Spotifys spottloska på alla oss som kämpade

Jaha, nu har jag umgåtts med musikbiblioteket och gratistjänsten Spotify i en vecka.
    Och det är alltså så här det känns att ha allt. Tomt och krävande på samma gång.
    Jag stirrar på skivsamlingen som står där i Benno-hyllorna i vardagsrummet och samlar damm. De är bara omslag och skivhäften och minnen nu.
    De betyder inget annat.
    Som man kämpade för att hitta billiga cd-skivor. När jag bodde i Uddevalla åkte vi ofta ner till Göteborg för att gå på Bengans och Skivhugget. Utbudet var större där, priserna lägre.
    Spotify får allt det där att kännas futtigt och meningslöst. Men man köpte ju upplevelser och diskussioner och smak. Något var det väl värt antar jag.
    Spotify är helt fantastiskt – tro inget annat. Jag älskar det. "Allt" finns. De fyra jättarna – EMI, Warner, Sony BMG och Universal – har dyngat ut hela sina kataloger. Världens bästa jukebox. Och allt är gratis. Reklamen än så länge far and few between.
    Utbudet blir ju dock lite…överväldigande. Stressande. Och väldigt opersonligt.
    Men värst är att Spotify med sin minimalistiska sexighet, sitt slicka gränssnitt och oslagbara utbud pissar så nonchalant på mitt förflutna.