KLICKBLOGGEN

För er som undrar. Jag har alltså inte bytt jobb. Bara slutat blogga.

Det har varit väldigt kul. Märkligt. Ganska ångestframkallande. Och krävande.
Men kul. Speciellt när ni har engagerat er.
Som när jag blev av med håret i Photoshop, i samband med att Britney rakade av sig sitt svall.

Då rasslade kommentarerna in. Jag vet inte riktigt vad det säger om er eller för den delen om mig, men så var det i alla fall.
Under hösten har jag skrivit allt mindre här. Tiden och lusten saknas.
Och nu är det dags att begrava bloggen, efter ett och ett halvt år. Ska man blogga så ska man göra det jämt.

Klickwebben fortsätter så klart att leverera och kommer att lansera någonting annat härligt när ni har sörjt färdigt.

Men nu tackar jag för mig.

Ni ska se på välförtjänt multipelprisbelönta ”In the mood for love” från 2000 med Maggie Cheung och Tony Leung Chiu Wai i huvudrollerna, hänföras över Maggies fantastiska små mästerverk till klänningar och njuta av musiken och då speciellt "Yumeji's Theme" av Shigeru Umebayashi som går som en röd tråd genom hela filmen.

Jag räknar med att ni inte missar ”Ivanhoe” från 1982 dagen efter nyårsafton – så att ni kan gråta salta tårar över att han (Anthony Andrews) väljer trista lady Rowena (Lysette Anthony) framför mörka och mystiska skönheten Rebecca (Olivia Hussey). Världshistoriens sämsta beslut, näst efter Ingrid Bergmans i ”Casablanca”.

Ni ska förstås bära en fabulös stass den 31 december. Min är kort och volangprydd och ser ungefär ut som något som Cher skulle kunna ha burit sent 90-tal. Perfekt, med andra ord.

Ni ska undvika allt som heter Ris á la Malta. Om ni inte är sadister och har lust att ligga till sängs med kräkan i tre dar.

Ni bör inte åka ner till Skåne i morgon. För då ska jag och alla mina väskor, påsar och skrymmande attiraljer få plats på tåget. Välj en annan dag, är ni snälla.

Ni ska köpa alla säsongerna av Frasier och njuta av att ni inte är de enda med neuroser.

Det var nog allt.
God jul och gott nytt år!

..jag inte skriver så mycket själv här just nu. Eller ja, sedan ett tag tillbaka, så tycker jag att ni ska läsa det här så länge. Ett vardagsgeni. Läs hennes hyllning till tacos och tacka sedan mig för att jag länkade.

Ja, jag kom hem klockan halv sex i lördags morse. Men jag avslutade i alla fall inte kvällen på ett tak i Malmös industriområde som en kompis till mig. Och jag var tillräckligt levande på söndagen för att skämmas ihjäl x 2 under Idol-reprisen. Först när Amanda (minns nu att hon är 19 och knappt torr bakom öronen) lade sig ner på scengolvet och tittade in i kameran med uppspärrade ögon under Hallelujah. Sen när juryn ställde sig upp och applåderade så där länge och allvarligt. Puh. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt. Den där juryn saknar all form av självinsikt. Annars var det väl inte så mycket att säga om utfallet. Lund är i final och Lund kom trea (Andreas är faktiskt från Östra Torn från början). Vi får väl vara nöjda med det.

Jag är en patetisk representant för vårt människosläkte.
Okej att jag fällde en tår när skrangeltandade Paul Potts hittade tonen i Britain's got talent. Att jag fick våta ögon när mähäna Donna och David äntligen fick varandra. Eller att jag faktiskt snyftar på allvar när de där snorungarna till överklasskids ställer sig på bänkarna i Döda poeters sällskap. Men i dag har det gått för långt. När jag skyndade till tunnelbanan tidigare på förmiddagen fick jag en klump i halsen av att läsa slutet på Jennifer Wegerups krönika i Sportbladet.
"Lars Lagerbäck skrattade och sa bestämt "nej" när någon frågade om han skulle gå på kändiskrog i natt. Jag förstår honom. Vad skulle han där och göra? Den bästa festen har han själv varit med och fixat. Den börjar den 7 juni 2008 och vi är alla inbjudna."
Ja, vad ska jag säga? Det är den framkallade bilden av Lagerbäcks snusfyllda men gråtdarriga och lyckliga och lättade läpp som talar till mina tårkanaler.
Och för att citera mig själv: det är fan inte okej.

Turen, mina vänner, har kommit till redigeraren Jens Larsson. Han har jobbat på Klick i fyra, fem veckor och klär gärna upp sig på fredagar. I dag har han på sig en svart väst och en svart skjorta. Plus byxor och vaxat hår, förstås. Jens tog studenten för 1 1/2 år sedan och hade med sina 20 år kunnat vara son till vissa redaktionsmedarbetare.

I. Jens är den yngste Klickmedarbetaren - någonsin. Han är dessutom den andre i Klicks historia som gjort lumpen. Den förste var hans kompis Felix. Det här med lumpen betyder att Jens kan hantera en automatkarbin 5, marschera på befallning, gräva upp vassrötter och äta deras avkok, har militärt förarbevis men inte får köra bandvagn och kan lägga första förband om till exempel Andrev börjar blöda.

II. Hans mamma är syssling med Lotta Engberg. Han tycker att Dita von Teese är jättesnygg och är avundsjuk på mig för att jag har sett henne strippa live. Och så har han blivit dissad av Emma Grey Munthe två gånger, när han ville bli hennes kompis.

III. Jens har en tatuering på ryggen som föreställer en rund, svart cirkel. Den är "enkel och elegant", enligt bäraren själv. Dessutom praktisk. Om Jens någon gång blir sosse så kan han tatuera in en ros i cirkeln.

En gammal favorit, fast en ganska tragisk sådan.
En brutalt överförfriskad Serge Gainsbourg är lite väl ärlig mot Whitney Houston. Och när den stackars svettiga programledaren försöker rädda upp situationen blir allt etter värre... Ladda med valfri skämskudde.

Fast den här snubbens mellanmålsvanor önskar jag att jag sluppit se.
Varning för känsliga samt äckelmagade tittare.

Nej, det finns inget bättre än synkdans. Speciellt inte om den är dansk och åttiotalsdoftande.

Ah! Äntligen. En ny vända. Nya medarbetare. Samma vanliga tre punkter.
1. Vem har vi här då?
2. Fakta om personens mest spännande kändisrelationer.
3. Klickbloggens egen kommentar.

Först ut är Catharina Cavalli, reporter.




I. Hon må se vän ut. Men det här är faktiskt tjejen som skrek som en sinnessjuk i Bon Aqua-reklamen, som spelade problembarn i "Sexton", som var före detta mentalpatient i "Nya tider" och som agerade våldsoffer i "Beck". Nu är hon reporter och har det ganska lugnt på jobbet.

II. Hon gick två år på en teaterskola i New York, där alla sprang omkring i benvärmare, låg med varandra och fick neurotiska anfall. En av klasskamraterna var Martin Henderson, känd från filmen "The ring" och för att han blir upphånglad av Britney Spears i videon till "Toxic".
Hon är inte släkt med designern Roberto Cavalli, men låtsas det när hon är i Italien för att få rabatt.
Och så har hon pratat om vaginor på scen med självaste Jane Fonda.

III. Catharina är en jävel på yoga och kan bända sin späda kropp på de mest imponerande vis.

Krig, sjukdomar, flygresor.
Visst.
Men här är det jag är mest rädd för.
Titta, om ni vågar.
Jag tänker inte göra det.
Skrotnisse är, utan tvekan, min största skräck.
Brr.

Det talas om dödsrosslingar, det viskas om nedlagt arbete, det tuggas om bristande inspiration. Sant är att den här bloggen ligger och väntar på bättre tider.
Som kommer snart.
Håll ut.
Och läs så länge min kollega Andrevs eminenta filmblogg. Här. 

Hej!

David Letterman har vääääldigt svårt att dölja hur löjlig han tycker att Paris Hilton är. Medan han gör en intervju med Paris Hilton. Och hon har säkert aldrig känt sig så obekväm förut. Kolla här.