Egotid i mitt liv

*suck* Jaha...., vart tog mina favoriter vägen. Eftersom jag är helkass när det gäller datorer o dess funktioner har jag kommit fram till att jag INTE gillar förändringar.... ;)

Jag skulle bli jätte glad om någon vänlig skäl läser detta och kan på ett enkelt sätt förklara hur jag ska gå till väga för att hitta mina favoriter igen och lägga in dom på min sida..... som det var förut.....:/

 

Kram

Nu är det ett tag sedan jag ägnade mig åt att blogga.... Av någon anledning hamnar jag tillbaks här när livet känns tungt och motigt....en riktig deppblogg med andra ord!

Tre år har gått sedan jag på allvar förstod att jag var tvungen att kolla upp "den inflammerade" mjölkörteln jag trodde fanns i mitt bröst......  Den 7 juni -06 fick jag beskedet att det var bröstcancer. Två av dessa tre år har varit fyllda med operationer o behandlingar. Tre år har varit fyllda med hopp, förtvivlan och en gnagande ångest.

Under dessa tre år har jag även fört en kamp för att få en rätsida på min dotters liv som var på väg "käpprätt åt helvete"....  Tvära kast mellan hopp o förtvivlan!

Tre år där, sex människor i min närhet har fått lämna jordelivet...

Tre år med sjukskrivningar till och från......... Resultatet av det ledde till att jag var en av dom som fick gå när företaget varslade....

Nu sitter jag här..........

Bröstcancerdrabbad, arbetslös med en dotter vars liv fortfarande befinner sig i kamp.... den ständiga oron för att olyckorna inte har tagit slut. Oron för att metastaser ska dyka upp i min kropp. Hypokondrin sätter griller i huvet och minsta lilla smärta är naturligtvis ett återfall...

MEN..... det är inte min tid än! Jag ska fortsätta och kämpa precis som jag gör idag. Mitt liv ska få revanch. Tänker att, - Har jag fixat alla dessa motgångar, fixar jag nog några till.

Kram.

Tyck inte synd om mig...., tyck OM mig!

Detta är vad FK kräver i upplysning då jag blivit sjukskriven på 25%... Får väl se om det är skäl nog..... Bifogad bilaga, ang påverkan av förmåga att arbeta. 2006-06-07 fick jag mitt bröstcancerbesked. 36 år, med ett litet barn på 1år o 3mån. Under följande 1 1/2 året genomgick jag 5 st operationer, varav en var att ta bort livmoder o äggstockar pga en hormonkänslig cancertumör. Biverkningarna efter det, kombinerat med medicinering av Arimidex har varit klimakteriebesvär med värmevallningar, humörsvängningar. Dessutom vansinniga smärtor i leder, som iofs inte påverkar mig mer än när jag är stillasittande en längre tid, och även på morgonen. Första bröstoperationen som gjordes var en tårtbits op. Det visade sig dessvärre att det fanns en spridning av celler sk förstadier i kanten på det som togs bort. Jag rekomenderades då att ta bort hela bröstet. Fick en remiss till Sahlgrenska för att få göra en sk direktrekonstruktion. Stötte genast på patrull då den läkare jag fick där, Inte var förespråkare för den typen av op. Operationen gjordes iallafall till slut. Expanderprotes sattes in, för att senare bytas ut till sillicon. Äntligen var det dags att få mitt "äkta konstgjorda" bröst av sillicon Resultatet blev allt annat än bra, då det symetrisk var värre med ett "konstgjort" bröst än vad det hade varigt att vara utan bröst. Ytterligare op gjordes för att få symetrin att stämma. Vid den tidpunkten visade det sig att den första op`n med sillicon hade "kapslat in sig". Det blev op av båda brösten. Nu återstår det en rekonstruktion av bröstvårta/vårtgård, som jag pga brist på ork inte har gjort än. Under perioden 0612-0703 fick jag även cytostatikabehandling, FEC. Även där biverkningar, såsom håravfall och illamående. Arbetade halvtid under denna period. Eftersom jag är en person som mår bra av att vara upplyst, läste jag mycket om min sjukdom på internet under denna tid. Hittade då upplysningar om att man även kan ha en bröstcancer med benämning HER 2 positiv (en agresivare typ av cancer). Begärde då av onkologen att min (numera nerfrysta) tumör skulle testas. Möttes av motstånd till det, men efter många turer gick dom med på detta. Det visade sig då att den var HER 2 positiv. Behandling för det sattes in, Herceptin. 17 behandlingar, en gång var tredje vecka under ett års tid. Nu har det gått 2 år och 6 månader sedan mitt liv fick sig en ordentlig törn. 2 1/2 år fyllt med operationer, behandlingar, erfarenheter, både bra och dåliga.... Det har inte funnits mycket tid över för eftertanke, då siktet har varit inställt på att kämpa och vara stark...... Nu har tiden och känslorna hunnit ikapp..... Jag har valt att ta kontakt med psykolog för att få hjälp med att strukturera upp det jag gått igenom...., tyvärr är väntetiden lång. Med vänlig hälsning xxx xxxxxxx

....... och där är himlen alltid blå.

Det har varit tufft ett tag, ganska länge nu. Undrar hur mycket jag som människa är kapabel att klara av. Det finns ett ordspråk som säger.... "Det som inte dödar, det härdar"..... Ja, då är en sak säker, vid det här laget är jag stenhård.

Oktober månad går mot sitt slut, jag drar en lättnad suck. För hur mycket det än betyder och i all välmening det än är, så är det väldigt påfrestande att hela tiden bli påmind om det man går/gått igenom. Det som gör mig förtvivlad är att det tyvärr inte skrivs eller pratas om dom som faktiskt överlever sin bröstcancer. Antingen är det artiklar om tjejer/kvinnor mitt i behandling eller ganska nyligen avslutad behandling. Var finns alla kvinnor som fick sitt besked om bröstcancer för 10, 20 eller kanske tom 30 år sedan??

/C.... som är såååå trött.

 

 

Så har Dom även fått "fäste" den lilla idyllen till stad nära mig......

Jag känner ilska, hat, och stor frustration.........  jag vet vad Dom går för, jag vet vad Dom ställer till med..........

Liv slås i spillror, unga som gamla...., fattiga och rika............ Och bredvid står Vi andra och bara tittar på. Rädda för att drabbas, rädda för att själva bli utsatta.......

Vi..., vuxna, vanliga, med barn i ungdom som prövar sina vingar ligger särskilt risigt till, det finns inget som stoppar Deras framfart..... droger, kriminalitet, både i liten och stor skala. Men......, hur litet eller stort det än är, så kommer många att få bära det med sig resten av sina liv.

Det finns de som flyr, som inte vill....... Kämpar för att komma loss, men hålls fast i ett järngrepp......( jag vet, jag känner henne lika väl som jag känner mig själv.)

Vad är vi rädda för, vi som står bredvid.

Jag känner ingen rädsla, möjligen en rädsla för mina egna känslor. En rädsla över att inte kunna kontrollera mitt hat.

Små individer i för stora skor, som utan sina "västar" med en patetisk logga, enbart skulle vara en grå skugga i samhället. Jag kan inte ens förmå mig att kalla Detta avskum för människor. Att dom dessutom kallar sig för "mc" gäng är skrattretande...., få av dom är väl ens innehavare av giltigt körkort.....bah!

 

 

Semestern är slut...., sommaren är slut.......

Konstaterade på min ridtur i dag att Nu Är det höst. Löven börjar så sakterliga ändra färg och falla ner på marken. *Ler* Dessa jäkla gula små björklöv som lurar mig att tro det är kantareller som växer inne i skogen. Det var mer än En gång hjärtat höll på att stanna då jag trodde jag kommit i i ett kantarellstim....men nej, så väl var det Inte...., och tur det kanske, för jag vet inte hur det skulle fungera med en stor häst inne mellan granar med mig krypandes på marken för att roffa åt mig skogens guld......

..........., ja..., det var väl vad jag hade att skriva.

Har starka funderingar på att skaffa mig en "annan" blogg...., en Glad blogg...., en framtidsblogg...*funderar*. Ja , jag vet inte riktigt...... Kanske jag kan få något tips om något bra ställa jag kan "hålla till"...., som är enkelt att förstå...., känner inte riktigt för att vara kvar här på ab-bloggen.....

 

Kram & god natt/C

Semestern går mot sitt slut....

Sitter i tystnaden, endast regnet och vinden hörs utanför. Sambon har redan börjat jobba, gossen sover middag.......

Summerar mina fyra veckors ledighet i tankarna..... Visst har det varit bra........ Men......, aldrig förr i mitt liv har det varit så många dödsfall. Under en period av fem veckor har fem personer, alldeles för unga gått vidare......., En stod mig väldigt nära. De andra finns i mina tankar för det var människor som jag väl vet vem det är.

Begravningen av min Vän ägde rum i Tisdags. Vår vackra Stadskyrka var till bredden fylld med släkt, vänner, bekanta och arbetskamrater.......... Det var vackert....., det var sorgligt.

"Lär oss hur Få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet"

C