Sofia OO

Alternativ tre.

Ska på mingel efter jobbet i morgon och den stora frågan är:

1) Nya DrMartens-kängorna
2) Nya svarta med klack
3) Skotskrutiga röda med klack
4) Salomon vandrar/vinterskor
5) Höga svarta stävlar med spännen

Jag klär mig, numera, nedifrån och upp.
Resten får komma av sig själv.

TV-chefen kommer med tåget från Dalarna där han varit med sina kollegor i dag.
Jag ämnar möta honom på Centralen på min väg hemåt från jobbet.
”Vi kan träffas uppe på Klarabergsviadukten”, messar han.
Jag messvarar att ”jaså, är det en sådan dag” och han svarar ”que?”.
Fattar du?
Varför jag svarar som jag gör?

Det går bra nu. 11,5-kilometers-tempo och upp på 12 emellanåt.

Det går bättre och bättre på löpbandet, och sjutton vore det väl annars.
Trots smärta i vad.
Trots att det är erbarmligt tråkigt att springa på löpband.
Trots att jag i dag var stressad både upp på bandet och när jag klev av detsamma.
Nu sitter jag hemma vid köksbordet och försöker jobba i kapp i denna vecka som är helvetiskt mötestät.
GI-Andreas twittrade i går något med ”Hur är det nu man delar upp dygnet? Åtta timmar arbete, åtta timmar sömn, åtta timmar möten”.
Typ så.
Har vi det nu.

Kan inte vara med, tyvärr.

Det kan även vara väldigt mysigt att komma hem och vittja posten.
Eller vad sägs om denna näpna dopinbjudan?
Kussemurran Sandra och Tony döper sin Theo och jag kan inte vara med.
Scheisse!

Uppskattad post.

Vissa dagar är det roligare än andra att öppna jobbposten.
Se där bara.
En Thåström i vadderat kuvert.

Klockan är kvart i niooch det finns bara en person jag måste ha tag i.
Just nu.
Känns det som.
I panik letar jag efter var han sitter.
Vasse.
Min grekmentor här på tidningen, förmodligen den ende som kan tala om för mig vad som egentligen händer med ordet ταξιδεύω i futurum.
Jag hittar honom på platsen där Nicklas pekat ut att han ska finnas.
Han är kolugn.
”Det blir psi på slutet” säger han och jag tackar honom varmt.
Han frågar hur mina studier går och jag säger att det är skitsvårt, men kul - ”nästan som matte emellanåt” - och han blir glad.
Tror jag.
Någon som vill lära sig hans språk borde han väl bli glad av?

VM i vepor.

Kommer upp på plan sju och inser att om det vore en tävling i flest antal vepor på redaktion så skulle vi just nu vinna stort.
Förmodligen.
Och ännu fler ska det bli, en ny för varje lansering.
Heja!

Skriver snyggare så här.

Renskriven uppsats på grekiska.
Det är konstigt, men jag har 100 gånger snyggare handstil när jag skriver grekiska än svenska.
Kanske inte mer rätt, men snyggare.
Och som ni vet är det bara utan som räknas.

”Vad?”, säger han.

Jag har ont i min vänstra vad.
TV-chefen sitter i köket, jag haltar in och stönar högt.
”Det är en sådan smärta, kan du ge mig lite massage?, undrar jag.
Han vänder sig om, eftersom han inget hör på höger öra.
”Vad?”, säger han.
Ja, det var just det.

Ny och gammal, men samma modell, samma färg, samma allt.

Det färde svarta DrMartens-paret.
Ett par grå har jag haft däremellan.
Skon till höger är köpt i januari 2004, för sex år sedan.
Nu ryker den och dess vänstra kollega.
En ny tid är här.
Mysigt.

Dagens leverans.

Men shoppa på nätet kan jag, jajamen.
Nya kängorna är här, insmekta i vitt prasselpapper anländer de till Jourhörnan och bara det är en upplevelse i sig.
Viserar med iPhonen.
”Men vilken vacker mobil, får jag känna lite på den?”, säger den manlige expediten som hälsat mig välkommen med ett ”good evening, milady”.
När han hämtat rätt paket från de bakre regionerna så frågar han varmt ”hur mår du, Sofia?”.
När jag säger att jag mår rätt bra, men är hungrig efter att ha tränat och därför grinig och nu bara vill hem och äta så undrar han vad jag ska äta.
”Kyckling med pasta, rester från igår”, svarar jag.
Han undrar om jag lagar maten själv.
”Nej, det gör min man”, säger jag och då menar han att vi kvinnor bara klagar över männen och så finns det så bra karlar som min.
Jag säger att jag aldrig har klagat på min man.
Och går ut.
Men mumlar när dörren slår igen att ”inte över maten i alla fall”.

Strax färdigjobbat.
Nyss färdigtränad.
Nu ska jag åka med TV-chefen till Länna sport och titta på vinterskor till honom.
Det kommer att blir en mycket intressant upplevelse - just för honom - att ha en blodsockerlåg icke-konsument till hustru med sig.

Och ännu flera möten. Jag radar upp dem som på pärlband.

Andre Royo, en trevlig syn.

I dag är det en mötesintensiv förmiddag.
I dag är det en räksallad till lunch.
I dag är det Andre Royos dag a k a Bubbles i The Wire.
Det bara är så.

Uppsatsen är klar, jag tror grekiskan är ganska rätt. Här är min rafflande historia.

En sur bonde
Jag går vägen rakt fram till sjön. På vänster sida ser jag fyra hästar och tre kossor. Jag går förbi en blå lastbil och en röd traktor.
Jag möter en liten höna och kacklar en stund med henne (eller ”den”, här vet jag inte vad som är rätt).
I den gula villan bor bonden och hans familj.
Han är alltid sur.
Jag går fort förbi.

Nu kommer en flykt från grekiskan igen.
Träffade två finska killar två gånger i går på Thåström-konserten.
Pratade snus första gången, hur de bär med sig pallvis med snusstockar hem till Finland varje gång de är över.
Snus är ju förbjudet där gubevars.
Andra gången pratar vi musik.
”Minnä ållen routsilainen rockitäähäti”, säger jag först några gånger som alltid när jag druckit och träffar finnar.
Något tjatig är jag, jag vet, men just där och då känns det alltid mycket viktigt att berätta att ”jag är en svensk rockstjärna”.
Sen börjar vi prata musik på riktigt.
Eller vi och vi.
Jag.
Pratar musik.
Jag pratar om Hanoi Rocks, jag pratar om 22 Pisterpirkko  - och imponerar mycket på killarna genom att uttala även 22 (”kaxkymäntäkax”) på finska och därefter förvånar jag till och med mig själv.
”Sen har ni ju Bigelf, med två amerikaner och två finnar i bandet”, säger jag.
Hur i hela världen kom jag ihåg det?
Och i går kväll av alla kvällar?
Kära nån, vad konstigt det kan bli ibland och nu har jag smitit från grekiskan ett tag till.

Jag ser några traktorer och en katt, räcker det?

Nu är jag klar med verben, dags att omsätta dem i praktiken.
Jag ska skriva en liten härlig uppsats om vad jag ser när jag går ned till den lilla sjön.
Herregud.
Hon är inte nådig mot oss, fröken Katerina.

I presens och futurum.

Jag sitter och ska plugga grekiska. Ska böja verb i presens och i futurum.
Och det kommer liksom inte till mig.
Jag är rastlös vandrar både fysiskt omkring i lägenheten och hittar på allt som jag plötsligt tycker måste göras likafullt som på nätet.
Tänk så mycket det finns att hålla koll på hela tiden.
Tröttsamt.
Grekiskan är svår nu och jag måste ägnar flera timmar åt att plugga varje vecka.
Då kan jag inte hålla på så här och tramsa.
Så.
Nå.
På.
Nu.

Galet gott.

TV-chefen lagar min favoritmat till mig.
Fullkornspasta, kycklingfilé fylld med mozarella och färsk basilika och till det min absoluta favoritsås.
Basilika, två knippen, creme fraiche, vitt vin med mera.

De blev mina istället.

Följer med TV-chefen till Solna centrum för att han ska handla rejäla skor att ha på sig i Vancouver och i Whistler och i Cypress Mountain.
”Passa på nu, det är ju superrea överallt”, säger jag - med klackskor för 200 kronor i färskt minne.
Han hittar ingenting, någonstans.
Jag hittar skitsnygga varma Salomonskor för halva priset på Stadium och slår till.
Jag som inte alls skulle.
Tydligen är jag inne i ett skoköpar-flow just nu.