Liz38

Snö, snö, snö, överallt där jag är finns det snö, pulsa i snö, borsta snö osv. Var till graven idag och blev ledsen, allt är översnöat igen. Var ju ut förra fredagen och sopade bort all snö, sopade så alla änglarna kom fram. Idag var lyktor täckta under drivvis med snö, stenen var insnöad, änglarna borta. Fick börja med att trampa upp en stig att gå på för att komma fram till graven. Tack och lov så har mamman till pojken i graven brevid börjat trampa upp en stig till sin son, kunde gå i den men sedan fram till Jessicas sten fick jag trampa upp nytt. Började sopa bort snö från stenen så man fick fram ängeln på stenen, fick fram hennes foto på stenen.

Sopade och sopade, skyfflade bort det som fanns runt omkring men var skulle jag skyffla all snö? Fick lov att ta det bakom stenen så det bildades som en vall runt hennes grav. Sopade och grät samtidigt, grät av besvikelse för att hon inte bara är död hon är totalt översnöad också. I detta läge är jag glad att vi har en stående sten för har den varit liggande har jag nog inte sett den alls för all snö. När jag sopat bort all snö och fått fram änglarna och lyktorna så kunde jag tända ljusen för henne och då kunde jag njuta mer av platsen där hon ligger. Det är rofyllt, man sitter vid graven och strax nedanför så ligger sjön, just nu täckt av snö och is men vetskapen att det där finns vatten gör att jag känner mig lugn, hon tyckte om att vistas vid vattnet.

Denna årstid som kommer nu innebär bara en extrem trötthet för mig, försöker tänka bakåt. Har jag alltid varit trött denna årstid som kommer med våren, eller blev det i livet efter. Jo den fanns redan i livet före men blivit jobbigare i livet efter. Jag tycker det är jobbigt när snön smälter, det är blött överallt, det ligger små högar av lortig snö som ännu inte tinats upp. Det som förr gömts i snö kommer fram och man ser hur det är hundavföring i högar, allt grus man haft på vägarna under vintern ligger på vägen och vägkanterna och gör att det ser smutsigt ut ute. Solen lyser in och det är smutsigt inne, alla människor börjar sina planeringar med vårstädning, fixa på gården, tvätta bilen, själv blir jag matt på allt. Solen känns som starka röntgenstrålar mot ansitet. Tröttheten kommer mer och mer. Mars och april är jobbiga månader.

För mig kan jag börja njuta mer när det torkats upp ute, gatorna är sopade, jag har vant mig vid det skarpa ljuset, det är då jag kan börja leva upp igen känns det som. När den gröna färgen börjar sin explosion överallt då kan jag börja njuta. För mig är årstiden nr 1 hösten, jag älskar den där tiden då sommar börjar övergå i höst, sensommaren, med skiftningar i färgerna och den klara luften att andas.

Jag känner mig inte speciellt deppig eller så nu, bara fruktansvärt urlakad, sliten och trött, skulle kunna gå i ide som björnarna och bara sova, vad jag än gör så är jag trött. Energin börjar sina rejält, jag känner mig heller inte speciellt deppig för att Jessica är borta, missförstå mig rätt nu. Det är inte hennes död som gör mig tyst, det är den stora tröttheten.

Igår hade vi en diskussion på ett möte om frågan vi västerlänningar ställer oss när vi går miste om ett barn. Vi ställer frågan varför? Kommer vi någonsin att få något svar på den frågan. En del trodde vi kommer få ett svar, en del trodde att vi aldrig kommer få svar på denna fråga. En grupp människor som på olika sätt mistat barn och som har olika tro och tankar kring livet idag och livet efter. Bla vad det är som får oss att leva vidare. En del som förlorat sitt enda barn eller alla sina barn kan leva vidare. Vad är det som får oss att välja att leva livet. Var intressant att få höra hur andra ser på saken

Jag är fast övertygad om att jag kommer få svar på frågan varför Jessica var tvungen att dö före mig men jag kommer inte få svaret i detta liv. Svaret finns på andra sidan. Många ruskar säkert på huvudet nu och tycker att nu har hon blivit snurrig helt. Men jag tror fast och fullt på att livet fortsätter på den andra sidan när vi dör. Jag kan inte tänka mig att livet och tiden rullar på i årtionden och hundratals år och jag bara ligger där nedgrävd, att världen kommer fortsätta i all oändlighet. Jag känner mig ganska övertygad om att jag kommer få vara med i denna tid fast som betraktare från den andra sidan.

Jag har alltid varit intresserad av den mediala biten, med viss tvekan emellanåt. Ett tvivel finns ju alltid som grott. Men efter Jessicas död så är jag ganska övertygad om att det finns något mer, något som ämnat för något större. En evighet där man aldrig mer kommer skiljas åt. Har svårt att förklara mig. Jag tror att det är Jessica som ser till att jag faktiskt står upp idag, samt även hennes bröder givetvis. Jag tror att Jessica förmedlar all sin styrka till mig, all hennes kärlek som gör att vi en dag ses igen. Visst smärtan är enorm och emellanåt svikter min tro och förhoppning, men det är ju min rädsla för att jag ska ha fel, att vi aldrig kommer ses igen. Men magkänslan säger att vi gör det. Är inte speciellt troende, tror inte på någon gud, tror inte på ödet, tror mer på att det finns något större än allt annat, ett själaland. Himmel vad svårt det blev att förklara sig.

Jag tror det finns tre olika slags dimensioner. En dimension vi lever i här och nu, ett gränsland. Gränslandet är när man utsätts för extrem smärta eller ångest, då man nästan känner att man glider över och ser sig själv. I denna dimension kan man sedan besluta sig för att gå tillbaka till den dimension man befann sig i innan smärtan trädde i kraft eller så går man in till den andra dimensionen, den oändliga. Jag lever här på jorden i en dimension, jag tror att när Jessica dog så lämnade jag mig själv för att på avstånd betrakta och härda ut smärtan inom mig, att jag gled in i mellandimensionen och kom tillbaka till mig själv. Det måste ju vara så Jessica kände men hon gick inte tillbaka till sig själv, hon valde den andra dimensionen, den slutgiltiga.

Jag tror att det är där hon finns och väntar in oss andra när tiden är kommen, det är där hon kommer leverera svaret till mig om varför. Jag kommer kunna ställa mig frågan tusentals gånger i detta liv men jag kommer aldrig få något svar förän jag kliver över till andra sidan.

Låter det luddigt och konstigt, ja för många gör det nog det. Jag kallar min tro för änglatron eller själslandet. Det måste ju finnas en anledning till att vi lever, vi kan ju inte bara leva för att sedan inte komma vidare. Vi måste ju leva våra liv här i denna dimension för att sedan kunna betrakta våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn, våra kommande generationer osv. Vi måste ju betrakta dem från andra sidan för att vägleda dem innan vi åter träffas hela släkterna.

Jag ser fram emot den dagen jag kan vara betraktare, men är inte redo än på långa vägar. Jag måste ju leva vidare och samla minnen och intryck som jag kan dela med mig till mina betraktare, det jag upplever och känner måste jag kunne visa dem även om de är med mig hela tiden. Annars kan vi ju inte prata samma språk med varann.

Flummigt? Ja men inte för mig.

Fick denna kommentar på mitt förra inlägg från Anna och känner att jag vill förklara.

Fredag kväll, en vecka har nu gått igen. Ibland tycker jag att det bara är måndag och fredag, varit hemma och sjuk måndat tom onsdag så endast 2 dagar har återstått till att jobba men det är precis vad jag orkat med denna vecka. Har känt mig ur gängorna totalt, trött och irriterad. Många tankar som far omkring i huvet och pockar på min uppmärksamhet och många tankar på Jessica.

Härom nattan drömde jag om henne, drömde att hon flyttat hemifrån. Eller kanske inte flyttat heller utan hon befann sig bara inte hemma, hon hade ett eget ställe. Det var svårt att ta sig till hennes lägenhet, det var hiss och ny våningsplan och trappor runt en krök och ytterligare hiss innan man direkt kom in till henne. Jag vet att hon satt vid ett mörkt träbord i något som skulle vara som ett matrum, jag vet inte om hon riktigt hunnit flytta in eller om hon höll på att flytta ut. Kommer inte ihåg så mycket av henne mer än att hennes hår glänste och var tjockt och att hon hade sina favoritjeans på sig. Jag vet också att hon sa att hon hade sitt eget ställe nu. Jag tyckte inte riktigt om stället hon bodde på, tyckte det var trångt och ofräscht men hon skulle göra stället bra. Jag oroade mig för hur det låg, att det låg mitt i centrum och att jag sa att hon måste vara rädd om sig när hon gick hem på kvällarna. Jag vaknade och hade en känsla av att hon var verklig, jag var glad.

Men så byts det glada ut mot något annat, tittade på TV på kvällen. Kommer inte ihåg riktigt vad det var. De visade en begravning i filmen och man fick se hur de sänkte ner en urna i ett hål. Jag såg den gröna mattan de har kring hålet och jag far tillbaka i tiden till när vi sänkte ner Jessicas urna, jag var tillbaka i känslan kring det där konstigt runda hålet som jag inte då kunde förstå hur de fått det så jämnt runt. Det var min tanke när jag stod och sänkte ner henne i hålet, känslan för mig tillbaka till hur jag skrek att hon inte kunde vara där nere för det var mörkt och det blev kallt. Hur jag efteråt stod och tittade på den gröna mattan och förundrades över att hålet var så runt.

Denna syn har funnits inom mig hela veckan och gjort mig lite låg igen. Ska såna små saker egentligen följa mig hela tiden, ge tillbaka obehagliga minnen när man mist av allt anar, då kommer jag aldrig kunna värja mig när det sker. Jag kan inte låta bli att känna mig lurad också, lurad på livet, bestulen på något dyrbart. Att någon lurat mig och stulit av mig gör mig också arg och irriterad. Hur hänger allt ihop, liv vs död, död vs liv osv. Hur kan något födas för att sedan dö, jo jag vet att det är det naturliga kretsloppet men jag har inte bett om att få delta i detta kretslopp, det är utanför mina ramar. Jag har inte gjort upp att det ska vara så.

Vem har bestämt att jag ska födas och bli bestulen på bland det värdefullaste, vem har bestämt att det liv jag gett också ska dö innan mig. Hur kunde det bli så här, hur kunde jag bli lurad på livet. Konstiga tankar, många tankar, udda tankar.

Minns ni Ludmilla som jag berättade om tidigare? Ludmilla som mistade sin dotter Linnéa i maj -08, som absolut inte ville uppleva sin 15-årsdag och som tog sitt liv en vecka innan trots att hon var inlagd på BUP. I november -09 så föddes Ludmillas femte barn, en lillasyster till Emelie, Linnéa, Jonas och Oscar. Hur livet bytte skepnad, att kunna känna den fruktansvärda sorg över Linnéa och i samma stund även känna en obeskrivlig glädje över det nya liv som kom till världen. Ett liv fyllt med hopp och förundran.

I december -09 så fick Ludmilla diagnosen cancer i livmodern. Att livet ytterligare slås i spillror kan jag bara föreställa mig, skräcken med diagnosen även om prognosen är god. Att med en liten bebis, en kropp som inte hämtat sig riktigt från vare sig sorg och förlossning dessutom måste genomgå cellgiftsbehandling.

Ludmilla bloggar om sorgen, att försöka leva vidare, livets nya vändning med bebisen, glädjen som kom tillbaka i deras liv igen med en frisk doft av födelse. Hon bloggar även om sin cancersjukdom, hon delger oss på ett sätt som är lättsamt. Man kan känna hennes sorg, hennes glädje och hennes rädsla. Det är många gånger jag fäller tårar över denna kvinna som vägrar låta sig nedslås av livets hårda törnar. Vill verkligen att alla tar del och läser hennes blogg http://ludmilla.se/

Nytt år, två veckor in på det nya året. Jobbig tid som varit, jul och nyårshelg. Kände mig redo att ta itu med allt när vi kom hem från semester, laddad för kommande helger. Den obeskrivliga lycka jag kände när planet skulle till att lyfta mot Agadir, lycka då jag såg minsta killens ögon lysa av nyfikenhet blandad med skräckblandad förtjusning. Det var första gången han flög, man såg nervositeten hos honom men ändå den glädje av att få åka. Jag tittade på älsta sonen och såg hans förväntan över att lämna det jobbiga som innebar att gå hemma och invänta en jul. Vet hur jobbigt han har haft det hela hösten med arbetslöshet och olika tankar. Den lycka jag kände när jag tittade på mina söner i startögonblicket var länge sedan jag kände. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta av lycka, av glädje över att få dela en hel vecka med nya synintryck och upplevelser tillsammans med dem.

En vecka som varit full av ledighet, tagit dagen som den varit, njutit, pratat och umgåtts. Nu hade vi laddat batterierna, det var snart jul, var ju bara en vecka kvar. Vi kom hem och såg julstressen, försökte att inte känna av den. Dagen före julafton började det komma lite ångest, kom när vi slog in paketen. Jessica hade inga julklappar som skulle öppnas, bara hennes kärlekspaket som fanns, men det skulle ju inte öppnas på riktigt. Vi uthärdade julafton, mest för yngsta sonens skull. Älsta sonen tyckte vi lika gärna kunde köpt en pizza och hyrt en film så lite brydde han sig om julen. Jag såg tårarna i ögonen som han försökte dölja när vi åt maten, såg dem igen när vi delade ut julklapparna, såg dem när vi var ute vid graven. På kvällen var vi bjudna till syster och hennes familj, älsta sonen orkade inte, ville inte umgås med andra människor. Ville vara hemma och det blev som han ville, yngsta sonen hade heller ingen ork, vi tittade på film istället under varsitt täcke. Yngsta sonen konstaterade att det spelar ingen roll hur mycket vi försöker få jul igen, det blir aldrig jul som förr, dessa ord gjorde så ont att höra.

Nyårshelgen kom, hade precis landat efter julen. Bortbjudna på middag, älsta sonen på fest, yngsta sonen hos kompis. Vi åkte hem 23.00, orkade inte vara kvar, konstaterade att snart ska alla gratta varandra och utbringa skålar, smärtan gör för ont. Vid 12-slaget stod jag i hennes rum och fäste blicken mot en stjärna, gott nytt år Jessica, eller hur säger man. Firar hon nytt år? Fyrverkerier, alla glada, skratt från människorna på gatan, hos oss tårar, nyår blir heller inte som förr.

Nytt år innebär att jag går in på tredje året utan Jessica, det blir ingen skillnad med något, år kommer läggas till år, hon kommer inte hem i år heller. Tidsmässigt ännu längre ifrån henne, tidsmässigt ännu närmare henne till den dag jag kommer. Hur räknar man egentligen, är jag närmare henne eller längre ifrån henne? Nu är det 2010, hon dog 2007, åren går, jag som räknat med att tiden stannade.

Vill fly men vet inte vart, vill bort, vill byta liv för ett ögonblick, vill flytta och vill byta jobb. Tänk om jag ändå kunde kliva ur min kropp och själ och gå in i nästa kropp och själ. Börja om på nytt, men minnen kommer alltid finnas kvar i vilken kropp jag än befinner mig i. Jag kan inte fly hur gärna jag än vill, vi kommer ha nya jular och nya år, år som för oss kommer läggas till ytterligare år utan henne.

Jag är glad att julen är över, jag är glad att nyår är över. Inte kan man väl säga att man avskyr julen tycker många. Jo jag avskyr numera julen. Julen suger musten ur en, en energikrävande helg psykiskt, man hinner inte återhämta sig förrän nästa energikrävande helg kommer. Jag är glad att jag laddade batterierna i Marocko för hur har jag inte mått om jag hade kunnat göra det.

Det är nytt år, Jessica är död men vi lever. Vi vill kunna fly men kan inte, vi kan bara uthärda saknaden efter henne. Nästa jobbiga period med speciell dag är i februari då jag fyller år, hon kommer inte komma med en kram och säga grattis mamma. Vad jag än gör så kommer det alltid fattas en som inte gör si och gör så eller säger så. Två barn kommer kunna göra det men ett barn kommer alltid fattas.

2010, nytt år, nya förväntningar, vad ska hända i år, är tankar som många har. Själv känner jag mig likgiltig för det nya året, det är något som äter sig inom mig för tillfället och tårarna tar inte slut. Jessica kommer inte hem i år, hon kom inte hem 2009 heller, inte 2008 heller, hon kommer aldrig mer komma hem. Tanken sköljer över mig, aldrig mer...fruktansvärt ord. Jag kommer längre och längre ifrån henne ju mer tiden går. För varje dag så är jag ytterligare en dag ifrån henne. Vänder jag på tanken så kommer jag närmare henne för varje dag, för varje dag som går så kortas ju mitt liv av mer och mer. Men jag lever i nuet och nuet gör så ont. En julhelg och nyårshelg som gått, som innebär påfrestningar psykiskt på mig, jag hinner inte hämta andan innan ytterligare en förväntansfullt glad helg står för dörren. Jag hatar ordet aldrig mer för det är så slutgiltigt, jag kan inget göra för det är försent.

Jag vankar fram och tillbaka, inget hjälper, oroskänslan i magen finns där, den sitter i bröstet och den gör ont. Hur kunde det helt plötsligt bli 2010, det var ju nyss för en evighet sedan 2007 och vi var en hel familj. Livet stannade ju och hur är det då möjligt att det är 2010. Varför stannar inte tiden och resten av världen, förstår inte alla att livet stannade i oktober -07. Var det bara för oss tiden stannade, för oss i familjen. Hur är det möjligt att tiden inte stannar för alla utan bara för vissa.

Gott nytt år ropar alla vid 12-slaget, glada, skjuter raketer. Jag går undan, går in i Jessicas rum, tar hennes favoritdocka sedan hon var liten, i famnen, önskar Jessica gott nytt år där hon befinner sig, talar om hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon saknas i familjen. 2009 går över till 2010, livet fortsätter som vanligt, klockan stannade inte utan den fortsätter ticka som vanligt. Det vanliga livet tar över, jag befinner mig inte längre i det vanliga livet, jag och många befinner oss i ett mellanland mellan sorg, hopp, förtvivlan och glädjestunder, lever ständigt på minnen från livet före, inser krasst att vi måste fortsätta i livet efter.

Känner den välkända känslan i bröstet, något börjar äta på mig igen. Något jag inte kan skaka av mig hur lätt som helst, något som vill ha sin uppmärksamhet, det var länge sedan jag hade honom på besök. Jag har motat bort honom varje gång, jag har lyckats vara starkare än honom, men det känns som han kommer besegra mig denna gång, kanske för att jag är slut efter helgerna. Jag känner honom på nära håll, jag känner hur han flåsar mig i nacken redo att kasta sina klor över mig. Jag vankar fram och tillbaka, inte nu, inte nu, orkar inte det också, men jag inser att det är inte långt innan jag kapitulerar. Jag kommer förlora mot honom, herr ångest kommer antagligen vinna över mig denna gång, men jag ger mig inte, inte än.

Sorgen och längtan i mitt hjärta river i mig Jessica. Jag kan skratta, jag kan le, jag kan vara "normal" i andras ögon men sorgen efter dig finns alltid där. Vi närmar oss julen, den tredje julen utan dig, kommer vi någonsin att riktigt glädjas över julen mer sen du lämnade oss. Hur gör du i jul gumman?

Varje morgon när jag vaknar, precis när jag slår upp ögonen så kommer känslan, det var bara en dröm. Sanningen slår alltid till lite extra hårt på morgonen när man inser besviket att denna morgon är som alla andra morgnar, en slocknad förhoppning om något annat. Du kommer inte vara hemma idag heller och du kommer inte komma hem i morgon heller.

Jag försöker tänka positivt, jag har bestämt mig för både din och min skull att jag ska vara positivt. Att jag fick 16 år med dig, att jag fick ge dig liv och jag fick ge dig av min kärlek. Jag har fått vara med och uppleva dig och jag tycker synd om alla som aldrig hann få en chans att uppleva dig. Du är saknad och älskad av så många gumman.

Men 16 år är ingenting, för oss som är kvar hade du inte levt färdigt. Tycker du att du hann leva färdigt ditt liv, vill inte vara anklagande för det kan jag inte vara mot dig men jag är anklagande mot omständigheterna som gjorde att du inte orkade med livet mer.

Jag fäller tårar i min ensamhet, jag stänger in mig i min ensamhet, det är då allt är så påtagligt att du är borta och jag måste få egen-tänka-på-Jessica-tid. Jag tänker ju annars också på dig men det är såna här gånger det känns som hjärtat ska brista.

Hur många gånger har inte mitt hjärta känts som det brustit, vad är det som får mitt hjärta att fortsätta slå. Är det övertygelsen om att vi åter ses en dag du och jag, är det kärleken till dig som gör att mitt hjärta fortfarande slår och inte brustit totalt. Jag saknar dig med varje nerv och cell i min kropp och det är med fasa jag inser att mitt liv aldrig kommer att bli vad det en gång var.

Tittar du ibland ner på mig och de dina, känner du någon gång att du ångrar att du lämnade vår värld för att komma till Änglarnas stad? Vad gör ni där uppe, du och alla andra vackra änglar? Jag antar att du fått många nya vänner, rent av vänner till mina vänner som finns kvar här med brustna hjärtan efter sina älskade barn.

Min kärlek till dig är gränslös Jessica, om jag bara hade ett telefonnummer att ringa, att få höra din röst en gång till. Att kunna göra ett kort besök och få se dig en gång till, men alla dörrar är stängda tills den dagen jag kommer. För dig kanske det bara är ett kort ögonblick men för mig en evighet.

Jag önskar att jag kunde få ta dig i min famn, att känna din hud, att känna din värme i dina händer, att få höra din ljusa röst, att se in i dina intensiva blå ögon, att känna doften i ditt hår, att få andas samma luft som du, en bråkdels sekund av detta och min lycka skulle vara stor.

Jag har gjort din julklapp gumman, med änglapapper och guldsnören. Jag ska fylla detta paket med kärlek från hela din familj, vi kommer göra det sedvanliga, att låta paketet gå familjen runt och vi kan viska kärleksord och saknadord i detta. Jag hoppas innerligt att du kommer känna våran värme till dig och fylla dig med kärlek.

Jag önskar du kunde komma och torka min tår som letar sig fram, det är jobbigt nu Jessica, det är en jobbig helg vi har framför oss. Det som gjort att vi skilts åt är grymt, det är obarmhärtigt men jag tror att jag kan försöka förstå dig. Livet var jobbigt mot dig, du orkade inte mer, orkade inte kämpa emot de dåliga tankarna inom dig.

Jag är ledsen om jag inte räckt till alla gånger gumman, ledsen om jag inte förstått riktigt din smärta du burit inom dig men mest ledsen att jag inte fanns hos dig dina sista ögonblick. Fast då hade jag hindrat dig, då hade jag tagit dig i min famn, strykit håret ur din panna och lovat dig att det kommer bli bra, för det hade kunnat bli bra Jessica. Jag är ledsen att jag inte fanns där och det är något om alltid kommer att finnas där.

Jag hoppas du förstår och känner min oerhörda kärlek till dig, att du ser min smärta och sorg som ett tecken på hur mycket jag älskar och saknar dig, inte för att ge skuldkänslor till dig. Jag hoppas mina ord når dig och jag hoppas du läser detta, men jag kan inte skicka det någonstans för jag har inte din adress.

Jag älskar och saknar dig så mycket gumman min/ kram mamma.

Sitter och väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att vi ska åka till Arlanda, om en timme blir vi upplockade av en väninna för att invänta planet som ska ta oss till Marocko. Det är jag och sönerna som ska åka från familjen, mannen stannar hemma och jobbar. Sen ska min väninna och hennes son med, samma väninna som fanns med mig på akuten den natten Jessica tog sitt liv.

Trots att jag ser fram emot resan, att få umgås en hel vecka med sönerna så river det i mig av dåligt samvete. Varför åker jag på något sådant och inte gjorde detta när Jessica levde, varför åker jag till detta land när Jessica aldrig får uppleva detta land. Jag vet att jag inte ska känna så, men det där dåliga samvetet finns där, den där skuldkänslan om alltid finns inom en. Varför och tänk om.

Pojkarna behöver denna resa, älsta sonen behöver komma hemifrån och byta miljö ett tag. Att få ett lufthål, han mår inte bra. Han känner oro över framtiden, kommer han få jobb, när löser det sig med A-kassan, kommer han ha råd att bo kvar i sin lägenhet, varför händer inget fast han söker massor med jobb. Många tankar som rör sig inom honom, han känner även av att det ska till att bli jul igen, han vill inte fira jul då han känner hur Jessica inte finns med längre, han känner skuld att han inte lyckades hindra henne den där dagen, att han inte hann hitta henne innan det var försent. Han ältar även bilden från olycksplatsen, han kom ju dit strax efter räddningstjänsten, han kom dit samtidigt som de signalerade att de hittat henne på spåret, han såg ett "bylte" på spåret och han förstod att det var hon. Även om han inte såg om det var en människa eller ett djur, så hann han se något innan räddningstjänsten han få iväg dem, det var ju en öppen plats.

Han behöver miljöombyte, att få nya intryck, att kunna koppla av och göra något helt annat än att bara gå hemma och oroa sig. Lillebror behöver också komma hemifrån, gick igenom hans packning då han packade själv, inlindad i morgonrocken så hade han lagt in fotot på Jessica som han har på sängbordet. Han upptäckte mig precis när jag såg det och lite generat sa han att han ville ha kortet med så Jessica också får uppleva resan, att han vill ha henne nära sig som han har hemma. Jag blev varm om hjärtat, han pratar inte speciellt mycket om henne men det var så skönt att se att han fortfarande har känslan av att vilja ha henne nära sig.

Jag behöver också komma ifrån, komma ifrån alla förväntningar som har med julen att göra. Jag som alltid älskat julen känner olusten komma, man ser alla förväntansfulla stressade människor som ska hinna med allt till jul. För mig skulle vi lika gärna kunna hyra en film och äta köpt pizza, så känner även storebror. Men vi är inställda på att även i år ha jul, jag kan inte säga att vi firar jul längre. Kanske en dag i framtiden att vi firar den, vi kanske gör det nästa år vem vet. Men än firar vi inte jul, Jessica har varit död i 2 år och 2 månader men det är tredje julen utan henne. Nu får vi se fram emot att komma hemifrån, och jag ska försöka släppa det dåliga samvetet, jag får se det som självhjälpande medicin mot hennes bröder och hon skulle ju aldrig missunna oss att åka.

Tack alla som kommenterat och lämnat reflektioner efter TV4 program "Efter tio" där jag var med som drabbat förälder när ett barn tar sitt liv. Mycket kommentarer på bloggen, många kommentarer på Jessicas hemsida, många mail och jag känner mig glad att jag gjorde intervjun. Det var ingen som lyssnade när Jessica försökte föra sin talan, jag hade chansen att låta hennes ord leva vidare och att få någon att lyssna. Varför ska det vara så tabubelagt med självmord och psykisk ohälsa?

Fick i ett mail höra en kvinna som berättade hur hennes väninna mistat sitt barn genom självmord men att de inte vågade säga sanningen och istället sagt att han dog i sjukdom. Hur den skulden de levde i idag då de förnekade det som hänt inför andra. Hur de ångrat sig och skulle vilja berätta men åren har gått och familjen har haft det som en hemlighet, endast de närmaste har vetat den egentliga orsaken. Jag skäms inte för att Jessica tog sitt liv, hon var sjuk och är man sjuk fattar man inte rätt beslut. Däremot skäms jag över den vård hon inte fick, den vård många föräldrar med mig känner att de inte fått. Vi är många som är kritiska mot dagens psykvård, av att ta hand om våra ungdomar. Det är skrämmande att höra alla dessa föräldrar.

Efter intervjun så kände jag mig oerhört trött, slut och tom i huvudet. Trött och nöjd satt jag på tåget hem och försökte summera ihop vad jag sagt, vad som inte sagts. Var tvungen att titta på datorn hemma för att försöka återskapa. Känner mig som sagt mycket nöjd med detta inslag (om man bortser att det är hemskt att både se och höra sig själv). Jessicas ord fick träda fram och på så vis är inte hennes död förgäves.

http://tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1336481