100 år från nu, kommer mitt hjärta fortfarande slå för dig

Det är snart dax att ta farväl nu. Av bloggen som varit min vän och förtrogne i en sisådär 5 år. Det är en lång tid. Jag har drabbats och jag har drabbat, sörjt och glädjts.

Jag har varit väldigt aktiv i stunder och mindre aktiv i andra. Jag har störts över att så många skitbloggar har tonvis av läsare och jag bara några stycken.

Etern-vänner har jag fått, några försvann för länge sedan, andra hänger kvar.

Länge trodde jag att det handlade om hur bra man skriver, numera vet jag att så är inte fallet. Men det ärju bara att titta på kvällspressens journalister så förstår man. Man behöver inte ens följa någon form av etik.

Jag har sett att många raderar sin blogg på AB när den flyttas till wordpress eller blogspot. Jag vet inte om jag är redo än. Jag får nog göra en ritual av det. Som när jag slängde telefonnumret till mannen jag flyttat till månen för, men som krossade mitt hjärta för så många år sedan.

Bara några dagar till...

Så har vi så hittat the House of all houses, eller nåt. Så fint att rasslar till i äggstockarna, som min kompis K skulle sagt (äh jag med jag har ju snott den av henne)

Det ligger precis vid vattnet och för tankarna till Mumintrollen. Egen brygga som får en att drömskt tänka på en Ingemar Bergman film.

Taket är fint, dränering gjord och det "enda" som behöver bytas ut inom en snar framtid är fasaden. T.o.m. fröken Mellan blev såld. På 2,4 nanosekunder gick hon från. "NEEJ jag tänker inte flytta ut i skogen, Jag vill inte flytta till XX. ALDRIG!" till först alldeles tyst till en drömsk suck och glittrande ögon.

Äldsta hävdar att det är ett show off hus, ett moderat hus var visst också en kommentar. Men han gjorde det faktiskt med glimten i ögat, han kan vara rätt kul då.

Konstigt hur det kan bli. För 20 år (och lite till) sen var jag likadan i den bemärkelsen att jag fnyst åt ett sådant skrythus.

Men 3,5 miljoner är mycket pengar. Det positiva är att det finns många hus på marknaden och det innbär att priset kan gå ner. Andra hus i området har varit till salu länge utan att bli sålda, trots att det är väldigt fina och trots läget. Vi hoppas att järnvägen strax intill avskräcker och att folk inte lägger bud därför.

Vi kan säkert öka vårt lånelöfte, men man ska klara amorteringarna också.

Klockan är inte 11 och jag känner att jag vill explodera redan. så trött på anställdas snorkighet och lathet, trött på dumma kunder, trött på att ha en krävande far som chef och trött på bonusbarn (eller vad fasen de ska kallas)

Trött på att höra hur jävla duktiga alla andra är. Trött på att känna mig otillräcklig. Trött på att känna mig mindrevärdig.

Så ofantligt trött på att vara trött!

Det börjar kännas som att jag skulle behöva ett break. En paus från hela mitt tillstånd. Jag känner mig helt slut faktiskt.

Naturligtvis är min orkeslöshet befogad pga vad jag varit med om, jag var sjukare än jag egentligen vill tänka på. Det känns som om jag skulle behöva komma bort från allt, resa runt och bara njuta av natur och riktigt komma in i den där mindfullnessheten som min kurator så ofta talat om.

På fredag ska jag förresten till henne. Det är första gången sedan min lunginflammation. Jag tror det kan vara bra att få komma och prata lite igen.

Fast jag pratar om det ofta. Så fort man springer på någon på stan så pratar jag. Det var ju likadant med förra turen. Varje gång jag berättar vad som hänt blir folk helt skärrade. Precis som förra gången. När jag frågar hur de mår blir det lite skamsna, ehh nää jag har nog inget att tillägga, tänkte gnälla lite över att det tar sån tid att få hem kaklet vi beställde..men...äsch. Vi har det bra...

Men som sagt jag skulle behöva komma bort ett slag. Bort från alla måsten.

Jag ska erkänna att vissa saker vilja ha planerade. Jag tycker det är jättejobbigt då älsklingen säger "Hela helgen är uppbokad" (jo så är det ungefär varenda helg) Alltid är det något.

I helgen ska de städas på någon fotbollsturnering. Minsta spelar ju fotboll. Jag vet inte alls vad som kan tänkas behöva göras så att hela helgen går åt, men jag känner faktiskt inte för att stå och titta på knattefotboll en hel helg, inte städa heller för den delen. Några timmar antingen lördag eller söndag, men absolut inte hela helgen.

Problemet är att jag aldrig får information. Så det blir lite så att jag får anpassa mig. Bara jag. Jag fattar att jag får göra det mer, pga barnen. Älsklingen rycker lite på axlarna och tycker att det löser sig då. Jag vet inte, kanske blir jag bara trött på allt nu, och sen när helgen är här så löser det sig faktiskt.

Men jag skulle tycka det var rätt kul om vi bjöd in några av de där kompisarna på middag som vi snackat om så länge. Men det är som det är.

Igår inhalerade Fredrik och Filip drogen poppers. Idag skriver AB om det förkastliga i att droga på bästa sändnngstid. 40-talist gubbarna uttalar sig och tycker det är oansvarligt.

Jag tycker det är märkligt. Jag hävdar nämligen att ingen människa, oavsett ålder, provar en drog för att någon kändis gör det. Inte ens om det är ens idol.

Mina idoler på 90-talet var främst rockstjärnor. Jisses så det drogades bland alla de där snubbarna. Men grejen är att även då jag var 16, kunde jag separera min kärlek till deras musik och deras smekande av gitarren med deras drogande, supande och allmät destruktiva beteende. Den biten var jag aldrig imponerad av.

Jag tror vi har två problem i det här:

Dels sätter vi för stor tyngd på kändisars betydelse. Vi sätter dem på pedistaler ingen människa kan leva upp till, för att sedan desperat söka efter misstag de gör så att vi kan knäcka dem. Vi älskar att hylla och sedan sparka på dem.

Den andra aspekten är droger. jag tycker inte om droger låt oss vara klara på det. Men jag vet också att det finns positiva aspekter på dem. Naturligtvis annars skulle folk inte hålla på. Droger gör oss till dem vi önskar vi vågade vara lite oftare, droger lugnar, de ger självförtroende, spolar bort alla bekymmer. Jag tror det är viktigt att vi är ärliga i det. Tala om för ungdomarna "Javisst är det så här, visst kan man bruka skiten, men...."

Det är sen vi ska vara raka, plocka fram det som kan vara relevant för en tonåring. Som att man blir rätt risig och ful av drogbruk. När man är 13-14 är det rätt svårt att greppa den där skrämselpropagandan om att man blir beroende.

Framhäv sanningen, sanningen om kändisar och droger och hippa klubbar. Fredrik och Filip gör stundvis mycket bra TV. Mycket mer än så är det inte.

Jag valde att flytta till wordpress, men jag vet inte, känns lite rörigt där nu. Å andra sidan var det en smula rörigt här också när de ändrades om en massa. Man lär sig äl. nnars är det bara att leta vidare...

http:/zmillas.wordpress.com

Over and out

Så hade vi tillslut möte med banken angående ett bolån. Det kan ju vara skönt att veta vad man har att röra sig med. Jag var jättenervös och kände mig som en fattiglapp. Jag såg framför mig hur alla på banken skulle stå runt oss hånskrattande och fingerpekande.

Nu överdrev jag en aning, men ni fattar.

Naturligtvis fick vi lånelöftet vi önskade. Vi valde att lägga oss på 2,6 miljoner. Vi hade säkert fått mer om vi önskat men det vore kul om vi kunde spara lite också.

Men nog är det lustigt. De allra flesta jag känner har rätt aningslöst köpt hus och skaffat barn och hund och gråtit över sprucket kakel. De har dessutom varit friska. Nu för första gången i mitt liv önskar jag att vi var rika så vi kunde köpa det hus vi ville ha. Det är nu man får sina förmaningar "pengar är inte det viktigaste Zmilla"

Förstå mig rätt nu. Jag är flexibel. Men det är många inblandade i det här som inte är lika flexibla. Jag vet i allra högsta grad att hälsa är det viktigaste. Ingenting annat spelar egentligen någon roll. Men även utan hus och pengar blir vi sjuka och ledsna och drabbade av skit.

Jag har haft min beskärda del av tråkigheter. Jag har haft otur. Men jag har också haft tur. Tur att sjukvårdspersonalen jag mötte var så duktiga som de var. Jag kunde lika gärna varit död.

Det är väl det jag har svårast att acceptera, att jag var så nära att dö.

Men nu borde det vara min tur. Min tur att FÅ vilja ha hus, bröllop och volvo. För det vill jag. Inget 100 000 kronors bröllop, ingen 6 mille villa.

Men en tillräckligt stor kåk.

...det är min tur nu, vinden har vänt"

Weddingring: 5000:-

Flowers 700:-

Weddingdress: 800:-

Tiara: 250:-

Him saying "I do": Priceless 

Igår hade jag nöjet att få tala med Försäkringskassan. Det är verligen en instans med fina empatiska människor som kan tänka själva.

Jag hävdar, och har gjort det länge, att det inte alls handlar om regeringens omänskliga politik, utan rätt och slätt handlar om individuella handläggare som analt tolkar riktlinjer som lagar skrivna i sten.

Handläggarna utgår ifrån att vi alla ljuger. Att vi suger ut pengar från statens kassa, och förståelse för att man inte klarar av att jobba 100% än dem finns inte.

Det är så märkligt att folk inte förstår. Säger jag att jo jag låg nedsövd och i respirator i 1 1/2 vecka, då fattar folk att man varit sjuk, VARIT sjuk. De fattar inte alls att efter en sådan resa, kliver man inte bara upp och tar en löpar runda på 5 km.

Pressa kroppen har jag gjort, det ska gudarna veta att jag kämpat. Men man kommer till en punkt då man kan gå ordentligt igen, fixa att bära en matkasse från stan och hem, kliva i och ur ett badkar, städa, laga mat osv..MEN man är fortfarande orkeslös. D.v.s. jag orkar städa lite åt gången, jag måste ha en pall för att komma ur badkaret och efter 5 timmar på jobbet somnar jag i soffan redan vid 2 tiden.

Men folk vill inte förstå det. Nej då är man nog bara lat.

Redan efter förra sjukskrivningen blev jag mindre stresstålig. Nu känns det som om hjärnan har tagit semester och stresståligheten inte existerar alls.

Jag var en gång i tiden rätt bra på det där. Jag gick ned i tvättstugan slängde in en hög med tvätt, gick upp till lägenheten och slängde ihop en kaka och började dammsuga. Inga problem. Jag förstod inte folk som inte hann med någonting.

Jag önskar att jag fortfarande var så, men ödet ville annorlunda och då blir jag förbannad över att bli ifrågasatt. Man måste lyssna på sin kropp, och tack och lov har jag hittat vårdpersonal som är suveräna och stöttar mig till 100%. Men det hjälper föga då försäkringkassan ska "utreda lönen"

Ursäkta mig sa jag men ska FÖRSÄKRINGSKASSAN utreda min lön??? Vad fan har ni med den att göra?

Ja alltså vi måste utreda om den höjning du fått är rimlig Så FK ska utreda om den lönen jag får är rimlig...Man baxnar. Men FK drar ut på tiden och handläggare som inte visar sig vara min handläggare eller något sådant måste föra saken vidare till någon annan och då drar det ut ytterligare på tiden förde har minsann 30 dagars behandlingstid.

Jodå, säga vad man vill om FK men medmänsklighet de kan de. Jag sa till kvinnan vad jag tycker. Att det handlar om handläggarens vilja att vara medmänsklig. Hon blev rätt så sur. Synd att jag inte orkade ta i mer, men då hade jag väl inte fått några pengar alls.

Brorsdottern 3 år, bakade rabarberpaj häromdagen. Hennes mor mätte upp alla ingredigenser åt henne. Men sen gjorde hon allt själv.skar rabarber, blandade ihop ingredienserna osv. Det är fasters tös det där. Jag gräddade pannkakor och rullade köttbullar för brinnande livet då jag var i samma ålder.

Ni vet reklamen för den där drick-yogurten? När en liten blond tjej sitter med sin farfar och säger "Varför?" hela tiden. Det skulle kunna vara min brorsdotter. Precis sådär är hon "Varför?"