Mumma

I Dagens tidning skrvis om Plavsic frigivande.

Med en illa dold glädje beskrivs hur lite rapporteringen har varit i Serbiska media. Man presenterar också några få intervjuver som uttrycker det vi i Sverige vill höra.

På Montenegrinska TV nyheterna var det helt annorlunda. Folk i Belgrad intervjuvas och uttrycker sin glädje över hennes frigivning. Hon omtalas och det berättas om hennes historia. Repotaget är neutralt men de intervjuvades åsikter starkt nationalistiska.

Det är med besvikelse jag ofta konstaterar att de nationalistiska åsikterna i Serbien och i Montengro fortfarande har tyngd. FOlket är splittrat i den frågan. Kanske är det inte så många som idag skulle säga att de är för en etnisk rensning. Men det är många som är för dom ledarna som de facto ville ha ett rent storserbien.

Men gudskelov så finns en ung generation som vill med i EU. Som vill vara med i globaliseringen. Som genom internet och utlandsvistelser sett flera bilder av kriget på balkan än den bild Jugoslaviska media pumpade ut under 90-talet.

I Herceg Novi för några år sedan såldes t-shirts med Karadzic på de stora gågatorna. På serveringar satt vuxna gäng och sjöng sånger om hans hjältemord. Det fanns tändare och tavlor med Mladic och många av dom fängsladei Haag kallades för krigshjältar. Detta har försvunnit från montenegros gator nu, kanske för att det är färre serbiska turister eller kanske för att regeringarna inte vill att turisterna ska se den sidan.

Ja, vad tycker jag om Afghanistan...mycket och inget. Men jag är helt på din linje att Obamas skor måtte vara obehagliga just nu. Det man önskar är att få massor av Bush-beslut ogjorda. Att vrida tillbaka klockan. Att ta den rackarn (Bush) i kavajfästena och utbrisa barska; What have you done!? Men se på första världskriget. Krig är ofta misstag. Det blir sällan som "de tänkt sig". Vi som ska jobba med konflikter kan mbara göra en sak; förhindra att dessa situationer uppstår. Stoppa krigen innan de utbrister.

Morgonen började på försvarshögskolan och säkerligen en av sveriges mest påkostade kurser.
En muslimsk man från Scotland Yard föreläste och han var grym. Det är välstädat med bonade golv. Stor servering i bottenplan och topmodern utrustning. Senaste tekniken och bästa give awaysen.
Alla föreläsare hittills har hållt toppklass. Litteraturen är välgenomtänkt. Databasen grym och administrationen helt perfekt. Det enda man kan klaga på när det kommer till FHS är att ajg är så sjukt rädd för att komma försent. Dörrarna går nämligen i lås. inga akademiska kvartar här inte.
Efter en snabbmacka på centralstatioen tar jag tåget mot Uppsala. Institutionen för Freds- och konfliktforskning ligger på Gamla Torget. I en sliten byggnad som saknar det mesta. En gammal kaffeautomatstår i ett hörn. Vi lotsas runt till ett rum på taket. En blandning mellan lusthus och bastu. Pennorna är slut. Men föreläsaren är bra. Men han ska dra utomlands och komemr inte vara kvar.
Kontrasterna var komiska. På FHS diskuterade vi terrorismen och hur dagens "islamistiska" terrorism sprids. Vi talade om Obama och hans fredspris och hur han agerar i mellanösterna (dvs inte alls). I uppsala talade vi om konfliktlösning och hur man stoppar krig och terror. Hur man får två fiender att bli vänner.

Efter en simulering av fredsförhandlingar, på institutionen för Freds & Konfliktforskning i Uppsala, mellan Israel och Palestina fick vi en smak av verkliga dilemman.

Visst kan konflikten verka som ett självklart dilemma. En hel värld vill lösa den men ingen kan. Vapenvila bryts, bosättningarn ökar och självmordsbomberna finns kvar.

Men i en dialog där ena sidan ska ha läst på allt om Israel och den andra om palestina dyker det plötsligt upp mycket kniviga frågor. Får man dra upp historien? Och om man gör det - var går gränsen för historia som räknas?

Man kan köra realismens retorik. Israel har mest vapen, dödar bäst. Krig är krig och Palestinierna förlorar. Tuff skit. Där snackar vi inte historia. Där snackar vi heller inte om FNs konventioner eller mänskliga rättigheter. En realistisk värld där starkars överlever. Är det den vi ska acceptera?

Eller ska vi ha en mjuk lnje? Vem var där först? Se historik? Isåfall måste man besluta vilken tid man vill räkna. Ska vi gå tillbaka till jesus tid? Ottomanernas? 30-talet?

Vem är elakast? ja oftast brukar man säga att "om man är stark ska man vara snäll", det är inget Israel lever efter. Man brukar också säga att "behandla andra som man själv vill bli behandlad" eller "vänd andra kinden till"...inte heller något som varken Hamas eller Israel verkar hört.

Men ska verkligen det vara orättvist i demikrati? Realismens Israel kan inte kallas demokratisk. Orättvisan är ju extrem.

Dom som hade läst på allt om Israels sida hade ingen aning om att det var en terrorvåg på västbanken där judarna var terroristerna. De vet inte att israeliska terrorister mördat FN medlare. De vet heller inte att dessa terrorister är idag erkända politiker.

Istället vet dom att Palestina är synonymt med terrorism och att Hamas inte ska erkännas för att de är terrorister. Men jag klandrar dom inte. Media har sållat bort mycket. bara en sådan sak att Hamas ledarens krav aldrig publicerades på någon svensk tidning, trots att intervjuv fanns. Och när man låter SD komma till tals men inte Hamas då finns det ett utrymme för tanke.

Sen jag var barn har min högsta önskan varit fred på jorden.

Som barn matades jag med orättvisor, att se dom och att reagera mot dom. Jag var medveten om Chile, Vietnam, Iran/Irak och hotet från kärnvapen.

Som sjuåring gick jag fredsmarchen med mina föräldrar. En march mot atombomben. En march till Paris.

När jag var 18 år bröd kriget på Balkan ut i ett helvete. Jag kom att spendera mina unga vuxen år tillsammans med dom som flytt det kriget. Det får en att komma närmare. Att känna effekterna av krig. Effekter jag aldrig kan ignorera.

Jag kan omöjligt se på och sen stänga av. Kampen går vidare, även om den är förtvivlad ibland.

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/XLgYAHHkPFs&hl=en&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/XLgYAHHkPFs&hl=en&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

....så skulle jag skaffa mig en bra hustru.
En kurvig brunett med fylliga läppar och mjuka händer.
Hon skulle städa vårt hem med passion och le ett vitt leende när jag kom hem på eftermiddagen. Hon skulle tillåta mig göra precis som jag ville och fnissa nöjt åt alla mina skämt. Hon skulle tvätta och stryka mina och barnens alla kläder och mangla våra väldoftande lakan. Hon skulle sjunga vackert när hon skurade golven och vara sparsam och klok och inte lägga massa pengar på fåfänga. Hon är så naturligt vacker ändå.
Jag skulle ha ett fantastiskt arbete och tillbringa all ledig tid med barnen och matlagning. Jag skulle även kunna påta i trädgården ibland. När barnen blir större ska jag ta med dom jorden runt och då ska min hustru packa. Jag ska ha härliga vänner som seglar, åker skidor och arbetar som officerer och näringslivstoppar. Galna karlar som lägger ut förmögenheter på vackra hus och häftiga bilar. Fruarna ska fnissa nöjt inne i salongen medan vi andra sitter i de gamla skinnfåtöljerna och talar politik och affärer sippandes på mycket dyr cognac och puffandes cigarrer. Jag ska vara den som aldrig tjatar på barnen utan bara lär dom rida, simma, tennis och knyta knopar. Jag är den som köper alla presenter till familjen men min hustru är den som kommer ihåg alla andras födelsedagar och ordnar presenter till alla andra som ska ha något.

Om jag var man skulle jag vara dominant i familjen och aldrig ge upp min ställning. Jag skulle givetvis vara snäll mot min hustru men hon ska ha en naturlig fallenhet för hemarbete.
Jag skulle definitivt vara pappaledig, men inte för att hon skulle få "tänka på sig" utan för att jag älskar mina barn. Jag skulle absolut gå upp på natten och ta hand om barnen, men inte för att hon ska få sova utan för att jag älskar mina barn. Jag skulle med andra ord vara egoistisk så det förslår - som en riktig karl.

Sommarplågan denna sommaren i Montenegro var verkligen ingen plåga.
Juggarna är grandiosa på att skriva romantiska och känslosamma låtar. Det kanske speglar machomännens innersta känslor, genom musiken kan dom uttrycka kärlek och sorg på ett sätt som känns ärofullt.
Min man är inte den som gråter. Han är heller inte den som går omkring och säger "jag älskar dig" hela dagarna. Han gjorde klart för mig många år sedan att han älskar mig och om det blir någon förändring så låter han mig veta det. Inte särskilt romantiskt.
Men så sätter han på musiken i bilen. Kärlekslåtarna. Han sjunger med inlevelse med i texterna och tar tag i min axel hårt eller klatchar mig på benet. Jag minns hur han på ett bröllop för längesedan drogs med så i den känslosamma musiken att han slog sönder ett bord och krossade porslin. Hur han kramade mig så hårt att jag mådde illa och höll min hand i högt upp i luften och vevade i takt till musiken. Det är så dom gör machomännen. De sliter ut sina hjärtan ur kroppen och slänger det på dig. Kärleken är aggressiv men förevigt. Lite skit får man ta men belöningen är en man som går genom eld och vatten för din lycka. Hur romantiskt är inte det?

Ett bälte med länder ligger inför Europeiska gemenskapen. Montenegro är en av dom. Om man ska åka dit med bil bör man välja vägen från Österike via Sloveninen och Kroatien. Detta för att slippa jobbiga gränser och mutade tulltjänstemän.

Många gånger har vi åkt med bil eller buss ner till Montenegro. första gången var år 2000. Då var gränserna en snårig skog. Vi tog taxi från Dubrovnik till kroatiska gränsen vid Debeli Brijeg. Där fick vi fint hoppa ur bilen och gå de flera hundra meterna som är ingemansland. Vi vandrade in över gränsen genom ett desinfeceringsbad för sulorna. Våra pass kontrollerades noga och vi uppmanades att avisera vår närvaro på första bästa polisstation.

Det var enda gången vi har haft minsta lilla konstighet över den Kroatisk/Montenegrinska gränsen. Det var på den tiden Montenegro och Serbien var ett.

Åren efter åkte vi via Bosnien. Det innebar med buss lite problem. Men alla passagerare fick lätta på plånboken och hiva upp lite D-mark för den smidigheten. Detta var mellan den Bosnien/Serbiska gränsen.

Med bil betydde det lite mer problem. Mången gång har min man fått fatta tulltjänstemännens nävar och i ett fast handslag överlämna en muta för att få slippa öppna bagageluckan och få hela packningen utsläpade till allmän beskådan. Alla de gånger vi åkt in i Montenegro innan självständigheten har vi fått betala polisen bara för att vi är utlänningar.

Nuförtiden vet varenda bilburen resenär att man gör allt för att slippa passera Serbien. Inga tullar eller gränser är så muckiga och mutbara som dom.

Montenegro däremot har blivit medvetna om den irritation allt tjafs ger så dom har gjort allt mycket smidigt för oss med EU pass. Dock bör man betala en avgift på 10 EUR för att man värnar om Montenegros miljö. Man bör heller inte vara kosovoalban eller "paradajsturist", detvillsäga en serbisk lågavlönad som semestrar i landet men som inte köper ett endaste dugg.

Kosovoalbanska bussar behöver poliseskort genom landet. Vilket säger en del.

Så mycket skit mammabloggar det finns på nätet. Så himla mycket skit kändisbloggar det finns på nätet. Så mycket skit-kändis-mamma-bloggar det finns på nätet.

Men så plötsligt dyker det någon kvinna som kan skriva. En kvinna som skriver om lite allt möjligt. Om känslor, politik, vardag och liksom bara sådan som är livet. Inga köptips, inga konsumtionsvägledande shoppingorgier, inga pluta på munnen i sin nya outfit bilder. Äntligen.

Tyvärr verkar många av dom bloggläsare som är vana vid Pernilla Wahlgrens recept-shopping-sko-show-blogg ha vant sig vid ett mjäkande, kvinnofokuserat, husmorsliv.
Men det är något förunderligt över mammabloggarna. Kändisbrudarna och morsorna. De är skrämmande lika Hemmets Journal från 50-talet. Mode, recept, barnuppfostran, lite sång eller dans, bjudningar och heminredning. Har vi verkligen inte kommit längre? Är det verkligen någon idé att snacka om kvinnors frigörelse? Eller är detta så här vi är?

Var är dom mammor som kan skriva om barn, graviditet OCH politiska händelser? Var är dom som kan engagera sig lika mycket i skoshopping och smink som i mänskliga rättigheter och kultur?

Vad kommer att hända med Blondinbella och Kenza när de får barn? Kommer dom bli precis som Pernilla Wahlgren och Systrarna Graaf? Är det verkligen detta utvecklingen vill?

Kanske är så fallet. Kanske måste vi inse att unga tjejer är inte intresserade av börssnack, vapen eller sport. Unga tjejer vill inte lämna shablonbilden av just flicka blir kvinna. Husmodern är en trygg jävel och det känns väl fint för folk att visa upp sina välstädade hem och fina outfits. Ytan är kanske mycket viktigare än insidan. Mode är väl viktigare än förtryck och krig. Vi andra, som inte håller håller med, får helt enkelt gilla läget. Det får bli vi som talar om allt det andra.

Upplagd av Sharpnude kl. 00:39 0 kommentarer

När jag för ett år sedan pluggade en Centralasiatisk Islam på Institutionen för Orientaliska språk fick jag en karta i min hand över centralasien.
Vi gick igenom land för land och avslutade med Xinjiang. Föreläsaren berättade med bekymrat ansikte om de orättvisor och förtryck som pågick där. Han talade om ett Kinesiskt Palestina.

DÄr Kina på 40-talet börjat systematiskt tränga undan uigurerna till förmån för det Kinesiska. Där utövandet av Islam plötsligt fått strikta restriktioner, liksom det uiguriska språket.
Han talade om ett jätteland som Kina, där muslimerna inte fick komma till tals. Om censuren och de metodiska sätten att förhindra uigurerna från att berätta för väst vad som händer i Öst. Kina talade om besvärliga terrorister. Muslimska terrorister känner alla till. Bra retorik. Att dessa "terrorister" egentligen var den ursprungliga befolkningen i ett land som tidigare var Centralasiatiskt och hade mer gemensamt med Kyrgyztan eller Kazakstan nämndes inte.
Vi upprördes under några minuter men glömde snart bort Xinjiang

Nästa dag hade vi en annan föreläsare med ett mer konkret problem i Centralasien - Massakern i Andizian. En regimledd massaker med upp till tusen civila dödsoffer som hände så nyligen som 2005.
Där hade Karimovs regim skyllt alltihop på en islamistisk sammanslutning, akromija, som efter omfattande undersökningar faktiskt inte verkade vara mer än en grupp företagare som gått samman för att skapa bättre förutsättningar för lokalbefolkningen. Att denna grupp, skulle vilja upprätta ett kalifat kring andizjan verkar minst sagt långsökt. Om detta skrevs en bok. Några nyhetsartiklar likaså. Men skadan var redan skedd.

Läget i Xinjinag var dock inget som intresserade de svenska journalisterna eller redaktionerna under hösten 2008. Både elever och anställda på institutionen hade försökt berätta. Journalisterna trodde helt enkelt inte att det var något viktigt. En av studenterna hade talat med en tidning och sagt att hon trodde det när som helst skulle bli mycket våldsamt. Hon hade varit nere i provinsen och stämningen var skör. Tidningen gav henne en "lilla-gumman" attityd tillbaka och idag, knappt ett år senare står det om den blodigaste konfrontationen sen himmelska fridens torg på tidningens första sida.

Att historien ständigt upprepar sig är väl knappast något nytt. Men att journalister och redaktioner aldrig kan agera proaktivt visar att det bara är ett media som arbetar för vinst. Lösnummer om en blodig massaker säljer bättre än en varning om oroligheter i det roliga och intressanta utvecklingslandet Kina.

Kina är idag ett land på frammarch. De har goda affärsförbindelser med världens demokratier och de har veto i FN. De körde OS och de hyllas för sin tillväxt. Samtidigt förtrycker dom å det grövsta sitt eget folk. Uigurerna får inte vara uigurer. Vi får vaga rapporteringar eftersom rädslan för staten är för stor. Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände på Himmelska fridens torg. Detta Kina måste vi uppenbarligen lära oss leva med. Med deras veto och växande ekonomi så är de ganska svåråtkomliga. Men vår press är fri och det minsta vi kan göra är att berätta för folk om eländet, innan det sker, så kanske någon, någongång, agerar.

I morgonens tidning skriver Mona ShlinochmaritaUlvskog om att man ska bekämpa ungdomsarbtslösheten. Dock int riktigt hur. Man talar givetvis om att inte sänkaskatter och sådant som dom brukar talar om. Men det finns liksom aldrig någon konkret plan på VAR arbeten ska komma ifrån. Vem ska skapa jobben och HUR ska man få folk att vijla anställa fler.

För faktum kvarstår att arbetsgivaraqvgifterna fortfarande ligger så högt att ett vanligt litet företag hellre har få medarbetare som jobbar fler timmar än anställer en till. Hur ska man kunna få arbetsgivare att ta in folk om det kostar mer än det kanske smakar (till en början).

PÅ massor av stora företag har man också beslutat att ta bort assistenter och sekreterare. Detta för att kostnaderna för en anställd är hög. Istället får en chef utföra alla assistentjobb själv.Vilket i slutänden blir en dyr historia; En person som studerat på högskola i fem år, lyfter en månadslön på 50000, stär alltså och kopierar papper och bokar tjänsteresor för en timlön dubbelt så hög som assistenters. Utöver detta hinner dom knappt med det dom ska göra. Varför helt solut inte bara sänka arbetsgivaravgifterna? Jag kan för min värld inte se hur det skulle kunna vara kostsammare än finansiering av arbetslösa. Fram md alla assistentjobb igen. Inför lärlinglöner och "prova på" månader. Tänk om studenterna kunde få börja från botten på ett företag som sysslar just med det studenterna pluggar. Att få kombinera ett lättare arbete med studier genom att varje studieuppehåll får kopiera papper. Läkarstuderanden skulle kunna sitta och transkribera patientsamtal på sommarlovet eller skriva ut journaler. Juridikstudenter skulle kunna bistå jurister med assisterande uppgifter. Osv.

Samtidigt som man larmar om ungdomsarbetslöheten så har man också tagit bort värnplikten.

Sedan 2006 har vi minskat antalet ungdomar som gör lumpen med 25 000 personer i Sverige enligt pliktverket. Faktiskt ganska kännbart om vi tänker på att den totala ungdomsarbetslösheten i Skåne (18-24 år) är drygt 9 000 personer. Dessutom är de flesta inkallade betydligt kortare tid än tidigare, vilket också bidrar till att öka arbetslösheten.

Tänkte man på, när man avveklade militärtjänsten, vad man skulle göra med alla dom unga som skulle gjort den? Hade man något alternativt förslag? Troligtvis inte. Men varför inte sysselsätta dessa ungdomar? Kanske samhällstjänst 6 månader någon gång mellan 16-25 år för SAMTLIGA?
Kolloverksamhet, sjukvård, äldrevård, parkförvaltning, skolor, integrationsarbete...etc.

För på något stört sätt så tror jag inte riktigt på "ungdomsarbetslösheten", jag tror att den är skapad av att man dragit bort sådant som ungdomar tidigare gjort men som idag inte längre finns utan att ha tagit fram alternativ. För tar man bort "skitjobb" på arbetsplatser och gör de mer transparenta och utan hierarki så försvinner sådana jobb som unga har haft som avstamp in i yrkeslivet. Om man utöver det tar bort lumpen så försviner även ett år till av sysselsättningar. Alla dessa ungdomar står nu och undrar vad fan dom ska göra i ett vakuum av ingenting. Några väljer att plugga (en av de positiva effekterna), vilket dom annars kanske inte hade valt. Men andra väljer också att plugga skitkurser, som de aldrig har användning för, eftersom de inte idds söka jobb - prognoserna suger ju.

Sahlin och Ulvskog föreslår 10000 mer platser på sommarkurserna på universiteten. Men i verkligheten så finns det kurser som behandlar Harry Potter eller distanskurser i novellskrivande, som studenter söker sig till innan de ens börjat söka sommarjobb. Knappast en fjäder i hatten för samhällsutveckling.

Dom föreslår också 90000 jobb. Det låter fint. Men vaddå för jobb? Vem ska anställa och varför ska dom anställa? Det förtäljer inte sagan...

Idag är mamma supermamma. Idag ska vi hylla mamman lite extra. Det är inte så svårt. Inte för mig. Min mamma har gjort sig förtjänt av mammaros, mammakaffe och mammapussar.

Hon är en typiskt mamma. EN sådan som oroar sig och sjåpar sig. En sådan som ser till att man alltid har fickpengar, mediciner, plåster och en varm tröja. Men hon är inte tråkigt mycket mamma. Hon är inte en sådan som alltid var hemma och städade och lagade mat. Hon är faktiskt inte särskilt intresserad av matlagning och bullbak. Hon kan sådär lagom - men har bättre saker för sig.

Under hela min barndom pluggade mamma. Efter några år på vingresor skulle hon bli läkare. Självklart fanns där skeptiker. Plugga vid hennes ålder och när man har barn - var väl inte lika normalt då som nu. Observera att hon typ var trettio när hon började plugga.

Massa tentor och studienätter senare blev hon klar. Som barn är det ganska trevligt med en studernade i huset. Det finns en närvaro, om man behöver något, men inte en sällskapsjuk och pockande närvaro eftersom man som barn ofta vill göra annat än samtala med sin mamma.

Idag har 26 procent av de kvinnliga studenterna barn. Jag är en av dom. Jag vill inte påstå att det är enkelt att plugga med tre arn hemma, mern om man sänker ribban en aning och inte satsar på bästa betyg hela tiden så går det.

För barnen är det optimalt. Mamma är flexibel och kan hämta bra tider. Inget dagis tio timmar om dagen härinte. För mamma är det optimalt. Strikta studier under dagtid och lite nattetid inför tenta. EN förutsättning är givetvis att pappan är med på galoppen. Han blir den huvudsakliga försörjaren. Inte så kul alla dagar.

Min mamma ångrar inte en dag att hon började plugga. Idag har hon ett arbete hon tvivlar på att hon ska kunna pensionera sig ifrån. En av hennes kollegor sa efter en BB jour en förmiddag när alla andra var lediga; - Kan man börja dagen på ett bättre sätt än att välkomna små nyfödda barn till världen?

Så idag ungar ska ni hylla era mammors val i livet. Hylla mammor som vågar ta steget, som vågar satsa på lycka och framgång.

I dagens tidning finns en bilaga från Newsfactory. Den handlar om att "Flytta hit!" och flera kommuner i Sverige gör reklam för sig och livet på landet och i småstaden.
Jag kan inte sticka nog under stol med att jag tror på en "gröna vågen" tappning 2000-tal. Dels för att jag själv skulle tycke det var mumma med en gård men också för att stan börjar bli lite...segregerat överbefolkad.
Det är för mig obegripligt hur integrationsministern säger att asylsökande kan få bo var dom vill under asylprocessen men sedan måste dom förflyttas till en kommun som vill ta emot dom. I mina öron är detta helt tvärtemot all rimlighet.
"Känn er som hemma och rota er i ett miljonprojekt i storstad och acceptera sedan tvångsförflyttning till vishan" är andemeningen. Egentligen borde det väl vara tvärtom? Men det var inte detta jag skulle tala om.
I vissa kommuner säljer dom mark för 1 krona. Dom uppmuntrar småföretagande och lantbruk. Är inte det grymt bra?

SJälv kan jag inte låta bli att sväva bort en stund med blicken på en gård i Blekinge. Leriga stövlar och oljerock, kör barnen till dagis i jeepen, handlar på vägen hem, mockar boxar, utfodrar höns och får, jobbar några timmar, tar en lunch i solen utanför huset, rider en runda längs med stranden, hämtar barnen, tar hjälp av dom i stall och hagar, lagar middag och när alla gått och lagt sig njuter av den friska luften och havsbrisar när djuren haspas för kvällen.
Jag känner lantlollan i mig vakna. Jag vill ha min köksträdgård och växthus. Jag vill ha ett potatisland, paprikaland, tomatodling och onaturligt stora pumpor. Jag vill köra in till Universitet ett par dagar i veckan för social kontakt för att sedan ta en fika på nytorget. Men sedan vill jag tillbaka ut i myllan igen och trycka näsan mot en blank hästhals, klia ett lamm på magen och planera helgen då jag ska ha massor av gäster.
Jag vill ha allt och litet till. Staden och landet. Men allt har väl sin tid.

Igår visades Shyfferts grej på TV i direktsändning.

För mig som är typ pyttelite yngre än han och inte riktigt var sådär "vuxen" som han på 90-talet så blir det ett igenkännande med känslan: va fan gjorde jag egentligen?

På 90-talet tog jag studenten, jobbade dygnet runt på skitjobb, bodde i andra hand, flyttade runt, var pank, blev kär i en asylsökande, bodde på flyktingförläggning, lärde mig ett nytt språk, en ny kultur, ett nytt sätt att tänka, nya länder på kartan.

Under andra halvan av 90-talet fick jag barn. Studerade lite till. Levde på studielån. Skaffade ett fast arbete. Hade fast lön och jobbade nio till fem. Bodde i stor förortslägenhet. Var med i IT boomen. Reste till Milano, Bryssel, Paris och San Fransisco och talade om internetannonsering. Satt med i EU kommitee kring annonsstandards. KÖpte märkesväskor och gick i högklackat. Försummade mitt barn. Skiljde mig och flyttade till Kungsholmen. Festade och hade dyra krognotor. Hade optioner på världen men höll på att tappa fotfästet.

Där tog 90-talet slut. Mitt 90-tal innehöll inte sådant jag idag vill tillbaka till. Mitt 90-tal var en raksträcka med piggar att värja sig för. EN transportsträcka till 2000-talet.

Flyttade till Söder, lappade ihop mitt förhållande, genomled IT krashen, blev varslad, sadlade om, fick två barn, låg på sjukhus, köpte mark vid adriatiska havet, byggde sommarhus, började arbeta med meningsfulla saker, började studera på allvar, hittade mitt kall.

Så här sitter jag. En gammal IT-fjant som hade hög månadslön och weekendresor whereever. SOm hade kunnat konsultat sig vidare i välavlönade projekt på tråkiga kontor. Försummat ytterligare en liten barnaskara och sitta ostimulerad på fredagkvällen med ett glas i handen och fundera på va fan jag ska bli när jag blir stor.

Jag är så jävla glad att jag tog modet och lämna allt. Att jag började om på nytt och att jag gjorde det då barnen är små och mannen jobbar som mest. För att sedan när barnafadern taggar ner, och håller dom då tonåriga döttrarna i schakt, få rädda världen en smula.

FÖr när fredagen kommer är jag så nöjd med vad jag gjort under veckan att jag spinner som en katt när jag lagar fredagsmiddagen till familjen. Jag kan inte se mig mätt på individerna kring matbordet. När barnen har somnat kryper jag upp i soffhörnet med en kopp te och bara njuter. Jag är så på rätt väg och jag vet precis vad jag ska göra när jag blir stor och meningen med livet är enorm,

Bergmans hur på Fårö är till salu. Till högstbjudande. Utan restrektioner.

En av sönerna är minsann inte sentimental, fast han bott där i 38 år. Good for him.

Det är sånt som händer. Ibland måste man säga adjö till sitt barndomshem eller sommardröm för alltid. Vi har väl alla varit där. Ibland har man med lättnad sett hur föäldrarna valt att flytta, minnena var jobbiga. Men ibland har det varit en sorg när skiljsmässor tvingat barnen att bli osentimentala och bara gå vidare. Lite väl mycket begärt eftersom övergivna  makar sällan klarar av det...

Som mina vänners landställe. I generationer har skärgårdsidyllen med kobbar och skär, udden och viken samt de små och stora huset varit i familjen. Som små tultande bebisar såg dom hur deras mamma och pappa byggde sett eget sommarparadis och genom åren har de spenderat hela somrarna och tusentals helger därute. Barnen älskade sin ö och när de flyttade hemifrån fortsatte dom att komma på somrarna, med eller utan respektive. När föräldrarna var borta hade dom huset för sig själva och bjöd ut vänner.

Men så skoljer sig föräldrarna och pappa träffar en ny. Gifter sig och fogar sig. Den nya gör om hela sommarstället så det blir lite modernare. Hon talar också klart och tydligt om för barnen att de inte kan komma ut längre hur som helst. Hennes barn däremot kommer dit allt oftare.

Nä barnen protesterar iför sin far så säger han till dom att inte vara så sentimentala och att han och hans fru måste få chansen att bygga sig ett eget liv. Det är där hela bekanskapskretsen delar sig i två läger. De sentimentala och de som vet hur det är att vara styvmor.

SJälv har jag inte varit där riktigt. Mitt barndomshem såldes när jag var 10 år och mina föräldrar gick skiljda vägar. Om sanningen ska fram så saknar jag det fortfarande men mest för att jag saknar den tiden - det livet. Barndomen och mina föräldrar tillsammans.

Men aldrig skulle jag göra en Bergman och kräva att mina barn, efter min död, ska vara osentimentala. Det är fånigt och konstigt nog upprörande. Men det kanske inte var så gemytligt ute på bergmanska fårö. Det kanske är skönt att slippa påminnas om saker. vad vet jag. Men hur som haver så är det inte dumt att vara sentimental - det är skönt somen sommarvind och inte ett dugg fånigt.