Mamma till 3

Förra veckan blev min blogg nominerad av Gunilla Karlsson som skriver  bloggen http://gunillasblogg-gunilla.blogspot.com/

Gunilla är liksom jag en änglamamma, hennes älskade son omkom i en olycka alltför tidigt. Jag har följt Gunilla under åren som jag varit ifrån Jessica. Gunilla har även skrivit 3 st diktböcker om sin sorg o saknad men även texter om hur livet faktiskt går vidare. Jag har aldrig varit någon älskare av dikter men hennes dikter kände jag igen mig i, jag kunde identifiera mig o jag nickade hela tiden igenkännande.

Kan jag nominera henne igen så skulle jag göra det för jag har under åren slukat många bloggar men tidsmässigt så hinner jag inte med alla längre utan det är vissa bloggar jag läser dagligen och andra jag läser mer när tid finnes.

Nu är det min tur att nominera o förrutom de jag nämner så tillhör Gunilla en av mina favoritbloggar.

Ludmilla Rosengren http://ludmilla.se/

Eva-Lotta Glader http://gladerlivet.blogspot.com/

Kicki Lindström http://misidaavsaken.blogspot.com/

Emelie Nilsson http://nilssonemelie.blogspot.com/

Sandra Johansson http://lillaangelyne.blogspot.com/

Dessa 5 kvinnor tillsammans med Gunilla skriver direkt ur verkligheten, dessa kvinnor är drivande kvinnor med hjärtat på rätt ställe o stor erfarenhet av livets baksidor, det är kvinnor jag beundrar.

Ett möte för 2 veckor sedan som satt tankar och griller i huvuet, ena stunden blir man ledsen, andra blir man förvånad o nästa blir man arg. Jag vet att det är i välmeningen många säger saker, jag vet att många önskar man kunde bli som man var i livet före. Kan bara säga att glöm allt sånt.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom inte och säg att sorgen går över. För hur kan den gå över. Kom heller inte och säg att nu får du släppa och gå vidare. Jag går vidare varje dag då jag kliver upp varje morgon, jag skrattar o ler, jag sköter mitt jobb, kort o gott sagt jag lever fullt ut.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom heller inte och säg att jag får sluta blicka bakåt o se framåt istället. Då vill jag säga till dig att gläds inte åt minnen från dina barn var små eller det dina barn gav dig förra veckan, glöm det o fokusera framåt.

Fast det kanske är mer tillåtet att leva på de minnen om man har barn som lever, jag säger som en annan änglamamma, jag kommer aldrig mer att skapa nya minnen med mitt barn som inte längre lever med oss, därför att mina minnen som varit med mitt barn så viktiga.

Säg heller inte till mig att jag är stark som klarat av detta för det skulle du aldrig göra, du skulle avlida. Detta vet jag är en mening som sägs ofta i ett sätt att ge tröst. Men just denna mening sätter ofta griller i huvudet på mig och ger mig dåligt samvete. Jag får mer känslan av att jag inte saknar tillräckligt då jag faktiskt lever o ändå mår bra. Jag är inte stark, jag har bara en skyldighet att leva vidare och jag har ju faktiskt inget alternativ heller.  Jag har en skyldighet gentemot mina närstående, men jag har även en skyldighet gentemot Jessica och det är att leva o uppleva saker för henne, ge henne av det hon missar i livet.

´Du som aldrig planerat ditt barns begravning och tvingas leva utan ditt barn, förvänta dig inte att jag kommer bli som den jag var innan, jag har helt andra värderingar i livet idag, jag tänker inte forma om mig och leva ett annat liv än den jag blivit, för vad skulle du säga om jag säger att jag vill att du blir som du var för 20 år sedan, du skulle nog tycka jag var konstig.

Jag är annorlunda idag på både gott och ont, men jag lever vidare, jag gläds åt saker, jag saknar och längtar, jag vårdar minnet av min Jessica. Passar det inte så får du backa...

Igår kom domslutet från Högsta förvaltningsdomstolen, brevet jag haft så mycket hopp till när det gäller kuratorerna som Jessica hade på Bup. Där de överklagade kammarrättens beslut att tilldela dem en eriran. Tyvärr gick det inte vägen för oss och kuratorerna fick sin erinran upphävd med omedelbar verkan. Så här lyder domslutet.

Högsta förvaltningstomstolens bedömning:

Högsta förvaltningsdomstolen finner inte skäl att hålla muntlig förhandling i målet och avslår därför yrkandet om detta.

Frågan i målet är om det finns tillräckliga skäl för att ålägga xxx xxx och xxx xxx disciplinpåföljd i form av erinran.

Av utredningen i målet framgår bla följande. Jessica behandlades under två vårdperioder på BUP i Avesta. Den senare perioden påbörjades i oktober 2006. Efter inledande samtal utarbetades en behandlingsplan i samarbete med barn- och ungdomsmedicin enligt vilken Jessica skulle erhålla somatisk kontroll, uppföljning och rådgivning. Behandlingen på BUP bestod av individuella samtal samt föräldra- och familjesamtal. Under våren 2007 skedde en positiv utveckling men i juli månad fann xxx xxx att det fanns anledning att göra en depressions- och suicidbedömning. Utfallet indikerade mild depression. Samtalen med Jessica skedd därefter tätare. xxx xxx och xxx xxx hade diskuterat ärendet med mottagningens specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri och denne hade bekräftat fortsatt behandling. Detta dokumenterades emellertid inte i Jessicas journal.

xxx xxx och xxx xxx har alltså följt den behandlingsplan som gjordes för Jessica i början av vårdperioden och de har under behandlingen konsulterat ansvarig barnpsykiatriker. Barnpsykiatrikern fann då inte anledning att själv träffa Jessica. Det ställningstagandet kan inte xxx xxx eller xxx xxx lastas för. Det finns därmet inte på denna grund skäl att påföra någon av dem disciplinpåföljd.

Det är ostridigt i målet att den läkarkonsultation som dett under vårdtiden inte har antecknats i Jessicas patientjournal, vilket borde ha gjorts av xxx xxx eller xxx xxx. Felet är emellertid att bedöma som ringa. det saknas därmed grund att påföra xxx xxx och xxx xxx disciplinpåföljd. Kammarrättens dom ska därför upphävas.

Då kan jag påtala att en läkarkonsultation INTE alls har ägt rum, för när vi träffade den läkaren tillsammans med bägge kuratorerna så hade han aldrig hört talas om Jessica, i detta fall så försökte inte ens kuratorerna hävda att de skulle pratat med honom, detta möte skedde 3 veckor efter Jessicas död och han säger själv att han ALDRIG hört talas om Jessica. Inget finns heller antecknat i journalen under de 10 månader som hon gick på Bup, varken från läkaren eller kuratorernas sida.

De säger också att hon fick tätare samtal, så var heller inte fallet utan samtal skedde varannan vecka, detta står noterat med datum i journalen.

Från Kammarrättens dom står följande, domen som nu högsta instans upphävde.

Kammarrätten finner med särskilt beaktande av den kunskap om Jessica som xxx xxx och xxx xxx får anses ha haft, den utveckling i Jessicas tillstånd som ägde rum sommaren 2007 och den oro som journalanteckningar visar att Lisa (jag) förmedlade, att xxx xxx och xxx xxx borde ha insett Jessicas behov av läkarkontakt för att inte äventyra säkerheten i vården av henne.

xxx xxx och xxx xxx har, i stället för att se till att Jessica kom under bedömning av specialistläkare, förlitat sig på sin egen depressions- och suicidbedömning. Det bör understrykas att en socionom eller kurator inte har den utbildning som krävs för att ställa en kvalificerad medicinsk diagnos vid depression med inslag av självmordstankar. Kammarrätten finner därför det förhållandet att xxx xxx och xxx xxx underlåtit att remittera Jessica till barnpsykiater vara anmärkningsvärt. Den läkarkonsultation som påstås ha skett under vårdtiden har både xxx xxx och xxx xxx underlåtit att dokumentera i Jessicas journal. Även denna brist innebär enligt kammarrättens mening att xxx xxx och xxx xxx i vart fall av oaktsamhet inte har fullgjort de skyldigheter som varit av direkt betydelse för säkerheten i vården av Jessica.

Felen kan inte anses vara ringa eller framstå som ursäktliga. För felaktigheterna ska disciplinpåföljd i form av erinran åläggas var och en av xxx xxx och xxx xxx.

Det förhållandet att Socialstyrelsen har identifierat brister och förbättringsområden avseende ett flertal områden inom BUP-verksamheten i Dalarna föranleder inte kammarrätten att göra annan bedömning rörande xxx xxx och xxx xxx ansvar.

Så hur kan två olika domar falla så olika, vad är det som de ena ser men inte de andra. Men en sak har jag fått lära mig, gör du fel så stå på dig för du kommer inte behöva ta ditt ansvar.

Detta är skrivet exakt från domstolsbesluten både av Högsta förvaltningsdomstolen och Kammarrätten. Domstolsbesluten är en offentlig handling där alla namn står med och alltså inget som här hemligt.

Äntligen är det över...huset är sålt o vi har flyttat. En intensiv tid med mycket funderingar har varit. Från vi bestämde oss i mitten av december fram till nu, I början gick tankarna, tänk om vi gör fel, tänk om vi ångrar oss, tänk om något händer och köparna ändrar sig, tänk om inte vi hittar något boende vi kommer trivas med. Framför allt, alla minnen från när barnen var små och vi bodde i huset, hur blir det med det och kommer det kännas svårt den dagen vi släpper ifrån oss nycklarna.

Vi väntar även på svar från Regeringsrätten ang kuratorernas överklagen, de fick ju prövningstillstånd och anlitade en advokat, de tänker inte ta detta att de gjort fel som aldrig förde fram Jessica till en läkare, de tänker inte ta detta att de fick en varsin erinran utan de gick vidare till högsta instansen. Jessica dog oktober -07. Slutet av november -07 skickades anmälan till HSAN in som gav en erinran, 3½ år senare har vi inte kommit längre, länsrätten hävde HSANs beslut, kammarrätten hävde Länsrättens beslut och återgav en erinran. För varenda brev o beslut som kommer så får man gå igen hela proceduren igen, känna vanmakten, ångesten, osäkerheten, det ständigt dåliga samvetet, allt mal på ytterligare en gång. Jag hoppas och ber om att Regeringsrätten går på kammarrättens linje.

Detta med kuratorernas överklagan, försäljning av hus och flytt har tärt mycket på mig, tankarna har varit igång konstant. Anlita mäklare, ordna energideklaration, besikta huset, vänta på påskrifter. Nu sista veckan anmäla flytt från både sophantering, vatten, el, försäkringar. Det måste klaffa hela tiden. Allt har gjort att jag varit uppe i varv och haft svårt att koppla av och svårt att få till en fungerande sömn. Som jag nämnt tidigare så behövs inte mycket för att jag ska falla utanför ramarna, att jag tappar greppet.

Idag så träffade vi banken för sista gången, som löste våra lån, sista påskrifterna av nya ägarna, likvidavräkning på banken, lösen av andra lån, avsluta vissa konton. Glädjetårar kom i bilen på väg hem, tårar att nu är denna bit över, nu har huset bytt ägare, alla samtal är ordnade, jag har haft dem uppskrivna och prickade av vart eftersom. När jag kom hem så kom en exploderande huvudvärk, antagligen alla spänningar som släppte, det är över nu och jag är nöjd. Jag kan släppa denna bit. Får många kan detta tyckas vara en baggis, men för mig med dåligt minne, dålig koncentration så har dessa månader varit en kraftansträngning.

Nu återstår bara ett orosmoment och det är Regeringsrättens dom. Ju mer tiden går desto närmare beslutet vet jag kommer. Jag hoppas innerligt att de går på kammarrättens linje och jag hoppas också att hela denna procedur är över sedan. Om kuratorerna frikänns från sin erinran, innebär det då att det är "mitt fel" att Jessica dog, var det något jag missade. Nä jag är ganska säker men tvivlet, det kommer alltid finnas där, tänk om jag kunnat göra mer.

Solen skiner, det är varmare, det är ljusare längre om dagarna, solen värmer och ger färg åt bleka vinteransikten. Takdopp, fågelsång, snön som smälter, man lever upp, glad o vårkänslorna spritter i kroppen. Så upplever nog de flesta våren och det är ju så man ska vara tycker många. Jag är inte sån, jag har svårt för våren, när jag säger det så får jag ofta kommentarer som "vill du hellre ha de så här mörkt och svinkallt som vi haft under vintern". Nä det vill jag inte, jag vill ha varmare o ljusare men allt detta suger musten ur mig.

Jag tycker det blir en massa måsten, det blir jobbigt. Man "måste" tycka om våren, man måste bli glad, alla lever upp och själv vill jag gå i ide. Snön smälter men jag njuter inte av det, jag tycker snön är äcklig då, den är smutsig, den är full med grus o sand efter upptinade vägar, sen lägger sig grus och sand på vägen och det ser smutsigt ut. När snön försvinner så kommer det som gömts i snö fram, hundbajs, skräp och annat sticker upp. Det är fläckvis med snö och det är blött, tycker inte om lukten av blöt mark. Känns jag negativ, ja tyvärr det är så jag känner mig. Smutsen syns inne, det är dammigt, det är smutsigt på fönstren, solen skiner likt röntgenstrålar och jag får ont i ögonen, jag blir trött av det nya ljuset som kommer, blir trött när jag kisar mot solen. Jag känner mig blekare och håglös. Jag har ingen energi.

Jag önskar jag kunde njuta av våren, att jag också kunde älska den. Man ser hur människorna runt om lever upp, de är glada och vill alltid prata med andra, alla pratar om vädret, jag har bara lust att säga att vi har väder året om men jag säger inget för det är inte uppskattat. Under mars, april och maj får jag lov att öka mina mediciner just för att klara vårdepressionen o tröttheten, jag blir lätt gråtfärdig, orkeslös, fattig på energi och skulle kunna sova dygnet runt, men det kan man ju inte för det är ju vår och då ska man ut i solen.

Jag kan börja njuta mer i början av maj, då är snön helt borta, det är torrt på vägar och i marken, ögonen har vant sig vid ljuset och gatorna är sopade från grus och sten, det är först då jag kan börja njuta av färgerna som kommer och av fågelsången, det är då jag börjar känna att jag tinar upp. Jag är en höstmänniska, men det ska man heller inte säga, "nä fy då, allt blir mörkt och trist". Men augusti, september och oktober är mina bästa månader på året, det är då den klara höga luften blir, det är då det är svalare, färgerna, löven som prassar, det är då jag lever upp och laddar energi inför kommande vintar.

Något jag också upplever under våren är hur det ser ut på Jessicas grav, jag drar mig lite för att åka dit, för vinterväxterna man haft ser tråkiga och fattiga ut. Under vintern har man förbannat snön som lägger sig som ett tjockt täcke över stenen, man får pulsa fram och skotta fram lyktorna, hon försvinner ännu mer i marken när snön ligger där, man ser fram emot att få göra fint där när man kan plantera blommorna, sen när snön försvinner och just denna tidiga vår så är det deprimerande därute. Dels vet jag att marken är mättad av fukt, bara tanken att hennes aska ligger i den fuktiga unkna jorden gör att man får kväljningar.

Nä jag ser fram emot maj och jag är inte konstigt som inte tycker om våren.

Var länge sedan jag skrev men orken o energin har inte infunnit sig, dessutom har all tid gått till att packa och packa. Trodde aldrig att man har så mycket saker som man har. Nu närmar sig flytten, det är sista helgen vi bor i huset, på lördag går flytten till stan och till lägenehet. Om 1½ vecka ska vi överlämna nycklarna till de nya ägarna. De var dessutom här idag och mätte lite dörrar och sånt, det känns tryggt med dem och det känns som ett naturligt steg att de ska ta över. Tankarna går 15 år tillbaka i tiden, till den tiden vi köpte huset. Alla förhoppningar vi hade, alla planer, alla drömmar.

Kommer ihåg hur vi hade ställt in alla sakerna i huset och hur vi skulle ta ett bad på kvällen, barnen var hos mamma så vi kunde plocka i vår takt under dagen. Jimmy var 9, Jessica 6 och Johan skulle fylla 1. Barnen hade inte hunnit se huset invändigt och medan vi sitter där i badet o kopplar av efter en hård dag så kommer känslan av att detta är inte sant, det är vårat hus nu, vi kan göra precis vad vi vill. Vi satt i badet och smidde planer på hur vi ville göra och hur vi ville ha det.

Dagen efter så kom barnen hem, kommer ihåg hur förväntansfulla Jimmy o Jessica var, hur de sprang runt i huset och in på sina rum för att hjälpa till att plocka upp o möblera, Snart tappade de sugen och ville gå ut och bekanta sig med de på gatan, snabbt hittade de kompisar, så är det ju med barn. Jessica skulle dessutom börja lekis när vi flyttat hit.

Under åren som vi bott här så har vi skapat mycket minnen, det har varit stunder som varit svåra och kämpiga och det har varit stunder som varit lätta och glädjefyllda. Barnen har vuxit upp här, de har format sina liv här. Efter Jessicas död så orkar vi inte bo kvar, vi har ändå kämpat i 3½ år att försöka hitta formen och glädjen igen, att göra de saker med renoveringar i huset som vi hade planer för, men lusten har inte infunnit sig. Att vi ständigt varje dag flera gånger om dagen ser hur bommarna åker ner på platsen där hon valde att ställa sig, att varje gång vi sitter på altan se och höra tåget rusa förbi platsen. Att man omedvetet varje gång tåget kommer precis dit, känna en rysning. Vi inser att det inte kommer gå över och vi väljer att flytta, att bryta upp och skapa ny tillvaro.

Tankarna har funnits på om inte Jessica skulle hitta på oss om vi flyttade, Vi vet nu att hon flyttar med, för varför skulle hon stanna kvar här när vi, hennes familj inte finns kvar, jag tror inte änglarna är bunda till platserna, de är bundna till personerna. Jag är övertygad om att Jessica tycker vi gör rätt val som flyttar. Jag är övertygad om att hon är med o donar bland kartongerna.

När vi kommit på plats så kommer hennes bokhylla sättas upp i extrarummet där vi kommer ha som kontorsrum. Hon får således inte ett eget rum som hon hade här hemma, hon får inte så stor plats utan hon får bara sin bokhylla med ett fåtal av sina saker, de mest kära sakerna kommer stå där. Det känns naturligt att göra så. Om hon levt hade hon fyllt 20 i april. Om hon levt så tror jag inte hon hade bott hemma längre och då hade hon ju tagit sina saker med sig och endast ett fåtal saker blivit kvar hemma, därav att det känns naturligt att hennes plats krymps. Hon har ju ändå tillräckligt stor plats brevid oss och att kunna röra sig fritt i lägenheten.

Allt är nu nedpackat, 15 års minnen är nedstuvade i kartonger. En ny fas i vårat liv tar vid, en ny fas för familjen som övertar vårat hus,

...jag vill kasta loss....och lära mig slåss....Känner ni igen orden från Martin Stenmarcks låt 7-milakliv, Tänker på första meningen "jag vill kasta loss" ja så vill jag också göra, kasta min mask, min mask som jag kan gömma mig bakom men som jag ibland vill kasta all världens väg. Men hur skulle det kunna gå till, vilka reaktioner skulle det bli om jag kastade min mask och visade upp min sanna fasad emellanåt, visa mig sårbar o ledsen, när saknaden kan slita mitt innanmäte i tusen bitar.

Jag har många gånger kastat min mask, speciellt i början, då det var "tillåtet" att vara ledsen, när människor i min omgivning kunde förstå. Men när livet går vidare för min omgivning och jag endast finns kvar där, vingklippt, sargad, sårbar det är då man sätter på masken, Man visar inte att man är ledsen, att man många gånger inte vill kliva ur sängen, att man inte vill annat än bara få somna om och vakna utan saknaden inom en. Hur många gånger har jag inte haft lust att ta min mask när människor klagar på sina barn, speciellt hur deras tonårstjejer är obstinata, hur tjuriga de är på morgonen, hur trött man är på dem. många gånger då har jag haft lust att kasta masken och skrika rakt ut att jag gör vad som helst för att få det där som andra tycker är så jobbigt. Men masken sitter på, man flinar lite ungefär som att jag jag förstår och håller med. Men man säger inget, för klumpen finns där.

Hur länge får man sörja och sakna, hur länge är det tillåtet att få gråtattacker och känna att bägaren rinner över, jag orkar inte kämpa emot, när ska detta upphöra tycker människor. Än idag kan man höra någon säga "blir du fortfarande så där kaotiskt ledsen trots att det har gått så lång tid". Jag blir fortfarande kaotiskt ledsen trots att det gått 3 år och 4 månader, jag är inställd på att det kommer vara så i 50 år till. Saknaden o sorgen efter ens barn finns ju alltid där, den går ju inte att sudda ut.

För att skydda omgivningen från att de ska känna att det blir jobbigt så sätter man på sig sin mask och låtsas att allt är bra. Många gånger mår jag riktigt bra och det känns inte som en mask, men många gånger kommer panikkänslan över mig på tex jobbet o jag måste gå undan, låtsas att jag ska handla något i kiosken eller gå på toa, allt för att smita undan o släppa på masken, andas o känna att tårarna får komma. Det är ingen hittills som märkt det, så min mask måste sitta väldigt bra eller så är jag en duktig skådespelare. Visar man sitt rätta jag såna gånger så kan man känna hur människor känner att det blir jobbigt, ska hon bli så där ledsen igen, nu får hon skärpa sig, vi orkar inget mer. Såna gånger är det lättare att ha masken på men inom mig kan jag känna "din dumma jävel som inte fattar något"

Att vara glömsk, ha koncentrationssvårigheter, minnesstörningar ska man också ha kommit ur nu efter "så lång tid", men om en utbränd människa har samma symtom trots att det gått lika lång tid, så är det skillnad, för de är sjuka och det tar tid att bli frisk. Men en som har exakt samma symtom och det beror på sorg så är inte synsättet lika, då får man försöka rycka upp sig och börja leva igen. Nä ibland är det bäst att ha masken på trots att jag många gånger önskar att människor kunde acceptera mig som jag är och inse att detta är jag, att jag slipper ta på mig masken och ta på mig en roll som jag inte är alla gånger.

Det finns några exemplar där jag kan vara utan masken, där jag tillåts vara den jag är, det är med mina närmaste vänner, några av dem ialla fall samt den stora kategorin som har det som jag, änglaföräldrarna.

Igår var en bra dag, kändes inga konstigheter alls inom mig, pratade, skrattade, skämtade, allt var som en vanlig dag. Energi till tusen när jag åkte hem, tänkte hem o städa av lite, fortsätta packa och sortera. Började med maten och gjorde den klar, en snabb titt på datorn, kolla mailen, kolla facebook och så kolla nyheterna på nätet, började med Aftonbladet. Det första jag ser är ett tåg som kört på en taxi. Olyckan i Sala som hände igår, där ett tåg körde på en taxibil och 2 omkom. Kunde inte läsa texten, blicken hade naglat sig fast på bilden.

Jag kände nackhåren resa sig, illamåendet, klumpen i magen, yrseln, hjärtklappningen o skriket i strupen som ville fram. Mina ögon tårades, jag var tillbaka till 07-10-06, dagen som för alltid ändrade mitt liv. Jag var paralyserad av handlingsförlamning, stumhet, stirrade bara på bilden, Bilden föreställer som sagt hur tåget kört på taxin, hur tåget släpade taxin 500 m. Jessica blev påkörd av tåget, Jessica släpades många meter bort, tåget stannade inte förrän efter 1 km där de fick spola tåget.

Jag ser på bilden hur tillknöcklad taxin är. En bil som är stor, tung och gjord av plåt, den ska väl inte mosas sönder så där, En annan bild tar form i huvudet, Jessica stod på spåret, liten, tunn, ensam, ledsen, ångestfylld, om en bil mosas sönder, hur söndermosad ska hon inte vara.

Jag vet att Jessica var rätt förstörd, det var ju därför jag aldrig fått se henne efteråt, fanns ju liksom inget att se. Men bilden av hur tillknycklad taxin är av tåget framkallade syner av Jessica, till slut var det inte taxin jag såg, det var Jessica jag såg på bilden.

Dagen var över, ångesten fick sitt fäste. In och famla i medicinskåpet efter mina ångestmediciner. Rädd att de skulle vara slut då det var väldigt längesedan jag fick lov att ta någon. Händerna skakade, strupen var torr, måste bara hitta tabletterna, tänk om de är slut, får inte vara slut gick tankarna. Hittade dem och tryckte ut en Oxascand i handen, svalde den och bara väntade på att det skulle bli lungt, att jag skulle bli trött. Herr ångest hamrade i bröstet länge och väl, började sedan lugna ner mig, då kom tårarna och grät oavbrutet resten av kvällen innan jag lyckades befria mig med sömnen och tursamt fick jag sova utan mardrömmar inatt.

Idag har jag varit låg och dämpad, tankar och funderingar på allt som händer och sker, på hur livet blev och hur jag hade önskat mig mitt liv. Jag förbannar den dagen ångesten och döden gjorde entre i vårat liv. Jag ser hur snabbt det kan svänga när jag inte är förberedd, en bild i en tidning och allt triggades igång. Kommer det alltid vara så här, att man får deja vu känslor, att ständigt bli påmind när man minst anar. Samtidigt blir jag förbannad på media med sina bilder, det ska gärna visas så smaskigt som möjligt, finns ingen hänsyn till andra människor, hur känns det för de anhöriga till de i olyckan, hur känns det för dem att se denna bild, bilolyckor, där ska man också se så närgånget som möjligt, självmordsbombaren, där skulle det visas hur han låg i bitar. Fy fan rent ut sagt vad lågt sånt här är...

Oj vad tankar jag har haft i huvudet hela december månad, både bra och jobbiga tankar. För det första är december en månad då det inne bär jul, all julmusik som spelas, stressade människor, alla förväntas vara lyckliga och glada inför julhelgen, alla som hysteriskt måste pynta, putsa fönster och baka. Jag har äskat varje mm av detta i mitt tidigare liv. Det har varit tomtar, kulor, glitter, julmusik redan i november, ju fler tomtar desto bättre. Idag känner jag mig bara ångestfylld av allt detta. För mig innebär julen att inte kunna glädjas fullt ut av sin familj längre. Att börja dagen med att åka till en grav, åka till Jessica med ljus och lägga dit hennes paket, att se en hög mindre med julklappar, en mindre vid julbordet, allt är så uppenbart. Runt omkring så ser man folk hos grannar, många bilar parkerade på vissa ställen och jag kan inom mig känna ett avund mot dessa personer som har allt det jag vill ha till julen. För mig känns det bara bra när jul- och nyårshelg är över och man kan återgå till att få vara sitt naturliga jag igen istället för att bli betraktad i andras ögon som konstig och glädjedödare.

Nu i december fick vi även besked om att kuratorerna på bup där Jessica gick överklagar Kammarrättens beslut och driver vidare till Regeringsrätten, en procedur som börjar om igen, nya tankar funderingar och vridningar. Denna gång har de tagit hjälp av en advokat som hänvisar till att jag ej varit lyhörd för Jessicas problem, och att om jag nu misstänkte att Jessica skulle ta sitt liv, att jag då kunde åka bort. Känslan slog ner som en bomb och spädde på ännu mer att det är mitt fel, skuldkänslor kommer jag ändå alltid få ha och bära med mig även om jag vet att jag gjort vad jag kan, men tänk om jag missat något jag kunnat göra annorlunda..

I december beslutade vi oss också även för att sälja vårat hus. För första gången yppade vi något till varann om att det är för mycket som påminner hemma om Jessica, när en av oss började prata om att det skulle vara skönt att börja om så insåg vi att vi känt samma sak bara det att ingen har velat säga något. Vi kontaktade en mäklare och nu började en ny procedur, hitta någonstans där vi kan bo om vi får köpare, kommer vi gå back, hur reagerar omgivningen och tycker de då att vi är överkänsliga. När vi offentliggjorde för andra att vi tänkte sälja så var det ingen som ifrågasatte det hela, alla förstod utan att vi behövde säga våran anledning till att vi ville flytta. Många tog orden ur munnen på oss och menade att det var väntat, de har bara förundrats över hur länge vi orkat bo kvar.

Nu visade det sig att vi får nästan det dubbla mot vad vi har gett för huset, fortfarande orolig över om vi får någon köpare och om vi hittar någonstans att bo. Huset skulle komma ut till försäljning 10 januari, det är på måndag och det som hänt är att på tisdag skriver vi papper med nya ägarna till huset, ja vi hittade några såna innan vi ens annonserat, på onsdag så skriver vi papper på våran lägenhet vi köpt i stan. Mitten av mars flyttar vi, allt har gått jättefort men vi är glada och det känns bra.

I huset vi har nu så har vi ett rum åt Jessica där alla hennes saker finns och där det ser ut så som det var när hon lämnade det. I nya lägenheten kommer inte finnas ett rum åt henne och vi måste ta beslut hur vi ska göra. Vi kommer förvara hennes saker i en fin brudkista som pappa gjort, en del saker ställer vi upp på vinden, det som kommer finnas är hennes bokhylla med hennes småsaker och skivor, smycken och kort. Vi kommer alltså krympa Jessicas område hemma men det känns naturligt. I april ska hon ha fyllt 20 år om hon levt, hon har antagligen redan flyttat hemifrån om hon levt, eller varit på väg att flytta hemifrån, därför känns det naturligt att minska på hennes plats nu också men ändå ha hennes saker inom räckhåll om så skulle behövas. Vi kommer på högst upp i hyreshuset, vårat vindsförråd ligger precis ovanför lägenheten vilket gör att vi snabbt kan ta oss upp för att tex titta igenom hennes gamla skolböcker, hennes möbler osv.

Situationen känns sund och jag känner inget dåligt samvete över att hon får mindre plats, hon kommer ta den plats hon behöver och skulle ha haft i vårat hem om hon levt. Just nu känns det lätt att packa, det känns som en extra energi tillkommit här hemma i huset, en energi som hjälper oss att packa och som gör att vi ser en glädje i saker och ting. Vi har verkligen pratat ut om allt jag och min man, vi inser just nu bara fördelarna med att ha köpt en lägenhet att bo i. Vi kommer bli friare som människor när inte huramorteringar, husreparationer, måsten med gräsklippning osv kommer. Vi är friare att åka bort hastigt och lustigt en helg, bo på hotell, vi har inga måsten. Det enda vi har är yngsta sonen men han blir 15 i sommar och älsta sonen på 22 bor bara ett hus ifrån oss. Vi kommer inte behöva 2 bilar som förr, för vi får bägge promnadavstånd till jobbet.

Just nu känns det mesta positivt och bra, vi är redo för del 3 i vårat liv. Del 1 var livet före och det är passerat och bara minnen, vackra minnen. Del 2 den jobbiga tiden med saknaden sorgen, att ständigt sitta i köket i huset och se tågen dundra förbi platsen där hon dog. Del 3 är den som kommer nu, visserligen sorg och saknad men med mer positiva minnen.

"Jag älskar er, tack för allt bra ni gjort men börja om med allt nu när jag inte finns längre"

Dessa rader avslutar Jessica sitt avskedsbrev till oss, många gånger jag tittat på dessa rader och funderat på hur ska vi kunna börja om med våra liv, hur kunde hon tro att det skulle vara så lätt och framför allt vad menade hon med att vi skulle börja om. För inte kan man väl börja om med livet precis som om inget skulle ha hänt. Så många gånger jag grubblat på dessa ord, så många gånger som jag tänkt att trodde hon att hon var värd så lite att vi med lätthet skulle börja om.

Idag har jag tagit henne mer på orden, inte börja om mitt liv men en liten slags nystart börjar vi om med. Som vuxna personer och föräldrar har man oddsen emot sig när man förlorar ett barn. 80% av alla som förlorat ett barn brukar skiljas åt under de första 5 åren. Vi har således 2 år kvar innan vi kommer till dessa 5 och vi har 20% chans att ha vårat äkenskap kvar. Fick veta dessa odds ganska tidigt och vilket fram till idag har varit bra att veta, vi vet vad vi har emot oss och vi vet att vi måste jobba stenhårt med vårat förhållande. För det första så sörjer jag och min olika, vi hanterar sorgen och saknaden olika. Sen ska vi fortsätta prestera på våra arbeten, vi ska även fortsätta vara föräldrar till våra andra barn. För att försöka vara bra föräldrar för resterande barn så lägger vi ner all energi på dem och har lätt att glömma oss själva.

Varje dag, flera gånger om dagen så ser jag tåget som passerar bortanför åkern vid vårat hus. Jag ser hur det passerar i en rasande fart platsen där hon dog, samma rasande fart som när det körde på henne. Varje dag när jag sitter vid bordet så ser jag hur det blinkar rött för att bommarna ska åka ner och jag vet att tåget är på väg. Varje gång jag sitter på altan på sommaren så både ser och hör jag tåget som dundrar förbi. Detta gör att tankarna automatiskt går till en inre syn av hur hon står där och jag känner smällen inom mig.

I vårat hus finns hennes ångest i väggarna, hennes ångest hon levde med sista tiden. Därtill min ångest och övriga familjemedlemmars ångest. Det känns som vi aldrig kommer bli fri från ångesten och fri från synerna av henne med uppsträckta händer när tåget närmar sig platsen.

Vi har nu bestämt oss för att göra som Jessica bad oss om i brevet, vi börjar om. Vi kommer sälja vårat hus. Huset vi köpte med så mycket glädje och planer för, ett hus som skulle vara lagom stort åt oss även sen alla tre barnen flyttat hemifrån. Alla planer vi hade på hur vi skulle renovera och göra om. Efter hennes död så försvann all lust, ingen av oss har energi att vilja göra något hemma här, ingen av oss har direkt lust att göra något åt huset och inte samma glädje att komma hem längre heller som det var förut.

Vi kommer givetvis inte glömma för det går ju inte av naturliga skäl, men vi börjar om med att ta med oss alla positiva minnen av våran lyckliga familj i livet före till ett nytt ställe. Vårat hus kommer ligga ute för försäljning efter jul, själva kommer vi ta en lägenhet till att börja med, givetvis en 4;a så vi får plats att ha ett rum åt Jessica också, ett sk kombinerat TV/data/Jessica rum. Vi flyttar till lägenhet och ser vi att det känns rätt att bo i lägenhet så köper vi kanske en lägenhet, känns det fel så får vi titta på ett annat hus. Vi är ialla fall rörande överens om att vi säljer och börjar om med nya goda energier. En slags nystart för oss i familjen, men även en nystart för minnen av Jessica, positiva såna.

Kan det vara detta Jessica menar med att vi ska börja om, börja om att göra saker i familjen, att vårda vårat förhållande utan att all gammal tråkighet finns kring oss. Vi tar minnen och skapar ett nytt positivt hem med en familj som har mer ork. Vi har bara 20% chans att klara vårat förhållande. Tror det kan vara en bra nystart och jag är övertygad om att Jessica håller med oss till punkt och pricka. Beslutet har mognat fram hos oss, vi har ändå bott kvar här i huset i 3 år efter hennes död. Nu är det dags för nästa kapitel i våra liv och lämna över huset till någon med ork och energi, en ny glädje över att förverkliga saker. Har detta inte hänt våran familj har tanken på att lämna huset aldrig kommit över oss. Men det känns att vi gör rätt och det är hon som lett oss till detta beslut. Så ja jag tar Jessica idag på orden, börja om med allt.

Min må-bra-helg har nu varit och jag har laddat upp energierna ordentligt, energier och må-bra-hormoner. Dessa ska jag hushålla med nu under vintertiden och speciellt över julhelgen. Det var stora förväntningar i fredags och pirret i magen fanns där. Funderade lite på hur helgen skulle bli. Vi har ju bara haft mailkontakt, lite sms samt att vi träffades de 4 timmarna i Göteborg i början av september. Nu skulle vi umgås i 48 timmar och skulle vi ha något gemensamt att prata om hela tiden, eller skulle vi efter ett tag känna att vi var alltför olika och ha olika värderingar. Ändå var jag inte orolig eller så, kände att det kommer bli som vi vill och det kommer gå bra. Var inställd på att det kommer säkerligen bli en del gråt, skratt och prat men man vet ju inte om samtalsämnen tar slut.

Jag hade inte behövt fundera i de banorna, bara att konstatera att 48 timmar räckte inte på långa vägar. Jag jämför med när man installerar något så ser man på raden hur långt man kommit i nedladdningen och hur många procent som är klart. Av 100% så känner jag att vi hann bara 10%, vi hade inte tid att sova, vi hade inte tid att äta eller dricka vin heller för vi tog en tugga och bara fortsatte prata och skratta.

Det var med stora kramar vi möttes på fredagskvällen och vi åt och pratade samt tog något glas vin, när vi tittade på klockan var hon 01.30, sa att vi skulle göra kväller då Pernilla hade jobbat natten som var och inte sovit just något, Birthe och Sofie hade ju kört hela dagen från Båstad. Men vi fortsatte prata och sen var klockan 03.30 och vi gick motvilligt åt varsitt håll och somnade, skulle vi ha sovit i samma rum alla så har vi nog pratat tills vi somnat av.

Lördagen bar det iväg på en liten tur ut, vi åkte till platsen där Jessica avslutat sitt liv, beskrev var hon stod, hur hon stod och hur långt hon släpades med av tåget, visade hur hon kunde se hem till vårat hus från där hon stod. Sedan åkte vi igenom stan en liten tur och visade på lite områden som är lite mer sevärda i kommunen och därefter bar vi ut till graven. Fick nästan lite panik när jag kom ut och såg all snö som vräkt ner, kände att nu tror människor att jag inte varit ut där på bra länge då allt var översnöat. Sopade bort snön och vi tände ljusen som vi haft med oss och Pernillas mosshjärta. Därefter hem i värmen igen och åt mat.

Under kvällen så tittade vi på lite kort vi hade på våra barn och bara pratade. Underbart att få prata med likasinnande om hur våra barn var i livet. Inte bara alla positiva sidor utan även de negativa sidorna de hade, för självklart är det såna sidor också. Eftersom vi alla 3 förlorat våra ungdomar i självmord så hade vi mycket sånt att prata om, känslan av hur vi känner, maktlösheten som finns. Tiden efter, syskonens situation och där var det skönt att höra Sofie berätta. Trots att vi pratade om sorg, sånt som var jobbigt så var vi ingen som grät och jag tror att det är för att man behöver inte lägga extra kraft på att förklara sina känslor hela tiden som man får göra med odrabbade. Här kunde jag avsluta mitt i en mening och de andra förstod precis. Det var inte bara barnen vi avhandlade, det var oss själva också, vi och våran egen barndom, yrken, relationer och vänner.

Många skratt blev det, mycket allvarligt prat men inga tårar, tårna kom när det var dax att säga hejdå, när vi insåg att 48 timmar inte räckte på långa vägar. Hur vi hade längtat och sett fram emot denna helg och hur den bara rusade iväg så man knappt hann fatta något. Var tvungen att sätta mig i bilen en stund efter jag vinkat av dem och låta tårarna få rinna, men det var inte tårar av sorg utan tårar av glädje över att vi har fått prata så mycket utan att någon börjat skruva på sig och försöka prata om annat för att leda bort våra tankar.

Denna helg var guld värd för mig och jag måste ge Sofie en stor eloge. Vilken underbar tjej och så klok. 23 år och så mycket livserfarenhet, så mycket hon har att delge och sådant driv hon har för att vilja göra något konkret av allt. Jag hyser stor beundran för denna tjej.

Tänk vad jag har upptäckt att många avskyr julen, att de känner vånda och ångest över denna stora familjehögtid. De jag upptäckt det på är änglaföräldrarna, dessa föräldrar som liksom jag förlorat barn och ser nu på när alla andra odrabbade hämningslöst njuter av denna stora familjehelg. Jag vill också njuta som jag gjorde förut. I livet före så älskade vi alla julen, det skulle vara mycket med jul överallt. Till första advent så hängde glittret uppe, kulorna var på plats, 4 banankartonger fyllda med tomtar stod uppställda överallt, röda dukar överallt, julmusiken spelades, det putsades och färgades.

När Jessica varit död 2½ månad så inföll vår första jul utan henne. Vilken stor besvikelse det var att inte hon hade julklappar, hade ingen ork och ingen lust att pynta, dagen innan julafton var jag instängd i sovrummet och hade ångest, kippade efter andan medan maken rullade köttbullar. Det blev en mardrömsjul för alla i familjen, ingen hade ork och vila, varken vi vuxna eller syskonen.

Idag har Jessica varit borta 3 år och det är den fjärde julen vi har utan henne. Ingen av oss 4 efterlevande har känt någon glädje över julen längre. Förra året åkte jag och pojkarna till Marocko veckan innan jul. Det var skönt att få ett avbrott, slippa se hysterin som var, slippa julmusiken och de förväntansfulla meningarna med att visst är det kul, du har ju alltid gillat julen...Vi tom slapp lucia då vi åkte den dagen. Denna resa gjorde att vi orkade med julen.

I år är det jul igen, ja vi har jul med paket, kalle anka, julbord men mer än så är det inte. Maten smakar inte lika gott som den en gång gjort. Vi anstränger oss för pojkarnas skull, men storebror mår psykiskt dåligt över jul, lillebror bryr sig inte utan går undan när alla hans kompisar pratar önskelistor, han brukar säga att jag behöver inga julklappar bara jag får Jessica tillbaka. Vilket öde det är för dem.

I helgen så kommer 2 änglaföräldrar hit Birthe som miste sin son Charlie i självmord och Pernilla som miste sin son Christian i självmord, dessa tillsammans med Birthes dotter Sofie kommer hit och jag har laddat som bara den i veckor. En hel helg ska vi umgås då de bor i Skåne och jag i Dalarna. Vi har inga krav på helgen, bara att få vara och tillsammans ladda batterierna. Skratta, prata, säkert gråta, minnas och bara vara utefter våra krav och behov, ingen vi behöver förklara en massa för. Vi har träffats en gång tidigare på riktigt, en lördag 4 timmar i september, innan dess bara haft kontakt på mailen och det klickade precis så som vi tänkt.

Jag känner att på söndagen när dessa underbara människor åkt hem kommer jag nog vara trött o fundersam på en massa men samtidigt laddad med så mycket positivitet att vi uthärdar julhelgen. Det är så otroligt skönt och befriande att umgås med änglaföräldrar, de är, de finns och de förstår, de kan läsa av en utav en blick. Så jag laddar för fullt inför helgen och har ett antal fjärilar i magen som är glada, jag känner mig glad ända in i märgen när jag tänker på denna kommande helg.

Jag har fått en konstig åkomma, en sådan som inte riktigt existerar i andras ögon, endast ett fåtal av mina vänner kan ana denna åkomma ett stort antal av mina nätvänner lider av samma åkomma. Det är en åkomma som det säkert inte finns något riktigt namn på, något som många tror man inbillar sig eller att man inte bryr sig tillräckligt.

Kan börja med att säga att innan jag fick denna åkomma var jag precis som alla andra, som vem som helst. Många järn i elden, ork till det mesta, fanns inget som kunde få mig att tro att jag skulle bli annorlunda, man kan säga att jag fått en personlighetsklyvning och jag vet från exakt vilken stund denna åkomma kom till mig.

Jag kan inte klara mig utan min almanacka, den är räddningen många gånger. Där finns uppskrivet allt jag behöver veta, vad som är inbokat, alla måsten jag har, alla telefonnummer jag behöver. Nä jag är inte speciellt glömskt och jag lider inte av demens. Någon som har ett bra namn på denna åkomma.

Jag har svårt att koncentrera mig längre stunder, jag har svårt att lyssna på hela samtal och mina tankar skenar lätt iväg, oftast har jag inte hört hela meningar. Det är många gånger jag och tex min man pratar med mig, jag lyssnar för så gör man ju. Efter ett tag så kommer jag på mig själv med att jag har inte hört allt, jag ser bara en mun som rör sig och några enstaka ljud som kommer ut. Jag kan ju inte säga va hela tiden utan låtsas att jag är med hela tiden, är det något han vill ha svar på så brukar jag säga, förlåt nu hängde jag inte med riktig kan du ta det igen. Det handlar inte om att jag är ointresserad av vad han säger, men tankarna skenar iväg. Likaså om jag sitter i en grupp med människor och vi pratar, sen kommer jag på mig att jag har faktiskt inte hört allt. Det blir liksom ett surr uppe i mitt huvud.

Jag kan inte ha för mycket på gång heller. För mig kanske det räcker med att förutom att jobba heltid och sköta hem och familj så kanske jag har fika med en vän på tex onsdagen och så ska vi någonstans på lördagen, det räcker för mig, mer än så orkar jag inte och då tappar jag fokus på saker och ting. Ofta eller nästan jämt måste jag skriva upp i almanackan att jag ska träffa den och den för att jag inte ska dubbelboka mig själv. Många gånger har jag tänkt att det är i morgon och inte brytt mig om att titta i almanckan och sedan upptäckt att det faktiskt var för 1 timme sedan jag skulle träffa den personen. Kan ju inte säga att jag glömde för då tror människor att jag inte bryr mig. Detta är lite av ett handikapp för mig, att inte minnas fullt ut. Har jag tex bokat tjejmiddag en dag, träff med någon kompis en dag och något annat en tredje dag mitt i veckan kan jag bli gråtfärdig, för jag får ingen tid för att landa i mig själv.

Att gå och lägga sig för att sova är ju den naturligaste saken i världen, man lägger sig när man är trött och somnar. Inte jag, jag kan vara trött som bara den och gå och lägga mig, då blir jag klarvaken och tankarna börjar komma. Ångesten och rädslan över ev nattens kommande drömmar, detta gör att jag har haft enorma sömnsvårigheter. Många kan tycka att det är ju bara att lägga huvudet på kudden så sover man. Tänk om det ändå vore så enkelt.

Ibland när jag ska berätta något, så försvinner hälften av meningen, jag har glömt bort vad jag ska säga. Orden bara far iväg som en ballong upp i luften. Ska jag läsa en bok så händer det ofta att jag flera gånger får läsa samma sida om och om igen, för jag har glömt bort vad jag läste just för att tankarna skenar iväg. Är det så min åkomma heter, skenande tankar. Nä tror inte det.

Ibland när jag är i stora samlingar av folk, där jag inte vet fullt ut vilka som är med så får jag hjärtklappning, kan känna mig yr. Jag är rädd att få konstiga blickar eller att folk rent av vänder bort blicken när jag kommer och börjar treva efter något i väskan och låtsas upptagna med annat. Dessa gånger gör att jag också tappar fokus och kommer ur fattningen. Jag vill gärna veta i förväg vilka människor det är och på ett ungefär hur många.

Någon som kan hjälpa mig med denna åkomma, vad heter den och finns det något bot. Kommer jag få tillbaka min ork jag hade en dag, mitt minne jag haft, mina normala nätter. Kommer jag bli som jag var en gång innan denna åkomma drabbade mig. Det enda jag vet med säkerhet är att enormt många änglaföräldrar känner igen sig i denna åkomma.

Sedan Jessica dog så har jag tänkt mycket på staden och landet som finns ovan molnen, att försöka visualisera den bilden hur det kan se ut där hjälper mig att må bättre när saknaden och smärtan river i mig. Jag önskar att det fanns en dörr så man kunde besöka dem där uppe, eller ta bussen och plinga när det närmar sig. Tänk om tekniken finns där också och den kunde gå så mycket framåt att man kunde sitta med en webkamera och prata, eller helt enkelt ta telefonluren och ringa. Än så länge så fungerar inte den kommunikationen men jag önskar att det kunde bli så.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkt mig att det ser ut hur man tar sig dit, möjligen att det finns en trappa väl dold bakom ett träd, en smal snirklig trappa tills man bara kommer till landet ovan molnen. Att ta det sista klivet från trappan ut i det gröna gräset som tidigt på morgonen är full med dagg, ett mjukt grönt gräs. Att kunna vandra över ängarna, man möter någon ängel som är på väg till trappan för att ta sig ned till de sina och ge ett tecken, att torka tårar på en förälders kind, att lekfullt busa med sina vänner och syskon, att ge tröst till mor- och farföräldrar.

Jag tänker att när man gått över ängarna ett tag så kommer man fram till en stor mur, det är liv och rörelse bakom muren, man hör skratt och välkända röster, barn, unga, medelålders och gamla, det låter som de har roligt. Vid muren finns en portklapp, en sådan där rund, tung och svart men den känns lätt när man tar den i handen och knackar. Ovanför porten sitter en skylt, välkommen till Änglarnas stad står det med väl handskriven text. En ängel öppnar dörren på vid gavel och man kliver in i Änglarnas stad, barnen leker för fullt, några ligger i sina vagnar, de ser rödrosiga ut på kinderna, de är så fina. Det är äldre änglar som passar dem. I ett hörn så står några äldre barn och hoppar rep, dansar i ring och brister ut i skratt. På en annan plats så är det pojkänglar som sparkar en boll kring sig, ögonen lyser av glädje och iver över att få göra mål, alla dunkar varann i ryggen när det blir mål oavsett vilket lag det är som gjort det.

Jag kan se hur de äldre änglarna sköter om de yngre, de ser till att plocka grönsaker och frukt, de lagar till middagar då hela stadens invånare sätter sig vid ett långdukat bort, det är vackert på bordet och allt ser så rent och friskt ut. Jag tänker hur jag vandrar in i staden, riktigt leter efter de mina änglar som jag saknar. Det är många änglar jag tycker jag känner igen, från bilder jag sett från andra änglaföräldrar, tänker att jag måste komma ihåg att berätta för den föräldern att jag sett barnet. Jag hör hur det porlar och rinner vatten någonstans, en ängel leder mig till en rinnande bäck, där de hämtar färskt vatten. Några står och kastar vatten på varann och skrattar. Jag slås av hur glada alla ser ut, så glada och fulla av liv.

Det finns djur här också, djur som inte går i hagar, alla rör sig fritt bland änglarna, det är ängladjur. Alla lever tillsammans. Jag brukar tänka att en ängel kommer fram till mig och frågar vem jag söker, jag hör hur jag säger att jag söker efter min Jessica och min systers Marlene, ängeln pekar på en bänk vid en stor brunn. Jag fylls av lycka, de är så vackra. Jag går dit och får en varsin kram av dem, de är ivriga och pratar i munnen på varann, de talar om allt som hänt sedan vi skildes åt. Jag förklarar allt som hänt hos oss men de fnittrar och ruskar på huvudet, det vet vi redan säger de och pekar på det som jag tyckt varit en brunn. De ber mig titta ned i den, själv ser jag just ingenting i den. De förklarar att man måste vara en ängel, det är deras bottenlösa brunn alla brukar besöka flera gånger om dagen för att se hur vi mår här nere, om det är så de måste ta sig ned för trappan för att besöka oss.

Jag hör hur Jessica och Marlene förklarar att jag nu inte kan hälsa på längre utan måste ner till mig, jag har ju redan fått se hur de har det. Nu ska de förbereda sig för kvällen, det är då staden förvandlas till en stor lägereld. Det är då de gamla änglarna lägger sig på dunsängar för att vila, det är nu våra änglar och småbarnsänglarna träffas vid lägerelden, det är nu våra änglar berättar de mest fantastiska sagor och verkliga historier som de varit med om, så de små änglarna kan få känna och veta hur vi har det här nere.

Lägerelden börjar ta vid och jag beger mig mot porten i den stora muren, jag når dörren och den går lätt upp, jag vänder mig om och säger till alla med ett leende, på återseende. Jaja säger nu våra unga änglar, hälsa att vi tittar snart i den bottenlösa brunnen igen. Jag går nöjd med mitt besök tillbaka över de gröna ängarna medan jag hör i bakgrunden musiken, sången och skratten. Jag kommer till trappan och möter en ängel som sett genom den bottenlösa brunnen att någon behövde honom, han ser nöjd ut och vinkar glatt, ivrig att komma in i gemenskapen vid lägerelden.

Trött och slut efter mitt besök så återvänder jag ned för trappen och går förbi trädet, trappen försvinner bakom trädet och detta träd ska jag alltid komma ihåg var det står. Jag slår upp ögonen och känner mig tillfreds med min visuella dröm, det känns skönt, det känns som jag fick komma och hälsa på, det känns nästan som det var på riktigt. Men det är så här jag vill att det ska vara i Änglarnas stad.

Jessicas årsdag har passerat, det har nu gått 3 år sedan hon dog, 3 år o 2 veckor. Så länge har mitt barn varit borta. Dagarna före är värst, det är nedtrappning till det slutgiltiga datumet. Jag har nedräkning och minns dagarna före så väl hur hon var och vad som sas. När dagen kom var jag bara tom och slut, det fanns ingen riktig ork kvar. Jag tog ledigt den dagen och har insett att jag alltid kommer vara ledig den dagen, det är min och Jessicas dag, det är viktigt för mig att få åka ut till graven tidigt och tända ljus, det är viktig att få komma ut på eftermiddagen och likaså att åka ut på kvällen igen. Blev så glad när jag för där stod vännerna Maria, Carro och Emelie, så skönt att få se dem och få krama om dem. Senare kom Johanna och Erika ut, kramar där också. Många ljus och mycket blommor, det känns skönt för hon är inte bortglömd av sina vänner. Vännen Adam tom skrev och beklagade att han var sjuk och inte kunde komma ut och vara stöd till oss, fina ungdomar. Så många vänner från Jessica som skrev på hennes hemsida, var in och tände ljus på till minne av.

Dagen övergick i kväller och jag hade klarat av denna dag för denna gång, bara att inse att nu går vi in på år 3 mot 4. Tiden går så fort, och den går så sakta, jag vet inte hur jag ska förhålla mig riktigt, det gör mig osäker. På ett vis är jag en dag längre ifrån henne ju mer tiden går, men å andra sidan är jag en dag närmare henne ju mer tiden går, en dag närmare att få återse henne. Åh vad jag längtar efter henne, så länge sedan jag fick något riktigt tecken ifrån henne. Ja jag tror väldigt mycket på andevärlden. Jag har varit till olika medium och de säger exakt samma sak och ändå vet de inget om oss.

Inatt när jag skulle sova så stängde jag ned datorn i standby-läge som jag alltid gör. För att skrämen ska komma igång måste jag trycka ned någon knapp eller röra på musen. Datorn står i Jessicas rum hon hade när hon gick bort, det är ett kombinerat data/tv-rum. Hennes rum har vi flyttat till det mindre rummet i huset. Jag gick in och lade mig i sängen men kunde inte komma till ro och somna, gick upp tog täcke och kudde med mig för att lägga mig i soffan. Becksvart i hela huset, skärmen till datorn hade slocknat så inget ljus därifrån. Trevade mig fram till soffan och lade mig till rätta. Ifrån soffan ser jag ut över andra sidan av vardagsrummet och in i datarummet.

När jag håller på att blunda för att sova så blir det ljust inne i datarummet, skärmen går igång, det låter som någon rör lite lätt på tagenterna, jag känner mig glad och upprymd. Provar med att säga ut i mörkret "Hej Jessica, jag vet att det är du som är här hemma. Vill att du ska veta att jag saknar dig jättemycket och jag älskar dig". Det flimrar till med ljuset där inne, ser inte skämen men ser att det blinkar till av ljuset sen hör jag 5 tagenter som rörs, inte mycket med tillräckligt för att jag ska förstå att Jessica är med mig. Lätt om hjärtat och med en glädjetår rinnande ur ögat så lägger jag mig tillrätta för att sova.

Nu finns det de som tycker detta är båg och letar förklaringar till detta, som inbillning eller glapp i kontakterna osv. Sen finns det en del som säger att det självklart var Jessica. Jag respekterar de som inte tror på andevärlden. Men så länge jag tror på den och mår bra så finns den för mig, den existerar. Och ja jag fick kontakt inatt.

Ingen har väl kunnat undgå att höra talas om killen som här i veckan hände sig offentligt på Flashback. Blir så upprörd när jag ser och hör sånt här, upprörd över hur det går till på nätet, att det inte stoppas och att människor kan sitta och hetsa på när han gjorde det. Även om de inte trodde på att han skulle göra det så måste vi människor visa en sida av förståelse, bättre att slå larm en gång för mycket än inte alls.

Något som mer upprör mig är alla dessa sidor via nätet som beskriver hur man ska gå till väga för att ta sitt liv. Regeringen har pratat om en nollvison ang suicid, men de tillåter ändå dessa sidor att vara lagliga. Dessa sidor är ju faktiskt medhjälp till mord. Förstår att många kan känna att man kan inte förbjuda allt, men för att få till en nollvision i samhället så kan man göra stort med att förbjuda dessa sidor.

En namninsamling har startats just för att få till en lagstiftning av självmordssajter. Denna kommer ligga ute året ut och sedan överlämnas till vederbörande ministrar. Skriv gärna på och dela länken vidare till andra runt om i landet, Kanske hade den unga killens liv gått att rädda om han inte blivit hetsad att fullfölja det hela, kanske inte. Men kan vi ändå vända detta oerhört tragiska till något och få bort dessa sidor har hans död inte varit förgäves. Jag hoppas du ställer upp.

http://www.namninsamling.com/Sjalvmordssajter

Jessica, det är tungt nu. Jag har återupplevt din sista vecka i livet igen, den påminner dag för dag hur det var. Igår för 3 år sedan var sista gången jag fick vara själv med dig. Idag för 3 år sedan var sista gången jag såg dig. Jag jobbade på dagen men Micke var hemma med dig då vi inte ville lämna dig själv eftersom du varit så ledsen. Denna dag tog Micke med dig på en biltur, ni åkte till grannkommunen och åt mat ute, sen åkte ni vidare till nästa kommun och köpte glass. Du var tyst i bilen men när han satte på musik, lättare äldre rock så sa du att det var musik man blev glad av.

På kvällen skulle pojkvännen komma och sova kvar, ni skulle ut och åka med Jimmy och ner på det nya ungsdomshuset. Mina vana trogen var jag uppe tills ni kom hem, du såg trött och sliten ut, aldrig kunde jag ana att detta var det sista jag skulle se av dig. Du berättade om vilka ni träffat på sen började du göra Nudlar till dig och pojkvännen. Som vanligt så var ni kärleksfulla mot varann, kramades och pussades. Jag gick och lade mig för att sova, tänk om jag bara vetat då att dina avskedsbrev låg i lådan på ditt rum, när hade du tänkt skriva färdigt vårat? pojkvännens var ju redan klart och undertecknat? Visste du att det var din sista kväll här hemma?

Jag ångrar så mycket att vi åkte iväg den där dagen, den som skulle komma i morgon för 3 år sedan. Tänk om jag ändå varit hemma, hade jag kunnat hindra dig då? Jag skulle ju bara vara borta några timmar, sen skulle vi ju ha myskväll med film och godis, hur har läget sett ut om jag stannat hemma den dagen. Men jag tror nog att du hade gjort så ändå, för du lyckades ju lura storebror och pojkvännen då du gick iväg.

Hur kunde det bli så här Jessica? Vad var det som gick fel för dig? Började allt även innan tankarna på maten kom med i bilden? Hur länge planerade du att ta ditt liv? Jag har så många frågor Jessica, frågor som aldrig kommer få svar förrän jag kommer komma till dig. Jag vill till dig men jag måste stanna kvar här med dina bröder, tycker du det är att jag sviker dig då? Jag är rädd att du tycker jag väljer de andra framför dig, men jag kan inte välja bort det liv jag har Jessica, du förstår väl att jag älskar dig ändå, det var ju faktiskt du som bytte väg först, var det ett test av dig för att se om jag skulle följa dig, tror du att jag älskar dig mindre för att jag inte följt med? Åh dessa tankar och grubblerier, vad jag avskyr dem.

Det är många som kommer tända ljus till minne av dig hjärtat, på facebook är det över 400 personer som kommer tända ljus i sina hem för dig, de har loggat in på ditt evenemang där och spridit vidare till sina vänner. Du har berört Jessica och förresten hur skulle människor kunna låta bli att beröras av dig.

Det har gått 3 år sedan jag såg dig, i morgon för 3 år sedan är sista gången jag hör din röst, jag vet inte hur jag klarat mig igenom dessa år, antar att det är du som sänder styrkan till mig, du och änglaföräldrarna till dina änglavänner. Hälsa dem från mig och från deras föräldrar, jag vet att jag får säga så för dem, för de är lika desperata som jag. Det har tillkommit så många änglar efter dig, både stora och små, kan inte ni se till att inga fler kommer för vi är tillräckligt många som lever i saknad här nere.

Jag älskar dig så kopiöst mycket, igår, idag och i morgon, för alltid är du min älskade dotter. Kram/mamma

Jag är en änglaförälder, tycker det namnet är finare än att jag är mamma till ett barn som har dött. Änglaförälder låter mig fortfarande vara mamma till mitt barn, även om barnet inte finns med och även om det har samma betydelse som att jag är mamma till ett barn som har dött. Sedan jag stiftade bekantskapen med mr död så har mycket förändrats. Jag har förändrats, min familj har förändrats, min världsbild är förändrad, jag har tom förändrat min syn på vissa ord och jag har fått lägga till nya ord i mitt ordförråd, ord som egentligen kanske inte existerar för "vanliga" föräldrar.

Det första ordet jag fick till mig var ordet aldrigheten, tänk vad jag kom att hata detta ord. Aldrigheten innebär en verklighet av att aldrig mer och det är definitivt. Att aldrig mer är inte lika laddat ord tycker jag, kanske är jag knäpp. Aldrigheten innebär för mig att det är definitivt att jag aldrig mer kommer att få göra detta. Säger jag bara aldrig mer så finns det ändå en osäkerhet att jag kommer aldrig mer...men det kan ändras. Aldrigheten är starkare ord och slutgiltigt. Aldrigheten gör att jag aldrig mer kommer känna Jessicas doft, aldrig mer höra hennes röst tex.

Överlevnadsplikt är också ett ord jag ganska snart fick stifta bekantskap med. Överlevnadsplikt är att hur det än ser ut så är det min plikt att leva vidare, att inte kunna ge upp, att fortsätta överleva smärtor. Jag har överlevnadsplikt gentemot mina andra barn och min omgivning. Aldrigheten och överlevnadsplikt är ord som kommit i samband med Jessicas död.

Något jag mer fått lära mig, fick det till mig av en änglamammavän. Vi är periodare allihop, men inte av alkohol eller droger, shopping eller rökning. Vi är periodare av sorg. Vi lever i livets berg-och-dalbana. En period av sorg som sedan övergår till en period att fungera som vanligt igen för att sedan övergå till sorgeperioden.

Vissa meningar som kan vara menat som en pusch framåt kan också bli helt fel i mina ögon, en mening som "vad du är stark som orkar, skulle det vara jag som förlorat mitt barn har jag aldrig orkat utan gett upp direkt". Jag vet att det är av välmening dessa ord uttalas, jag har själv sagt dem många gånger. Men idag kan jag få dåligt samvete och skuldkänslor när jag hör denna mening som är sagt för att stärka mig, denna mening kan istället sänka mig. Jag är inte stark jag har bara inget annat val än det som är. Jag fick aldrig chansen att välja att bli änglaförälder eller inte. Och att jag skulle vara stark som inte gav upp direkt och överlever det hela, det ger känslor av att jag är misslyckad. Jag måste vara kall som faktiskt överlever det hela, jag kanske inte saknar tillräckligt som ändå överlevt detta och som ändå kan ha  mina bra dagar och perioder. Små ord som kan ändra karaktär.

Jag är bara en änglamamma med överlevnadsplikt då aldrigheten tvingar mig att vara sorgeperiodare.

I helgen har jag utövat själavård känns det som. En blandning av wild & crazy, själavård, positiv laddning, energiinjektion mm. Jag har varit med om möten som gjort mig glad och som visar att det finns bevis på att livet går vidare, att det kan komma något gott ur all sorg och elände som hänt. Jag har träffat 4 underbara människor, som känns som att var har dessa människor varit hela mitt liv. Jag har träffat Johans mamma Helen, Christians mamma Pernilla, Charlies mamma Birthe och Charlies syster Sofie. Vad är det som är så speciellt med dessa människor, jo Johan omkom i en mc-olycka -08 då han var 21 år, Christian omkom i suicid -06, 21 år. Charlie omkom också i suicid -08, 19 år. Birthe, Pernilla och Helen är alltså änglamammor precis som jag och Sofie är änglasyster.

Det var med spänd förväntan jag tog tåget ned från Dalarna till Göteborg, en intensiv helg skulle tas vid, jag skulle träffa människor jag aldrig träffat på riktigt utan bara haft kontakt med via facebook, jag skulle dessutom bo en hel helg med en av dessa mammor. Här har jag under det gågna året byggt upp en bild av hur dessa mina sorgesystrar är och ser ut, tänk om bilen skulle krackelera, tänk om det skulle skära sig direkt med oss och speciellt med den jag skulle bo hos. Tänk vad besviken jag skulle bli om bilden inte skulle stämma med hur jag har upplevt dem.

Helen tog emot mig med en varm kram när jag kom till Göteborg, det var hos henne jag skulle bo. Efter en halvtimme visste jag att det skulle gå bra alltihop att vara hos henne, hon verkade vara så öppenhjärtlig som jag hade förväntat mig. Fredagskvällen tillbringade vi hemma hos henne med vin och smörgåstårta. Vi satt ute på altanen en stund och bara pratade, att bekanta oss med varann behövdes inte. Vi kände samhörighet direkt och hela kvällen kunde vi sitta och prata djupa tankar om livet och ventilera våran saknad över våra barn. Ingen fråga eller fundering var konstig nog, en hel kväll utan att vara ledsen när vi pratade, en hel kväll utan att någon försökte börja prata om annat.

På lördagen skulle vi in till avenyn och träffa på de andra sorgesystrarna, tänkte att det kan ju inte klicka med alla 4 personer så nu möter jag väl någon som krackelerar min bild. Tänkte också att detta är galet av mig, sätta mig på ett tåg och åka genom halva Sverige kändes det som för att träffa 4 personer jag aldrig någonsin träffat eller pratat med på riktigt utan enbart via datorns hjälp. Vi kommer in i baren och den första jag ser är Pernilla, det måste vara hon för jag har ju sett henne på bild och brevid henne står Sofie, en första kram och nervositeten är borta, nu återstår bara Birthe, det har klickat med 3 av 4 personer. Birthe kommer och vi tittar på varann och ett leende sprids och vi kramas om, allt är som bortblåst.

Vi fick 5 timmar att umgås innan deras tåg skulle ta dem vidare hem till deras städer. 5 timmar som kunde vara hur långa som helst om vi inte klickat, 5 timmar som kunde gå i rasande fart om det klickade. Timmarna gick i rasande fart. Helt plötsligt var det dags att säga hejdå, och kramar. Tårar steg i mina ögon, tårar för att jag haft rätt i min magkänsla att det var människor jag skulle trivas med, att det var personer jag tyckte om, att det var vänner som kommer finnas kvar, att vi som är sorgesystrar kunde skratta och leva som vi gör, som hade sådant hopp och framtidstro. Detta kunde jag aldrig ana skulle komma den dagen Jessica dog, att jag tillsammans med andra föräldrar skulle må bra och att vi skulle kunna skratta tillsammans.

Så för mig har helgen varit som en kick, jag ser fram emot att möta mina galna härliga vänner igen, för att det blir igen är jag övertygad om, frågan är bara när och helst snart känner jag. Känner också att vi inte kan kalla oss sorgesystrar, visst vi har en sorg men den sorgen syntes inte utåt för andra. Vi har lyckats vända sorgen till något annat. Sen är jag övertygad om att våra barn tillsammans haft ett finger med i spelet. Våra barn som känner oss så väl har nog letat upp varandra och sagt att nu ska vi sammanföra våra föräldrar, sen satt de där och tittade på oss när vi sågs och när vi skrattade, jag kan nästan höra skrattet deras av att deras magkänsla sa att det var en lyckad träff.

Att mista ett barn, varje förälders mardröm och många föräldrars verklighet, tyvärr måste jag säga. Det mest fasansfulla som kan inträffa att mista sitt eget barn. Det blir fel i ordningen, äldre ska ju dö först, det är ju den naturliga planen. Ingen ska ju behöva överleva sina barn oavsett om barnet är 1 dag, 10 år, 20 år, 50 år osv. Ingen förälder ska behöva planera sitt barns begravning, ändå är vi många som lever i den verkligheten att göra det. Ingen kan ens ana udden av smärtan som finns hos en förälder även om många försöker förstå, men hur ska de kunna ens ana hur det är.

Vad viktigt det kan vara med en bekräftelse emellanåt från omgivningen, något som visar att man fortfarande bryr sig, Att man vågar nämna barnets namn, att våga visa att man tar risken att någon bryter igenom skalet. För ett skal sätter nog vi alla upp inför omgivningen o även till våra nära. Ett skal utåt att det är lungt, man skrattar o mår bra trots att smärtan river i en emellanåt. Man förväntas må bra när det har gått en tid, man frågar inte längre för man vill inte riva upp sår eller man vill inte påminna om något jobbigt. Du kan aldrig påminnna om någon som är jobbigt, hur ska det gå till, ingen glömmer någonsin detta.

Idag fick jag en bekräftelse på hur någon vågar fråga o klappa om, som var beredd att kanske få till svar att jag bryter ihop jag orkar inte mer. Personen på mitt jobb kommer vid frukostfikat fram och klappar mig på axeln och frågar hur det är. I det ögonblicket blev jag ställd till en början, menar hon att hon frågar hur jag mår för Jessica. Man är ju så van att ingen nämner, ingen frågar hur det går med familjen, hur syskonen mår, hur tar de det hela nu när det gått ett visst antal år. Det är så glädjande att få ens yttra att vi faktiskt har ett barn som gått över till andra sidan, Jessica slutar inte upphöra trots att hon inte finns med fysiskt, men jag har ju så många minnen av dessa 16 år med henne.

När jag väl funnit mig tillrätta idag när hon frågade så välde lyckokänslan i bröstet fram, jag hade fullt sjå att hålla tillbaka glädjetårarna för det kom verkligen från hjärtat på henne. En klapp på axel som stannade kvar och frågade hur är det idag. Jag kände den bubblande känslan av att här är det ingen som glömt henne, här är en som ser igenom och som törs komma innanför min mask och fråga hur det är. Så värdefullt och så välbehövligt. Tack Nelli om du läser det här, din omtanke o din känsla var guld värd för mig, den gav mig en pusch framåt igen, att känna att någon tar del.

Mitt råd till dig som kanske har någon i närheten som mistat barn oavsett ålder, dödsorska eller hur lång eller kort tid det gått. Vi kommer ju alltid leva med sorgen av våra barn men glädje att få dela med om så bara namnet på dem.

Våga fråga hur mår du nu, hur mår syskon och övriga familjen, hur tänker du idag på allt som varit. Så värdefullt och så helande tycker jag. Nu kanske inte alla uppskattar detta men du har visat att du vågar och du vågar också ta ett avvisande. Men jag tror att känner vederbörande att det känns rätt så av din fråga så känner den nog tacksamheten inom sig att jag och mitt barn, vi existerar i andras värld.

För mig kändes det så bra idag.