Dags att återgå till det "normala" livet.

Det har snart gått två år sedan den fruktansvärda dagen som kom att förändra mycket i mitt liv. Två år......

Naturligtvis har allt inte varit nattsvart, det märkliga är att en del saker har varit bra för mig att gå igenom.......

Nu är jag tydligen frisk.... Herceptinbehandlingarna som pågått i ett års tid är klara, sjutton gånger har jag suttit med dropp i armen, sjutton gånger har jag rest vägen till den större staden, sjutton gånger har jag kännt ångesten över att ta hissen upp till mottagningen........, nu behöver jag inte det mer.........

Nu kommer rädslan smygande, rädslan över att vara "frisk", det som jag bara längtar efter att få vara. Att vara frisk innebär att jag nu ska anpassas efter det normala livet. Klara av mitt jobb på heltid...., få vardagsbestyr att flyta på......, lägga metastasskräcken på hyllan, glömma allt vad jag gått igenom, acceptera en kropp som inte är min egen....... Jag vill ju inget hellre,  än att få ha det så!

Varför känner jag då denna rädslan.....? Varför kan jag inte känna glädje i att äntligen få återgå till det normala...?

""............Lederna värker, en dubbelbiverkning av klimakteriet och medicineringen av Arimidexen. ................Cytohjärnan hänger kvar..., eller om det är något annat. Svårt att att ha "koll", stresskänslig, minnesproblem. ................Trött, trött ,trött, men kan ändå inte sova, vrider och vänder nätterna igenom.""

Det normala känns långt borta, det normala för mig är, hur det var innan jag fick bröstcancerbeskedet....

Då var jag frisk...., fast jag egentligen var sjuk.

Nu är jag frisk....., men känner mig sjukare än någnsin....

.....