"Canis canem edit" - sista (?) varvet

I min recension av spelet kallade jag det ”en svartögd satir”.
    Men någon som kallar sig Mats Johansson skriver i sin blogg på Loading att det är omöjligt att kalla ”Canis canem edit” för en satir, eftersom spel är ett deltagande medium.
    Jag har svårt att förstå hans resonemang.
    Jag har faktiskt svårt att se en bättre förutsättning för ett satiriskt verk än att själv medverka i det.
    Satir är ju ett humorgrepp man tar till för att förlöjliga överheten, ett serum för att lindra sin egen vanmakt.
    Det är när man tvingas utföra handlingar man kanske inte alls känner sig särskilt manad att göra som känslan av auktoriteternas maktkåthet i ”Canis canem edit” bränner som mest.
    Scenen där man tvingas smyga in i tjejernas dorm för att stjäla underkläder åt en flåsig gympalärare, till exempel.
    Eller när man tvingas hålla den alkade läraren bakom ryggen genom att gömma undan alla hans spritflaskor innan rektorn hittar dem.

Mats Johansson skriver även: ”Det aktiva deltagandet är dessutom en lek, vilken otvetydigt har syftet att underhålla.”
    Förutom att det låter lite som att nedvärdera det här spelets betydelse kan jag heller inte se på vilket sätt underhållning skulle krocka med ett satiriskt syfte.
    Det är ju de medvetna schablonerna av mobbare och översittare – där jocks och motorheads anfaller med väldigt tunna argument – som är spelets kärna.

Jag har ju redan tjatat om att det är Jimmy i ”Canis canem edit” som ofta är den ensamme, utsatte, men Mats Johansson ser en spelmekanik som bygger på ”pennalism”. Det är argument som ekar lite från när Justitiekanslern skulle göra ett blandband för att visa hur bestialiskt ”Postal 2” är.
    Man väljer ju själv hur man ska agera: slåss eller fly – om man väljer att slåss kan man såklart skapa väldigt sensationsladdade situationer.
    Min förhoppning är att folk har vett att se ”Canis canem edits” andra värden.
    Så slipper jag om inte annat att skriva om det.
    På ett tag.

/Kristofer