen (glaciären) för 10 år sedan. En av bärarna, som första gången besökte högplatån 1962, fyller i att då snöade det normalt på 3 400 m höjd. Idag faller snön bara på höjder över 4 200 m. Han undrar vad det beror på.

På den kongolesiska sidan pekar våra preliminära resultat på att våtmarkerna har torkat ut mer än på Ugandasidan. Glaciärerna smälter också snabbare på västsidan av berget. Lokalbefolkningen känner till orden "global uppvärmning", och att det är den rika världen som är ”boven” i dramat. Men man förstår inte varför det ska drabba just dom.

Man ser även positiva effekter av det som sker. De unga männen, som är bärare och tillika bönder på bergssluttningarna utanför parken, pratar om att nu kan man odla både cassava och jordnötter på hög höjd, precis som på låglandet. De äldre bärarna bekräftar det och berättar att dom som unga inte kunde göra det.

Alla är oroliga för att man idag kan drabbas av malaria överallt bland byarna nedanför parkgränsen. Detta är något nytt som inte förekom förut. När jag försöker tidssätta när malariamyggorna dök upp så säger man att det är nyligen - kanske de senaste fem-tio åren. Men det viktigaste för dom är inte när, utan att det nu finns malaria i området som är en av de mest fruktade sjukdomarna som grasserar i tropikerna.

Man pratar om mindre och mer oregelbunden vattenföring i floderna. Myndigheterna skyller på att nästan all regnskog utanför parken är borta, så det är självförvållat. På sikt hotas jordbruket som detta bergsfolk utövar.

Jag har vandrat upp på östsidan och blickat ner mot Kongobäckenets vidsträckta regnskogsbälte, världen näst största sammanhängande regnskog efter Amazonas. Jag har vandrat över den linje från vars östsida allt vatten är källan till Nilen, vilket man redan 150 år efter Kristi födelse visste om i Europa. Vattnet på västsidan rinner däremot ner och förser den mäktiga Kongofloden med vatten.

Vi besteg högsta toppen på 5 119 m (vår egen mätning) och hade där en symbolisk flaggcermoni som var startskottet för ett gränsöverskridande naturvårdsarbete. Vi har lyckats förena myndigheter från Uganda och Kongo att ta gemensamt ansvar för hur Rwenzori, detta viktiga vattentorn, ska förvaltas.

För mig har det varit en mäktig upplevelse, ofta en skrämmande vandring i verkligheten. Jag har sett hjälplösheten lysa i ögonen på expeditionens medlemmar, rädslan över den nya hotbilden med malaria som troligen orsakats av klimatförändringarna.
 
Jag har ofta skämts - som den privilegierade västerlänning jag är - därför att det som nu sker och som drabbar dessa fattiga bönder är den rika världens överkonsumtion och livsstil. Jag har alldeles för ofta fått frågan: Vad gör ni där upp i Ulaya - Europa?

Jag är mållös.

Vi är nu på väg ned för berget. Det har varit en tuff vandring och flera personer har burits ut. Men nu dröjer det inte många dagar innan jag kan sträcka ut mig i en riktig säng.

Under ett klipputsprång strax bortanför vår camp sitter bärarna och värmer sig vid en eld och småpratar. En av männen, en gammal farbror vid namn Joni har under hela sitt liv bott uppe på högplatån. Han kom dit någon gång under 50-talet med sin far som var jägare. Far och son försörjde sig på att jaga klippdassar och dykarantiloper som folk nere i byn kom upp och köpte.



Längsta tiden han bott här uppe utan att ha varit nere i byn var 15 år. Han berättar om hur livet var på den tiden. Joni bodde i en grotta och för att hålla värmen bar han en päls ihopsydd av djurhudar. Hans enda sällskap var hundarna, förutom när någon kom upp från byn för att köpa kött.

När skogen skyddades och blev ett naturreservat förbjöds jakten och han blev över en natt tjuvjägare utan att veta om det. När Rwenzori blev nationalpark började man också kontrollera att ingen bodde inne i parken. Joni upptäcktes, men eftersom hans lokalkunskaper är ovärderliga anställs han ofta som guide och rapportör.

Den gamle mannen berättar otaliga anekdoter men ibland dyker det upp minnesluckor som killarna runt om fyller i. Han berättar stolt att han av Rwenzorikungen blivit utsedd att vara bergets vakt. Det han med största stolthet berättar är att han av Idi Amin (en mycket omstridd diktator i Uganda) fått en gitarr att underhålla sig med. När folk från byn kom upp till hans grotta såg de att det saknades två strängar. Joni ler och säger men det gör inget den ger ju ifrån sig ljud ändå.

En diskussion bryter ut runt ett antal forskningsprojekt som pågår på Rwenzori. Joseph en av bergsguiderna säger att förr i tiden fick de betalt för att läsa av olika mätinstrument, data som de sedan gav till parkförvaltningen. Idag sitter  europeerna och läser av det hemifrån. Nationalparkschefen förklarar att  det finns ett antal dataloggar som man med satellitkontakt kan läsa av klimatdata från. Alla vid elden är upprörda dels för att man inte kan tjäna lite extra och för att forskarna inte delger lokalbefolkningen sina resultat. Vi lovar att ta med detta till mötet på fredag och att informationen om vad det nu än gäller ska komma lokalbefolkningen till godo.

En råkall vind blåser och det snöar igen, vi drar oss tillbaka  för att krypa ner i sovsäckarna och killarna i grottan petar på mer ved för att hålla värmen.

Det viktiga mötet på toppen blir av. Vi börjar fyra på morgonen och klättrar i ficklampskenet upp till första glaciären. Där kommer isskorna på och vi repas fast i varandra. Sen vandrar vi sakta över Spekesglaciären ner till Mageritas glaciär och där möttes vi av en utmaning.
 
Framför mig finns en rejäl uppförsbacke som måste bestigas. Vi är fortfarande ihopkopplade med repet och ger oss snart iväg. Det tar sin tid för det är tungt och sista biten är dessutom ren bergsklättring. Det värker i min kropp, men jag vill inte ge upp när jag är så nära slutmålet.

Vädret var inte bra när vi började och nu blir det bara värre när en riktig snöstorm tar i. Våra guider inser att nu gäller det att snabbt få upp oss till toppen innan vädret stoppar oss. Trots att vi är dödströtta kämpar vi vidare. Snöstormen tilltar i styrka och den tunna luften medför att vi går allt saktare och det blir rörigt.



Alla är överväldigade, mest för att vi överhuvudtaget lyckades kom hit upp. Vi har burit och slitit på flaggor och järnpålar inför den symboliska toppcermonin. Ställningen ställs upp, flaggorna hissas och champagnen plockas fram. Vi skålar och pratar om möjligheter runt det nya samarbetsprojektet. Samtidigt pågår ett hysterisk fotograferande i stormbyarna med rykande snö.

Toppen ligger på gränsen mellan Kongo och Uganda. På den ugandiska skylten står det 5 109 m, men kongoleserna anser däremot att toppen är 5 120 m. En struntsak som startar en hård debatt, men den lugnar ned sig när vår GIS-personal mäter upp toppen till mellan 5117 och 5120 m.

Det gränsöverskridande arbetet handlar om förvaltningen av bergsmassivet Rwenzoris naturresurser. Det rör främst frågor som turism och vatten. WWFs idé  är att baxa upp nyckelpersoner till bergstoppen och sedan följa upp det hela med ett rundabordsmöte på låg höjd.

Av vårt kongolesiska team, som har haft en tuff uppfärd, finns nu bara tre personer kvar, en norrman, en fransman och en kenyan, och alla ser oförkänt pigga trots den höga höjden. Dom springer snabbt runt och kartlägger glaciärena och jämför dem med gamla satellitbilder. Vi inser att dessa tropiska glaciärerna försvinner med en skrämmande fart, 85-90% de senaste hundra åren. Alla som regelbundet arbetar här upp, till exempel bärare och guider är ögonvittnen till förändringarna. Dessutom ser det ut som om förändring sker snabbare på Kongosidan.

Nu har vi kommit till arbetets kanske viktigaste fas, det gränsöverskridande mötet på Rwenzoris topp. Idén är att myndighetspersoner från både Kongo och Uganda som arbetar med nationalparksförvaltning, våtmarker och vattenfrågor ska börja ett gränsöverskridande samarbete runt viktiga förvaltningsfrågor.

WWFs roll är att vara det klister som för ihop gubbarna vid förhandlingsbordet som i detta fall en bergstopp på mer än 5 000 m höjd. Vi är visserligen en liten delegation av WWF-are men eftersom Världsnaturfonden är en av de stora finansiärerna till arbetet i denna fantastiska del av världen så har vi en viktig plats.

Sent i går kväll anlände en liten grupp från Kongo. Deras vandring har varit strapatsrik och jobbig. På den sidan gränsen finns inget nätverk av stigar att använda sig av utan dom har i flera dagar banat sig fram genom djungeln. Slutligen hittade de ett bergspass som ledde in till Uganda.



I dag har några varit uppe på toppen och förberett det smått historiska mötet när vi i morgon ska hänga upp flaggor under en officiell ceremoni. Efter flaggceremonin ska det i broderlig anda skålas i champagne på toppen. Vi är alla tagna av den tunna luften och skämtet just nu är om vi verkligen klarar av att dricka champagne.

Att så här från världens tak blicka ut över dalarna nedanför är en speciell upplevelse. Just nu, kanske med höjdens hjälp, pågår en dynamisk och upphettad diskussion om vilken rätt vi har att också resa Kongos flagga på toppen. Vi är ju i Uganda. Bakgrunden är att man inte är överens om var gränsen går. Enligt gamla kartor går den uppe på Mageritas topp, dit vi är på väg. Men det råder delade meningar om detta. Nu när kvällen lägger sig så har vi fortfarande inte bestämt om expeditionen ska sätta upp alla flaggor.

Efter ståhejet på toppen är det flera dagars marsch ner till låglandet där vi fortsätter diskussionerna. Trots goda intentioner så är det en hel del gammalt groll under ytan som måste bearbetas.

Rwenzori är nog den absolut vackraste platsen på jorden och det har med all rätt blivit världsarvslistat. Men glaciärerna har minskat i storlek med mer än 80 % under de senaste 100 åren. Nedan är en bild från 1956, idag ser det helt annorlunda ut.

Gräddbakelse är vad bergstopparna måste ha liknat när de första europeerna såg dem från Albertsjön. En av dem var ingen mindre än Sir Henry Stanley som förvånades över bergen.

I dag har det varit en mellandag i baslägret. Det gäller att acklimatisera sig som det heter - kallt, soligt och tunn luft. Vi pratade om att det är så lite luft och att vi alla måste dela med oss. Ingen kan göra anspråk på mer än någon annan.

Det tunna livsuppehållande skikt som redan här på strax under 5 000 m knappt kan försörja liv hotas. Just här på ekvatorn är det de snabbt krympande glaciärerna  vittnesmål om detta. En person som hela tiden går ett steg bakom mig bär på ett gevär. Vi kallar honom professorn för hans mest fantastiska funderingar om det mesta.

I dag var hans och mitt uppdrag att vandra upp mot en glaciär och leta efter spår av tjuvjägare. När vi stod där uppe på 4 700 m och kippade efter andan frågade han mig varför inte luft kan ägas. Vi här har massor av ren luft och har det ganska bra. Det är er luft som får glaciärerna att krympa.

När vi står där uppe och tittar ut mot Speke, som berget norr om oss heter, blir det  tydligt att hela massivet har varit inbäddat i glaciärer, ja lite som om den vore toppad med grädde. "Under de senaste åren har det smält allt fortare och fortare" säger professorn. När jag försöker få mer precis tidsangivelse så tittar han på mig och säger att han precis berättat det!

Vi hittar flera snaror som är avsedda att fånga gnagare och klippdassar (ett litet däggdjur). Han noterar noggrant var vi hittar snarorna och hur många dom är. Allt detta läggs ihop till ett pussel där parkförvaltningen, där killen med bössan jobbar, lägger ihop dessa data med hur de olika turistgrupperna rört sig. Det är tyvärr de fattiga bärarna som passar på att fixa lite kött när dom ändå är inne i parken där det dräller med vilt.

När vi började vandra upp på berget var det totalt 60 bärare, 3 kockar och 11 personer från olika myndigheter som har avgörandet om våtmarkerna ska skyddas här uppe. 

Idag har vi kartlagt en serie våtmarker som är källan till Bukusfloden. Skogen på denna höjd ligger mellan 3 500 och 4 000 meter och består av en blandning av jätteljungträd, senecior och lobelior. När den kalla dimman sveper in så dränks de mossbeluppna trädstammarna som suger åt sig vattnet som sedan sakta droppar ner på marken.

Våtmarkerna är förbundna med varandra som en serie finurliga vetexdukar som sakta förser floden med vatten och därmed säkrar ett konstant flöde. Tidigare hängde våtmarkerna ihop med glaciärerna. Idag står glaciärerna för någon enstaka procent av vattenflödet till den översta våtmarken.

Vår inventering visar tydligt att de högst liggande våtmarkerna är mycket torrare pga av att de inte längre har får något vatten från glaciärerna.

Vi rör oss med snigelfart i det överdådigt vackra landskapet. Jag har svårt att snappa upp namnen på bergstoppar och våtmarker. Jag pekar och försöker memorera. Plötsligt blir alla mycket upprörda på mig. Jag har pekat med ett finger och det får man inte göra för då blir bergsguden mycket upprörd och skickar regn. Jag få reda på att man ska peka med hela näven. Det är mycket man lär sig ...

I kväll ska den andra hälften av expeditionen komma in från Kongosidan vi ska ha en festmåltid tillsammans. Mörkret faller och ingen dyker upp och satellittelefonen fungerar inte. Har något hänt?

Allan från Bujukudalen, mitt i Afrika, på 4 000 meters höjd. 

Kroppen börjar nu känna av den höga höjden. Det är fortfarande en bra bit kvar och jag bävar lite inför de närmaste dagarna.

Jag ser redan nu hur klimatförändringar påverkar de biologiska spelreglerna här uppe. På hög höjd ovan trädgränsen finns det fyra lobeliaarter, växter som nu kommer att följa oss under resten av vandringen.

En av dessa arter har drabbats av en svampparasit och antalet lobelior minskar nu i snabb takt. Denna svamp har lyckats etablera sig tack vare att det har blivit varmare uppe på berget. Uppgifter visar att uppe på högplatån har temperaturen ökat med 0.5 grader för varje decennium sedan 1970-talet.

Hela det högalpina ekosystemet med ett stort antal unika (endemiska) arter har ingenstans att flytta. Uppåt begränsas det av att berget tar slut och nedåt av att det där är ett helt annat klimat som de inte är anpassade till. Biologiskt sett är de fast i en fälla och evolutionen, som är en sakta förändringsprocess, är heller inte till hjälp eftersom klimatförändringen går så fort.

Lite kylig morgon, sitter och värmer händerna runt den varma tekoppen och småpratar på swahili med en av parkvakterna. Han berättar om ebolaepidemin som nyligen slog till mot en av byarna precis norr om Rwenzori nere i Semilikidalen. Drygt 70 människor dog urskillningslöst av det aggressiva viruset. De flesta hade varit på en fest och ätit endafu (helstekt get). Parkvakten hade varit där på besök den veckan det hände och har sedan dess varit skräckslagen att han skulle ha smittats, men troligen är faran nu över för hans del.

Det slår mig att just ebola är ett virus som smittar från djur till människor med förödande konsekvenser för båda människoapor och människan. För inte så länge sedan drabbades en by inne i  Kongobäckenets av ebola där flera människor avled. Den gången misstänkte man att slakt och hantering av apkött var spridningsvägen.

På bara några månader dog 86 % av schimpanserna och uppskattningsvis 5 000 låglandsgorillor av ebola. Det sista ebolautbrott i Uganda var faktisk inte långt ifrån en av de två kvarvarande populationerna med bergsgorillor. Där finns det bara 340 djur, lite rått uttryckt en munsbit för ebolaviruset.

Ett rykande hett forskningsresultat pekar på att flygande hundar kan bära på viruset och troligen är det dessa som sprider sjukdomen. Boskap, som betat under ett träd som används som viloplats för en stor grupp flygande hundar, hade ätit gräset som var nersmutsat av avföring som innehöll virus. När man sedan åt kött från dessa djur smittades människor.

Kanske getterna som blev festmat i Semiliki hade intagit sin sista måltid under ett träd med flygande hundar som innan aftonen föll tömde tarmen och inte ont anande vilka konsekvenser det medförde. Naturen är både fantastisk och samtidigt spektakulärt grym.

Regnskogen där vi är räknas som ett underverk av livsformer och mångfald av arter. Skrämmande är att det nära släktskap vi har med människoapor också utsätter oss för samma sorts sjukdomar där hanteringen av bushmeat försett vår art med sjukdomar som Hiv och Ebola.

I morgon lämnar vi regnskogen och kommer upp ovan trädgränsen. Här uppe drabbas växterna nu av klimatförändringarna på ett sätt som ingen hade förutspått.

Efter en svettig dags vandring i regnskogen där det regnade nästan hela tiden har vi nu slagit läger. Allt är blött och mörkret kommer lika fort som att dra ner en rullgardin.

Plötsligt drar kvällsunderhållningen igång, lövgrodorna börjar sin serenad som är näst intill öronbedövande. Det är dags att smyga ut med ficklampa och spana efter nattens ögon. Snart hittar vi träddassar, ett djur som påminner om en mycket liten nallebjörn men som närmast är släkt med elefanter. Dom håller igång uppe i trädkronorna och hanarna riktigt skriker ut sina revir.

Vi rör oss bort från campen efter en djurstig och vår guide blir mer och mer orolig, han pratar om farliga elefanter och leoparder. Hans röst är högljudd och går upp i falsett, vilket tyvärr, får tyst på allt levande där ute i mörkret. Tänk så lätt det är att förstöra en trevlig kväll!

Kryper ner i sovsäcken och tankarna far till den andra halvan av expeditionen som nu har tagit sig in i Kongo. Där på andra sidan gränsen i skogen har de också slagit läger. Nu dröjer det sex dagar innan vi träffas uppe på högplatån under de snöklädda topparna på Mount Stanley.

Chefen för parkförvaltningen Mr Nelson berättar för mig med stor inlevelse den brokiga historian om bergen. Redan i slutet på 1880-talet såg man att bergen i söder hade snöklädda toppar. Men det var först 1906 som den italienske ädlingen Greve Abruzzo med sin expedition som förste europé besteg berget och kartlade området. Det finns 25 toppar på över 4 500 meter, fördelade på 6 berg med namn som Speke, Stanley och Baker.

Strax efter det att det blev en nationalpark 1994 så förskansade sig rebellgrupper i skogen och först 2004 öppnades parken upp igen för turism. Fortfarande bedrivs bergsbestigning och vandringsturism i liten skala trots att det anses vara en av Afrikas mest spektakulära vildmarker.