När såg han som kallar sig
Mats Johansson senast en film utan att delta?
När såg han senast en provokativ berättelse utan att känna något, utan att bilda en egen uppfattning, utan att diskutera den efteråt?
Vi deltar när vi konsumerar populärkultur, må det vara musik, böcker, filmer eller spel. Vi vill delta för att det säger något om våra liv. Det sätter saker i ett sammanhang och utmanar vår invanda föreställning om oss själva och vår omgivning.
”Ondskan” och ”Canis canem edit” är inte två identiska kulturverk. Men det finns onekligen en del gemensamma nämnare.
Utanförskapet är en.
Utanförskap, eller i läsarens, tittarens, spelarens fall, iaktagandet av och den eventuella identifieringen med, utanförskap, kan trigga starka känslor. När jag läste ”Ondskan” kände jag en vanmakt över hur Pierre och Erik mobbades. Och lika delar skam och tillfredsställelse när Erik slutligen hämnades sina plågoandar.
Men det finns ingen motsättning mellan att vara ödmjuk inför sina känslor och samtidigt inte vilja agera efter dem i verkliga livet.
Det finns ingen motsättning mellan den skamliga lusten att sparka på en kille som omringat mig med sina polare i ”Canis canem edit” och samtidigt hoppas att jag reagerat annorlunda, skulle en sådan situation uppstå i verkliga livet.
Att sedan påstå att spel bara är till för att underhålla är att degradera kulturformen. Jag spelar inte ”Silent hill” enkom för att det är underhållande, utan framför allt för att det är obehagligt.
Och, för att återgå till ”Canis canem edit”, det är inte våldet som underhåller där. Det är Rockstars pricksäkra förmåga att skapa en aha-upplevelse över min egen skolångest.
Det är märkligt att en skribent på ett så djupt traditionellt spelmagasin som Level hyser åsikter om att spel inte får berätta en historia, inte får provocera, inte får ta tag i svåra frågor, inte får agitera kring utanförskap och hämnd på premissen att spel bara är underhållning, spel bara är lek.
Jag tror att ”Mario party 8” kommer att passa Mats Johansson alldeles utmärkt.
/Peter