Världshistorien har sett många storslagna pianister: Liszt, Horowitz, Rachmaninoff, Agerich och andra fingerflinka typer.
Idag verkar de vara fler än någonsin och den ena pianisten efter den andra överröses med lovord. Därför är det inte en nackdel att kunna sticka ut ur mängden. Har du inte ett konstigt namn så kan du glömma karriären på stuberten, eller så flyttar du utomlands och lanserar dig.
Räkna dock med att varje skiva du lanserar, förutsatt du är nordbo, kommer ha is eller skog som tema på skivfodralet. Mycket bra är också att ha en frisyr som inte passar sig väl för att kunna spela, exempelvis en lugg som kittlar överläppen eller kala hjässor-överlappningar som lägger sig på fel sida av tinningen etc. För det kvinnliga könet fungerar också horribla aftonklänningar i konsertsammanhang.
Saknar du dock både namn och konstig lugg får du försöka dig på andra kvaliteter. Det är ofta en fördel att kunna känna med och rentav bli ett med stycket. Tänk på att inte gå till överdrift i Djurens karneval och dylika animaliska stycken.
Andra orala egenskaper kan också vara bra att ha. Glenn Goulds Bachinspelningar är 50% Gould och 50% piano. Kom ihåg att vara vän med tonarten du spelar på pianot. Sker det oväntade saker på konserter ger det dig en möjlighet att rädda kvällen.
Avslutningsivs det viktigaste rådet: Spelar du alldeles förfärligt är det bara att kalla stycket nyskrivet av nån okänd känd tonsättare (men nämn inte Pärt eftersom det är en som faktiskt vissa "vanliga" lyssnar på).
Men framför allt skall du visa upp dina talanger extra mycket i de passager som inte är särskilt svåra men som ser ut att så vara (Detta förutsätter att du åtminstone kan just dessa, resten kan vara det nyskrivna här ovan nämnt). Kom ihåg att ett allt för inlevelsefullt spel inte existerar. Det är bara tangenternas hållbarhet som sätter gränsen.
När så alla ovanstående kriterier är uppfyllda kan du räkna med goda chanser på en karriär, eller åtminstone att få ackompanjera Il Divo till deras tjugotre nästkommande julskivor.