HV71-bloggen

Säsong 2008/2009 är igång och jag har faktiskt en sak att berätta. Det här är mitt sista inlägg på Aftonbladet. Däremot kommer bloggen att fortsätta som vanligt på en ny adress.

Tiden som bloggare på Aftonbladet har varit en rolig tid och jag har träffat många underbara människor tack vare att jag startade min blogg här. Men rastlös som jag är vill jag nu, två år senare, ha något nytt och spännande. Så nu är det tack och hej till Aftonbladet!

Bloggen kommer att vara i princip den samma. De gamla inläggen som finns här på Aftonbladet kommer dessutom att finnas kvar, så saknar ni någon gång den gamla tiden är det bara att gå in här och njuta av minnen.

Den nya adressen är hv71.blogg.se. Vi ses där!

På måndag klockan 10.00 har HV71 sin första isträning. Herregud. Sommaren har gått så fort att jag inte ens har hunnit längta. Jag har haft total hockeysemester (vilket ni förmodligen redan har märkt) den här sommaren. Jag är dock näst intill säker på att jag snart lever i min lilla bubbla igen där endast HV71 existerar.

Vi ses på måndag!

Hoppas att ni inte har glömt bort den här stackars bloggen, som inte blivit uppdaterad på två månader. Som jag skrev i en kommentar till inlägget under detta så har jag helt enkelt känt mig så tillfreds och nöjd efter guldet att jag inte känt något behov av att skriva av mig. Men efter gårdagens härliga nyhet kliar det i fingrarna.

Som ni vet har både Ledin och Jämtin tackat för sig. Direkt efter de tråkiga beskeden kändes det som att sommaren var förstörd, men nu är ersättarna till dem klara och det känns genast mycket bättre. Kim Staal, LHC-dansken som var grym i finalmatcherna mot HV, och finländaren Teemu Laine har värvats. 

Jag vet i stort sett ingenting om den sistnämnda men statistiken ser bra ut och jag har bara läst bra saker om honom. Finnar och HV brukar dessutom vara en bra kombination. Laine blir säkert en ny favorit.

Över en månad har gått sen guldet hämtades hem till Jönköping och jag börjar mer och mer vakna ur min "dvala". Det går en hel del galna rykten i HV-världen - som vanligt under Silly Season - och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vissa rykten är snarare önsketänkande.
***
Juniorerna Henrik Eriksson, Simon Önerud och David Ullström har fått A-lagskontrakt. Jättekul, men jag skulle bli besviken om de tre är de sista värvningarna. Som det ser ut nu är det nuvarande laget sämre än guldlaget och det räcker inte - HV ska givetvis satsa på att bli bättre.
***
Brynäs har värvat den gamla HV-backen Ola Svanberg. Jag har inte sett Svanberg spela på typ ett år, men de få gånger han var på isen i HV var jag livrädd. Han var värdelös i egen zon och gjorde bara 14 poäng på 151 matcher. Jag undrar om Brynäs är medvetna om vad de har köpt. När jag läser sportchefens beskrivning av Svanberg så börjar jag fundera över om det hela är ett skämt. Är marknaden så dålig?
***

Jag kan inte fatta att detta verkligen har hänt.

Jag lever och jag gör det med glädje. Jag tänker på SM-guldet varenda dag och ser fortfarande inte fram emot nästa säsong. När andra väntar på nyförvärv och spanar in spelschemat för säsong 08/09 så tittar jag tillbaka på säsongen som var. Det tänker jag forsätta med ett litet tag.

Vissa andra har dock inte tid att njuta - Sveriges bästa sportchef, Fredrik Stillman, har redan nu börja planera inför kommanade säsong. Och hittills ser det hyfsat ut. Yared Hagos, Nicholas Angell och Mattias Tedenby har skrivit kontrakt med HV.

Det är också officiellt att några spelare lämnar. Hejdå Lance Ward, Eric Johansson, Jari Kauppila, David Fredriksson och Johan Åkerman. Inte oväntat alls och jag kommer inte sakna någon förutom Åkermans alla assist, samt hans förmåga att avgöra viktiga matcher.

Tur att det inte är jag som är sportchef, för just nu kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om nästa säsong. Det kanske låter konstigt men just nu är jag bara så jävla nöjd och lycklig. Vi har vunnit SM-guld!

Jag har varit en värdelös bloggare den senaste veckan. Egentligen har jag ju hur mycket som helst att berätta, men jag skulle inte ens med alla ord i världen kunna beskriva känslan som jag känner nu och som jag gjorde den 18 april när HV blev svenska mästare. Så jag skiter helt enkelt i det.

Jag resonerar såhär - det är bättre att inte skriva något över huvud taget än att skriva en massa skit. Och just nu är jag, ärligt talat, inte alls sugen på hockey. Jag har inte börjat längta till nästa säsong, jag är inte laddad för VM och jag orkar inte klicka mig in och läsa Sportbladet.

Så nu vet ni varför jag inte kommenterat att Gustafsson och Liket har skrivit på nya, fina kontrakt (jäkligt kul!), att Tedenby från och med nästa säsong är A-lagsspelare och att Liv och Ledin ska spela VM.

Jag vill leva i min lilla glädjebubbla ett litet tag till. Bara njuta av att guldet är där det hör hemma igen. Men jag kan bjuda på en bild:


Sveriges bästa målvakt, dagen efter guldet. Denna bild tillägnar jag alla stolpskott som har tvivlat på denna målvakt. Utan Stefan Liv hade inte
HV vunnit guld igen. Lycka till i VM, Stefan!

Helgen är slut, vardagen är här igen och guldfesten är över. Allt har gått så fort. Var tog helgen vägen? Vad hände i fredags egentligen?

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden till strax före 22.00 i fredags kväll och uppleva allt om och om igen. Glädjescenerna precis efter slutsignalen, HV:s dansande på isen, mottagandet av spelarna hemma i Jönköping och kortegen genom stan i går eftermiddag.

Jag har levt i ett lyckorus ända sen Eric Johansson satte pucken bakom Rastislav Stana 5.17 in i förlängningen i fredags. Nu har jag vaknat upp och känner en enorm tomhet. Vi fick det efterlängtade guldet, vi har fått många oförglömliga minnen, men vad fan ska vi göra nu?

Det slog mig i går när jag såg laget kliva ner från scenen i Rådhusparken. Nu är allt över. Det blir inga fler kvällar i Kinnarps Arena, inga fler resor, ingen nervositet, inga glädjevrål, inga lyckotårar och ingen mer ishockey. Säsongen är över och HV är svenska mästare. Jag är förstås fruktansvärt lycklig, men tycker samtidigt att det är sorgligt att allt är slut.

Jag har insett att det är själva resan mot guldet som är det roligaste av allt och jag är glad och tacksam över att jag fått vara med hela vägen. Allt det här hade inte betytt lika mycket om jag själv inte hade fått äran att uppleva den tråkiga matchen mot Södertälje i omgång 37 eller den bittra förlusten mot Timrå en höstdag den 15 november.

Jag har många gånger gett upp längs vägen och trott att jag aldrig skulle få stå där i Rådhusparken och fira mina hjältar, men HV kom alltid tillbaka och bevisade att jag hade fel. De klarade det. Och de har gett mig några dagar som jag kommer minnas för resten av mitt liv.

Tack för en fantastisk säsong, för en underbar helg och än en gång - tack för SM-guldet, HV! Värdigare mästare än er finns inte.

Foto: Daniel Gustafsson, www.hv71.se.

Samtliga bilder: Daniel Gustafsson, www.hv71.se

Jag älskar den här stan. Den lever verkligen för hockeyn och HV71. Det var så fantastiskt att åka på lastbilsflaket genom stan i dag (jag kände mig som en Kung) och få se alla glada människor som var där för HV:s skull. Det var närmare 40 000 personer i Rådhusparken, mer än när HV tog guld senast. Och varenda en är definitivt värd det här SM-guldet.

Det har varit en fantastisk dag och en fantastisk helg. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag satt hemma i soffan i Söderhamn 2004 när HV vann och har sen dess längtat efter att få uppleva allt detta. Nu har jag äntligen gjort det. Det var bättre än vad jag trodde.

Det har gått två dygn sen den fantastiska kvällen när HV71 vann guldet. Allt känns fortfarande overkligt och jag har nog inte riktigt hunnit fatta vad som hänt ännu. Jag tror att efter i dag, när vi ska hylla våra älskade guldhjältar i Rådhusparken, så kommer allt att släppa.

Om ett par timmar ska jag och några andra ur North Banks Supporters, samt HV förstås, åka guldkortege genom Jönköping. Jag hoppas att alla i hela stan sluter upp längs vägen och hyllar HV. De förtjänar det efter den här otroliga säsongen. Det är dessutom guldväder ute.

Kan det bli mer underbart än så här?

Efter en sjuk finalserie där allt hände är säsongen över och det blev, som ni vet, den avslutning som jag har drömt om. Eric Johansson avgjorde i förlängning och HV71 vann SM-guld. Det känns overkligt.

Efter slutsignalen visste jag inte var jag skulle ta vägen. Jag hade som sagt drömt om det ögonblicket så länge, men man kan inte föreställa sig den känslan förrän man upplevt det. Jag ska inte ens försöka beskriva.

Jag kommer alltid att minnas de oförglömliga minuterna efter slutsignalen när HV fick ta emot de välförtjänta medaljerna och SM-bucklan och där alla underbara människor som följt laget under hela den här säsongen äntligen fick fira ett guld. Vi är så jäkla värda det här.

Jag älskar alla i det här laget som har kämpat och slitit hårt under hela säsongen. Och jag är så otroligt stolt. Tack för den 18 april 2008, HV. Tack för guldet. Ni har alltid varit bäst i mina ögon.

19 april 2008, en dag efter att SM-guldet hämtades hem från Cloetta Center i Linköping och jag är världens lyckligaste människa. Först och främst så vill jag tacka för alla kommentarer samt sms. Jag blir allvarligt talat rörd när jag läser alla fina människor som gratulerar till det som hittills är det största som hänt i mitt liv.

Det har varit fullt upp det senaste dygnet och jag har inte ens hunnit läsa tidningarna ännu. Jag ska dock inom de närmsta timmarna titta på alla bilder, se alla underbara klipp och läsa alla artiklar som har med guldet att göra. Och snacka om att jag kommer njuta. Jag har väntat, längtat och drömt om detta så länge jag kan minnas.

I natt var det fest i Jönköping, i förmiddags var jag i Kinnarps Arena och träffade mina hjältar och i morgon ska vi åka guldkortege genom stan för att sen avsluta med ett efterlängtat guldfirande i Rådhusparken.

Jag njuter av varenda sekund. Ni ska få ta del av allt, men just nu har jag så mycket att skriva att jag knappt vet var jag ska börja.


Bilder: Daniel Hultqvist, http://www.jnytt.se

Foto: Lars Andersson, HV71.se

Jag har aldrig varit så här stolt och glad i hela mitt liv. Guldet är hemma i Jönköping, HV71 är svenska mästare. Jag finner inte ord.

Nu måste jag smälta allt detta innan jag kan få ur mig något vettigt.

Som jag skrev innan, det här är en jobbig dag. Ovisshet är ingen rolig känsla. Det är faktiskt svårt att njuta av allt detta just nu. Det har inte gått en enda sekund av dagen utan att jag tänkt på kvällens match och hur jag kommer känna runt 22-tiden i kväll.

Avfärd till Linköping sker runt 16.30. Vi är tre bussar som åker. Vi skulle nog egentligen kunna fylla hur många som helst, men vi får tyvärr inte så många biljetter till bortastå. Det är dock många som åker upp privat så vi är ändå ett hyfsat antal som kommer hjälpa HV71 i kväll.

Jag har väntat på detta så jäkla länge. Och fortfarande finns risken att allt kan gå åt helvete och sluta i total katastrof. Men fortfarande finns också chansen att detta kan bli den bästa dagen i mitt liv.

Jag älskar er, HV. Nu avslutar vi den här resan på bästa sätt.

Herregud, ju mer jag läser om gårdagens match desto mer galen tycker jag att den var. Som alla andra redan sagt så har jag aldrig varit med om något liknande. Hockey är en underbar sport, det måste även de som inte är särskilt intresserade ha fattat efter gårdagen. Jag ler bara jag tänker på matchen. Ni som missade den - ni missade något stort.

Men jag måste gång på gång påminna mig själv om att komma ner på jorden. Gårdagens match är redan glömd och förlorar HV i morgon och på söndag kommer den inte att betyda ett piss. Det låter hårt men det är 100% sanning. Det återstår en vinst innan jag är nöjd.

Mina tankar går dock - trots många påminnelser - ständigt till guldhjälmar, SM-buckla och Hovrättstorget. Åh, jag vill så innerligt att Davidsson ska få lyfta den där jäkla bucklan den kommande helgen.

Jag har i kväll bevittnat en helt osannolik match i Kinnarps Arena, som definitivt är det häftigaste jag har sett. I den första perioden stod jag och funderade över om HV verkligen var ett lag som spelar SM-final och vi kan tacka gud för att det "bara" stod 2-0 till LHC efter perioden var slut. LHC fick två mål bortdömda och var överlägsna.

I den andra perioden var det enda jag kunde tänka "vad hände?". Det kändes som ett stort skämt. HV gjorde fem mål på sju minuter och ledde helt plötsligt med 5-2. Tre av målen gjordes i boxplay. Allt gick vägen - det kändes som att HV helt enkelt hade bestämt sig för att vinna den här matchen och att inget kunde stoppa dem.

HV har vänt 0-2 i matcher till 3-2 och på fredag har de chansen att bli svenska mästare. Jag ska inte ens försöka beskriva hur glad jag är just nu. Vi är fortfarande inte framme, men nu är det nära.

HV71 vann SM-final 4 med 5-1 i går och det var härligt att se dem, de gjorde en jättebra match. Jag är extremt lättad - äntligen är det kvitterat till 2-2 i finalserien. Bra, underbart, fantastiskt.

Det känns så skönt att kunna gå vidare och glömma att HV över huvud taget har legat under med 2-0 i matcher. Nu är det bäst av tre som gäller och förutsättningarna är lika för båda finallagen. Jag vill inte vara någon glädjedödare, men LHC har precis lika stor chans att vinna som HV.

Jag får panik när folk börjar förbereda inför en eventuell guldfest, även fast jag också har tänkt tanken ett antal gånger de senaste månaderna.
Nu är det så nära att jag inte vågar. En finalförlust skulle göra så otroligt mycket ondare än att åka ut i en kvart eller semi.

Jag är livrädd för att vakna upp på måndag och tänka "jaha, vi kanske tar guldet nästa år i stället". Därför skippar jag alla guldtankar från och med nu. Endast två segrar återstår, men till dess har ingen vunnit något.

I kväll är det dags igen och jag blir förståeligt nog mer och mer nervös inför varje match. Jag har gått igenom ungefär tusen olika scenarion inför den här veckan - som är den sista finalveckan - men jag försöker att inte tänka i guldbanor i förväg. Fast ibland är det svårt att låta bli.
***
"Vi har allt att vinna" har jag hört så många gånger den här säsongen att jag skulle vilja spy på det uttrycket. Det stämmer inte. Inget lag har något att förlora eftersom guldet inte är vunnet ännu. Därmed har alla också lika mycket att vinna. Så snälla, bespara mig från den kommentaren.
***
Jag tror att det kommer bli ett grymt tifo i kväll. Vi fixade med det hela dagen i Kinnarps i går. HV tränade vid 14.00 och det var en härlig och avslappnad stämning på isen. Jämtin slog nästan sönder klubban efter ett missat friläge, Ledin och Torp övade styrningar och Thörnberg gjorde, enligt han själv, en "drömstraff". Till hans besvikelse godkändes dock inte straffen av oss eftersom hans hjälm inte var knäppt.
***
Nyckeln till guldet är kvällens match. Kom igen, HV!

Fy fan vad tråkigt med en helg utan hockey. Jag vill ha match i morgon. Visst är det skönt att kunna njuta en dag extra av gårdagens vinst, men jag vill helst att allt ska avgöras på en dag. Det kommer bli så tomt när nästa vecka är över och allt är slut för den här gången.
***
Dagen har förresten inte varit helt fri från hockey ändå. Jag har inte sett någon match, men däremot spenderat ett par timmar med att fixa inför måndagen. Jag kan dock erkänna att jag "bara" offrade typ två timmar i dag, medan vissa andra fixade och donade i åtta timmar.
***
Ett till citat från Ledin i natt: "Ni är så mycket bättre än i Karlstad!"

En glad Ledin inför säsongsstarten i höstas.

Vilken galet underbar kväll det var i går. Det är faktiskt något alldeles extra att vinna på bortaplan. Det blir en helt annan sammanhållning än den som är hemma. Och det var minst sagt kaos på bortastå i Cloetta Center. Jag såg inte ett enda av målen och hade inte en aning om målskyttar.
***
Och vilken dramatisk match. Man slets mellan hopp och förtvivlan under hela matchen och till slut väntade förlängning. Jag hatar förlängningar. Men efter gårdagen är jag beredd att ändra uppfattning. Glädjen över att vinna i förlängning i årets viktigaste match kan inte mäta sig med något annat. Hade HV förlorat hade jag dock varit knäckt för all framtid.
***
Johan Davidsson, vår älskade kapten, klev fram när vi behövde honom som mest. Jan Hrdina, som inte gjort mål på hur länge som helst, gjorde årets viktigaste mål. Mikko Luoma, som blivit otroligt kritiserad under slutspelet, assisterande till avgörandet mot sin gamla klubb.
***
I dag är jag stolt. HV visade hjärta, vi på läktaren visade hjärta - nu jävlar ska vi vända det här. Det var deppiga miner inför tredje perioden och det kändes som att de flesta gett upp hoppet om guldfirande nästa vecka, men nu är hoppet tänt igen och jag vill vinna mer än någonsin.

Jag vet knappt var jag ska börja - just nu är det glädjeyra på hög nivå hos mig. HV vann den livsviktiga matchen i Linköping, och vilket sätt de vann på. Glädjescenerna i Cloetta Center när Jan Hrdina gjorde det avgörande målet i förlängningen kommer jag att ha med mig länge.

Våra hjältar blev välkomnade som Kungar när de anlände hem till Kinnarps Arena runt 01-tiden och det var minst sagt glada miner i hela laget. Johan Davidsson såg ut som världens stoltaste kapten och segerskytten Hrdina kunde inte sluta le. "När vi vinner guldet ska vi ha en riktigt jävla stor fest", lovade en viss Per Ledin. Det låter som en bra idé.

Vi har inte vunnit något ännu, men vi är ett steg på vägen och ordningen är återställd. Nu är hemmaplansfördelen tillbaka.

Tack för en underbar kväll, HV!

I kväll spelas SM-final 3 i Cloetta Center och HV71 måste vinna. Förlust i kväll och Linköping kommer fira guld i Kinnarps Arena på måndag eller möjligtvis onsdag. Jag vet att jag sagt det tidigare, men nu är det verkligen ett måste med en seger. Det känns i ärlighetens namn kört redan nu, men större under har skett och det räcker med HV-vinst i kväll.

Anledningen till att det känns kört är att LHC har spelat smartare, har ett ruskigt självförtroende och till råga på allt har hemmaplan i kväll. Men jag vägrar säga att de är bättre förrän jag sett HV71 spela efter sin förmåga i denna SM-final, vilket de inte gjort ännu. Och det är samma sak varenda jävla år. HV är inte bäst när det gäller. De har åtminstone inte visat det.

Den som inte offrar allt i kväll kommer jag aldrig att förlåta.

I kväll har jag bevittnat en tråkig SM-final, där stämningen var kass, HV71 gjorde en rätt dålig insats och slarvade bort sin hemmaplansfördel och sist men inte minst så vann LHC. Nu leder de med 2-0 i matcher.

Jag är oerhört besviken. Jag är besviken över att det finns så många lik som står på A-stå i Kinnarps Arena och inte ens bryr sig om hur det går i matcherna över huvud taget och jag är besviken på HV71 för att de inte klarade att prestera bättre i en SM-final på hemmaplan.

Jag antar att resten av hockey-Sverige njuter.

HV-klacken som var på plats i Linköping i måndags skötte sig bra enligt JP. Jag vill höra något liknande efter i kväll:

Bilden är stulen från min vän Carro.