Mumma

Kära politiker.

Jag kan för min värld inte se hur man kan låta detta fortgå.

Gamla människor som betalat skatt hela sitt liv ska idag foga sig till minimistandard på en själlös institution någonstans kanske långt borta från anhöriga. Där kommer dom att be syster stanna bara lite längre vid just deras säng för att kunna få ett samtal.

Den lilla damen som knackigt går fram på sina slitna ben. Dom som stått i Sveriges industrier när vi var som bäst. Hon ska frukta för sitt liv när hon kämpar med rullatorn över isvallar och snötäckta trottoarer.

Den gamle mannen, han som står förvirrad vid bushållplatsen och försöker lista ut hur de nya kupongerna ska betalas. Hans krökta rygg som burit upp den svenska välfärden. Kanske var han en av dom som tog vår skola till att bli en av världens bästa.

Är det så att nu har vi redan fått betalt av dom så nu anser vi inte att vi behöver skynda på leveransen av det som dom betalt för? Väntar man ut dom så att pengarna istället kan läggas på något annat?

Samtidigt som man spar in på vård, omsorg, pensioner och andra saker som den svenska välfärden behöver för att folk utanför arbetslivet ska bli lyckliga, så tar man också undan all form av medborgarinsatser.

När den allmänna värnplikten försvann så försvann också möjligheterna till att få unga friska människor till att hjälpa till att bygga vidare på vår välfärd.

Inför allmän värnplikt igen men omfokusera på dess uppgifter. Kanske bara en del faktiskt ska göra värnplikt och resten får ägna sig åt samhällstjänst.

Inför obligatorisk inställning till samhällets förfogande för samtliga medborgare mellan 19 och 25 års ålder.

Inför obligatorisk inställning till samhällets förfogande för samtliga asylsökande som inte har skälig grund (ex trauma eller skado) att slippa.

Inför även detta för samtliga socialbodragstagare samt för deltidssjukskrivna som skall arbetsrehabiliteras.

I samhällets tjänst kan de unga (19-25) få en dagersättning, kost och logi. Precis som på ett regemente. De får lära sig hjärt och lungräddning, omvårdnad, brandskydd och annat som varenda medborgare bör kunna. Sen får de placeras ut i antingen "lumpen" eller som isknackare, sällskap till gamla, extra hemtjänst, resurser, assistenter och annat som behövs ute i landet.

Invandrare ska få en dagersättning av samma slag som idag men samtidigt obligatoriskt delta i utbildning och samhällstjänst. På detta vis får de en bra introduktion i Sverige samt kan bilda sig nätverk utanför sin familj  eller det område dom bosatt sig i.

Socialbidragstagare får göra samhällstjänst tre dagar per vecka och söka arbeten två dagar.

Sjukskrivna ska tillsammans med en handledare kunna anpassa uppgifterna efter sig förmåga.

Svårt förslag?

Lite jobbigt kanske men pengar växer inte på träd och medan folk sakteliga trillar utanför arbetsmarknaden så finns det folk som behöver just dessa människor. man gör större nytta i livet om man arbetar än om man slår dank hemma och känner sig obehövd.

Ungdomarna skulle dö över denna fruktansvära plikt, men å andra sidan kunde de få ett uppehåll i kampen om att veta vad de ska bli när de bli stora. Kunna värdigt se den äldre generationen med respekt och få en chans att höra hur livet är för någon annan, i en annan tid. Något allt för få vet idag.

Vad är det egentligen som definierar historien och vem är det som skrivit den? Ur vilket perspektiv gör vi våra historiska tolkningar som vi sedan drar våra slutsatser ifrån?
För om nu historien är så viktig för att kunna förklara skeenden och förändringarna så måste en mer nyanserad sådan bringas fram.
I den moderna forskningen har man lagt in nya teorier som man utgår ifrån, teorier och vinklar som inte existerade då historieböckerna skrevs. Teorier som inte existerar när någon på andra sidan jordklotet berättar sin historia. Hur ska man, exempelvis kunna föra fram en rättvis analys och förklaring på historiska skeenden ur ett feministiskt perspektiv om man inte har någon historia kring kvinnors roll och deras historiska perspektiv under andra tider än just denna?
Och hur ska vi kunna förflytta normen ur det historiska berättandet för att kunna se det internationella systemets kommande utveckling ur ett konstruktivistiskt perspektiv?
För likväl att Churchill hävdade att historien var viktig för vår framtid så har ändå historien många gånger lärt oss att vi ingenting lär oss av historien.

Nä du Virtanen. Vi behöver inga fler skitstövlar.

Jag vet inte var du befinner dig, men uppenbarligen inte i verkligheten.

För visst kan det vara ås att TV serierna i Svedala är lama men behöver vi mer skitstövlar verkligen? Kan inte vi få slappna av framför lite skenhelig skit-TV och slippa bloggmonster, tvättstugetanter, chefssvin, maffiasnubbar, knarklangare och hallickar. Bara för en liten stund?

För det där myset ni verkar förakta så överjävligt är faktiskt något vi i rättvise-frihetsland är priviligerade att ha. Mys är något vi kämpat för och ett resultat av idogt arbete, känslostormar och kamp.

Så låt oss svennebananer få mysa loss framför snäll-TV och le åt Skavlan eller gråta glädjetårar när några försonas på TV4. Låt os mjäka oss i vårat fredagsmyspopcornsrus och slippa hela jävla kokainhelvetet på Stureplan, traffickingskiten i City och silllisar upptyckta i nyllet.

Låt oss vara mesiga och lama och avslappande. Vi har förtjänat en stund av ro.

Den gravida PR-kvinnan som bor på Östermalm. Hon som aldrig varit i förorten. Hon som tar sin fotograferande blondin bingo under armen och åker till Skärholmen för att se en film.

Hon sitter skräckslagen inklämd bland "blattar" som skriker och säkert har kniv. Ett gäng juggar som garvar rått åt några felöversättningar och den lilla gravida pr-kvinnan känner blatteföraktet växa.

Hon låter det växa så starkt att hon går hem och använder sig av ett media som hon vet når ut till många. Där skriver hon ner sin fasa över blattarna i förorten och hur mycket hon hatar patrasket. En liten grupp på tio finniga tonårspojkar från miljonprojekten triggar alltså rasseblodet. De andra nästan 300 personerna i olika kulörer och nationaliteter får inte representera något.

Kanske vill hon höja statistiken lite. Kanske menar hon faktiskt varje naivt och enfärgat ord hon säger. Det spelar inte någon roll. För vips har kommentarsfältet fyllts av sieg hail som blandats upp med nationalistromantik och integrationsproblematik. Fighten mellan antirasister och antiinvanding är hetsig. Katrin drar in reklamintäkter då antalet pagwievs ökar. Hon ursäktar sin lilla hets mot folkgrupp att hon faktiskt är polack och har rätt att vara ärlig. Men är man ärlig så bör man vara vettig. man bör ha tänkt efter innan man sätter igång som en och annan Hitler. Man bör ha torrt på fötterna och kanske, kanske bör man fundera över vilka läsare man i slutänden drar till sig.

Klart att det är Expressen som väljer att på löpet publicera bild och namn på den misstänkte krigsförbrytaren.

Helt utan tanke på mannens barn, fru och övrig familj. Hur i hela världen tror dom att barn till en sådan anklagelse dealar med detta?

 Tja! Din farsa har torterat och våldtagit som en galning inna du föddes. Hur känns det?

Eller för frugan, hon som antagligen inte vet mer än att hennes käre man har varit i krig och att det sög. Hon kommer till jobbet och alla kollar snett.

Eh...hej, din musse-man verkar vara en trevlig kille hördu...kanske bra om du söker jobb någonannanstans?

Han, den misstänkte, bryr jag mig inte märkbart om. Antagligen har han begått brotten, men han kan faktiskt vara oskyldig. Och ingen ska kallas mördare innan han fått en rättvis dom. För brukar vi inte resonera så i Svedala?

Jag skrev ett långt inlägg igår innan jag gick och la mig. Det var en sådan där sen natt med ett sentimentalt skimmer över sig. Jag slängde en tanke till en gammal vän. Jag slängde den rakt ut i cyberrumden och hoppades på något vis att han skulle fånga den. EN gammal vän som av tusen olika anledningar inte är en vän längre. En svunnen tid. En bra tid och en dålig tid.

Jag tänker inte försöäka skriva om inlägget eller budskapet.  Det går alltid flera tåg för budskap. idag skulle det inte bli lika säkert som igår. Men jag är fortfarande helt fast vid att jag slår han i schack på en veranda med en joint i nypan om en sisådär 40 år...

Det är kul att slänga sig med normer. Att påtala så fort man anser att någon har fel eller är lite omodern att den går efter vissa normer och att allt är normativ.

I dagens morgontidning skriver Insidan om homo eller hetero och hur dagens ungdomar tydligen inte bryr sig om vilket - de är bara sig själva.

En sexualupplysare på RFSU, Lisa Larsson, talar om hur låsta högstadieeleverna är av normerna. De är nämligen mer fast vi könsrollerna och attt pojkar gillar flickor och vice versa. Hon menar på att ju äldre man bli desto mer släpper heteronormen. Det är ett intressant antagande. Med tanke på att i vanliga fall brukar det vara tvärtom. Ju äldre vi blir desto fler normer håller om våra liv och beslut.

Ulf Bjereld, forskare vid Göteborgs universitet, försökte ta reda på när våldsbenägenheten uppkom och skillnaden mellan flickors respektive pojkars syn på våld blev stor.

För bland vuxna är det konstaterat att män har en mycket hårdare syn på säkerhetspolitik. Är mer positivt inställda till kärnvapen, militära insatser och vedergällningar. kvinnor har en mjukare linje kring militära aktioner, flyktingpolitik och bistånd. Bjereld intervjuvar pojkar och flickor i 6-9 års ålder för att se om det redan då finns en skillnad. Det gör det inte. De våldsnormer vi har vuxensamhället har gudskelov inte satt sig hos dom än.

Jag väntar på nästa rapport. Där man intervjuvar barn och ungdomar i varje åldersgrupp ända upp till 25-30 år. Så man få se när våldsnormerna sätter sig.

För om RFSU tror att det är någon form av backlash i högstadiet i könsnormer så skulle det vara intressant att se hur det förhåller sig till våldsnormer. men jag tvivlar på att RFSU´s påstående var vetenskapligt...

Det är tamigfan den juligaste december ever. Idag införskaffades julgran och drogs hem på pulkan i mjuk snö. Sen blir det ju lite sådär ibland när mamman ska få barnen att gilla allt hon gör. Mamman säger att det är sååå myyyysigt och hej och hå. Barnen förväntas hålla med men den ljuva promenaden uppför malmgårdsvägen blir inte bara kvittrande familjen med rosiga och glada kinder. Det är trots allt vardag och trötta barn är just mest som trötta barn är. En vill åka, en annan gå men på ett speciellt vis. Tillslut är vi hemma och den harmoniska glöggen intas med ett barn på golvet som skriker att hon vill ha mat på en gång. Maten puttrar så gott den kan på spisen och mamman sitter och skriver sista raden i det här blogginlägget.

Barn är både snällare, trevligare och mer godhjärtade än vuxna. Men det är inte enkelt för dom att visa det eftersom vi envisas med att allt ska ske på vuxnas vis.

Det är inte bara det att barnsjuksköterskor och neonatologer såg till att mina små barn överlevde. Det är inte heller bara sådant som att skickliga barnmorskor lyckas hjälpa mödrar att få ut sina små barn. Det är inte heller bara det att ni pediatriker lyckas lappa ihop trasiga barn och hjälpa dom att bli friska. Det är hela den grundläggande tanken om att barnen är viktigast. Utan dom skulle världen gå under men framförallt bli en mycket dyster plats.

Ulf Bjereld vid Göteborgs Universitet har gjort en studie kring barn och säkerhetspolitik. Det är, som bekant, så att åsikter kring krig, vapen och andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor skiljer sig ganska markant mellan kvinnor och män. Han vill se på när dessa skillnader uppkommer och om de är en social knstruktion eller om det handlar om maktrelationer. Studien resulterar i ett konstaterande att det först i vuxen ålder blir dessa skillnader. Bland barn är åsikterna kring krig, vapen och fred ganska lika oavsett kön.
Han avslutar artikeln med:"Compared to adults, both boys and girls are significantly more pacifist and mor- alistic. Their lack of desire to use violence and sell weapons is strong, and they express very positive attitudes about foreign aid"

Detta får mig att buga av ödmjukhet inför våra fina små männsikor. Barn är så kloka och shit vad man måste kämpa för att de ska förbli det.
Jag hyser största respekten för ert arbete, för att ni kämpar för barnens väl och rättigheter. Men mest av allt för barnen. De som är små pacifister med hjärtan som väller av villkorslös kärlek.

Barnen åker äntligen pulka. Igårkväll drog vi upp i parken och måkte backe upp och backe ner. Men döm av vår förvåning att södermalmspärona inte verkar fattat det här med hjälm i backen.

På med hjälmarna! Var rädd om de små huvudena.

Growingpeople skriver så här om pulkaåkning.

...är jiddrigt. Ett gäng grannar som ska agera styrelse och fatta beslut som berör några andra grannar också. Jag fattar inte hur det ska gå. I vårt hus går det knappast. En naiv och lättmanipulerad ordförende (men jättetrevlig) och ett hus fullt av spekulerande innerstadsfjompar som vill höja lägenhetspriserna.

Det finns dom som kämpar. Dom som stiger upp varje morgon när klockan ringer, får iväg sina barn hela och rena och mätta till dagis. Dom som tar sig till sitt arbete eller sin skola och gör det som förväntas av dom. Dom som handlar, lagar mat, hämtar barn, städar, plockar tvätt, lagar bilen, byter däck, lagar rören, läser sagor, kramar sina barn med tid och kärlek, ser sin partner djupt i ögonen och sedan lägger sig trött som fan för att fortsätta veckan och längta till helg och semester. Det finns dom som förstått att livet är inte lätt och man måste kämpa som fan och ibland orkar man inte och vill bara lägga sig under en sten. Men som gråter en skvätt och vaknar nästa morgon, tar sig själv i handen och går vidare ändå. Dels för att livet har så många ljusa vackra stunder men också för att så har dom lärt sig att man gör.

Sen finns det dom som inte kan kämpa. Dom som gav upp innan det ens börjat. Som gått på en törn och sen bara vänt på klacken och skitit i framtiden. Som snålar för att klara sig och parasiterar på andra. En del av dom är sjukskrivna, men andra är frilansande "livsnjutare". Det är dom som aldrig har råd med något som kan göra någon annan lycklig och det är dom som ordnar barnvakter med martyrens skickliga retorik. Det är dom som spenderar pengarna på sig själv och rättfärdigar alla egohandlingar med att barnen mår inte bra om inte mamma/pappa mår bra. Det är dom som aldrig bjuder tillbaka och dom som alltid "dyker upp" och är så hungriga/törstiga. Det är dom som alltid går hem innan det är deras tur att betala en runda i baren och det är dom som gnäller över alla samhällsförändringar eller säkningar på bidrag. Det är också dom som tycker sverige borde ha gratis kollektivtrafik, gratis sjukvård, gratis tandvård och gratis typ allt. Allt ska betalas med skattemedel - skatt som dom knappast betalt någongång i hela sitt liv.

Det är inte okej för den kämpande massan att klaga på den icke-kämpande massan. Om en kämpe uttalar ordet "parasit" så får han både elallergi och utbrändhet i sitt face. Om kämpen klagar över att hans eller hennes skattepengar går fel saker blir han hånad för känslokall eller elitistisk.

Men döm inte den kämpe som klagar - för om man hela livet faktiskt gör allt som förväntas av en och mår dåligt och kämpar och mår bra och kämpar och dessutom ären av dom som betalar för hela välfärdssystemet och därmed är navet i samhället - då har man rätt att få ha lite krav.

Imorse när jag vaknade längtade jag så å det grövsta till Alperna. Jag tittade ut på, min annars älskade regnvåta gata utanför köket, och grimaserade åt mjäket.

Missförstå mig rätt. jag älskar Stockholm off season. Jag gillar när Stockholm är rått och så där Bellmanaktigt. Men nu har det varit så ganska länge och nu längtar jag bort - precis som alla andra.

Men det finns inte en chans att jag längtar till solen och stränderna. Jag skulle, trot eller ej, tacka nej till en gratis resa till Thailand. Jag vill inte ha värme nu. Jag vill ha SNÖ! Snö, berg, god mat och skidåkning.

Tänk om vi idag hade vaknat på vårat hotell med starkta lakan, gått ner till frukostbuffén och setat länge. Sedan gått till rummet, klätt på oss skidutrustningen och tagit kabinen upp till toppen. Där skulle vi sedan i solen lära barnen åka skidor lite snabbare, lite bättre och turas om att fara utför på egen hand. Lunchen skulle intas i backen, antipasto, lasagne, palenta, ossubucco...

Sen mer skidåkning och därefter en kaffe i solen. Möra skulle vi ta oss hemåt vid femtiden för att sedan ligga och läsa några timmar innan middagen serveras i matsalen.

Efter middagen sätter vi oss vid brasan och dricker lattecaldo och spelar kort tills barnen ber om att få sova. LJUVT!

Men idag är det regnblask och jag har två hemtentor om fred, konfliktkunskap och terrorism.

Life is sweet iallafall.

På 90-talet tog jag studenten, jobbade dygnet runt på skitjobb, bodde i andra hand, flyttade runt, var pank, blev kär i en asylsökande, bodde på flyktingförläggning, lärde mig ett nytt språk, en ny kultur, ett nytt sätt att tänka, nya länder på kartan.

Under andra halvan av 90-talet fick jag barn. Studerade lite till. Levde på studielån. Skaffade ett fast arbete. Hade fast lön och jobbade nio till fem. Bodde i stor förortslägenhet. Var med i IT boomen. Reste till Milano, Bryssel, Paris och San Fransisco och talade om internetannonsering. Satt med i EU kommitee kring annonsstandards. KÖpte märkesväskor och gick i högklackat. Försummade mitt barn. Skiljde mig och flyttade till Kungsholmen. Festade och hade dyra krognotor. Hade optioner på världen men höll på att tappa fotfästet.

Där tog 90-talet slut. Mitt 90-tal innehöll inte sådant jag idag vill tillbaka till. Mitt 90-tal var en raksträcka med piggar att värja sig för. EN transportsträcka till 2000-talet.

Flyttade till Söder, lappade ihop mitt förhållande, genomled IT krashen, blev varslad, sadlade om, fick två barn, låg på sjukhus, köpte mark vid adriatiska havet, byggde sommarhus, började arbeta med meningsfulla saker, började studera på allvar, hittade mitt kall.

Så här sitter jag. En gammal IT-fjant som hade hög månadslön och weekendresor whereever. SOm hade kunnat konsultat sig vidare i välavlönade projekt på tråkiga kontor. Försummat ytterligare en liten barnaskara och sitta ostimulerad på fredagkvällen med ett glas i handen och fundera på va fan jag ska bli när jag blir stor.

Jag är så jävla glad att jag tog modet och lämna allt. Att jag började om på nytt och att jag gjorde det då barnen är små och mannen jobbar som mest. För att sedan när barnafadern taggar ner, och håller dom då tonåriga döttrarna i schakt, få rädda världen en smula.

FÖr när fredagen kommer är jag så nöjd med vad jag gjort under veckan att jag spinner som en katt när jag lagar fredagsmiddagen till familjen. Jag kan inte se mig mätt på individerna kring matbordet. När barnen har somnat kryper jag upp i soffhörnet med en kopp te och bara njuter. Jag är så på rätt väg och jag vet precis vad jag ska göra när jag blir stor och meningen med livet är enorm,

Miljötyperna, De gröna, flummisarna varnade om en radikal klimatkatastrof för herrens många år sedan. Det var inga tomma hot.

Vi har redan fått se klimatförändringarna påverka jorden märkbart genom naturkatastrofer och det har uppkommit nya sjukdomar som är direkt relaterade till värme och torka. Vattenföroreningarna har ökat markant och 50000 barn dör per dygn på grund av förorenat vatten. Inom en mycket kort framtid kommer vi att se ökade flyktingströmmar pga av klimatpåverkan.

Idag har vi ca. 20 miljoner människor på flykt från krig, man räknar att det kan bli uppåt 200 miljoner flyktingar av klimatpåverkan. Världens demokratier kommer att skakas av klimateffekterna och det kommer bli liksom effekterna av krig. Framtiden ser mörk ut.

Flera experter och engagerade inom områded anser att klimatförändringarna idag är det största säkerhetspolitiska hotet mot mänskligheten.

Det militära kommer att tappa sin relevans då de varken kan stoppa kraftig nederbörd, jordbävningar eller en tsunami. Det är inte rimligt att lägga pengar på avancerade krigsflygplan samtidigt som man rustar ner vanliga militära insatser. Man lägger ner och sparar in på livsviktiga militära delar som; räddningtjänst och katastrofberedskap.

Det kommer att krävas helt andra insatser än vad man sett historiskt. Vi är medvetna, man vet - men har inte börjat att handla. Staterna måste  hitta sätt att ta hand om konsekvenserna. Vansinngt många konflikter kommer att ha sin grund i klimatförändrningarna och det verkar redan vara så i vår nutid - inte bara om tio år.

Att göra en rejäl samhällsomställning är nödvändig. Bara små enkla exempel som att Lasbilstransporterna måste minska. Och sådant kan man endast åstadkomma med ekonomiska styrmedel. Pengar måste läggas på forskning och industristöd (JAS-exemplet med industristödet till SAAB som ingen behöver) i en framtidssektor. Sådana saker som solceller (där vi faktiskt hade chansen att bli ledande i världen från Uppsala, men inte tog den) bland annat. I Sverige har vi tekniken och vi har kunskapen men än så länge läggs inga pengar till detta. För som de flesta föreläsarna sa så är det ändå så att ju kortsiktigare vi tänker desto allvarligare blir krisen.

Ok. Jag erkänner. Jag är en sån där som anländer fiket och surt konstaterar att barnvagnsarmadan har tagit stället i besittning. Jag tycker att det är trist att fika på ställen där våtservetter, hipp-burkar och majskrokar geggas samman på bordet bredvid mig. Där högljudda kvinnor i min ålder konstant vaggar någon medans de talar om amning, dagis och bostad med samma vetenskapliga termer.

Det var bara en vecka sedan jag och två vänner satt på UD på söder. Det var ont om platser och ont om utrymme. Barnvagnarna blockerade överallt och datmosfären var lika skön som på BVC i vaccinationstid. Vi var rörande överens om att ceféer som stoppar barnvagnar i dörren är hedervärda.

Så läser jag Schulmans blogg. Den förnedring han upplevde som barnvagnsförare. Jag förstod honom för dom ställen han provade på var bara några som följer regler utan någon anledning. För där vill inte ens jag förbjuda barnvagn. Är ett ställe halvtomt så klart fan man kan ta in vagnen (om barnet sover) oavsett vad chefen sagt eller inte. Så jävla paragraftöntig kan väl inte någon vara?

Men varför måste folk ha sin barnvagn med hela tiden? Ett vaket barn ska väl inte sitta i vagnen när morsan eller farsan fikar? Kan ungen inte få röra sig lite? barnstol, knä, soffa, krypa? Svenska föräldrar är så barnvagnsbundna att Alex´s metafor med rullstol känns väldigt tydlig. Så är vi. Barnvagnen är en förutsättning för att ett barn ska kunna röra sig utomhus?

Hur som haver. jag väljer ställen utan barnvagn. Det är inga problem om man är en vuxen med två friska ben. Bara att gå någonannanstans. När jag är med mina tvillingar väljer jag också vilket ställe som helst eftersom de inte har vagn längre. När de hade vagn lämnade jag vagnen utanför - inte svårt om de var vakna. Sov dom så valde jag speciella ställen.

Men vad är dealen med Le Café? Förbjuder barn? Hur stört kan det bli? Jag måste gå dit med barnen bara för att få bråka någon dag. Det är som ett hotell i Paris närjag var liten. De förbjöd barn. jag var barn då och minns det väl. Jag grät och ville till Italien. Där var de mycket snällare.

Schulman får flytta till Söder. Det är som Italien. Östermalm är som elaka franska hotelltanter.

Jag tror fortfarande inte riktigt på feminism. Det är ett enformigt perspektiv, en smal teori och en alldeles för vid ideologi. Dessutom är begreppet missbrukat och därmed blir genomslagskraften för det allt för fel.

Jag erkänner. När jag läser något en feminist har skrivit så ser jag direkt en alternativ eko-kvinna, med speciella kläder,  lite sur uppsyn och som föraktar sådana som jag för att vi tvättar våra mäns skjortor och tar ut alla föräldradagar själva. Mina fördomar är fruktansvärda men dessvärre ökar dom bara ju fler genuskvinnor jag möter.

Min förståelse för patriarkatet och elitmannen, han som skrockar när en kvinna påtalar något om jämställdhet och kallar henne feministkärring börjar tyvärr infinna sig. Det finns faktiskt en tendens hos mig att se rött när någon drar igång med ord som påtvingad pappaledighet, sexuella trakasserier eller patriarkatet.
Missförstå mig rätt. Jag älskar jämställdhet. Lika lön för lika jobb, alla människors lika värde. Men det är en jävla bluff att vi kvinnor håller ihop mot patriarkatet. Jag känner så många kvinnliga feminister och de är experter i att sätta krokben för min vardag och mitt eviga pusslande för att få ihop livet som superwoman. Istället för att stå upp för sin medkvinna så får man mest skit för att man valt fel man. Är man inte som en "karl" (och då menar jag en karls sämre sidor och egenskaper) så ärman inte quinna nog.

Muren föll ju. Tjugo år sedan. I Berlin. Muren som Thåström lärde mig att jag kunde flyga över. Han sa ju det. Att man gör vad man vill och att ingenting ska hindra en från att vara fri.
Vi stod där i gympasalen med banyklubbor som gitarrer och körde Ebba Grön för föräldrarna i Boo Gård. Vi stod där i seglardojor och pikétröjor och vrålade ut hatet mot kapitalet. Sen åkte vi på ridläger.
Det var mer än 25 år sen. Fattar ni. Muren stod fortfarande när vi sjöng Die Mauer. Muren stod när jag, Elin och Hanna rymde till haga fredsfestival och hoppade till Thåström. Det fanns en ond värld därute. Staten och kapitalet. Krig och orättvisa.
Men det är grymt! Jag fattar ju nu. Staten och Kapitalet. Realisterna och Liberalerna. De sitter i samma båt.