En olycka kommer sällan ensam.....

Nu är det ett tag sedan jag ägnade mig åt att blogga.... Av någon anledning hamnar jag tillbaks här när livet känns tungt och motigt....en riktig deppblogg med andra ord!

Tre år har gått sedan jag på allvar förstod att jag var tvungen att kolla upp "den inflammerade" mjölkörteln jag trodde fanns i mitt bröst......  Den 7 juni -06 fick jag beskedet att det var bröstcancer. Två av dessa tre år har varit fyllda med operationer o behandlingar. Tre år har varit fyllda med hopp, förtvivlan och en gnagande ångest.

Under dessa tre år har jag även fört en kamp för att få en rätsida på min dotters liv som var på väg "käpprätt åt helvete"....  Tvära kast mellan hopp o förtvivlan!

Tre år där, sex människor i min närhet har fått lämna jordelivet...

Tre år med sjukskrivningar till och från......... Resultatet av det ledde till att jag var en av dom som fick gå när företaget varslade....

Nu sitter jag här..........

Bröstcancerdrabbad, arbetslös med en dotter vars liv fortfarande befinner sig i kamp.... den ständiga oron för att olyckorna inte har tagit slut. Oron för att metastaser ska dyka upp i min kropp. Hypokondrin sätter griller i huvet och minsta lilla smärta är naturligtvis ett återfall...

MEN..... det är inte min tid än! Jag ska fortsätta och kämpa precis som jag gör idag. Mitt liv ska få revanch. Tänker att, - Har jag fixat alla dessa motgångar, fixar jag nog några till.

Kram.

Tyck inte synd om mig...., tyck OM mig!