Jag slutar slentrianspela nu

Tiden är på min sida.
    Sjöng en pojkaktig rocksångare på sextiotalet.
    Han är inte så ung längre. Jag har precis fyllt trettioett.
    Min hjärna tycks måla en inre bild av livet som tioårscykliska platåer. På den här nya platån spelar min begränsade tid tydligen en mycket större roll än tidigare. Det är inte startskottet för någon ålderskris, det handlar bara om prioriteringar.
    För inte så länge sedan kunde jag utan att tveka ägna sextio timmar åt japanska rollspel med blåa drakar.

Just nu sitter jag och viker tvätt. För att känna mig lite mindre ensam har jag matat min laptop med en ”Vänner”-dvd. Jag tittar på tvätten men hör rollfigurernas röster, en singellivets tvåtusentalströst. Det var säkert tre år sedan jag såg ett "Vänner"-avsnitt senast, ändå dyker replikskiftena upp i mitt huvud innan de lämnar datorns högtalare. Har sett episoderna så många gånger att jag kan de flesta repliker utantill.
    Det är nästan lika patetiskt som att använda en tv-serie som sällskap.

Jag har inte tagit hand om min tid.
    Förströelsen måste bort nu.
    Allt detta slentrianmässiga popkonsumerande som ägnats åt att tillfredsställa hjärnans belöningscentral.
    Nu går mitt lediga jag och mitt recensent-jag åt skilda håll. En tuff uppgift när spelvärlden trappar upp sina ansträngningar för att kedja fast spelaren vid upplevelsen. Allt fler försöker imitera den ändlösa karaktärsutvecklingen i "World of Warcraft" för att mjölka pengar ur varje nytt projekt.
    Men jag kliver av här.
    Försöker spela sånt som förhoppningsvis säger något om våra liv.
    Vill ha tiden på min sida igen.
    Frysa fast Mick Jagger i ett nittonhundrasextiofyra.

/Peter

(Krönika publicerad i Aftonbladet 27 mars 2008)