Er tid skall komma

Eftersom tidningarn inte bemödar sig att recensera en av våra absolut bästa svenska författare, utan istället lägger ner energi på att skriva om redan väletablerade bästsäljare så får väl jag som vanlig tjomma passa på att utnyttja detta lilla mediala utrymme till att tipsa alla er seriösa läsare om en bok.

"Den här boken handlar om min resa, men också om mina medresenärer, den handlar om hembränd sprit gjord på apelsinskal, om en nitisk överste som leker med en cirkuspiska, om granater som kastas mot pumpaodlingar på en fängelsegård, om ett besök av en biskop och om kärlekskranka vänner.
Skrattet och glädjen och beslutet att överleva räddade mig. Jag blev besatt av att bära vittnesmål om vad som hänt.” skriver hon själv på omslaget.

I sakta mak har jag nu läst 3/4 delar av hennes bok. Den är inte en sådan bok man läser på tunnelbanan eller hur som helst i restaurangen på IKEA. Den är en bok man läser i hemmets trygga miljö eller på ett ombonat café bland bekanta ansikten. Därför tar det lite tid. Jag stannar ofta upp och andas ut i min nutid och i min verklighet. Det är precis som när jag läst vittnesmål från Bosnien, hört min styvfars patienters vittnesmål från Chile, Ozren Kebos bok om Sarajevo eller de samtal med trasiga familjer runtom balkan. Smärtan blir för stor, och som läsare i Sverige 2008, har man privilegiet att stänga boken, se ut genom fönstret och ta en en klunk te för att ett lugn ska återvända.

Jag tycker att Ana Luisa Valdés bok ska läsas av många. Ibland måste man stanna upp det självklara och allt man tar för givet. Se sina medmänniskor, se sin omgivning, och förstå att allt fortgår, någonannanstans.

Nu ska jag fortsätta läsa.