Ett brev till Fredrik Reinfeldt

Ett brev om en kvinna som kämpar för livet.

Min mamma har jobbat och slitet hela sitt liv.

I fabriken jobbade hon fast hon hade svår värk i kroppen och även själen.

Efter en hel dag på fabriken så var det dags att gå hem och ta hand om sin familj med 3töser.

Hon har aldrig bett om hjälp eller något åt detta hållet. Hon ska reda sig själv och fixar o donar så allt blir bra.

MEN när dagen kommer och hon behöver hjälp då dras matten under henne och ser till att göra det ännu tuffare och svårare för henne att behålla livsgnistan och orken.

Jag skäms för hur ”ni” behandlar folk som är i behov av hjälp.

Folk blir sjuka, så är livet. Ska vi inte hjälpa dem då?

Många har familj som kan ställa upp och hjälpa, men inte här.

Däremot så behöver denna familjen oerhört mycket stöd och hjälp som aldrig något bett om.

Men denna familjen är inte som alla andra.

Min lillasyster Kim är idag 30år men ändå som en baby pgr av sin CP-SKADA.

Hon behöver hjälp med allt för att hennes liv ska fungera.

Byta blöja på morgonen.

Lyftas i sin rullstol.

Få frukost i sig genom matning.

Byta haklapp.

Att få sin medicin i sig i tid för det är ett måste.

En stund framför teven.

In i sängen för att få byta blöja igen ev få sina utekläder på sig för att få komma ut.

Handla/Gå en runda eller vad som nu står på schemat.

Byta haklapp.

Hem igen in i sängen, av med kläderna, byta blöja igen tillbaka i rullstolen.

Få middagen fixad.

Bli matat.

Få sin medicin igen.

Tv-stund igen.

Kanske dags att byta blöjan igen.

Kvällsmat.

In i sängen, av med kläderena, dags att sova. 

Sen har vi min minsta syster Kicki som idag är fyllda 19år men utvecklad som en 13åring pgr av sin hjärnskada och sin svåra AD/HD och DAMP.

Hon är ganska frigående så länge man tjatar på henne.

Tjat för att hon ska komma upp ur sängen. Tjata för att hon ska äta frukost.

Ev tjata om att hon ska duscha, något som man måste påminna henne om.

Sen se till att hon får kläder på sig för att inte missa sin skolbuss.

Efter skolan så är det dags för hemvisten där hon är ett par timmar innan hon tar sig hem.

Där hemma är det inte mycket som händer för det är svårt för mamma att ta sig ut och göra saker när Kim är hemma.

Min syster är ganska negativ av sig och har väldigt dåligt självförtroende. Så även detta  är ett jobb.

Hon kan inte gå och handla själv, gå till vänner eller ha något fritidsintresse då mamma inte kan följa henne eller hämta henne pgr av Kim.
Vilket har gjort att även i hennes liv är jag inblandad som ledsagare.

Min mammas liv i punktskrift.

·         Möte.

·         Möte.

·         Möte.

·         Sover natten igenom på en solstol i Kims rum när Kim får epilepsianfall.

·         Sitter på akuten med Kim när hon är riktigt dålig.

·         Titta genom papper som hon sällan förstår.

·         Läkarbesök antingen hennes heller barnens.

·         Prata i telefon med div myndigheter.

·         Försöka hinna med sitt jobb, sig själv och allt annat som ”normala” familjer hinner med.

·         Och så mycket annat.

Min mamma är ensammen med två handikappade barn / ungdomar.

Till och med när man är två vuxna som ska ta hand om detta så är detta svårt men min mamma får lösa det själv.

Visst kan hon ta in mer assistenter i sitt hem MEN innan denna tanken rör din mun så TÄNK.

Skulle DU vilja ha en massa människor springande hos dig hela dagen, kvällen, natten och även på helgerna.

Någonstans vill man vara med sig själv och sin familj och inte ha en massa folk springande.

Så kan du se mig i ögonen och säga att detta hade du tyckt var OK, då ber jag dig göra det och jag kan lova dig att du ljuger, för så här vill ingen ha det.

Min mamma behöver som sagt hjälp med de vanliga sakerna som vi andra tar för givet.

·         Handla

·         Tvätta

·         Putsa fönster

·         Köras ut i Akuten för att hjärtat spelar spel

·         Tvätta bilen

·         Ringa myndigheter

·         Bråka med myndigheter

·         Passa mina syskon

·         Ja det finns så mycket saker som jag kan skiva ner men detta ska inte bli för långt brev.

Min mamma är just nu på väg att gå i väggen.

Kommer DU hem och tar hand om mina syskon när detta sker? Trodde inte det.

Kan tyvärr inte fixa detta själv då jag har en familj själv, fulltidsjobb och en förlamad höger arm som gör att jag inte kan lyfta med den (något som krävs för att ta hand om Kim, min syster)

Hon mår så dåligt att hon idag har svårt att andas, ta sig upp ur sängen, somnar på en pinnstol av utmattning, somnar i soffan varje kväll, har kort stubin pgr av alla stress.

För ett par år sedan var min mamma på topp trotts allt hon gått igenom i sitt liv.

Hon hade utrymme till att andas och varva ner, njuta av livet och våga se framåt.
En underbar människa som alltid ställer upp på andra så gott hon kan, jobbat hela sitt liv utan att klaga. Men så är det tyvärr inte mer efter vad Försäkringskassan gjort.

Idag är hon en kvinna som mår oerhört dåligt både i kropp och själ. Hon gråter, mår dåligt undrar hur hon ska kunna få allt att gå runt både i livet, hälsan och ekonomin.

En frihet och säkerhet som bara raserat genom att bli sjuk men ändå behöva ta hand om allt runt om kring, för detta  är ingen vanlig och normal familj.

Att bli sjuk och för FÖRSTA gången behöva be om hjälp, men genom detta bara få skit.

För skit är vad hon har fått.

Att räcka ut handen men få tillbaka så mycket skit och osanningar och brytas ner i stället för att få hjälpen att byggas upp när man behöver det.

Idag  mår hon sämre än när hon jobba i svåra smärtor, tog hand om Kim med alla lyften fast hon har haft flera ryggskott, stå upp för sig själv när hennes förra man misshandlar henne och mig.

Idag har det gått så långt att JAG får ont i magen när telefonen ringer om i fall det är någon läkare som ringer och säger att mamma ligger inlagd pgr av att hon gått i väggen, eller att hon ringer om något annat avslag hon fått som gör att hon inte längre kan bo kvar och behöver bo på gatan  eller något annat som idag är fullt möjligt.

Det ända jag VET med 100% är att hon kommer ALLTID att finnas där för sina barn, de kommer först fast hon själv är sååå långt ner.

En dag i mammas liv

·         Går upp runt 06.00, fast kroppen och själen skulle behöva sova 24 timmar till.

·         Väcker Kim, hon behöver en stund att vakna o morna sig på.

·         Lagar kaffe

·         Funderar på hur allt ska fixa sig

·         Går in och vänder Kim i sängen, tar fram kläder, byter blöja, tar på henne kläderna och sätter henne i rullstolen.

·         Frukost görs och ätas.

·         Efter hennes frukost är det dags för Kims.

·         Försöka få upp Kicki

·         Kalla på Kicki

·         Fixa till sig själv

·         Kalla på Kicki

·         Få iväg båda sina barn / ungdomar

·         Åka iväg till sitt jobb där hon ska vara go och glad mot de äldre fast hon gråter på insidan

·         Jobba färdigt för att sedan åka iväg på ev möte med någon myndighet, assistenter eller handla. Det är aldrig en stilla eftermiddag.

·         Hem vänta på Kim.

·         Ta av Kims kläder, byta blöja och sätta henne i stolen igen.

·         Laga mat till Kim

·         Hälsa Kicki välkommen hem

·         Ge Kim mat

·         Kanske en kvart till sig själv.

·         Lägga Kim

·         En stund till för sig själv för att sedan jaga in Kicki i sängen

·         En snabb dusch, med avlyssningsapparaten bredvid sig fall i fall Kim får ett anfall.

·         En stund framför datorn för att sedan snabbt inse att du är trött och kryper ner i soffan.

·         Volymen på teven är näst intill noll, för att hon ska kunna höra Kim

·         Men aldrig helt avslappnad för Kim sover dåligt

·         Går in och vänder Kims huvud, för det kan hon inte göra själv.

·         Tillbaka till soffan där hon somnar en stund

·         Kim får ett anfall. Stort som vanligt.

·         Ca 60 minuter för att hon ska somna stilla igen.

·         Men Kim sover oroligt.

·         Mamma bestämmer sig för att sova i Kims rum. I en SOLSTOL sittande.

 Detta är min MAMMA.
En kvinna som ska leva SITT liv just nu, MEN som inte kan pgr av försäkringskassan, smärtor och oro.

En kvinna som måste förlita sig på sin äldsta dotter (som själv har familj idag) om att hon ska kunna hjälpa henne med allt från ringa myndigheter för det orkar hon inte längre, för att få sitt hem städat, få tvätten tvättad eller bara en axel att gråta på.

Är det så en kvinna ska ha det?
Är det så en kvinna ska må?
Är detta vad Sverige står för?

Med vänlig hälsning
/Katja B, Gunilla L äldsta dotter.