En ovanlig vardag

Önskan om att vrida klockan tillbaka. Eller framåt. Vilket som. Ändra eller glömma. Vilket som. Nutid. Nu. Du är borta. Dina lögner är borta. Den sista doften av alkohol försvann ut med tomburkarna. Jag trodde att det skulle bli lättare. Nej, jag visste att det skulle bli lättare. När du inte stjäl min tid. Men Thulan vad hände? Det blev för mycket va? Du hade glömt dina vänner för länge? Du gav upp honom. Med all rätt. Men vad har du kvar? Jobbetjobbetjobbet. Bending over backwards. Du orkar inte allt. Ingen orkar allt. Så sluta känn att du måste. Inse att du inte har något att bevisa för någon. Andas. Sov. Sluta försök förändra världen.

Så hon är själv nu. Sitter lutad mot väggen. Hon har ont. Men kan inte säga var. Det gör ont bara. Hon har hål i kroppen. Energin rinner ut. Skrattet fastnar i halsen. Ta det lugnt Thulan. Det blir bättre. Du får ta tag i saker och ting. För din egen skull den här gången.

Hon landade i sommarvarma Sverige. Efter trettio timmars resa.Hon hade förändrats sen sist. Håret var blont. Kortklippt. Sommarkläder mot solbränd hud. Hon hade förändrats sen sist. Hon var lugn. Trygg. Utandad. Fullkomligt fri.

Thulan visste igår. Efter hans välkommenhempuss. Att han hade druckit. Han sa nej. Och Thulan tvekade lite. För det behövde ju inte vara så. Bara för att han luktade alkohol. Men hon undrade. Flera gånger under kvällen. Han blev arg när hon frågade. Fast hon frågade fint. Han lovadelovadelovade. Men Thulan somnade med både täcket och misstänksamheten över sig den natten.

Thulan kom hem idag. Och hon visste direkt. Efter hans välkomenhempuss. Att han hade druckit. Men innan hon ens hann fråga. Så sa han det själv. Och erkände gårdagen i samma veva. Han står framför henne. Har ett halvfullt glas öl i handen. Med respektlösheten flinandes över axeln klunkar han i sig det sista.

Hur mycket glassplitter blir ett glas? Thulan vet det nu.

Till Thulans lägenhet. En tjej utanför. Som hon aldrig sett förut. Ung. Kanske sexton. Tjejen frågade efter honom. Han hade varit hemma hos henne för några månader sen. Och tagit en tusenlapp.

Tack för julklapparna älskling

Jag vaknade mitt i natten. Skulle upp till jobbet. För sjätte dagen i rad. Natten har tagit sönder mitt ciggpaket. För det var ju inte han. Rivit av biten som är perfekt för att rulla filter på. Vi sitter i soffan när jag frågar dig. Och du svär på din heder. Och du lovarlovar mig. Att det inte var så. Du svär på att du inte gjort det. Jag ser knatchen under soffbordet. Men inte ens då har du gjort det. Och inte ens då har du dåligt samvete. Inget vettigt kommer fram. Så din bit försvinner i toaletten. Och helt plötsligt säger klockan till. Thulan måste till jobbet. Och vara glad. Och se till att andra är glada. Och försöka gömma monstret som drar henne i håret.

Sen kommer Thulan hem till slut. Helt slut. Hon får bara en känsla när hon står där i köket. Och känner efter längst upp på kryddhyllan. Handen full av hjärtat till nattens spår. Och en avbruten cigarett. Och ett rött paket rizzlor. Men han har fortfarande inte rökt. Men han vill hemskt gärna behålla biten. Han vill så hemskt gärna att han sliter i Thulans armar. Vrider hennes handleder så huden skriker argt. Det hamnar i toaletten tillslut. Och han skriker argt. Och Thulan skrattar lite. För att det är rätt åt honom. Och för att hon hade rätt. Men senare på kvällen gråter hon lite. För att det är inte rätt åt henne. Och för att hon hade rätt.

En liten småsak. En liten småsak som de flesta skulle låta virvla förbi. En småsak värd en rynkning på ögonbrynen. En liten småsak fångas upp. Och vrids och vänds på tills den ätit upp all luft. Och Thulan blir kallad patetisk. Dum i huvudet. Psykfall. Och hon sitter där vid köksbordet. Och blinkar överraskad av hans plötsliga raseri. Försöker förstå. Men kan inte riktigt få ihop det. Ser inte riktigt problemet. Som tydligen är värd så mycket skrik. Men hon känner inuti. Att hon var dum som inte tänkte sig för. Eller gjorde hon inte det? Hon frågade ju vad han tyckte först. Och han höll ju med.  

Har varit på ovanligt bra humör dom senaste dagarna. Allt är fixat inför Australienresan och jag bara går och längtar. Det går bra på jobbet och jag har börjat tvinga mig att träna. Två gånger hittills så jag ska inte börja fira än men ska försöka stå ut fram tills jag åker. Deppiga Thulan har inte synts till på ett tag. Jag tror hon vilar lite.

Det började när hon var på jobbet. Hon ringer hem. Till honom. Han som egentligen inte ska bo hos henne. Till honom vars besöksförbud går ut idag. Och hon hörde direkt. Bara på sättet han pratade till henne. Att han hade druckit. Det var folk i bakgrunden. Folk i bakgrunden i Thulans lägenhet som hon aldrig träffat. Klockan var fem på eftermiddagen och festen hade börjat. Hon bad snällt. Sa 'tänk på mig' och alla andra saker som aldrig funkar. Tillslut. Thulans lillebror kom hem. Och tog nyckeln. Och alla försvann. Nyss åkte Thulan hem från jobbet. Hon åkte förbi stans största klubb och visste. Att om några timmar kommer hennes älskade stå där på dansgolvet. Onyktert gungandes i otakt med musiken. Och moraliskt oförsvarbart gnugga sin kuk mot någon lättklädd brud som nyss fyllt arton. Men hon blir inte ledsen. Hon gråter inte idag. Snarare känner hon ett äckel. Ett växande vridande illamående. Så hon åker hem. Lägger sig i badkaret. Försöker dränka tankarna. Vaddera illamåendet med berg av vitt skum. Det funkade inte.

Fan ta dig. Fanfan ta dig.

Jag var på kvinnofridscentret idag. Träffade 'min tant'. Hon tipsade om en bok. Som hon trodde skulle hjälpa. Som jag snart läst ut nu. Och jag fattar. Jag fattar varför jag stannar kvar. Och jag fattar varför jag måste gå. Jag fattarfattarfattar. Och i morgon tar jag några dagars andrum. Överraskningsvisit hos mina föräldrar ute i skogen. Ska bli skönt.

Thulan, Thulan andas hopp

Du har fått mig att hata. Tveka på mig själv. Misstro sanningen som egentligen finns i min hand. Du irriterar mig till bristningsgränsen. Försök att prata. Som den vuxna människa du borde vara. Jag hatar när du ljuger. När du vänder och vrider på sanningen. Bänder ord efter din historia. All sanning blir tillfälligheter i dina förklaringar. Jag ifrågasätter. Igenochigenochigen. För att jag vet. Jag hatar ditt jävla nekande. Jag hatar när du tar tag i mitt ansikte när dina argument är slut. Jag hatar dig när du säger att du kan sova med gott samvete. När jag själv vaknar flera gånger varje natt. Jag hatar att du inte förstår. Vad du förstör. Hur du har förändrat mig. Hur du har fått mig att hata. Jag hatar när du säger att du är less. Som att du får stå ut med mycket. Jag hatar att du begränsar mig. Att du får mig att offra saker som borde vara självklara. Jag hatar att du lägger skulden på mig. För jag har fan inte gjort annat än förlåtit och ställt upp. Jag hatar när du säger att du alltid har klarat dig själv. När du inte kämpat för ett skit. Någon gång. Sist du jobbade var i september. Jag hatar att du inte är tacksam. För allt jag har gjort. Hur jag anpassat mitt liv efter dig. Jag hatar att du är så jävla egoistisk. Att det alltid bara har varit du för dig. Jag hatar att du är så nedvärderande. För att jag inte vet saker som inte intresserar mig. Jag hatar hur du trycker ner mig inför andra. Hur du indirekt ursäktar att jag är svensk. Jag hatar hur du letar efter brister hos mig för att dina ska verka mindre. Ja, förlåt att jag inte alltid hinner hem från jobbet i tid. Det är inte som att jag hänger hos pundare och jagar zatla. Jag hatar hur du inte bryr dig. Som när jag gråter när jag vaknar och du lugnt somnar om. Jag hatar hur du inte respekterar mig. Som när du kallar mig hora varje gång du är full. Jag hatar att du inte lyssnar på vad jag säger. Som när du tog med min lillebror hem till dina polare som nyss fått ytterdörren sönderskjuten. Och påstår till ditt försvar att han är gammal nog. Men försök lyssna på mig när jag säger att han inte förstår din verklighet. Att hans uppväxt är mil ifrån din. Jag hatar att du inte förstår. Men jag hatar mest att du fått mig att hata.

Vaknar tidigttidigt för jobbet. Kliver motvilligt upp ur sängen. Vimsig av överväldigande trötthet. Tar på mig mina fula slitna Filabyxor som ligger på golvet. Prasslar. Känner efter i fickan. En rizzla och ett hemmagjort filter. Underbart. Vidare i vardagsrummet. På mitt vita soffbord. Trasigt ciggpaket. Tobaksflagor. Så skärande svidande uppenbart. Han är vaken fortfarande. Han ligger i sängen. När jag går tillbaka in i sovrummet är vi fortfarande inte osams. Jag frågar. Han nekar. Jag frågar igen. Han svär på Gud. Jag vet sanningen. Men vill höra den från honom. Han blir offensiv. Precis som vanligt när jag ifrågasätter hans lögner. Han kliver upp. Tar tag i mig. Knuffar ut mig ur sovrummet. Smäller igen dörren. Argaargaarga tårar.

Baby, I caught you red-handed. För hundra-fucking-elfte gången. När ska du ge upp?

Ajajaj. Jag fungerar inte normalt som människa. Det gör ont. Så förbannat helvetes ont. Jag hatar att jag innerst inne önskar att det ska lösa sig. Men jag känner mig halv. Brutalt amputerad. Jag har gråtit i alla fall. När jag är själv. Jag saknar honom så det gör fysiskt ont. Och jag gråtergråtergråter. Men framför andra. Den där förbannade fasaden. Till och med inför dom som vet. Men det gör så helvetes ont. Jag hatar att jag måste orka. Jag hatar att jag inte bara kan stänga in mig. Ifred. Mörker. Och tystnad. Hopplöst. Det känns fan hopplöst. Och ensamt. Det känns jävligt ensamt.

Hans vänner ringer. Alla ringer. Kom hit. Kom dit. Träffa honom. Prata med honom. Han mår dåligt. Vi vågar inte lämna honom ensam. Nähä. Men jag är ensam. Jag är helt jävla ensam. Och det är min skuld? Fan ta er. Fan ta er allihopa. Det har gått två dagar. 88 kvar. Och det börjar redan gå åt helvete. Jag skulle kunna träffa honom. Och bara prata. Få det att kännas lättare för honom. Så det känns lättare för mig. Men jag vill inte vara tillsammans med honom. Aldrig under dom här omständigheterna. Och dom verkar vara orubbliga. Jag är så arg. Besviken. Jag skulle ju vara hans flickvän. Bli hans fru. Få våra barn. Och vara lyckliga. Lyckligast i världen.

Skönt som alltid. En hel del nödvändigt. Tjocktjock vinterjacka. Jag ska fan inte frysa i fem månader. Partykläder. En väska. Okej. En hel del onödigt. Men. Så jävla skönt.

Förfest hos en kompis kompis. Utgång. Fest. Dans. Bacardi breezers. Dans. Dans. Dans. Looking good. Och har ingen tid att passa.

Mailade min kontaktperson igår. Ville ansöka om besöksförbud. Hon ringde tidigt i morse. Sa att dom hade kvar honom. Och att det dröjer sju till tio dagar med förbudet. Jag gick upp. Åkte till rättsläkaren för att dokumentera skadorna från i måndags och onsdags. Han tog kort. Pratade fortfort i en liten bandspelare. Dom hade ringt dit en kurator från ett kvinnofridscenter. Vi pratade när doktorn var klar. Hon var drygt 40 år. Det bubblade ur mig. Hon förklarade allt jag redan visste. Att det inte är mitt fel. Att han måste lösa sitt själv. Att jag inte har ansvar. Hon ville träffas en gång i veckan framöver. Jag tror jag behöver det. Mitt i samtalet ringer min kontaktperson från polisen. Hon är anfådd. 'Vi kunde inte hålla honom längre. Han släpptes nyss. Men jag hann få åklagaren att ordna besöksförbudet innan. Han är underrättad om det.' Tacktacktack. Jag och kuratorn pratar klart. Sätter mig på bussen till jobbet. 10 minuter efter att han har släppts får jag det första sms:et. 15 minuter efter att han har släppts messar min lillebror hemifrån. 'Han är här!' Panik. 'Släpp inte in honom!' Han behöver sin jacka tydligen. Säger åt min lillebror att slänga ner den från balkongen. 15 minuter senare får jag det andra sms:et. Han undrar var jag är. Jag tiger. Kommer fram till jobbet. Tre timmar senare kommer det tredje messet. Han visar sin ånger. Mår dåligt. Behöver prata. Knäckt. 'Om du någonsin älskat mig så ring mig. Snällasnällasnälla.' Det skär i mig. Rakt genom huden. Men jag tiger. Pratar med min syster. Berättar. Min storebror ringer. Han som aldrigaldrig ställt upp. 'Hur mår du? Jag tar med mig en kompis och letar upp honom om du vill.' Säger min storebror som aldrig har slagits i sitt liv. Han som hotade med pappa när han som 20-årning nästan fick stryk på krogen. 'Tack men det är bra.' Två minuter senare ringer pappa. Hon berättade tydligen. Han vill ha hans nummer. Prata med honom. Det är okej. Pappa fixar. Han ringer en timme senare. F hade bett mamma och pappa om ursäkt. Flera gånger. Han mådde dåligt. Pappa hade förklarat hur det ska vara hädanefter. Pappa skulle ringa honom i morgon. Kolla att han har något schysst ställe att bo på. Och att han inte super skallen av sig. Och han sa att han kunde ringa när han ville om det var någonting. 'Bättre att du ringer mig än henne.' Pappa fixar. Pappa tar över och ser till att han har det bra. Han har jobbat med sånt här i fleraflera år. Tack pappa. När jag slutar jobbet. Träffar hans kompis och ger honom legget och hans kort som han glömt hemma. Åker hem. Det luktar skumt i hela lägenheten. Min lillebror har en överraskning. Han har köpt en pumpa och skurit ur den till en lykta. 'Överraskning!' Söt han är.

Det är helt otroligt hur folk ställer upp. Hela familjen. Alla vänner. Min chef aka extramamma. Alla på polisen. Kvinnofridscentret. Tacktacktack. Bara det gör mig nästan gråtfärdig.

Men besöksförbudet. Jag ansökte om 30 dagar. Fick till sista januari. 90 dagar. Shit det är alltså slut nu. Slutslutslut.

Men det är bra Thulan.Du kommer att bli stark igen. Du kommer att fixa det. Och du kommer att må bra Thulan.

Berättade inte alltallt. Trodde han satt för misshandel. Men nej. Grov kvinnofridskränkning. Obehagligt ord. 6 månader till 6 år. Och jag som hade hoppats att han skulle få en övervakare bara. Jag berättade om sammanlagt fyra gånger. Visade inte bilderna. Vill känna att jag inte sätter dit honom så hårt jag kan. Jag vill inte att han ska åka in. Jag vill bara vara ifred. Ska ansöka om besöksförbud. Så jag slipper. Det är inte försent för honom än. Han behöver nån som kan hjälpa honom. En övervakare. Eller nån slags stödperson. Jag behöver bara vara ifred. Jag gjorde ingen anmälan. Vet att dom måste göra det ändå. Det skulle vara skönt att slippa rättegång. Ska till rättsläkaren i morgon. Dokumentera. Sen ska jag till jobbet. Har inga synliga märken som inte går att förklara bort. Det gör mest ont inuti. Men det är ändå skönt. Att jag orkade säga stopp. Att jag drog en gräns. Det räcker nu.

Var första gången jag skrev om att han hade slagit mig. Ett år sen. Hur fan har jag stått ut? Är det över? Hur mycket mer måste jag orka?

Han skulle ju komma och hämta sina saker. Men kom aldrig. Halv två ringer han mig. Står utanför porten. Jag går ner. Öppnar. Han är asfull. Vinglar. Kan inte fästa blicken. Jag backar. Vill stänga dörren igen. Han tränger sig in i porten. Jag står kvar. Vi tjafsar. Han har fått för sig att jag har varit otrogen. Skriker. Jag försöker lugna ner honom. Han skriker. Han går ut genom porten igen. Jag smäller igen dörren. Går upp. Ringer hans kompis. Vill att kompisen ska hämta honom. Kompisen är trött. Jag förstår honom. Han ber mig släppa in honom. Låta honom sova där en natt. Prata i morgon. 'Du fattar inte' säger jag 'vi kommer bråka, han kommer att göra illa mig.' 'Nää, det skulle han inte. Släpp in honom nu och prata i morgon.' Jag går ner. Öppnar dörren. Han flyger mot mig. Arg. Drar i mina armar. Nyper i min kropp. Tar struptag på mig. Mot väggen. Med mobilen i fickan ringer jag min lillebror som sover däruppe. En gång. Signaler går fram. Jag hör hans ringsignal eka i trapphuset. Röstbrevlådan. Han håller mig hårthårt i armen. Jag ringer i fickan igen. Andra gången. Signaler går fram. Min bror klickar mig. Tredje gången. Mobilen är avstängd. Jag försöker locka ut honom genom att ställa mig i dörröppningen. Helt plötsligt. Oförberett. Han slår mig. Han slår mig hårt med öppen hand. Bilden svajar. Det ringer i mitt högra öra. Han slår igen. Jag backar. Stapplar ner för trappan. Ut. Jag har ingen portnyckel. Jag har min lillebrors 43:or på mig. Jeans och en rosa morgonrock. Jag springer. Han springer efter. Jag tar upp telefonen. Gör det som jag tvekat så många gånger till. 112. När kvinnan på andra linjen svarar är han ifatt mig. Slårslårslår. Jag duckar. Skriker in i luren vad som händer. 'Vill du att jag ska koppla dig till polisen?' Jag är desperat. 'Min kille slår mig!' 'Vill du att jag ska koppla dig till polisen?' 'Han slår mig nununu!' Jag tar emor många slag. Han åller i min ena arm och jag har mobilen i den andra. 'Ja jag hör det. Men vill du bli kopplad till polisen?' 'Ja, JA för helvete!' Han sliter i mig. Jag tappar nästan fotfästet. Ramlainteramlainte En man är i telefonen. Han hör. Frågar vilken adress. Säger att dom kommer snart. Att det går fort. Att han kan vänta i luren. Han som säger sig älska mig måttar slag mot mig. Han håller fortfarande i min arm. Runtruntrunt går det när jag försöker ducka. Han släpper. Han har gråten i halsen. 'Du fattar inte hur det känns Thulan. Du fattar inte. Mitt hjärta gör ont.' Jag backar. Upp på vägen. Håller mig på avstånd från honom. Plötsligt kommer en polisbil. Kör in mellan oss. Föraren hoppar ut. Skriker till F 'du kommer hit till mig.' Så nästan jag blir rädd. Den andra polisen tar mig åt sidan. Jag skakar. Förklarar vad som hänt. Vill nästan krama polisen. Få honom att skydda mig. Jag säger att han har en nyckel till min dörr men ingen till porten. Att jag vill ha den. Och att minlillebrorsoverdäruppemenhanharstängtavtelefonenochjagkommerintein. Vi fixar det säger polisen. Dom väckte tydligen en granne. För när vi kom till porten var en matta utlagd emellan. F satt kvar i bilen och spottade. 'Min' polis följde med mig. Han ville komma upp. Göra anteckningar. Jag till polisen att han måste smyga. Och av någon anledning tyckte jag att det var vansinnigt roligt. Vi satte oss vid köksbordet. Jag tänkte egentligen inte berätta mer. Men han var säkerligen utbildad i att få folk att prata. Han frågade om det var första gången. Tittade mig rakt i ögonen. Och jag har aldrig varit särskilt duktig på att ljuga. Så jag sa som det var. Då gav han mig den blicken. 'Men jag är inget offer' sa jag. 'Det får du gärna skriva ner.' Han log. Han tittade på min hals.. Antecknade rivsår och rodnad. Tittade på handen. 'Hände det där idag?' 'Nä, förrgår.' Så fick han mig att berätta om det också. Han fick mig till och med att visa blåmärkena på benen. Den jäveln. Han frågade hur illa det var den gången som var värst. Jag berättade om den gången som jag trodde skulle vara den sista. Gången innan jag flyttade ifrån honom. 'Hur var det då? Vad hade du för skador?' 'Jag tog kort på dom.' Han tittade upp hastigt. Som en för tidig julklapp. 'Vill du göra en anmälan?' 'Du förstår säkert att jag inte vill.' 'Ja det gör jag men jag vill gärna att du kommer in i morgon så du kan berätta mer. Om allt som har hänt. Du kan välja att inte vara med i anmälan utan bara lämna din redogörelse.' Han såg mitt tvivel. 'Aa, men jag kommer.' 'Kommer du? Lova det. Kan du lova?' Jag lovade. Fan också. Jag som inte bryter löften.

Thulan the snitch-bitch has left the building

Och ett glas vatten. Sen ska jag lägga mig i sängen och kolla på minst två avsnitt av Greys Anatomy. Och om jag vill. Så kommer jag att somna med huvudet i datorn. Bara för att jag kan. För jag är ledig i morgon. För första gången på tolv dagar. Och jag har ingen huvudvärk bredvid mig i sängen. Och ingen huvudvärk har min portnyckel. Sådetså. Touché Thulan.

Varför berättade du inget förrän nu? Sex månader försent. Ett halvår har gått utan att du kunde säga att du knullat en annan. Tänkte du någonsin på henne? Tänkte du någonsin på henne när vi hade sex? Hon är en bra tjej säger du. Du är världens största äckel säger jag. Allt du gjort mot mig innan bleknar. Jag vill klösa upp mitt bröst för att få ut hatet. Jag hatarhatar dig. Nej, jag mer än hatar dig. Jag vill spotta på dig. Jag vill aldrig mer se dig. Aldrig mer röra dig. Du är död för mig. Allt jag har gjort. Allt jag har gett dig. Det är inte värt ett piss. Du förstörde det. Du förstörde oss. Mig. Du förstörde allt.

Igen. En så onödig grej. Respektlösheten yrde runt oss. Slagen också. Från båda håll. Du nöp mig. Knuffade mig. Sparkade mig. Och jag slogslogslog. Du hånade mig. 'Ska du börja gråta?' Jag hatade dig. Hatadehatar dig. När allt var över. Ditt kindben var lite buckligt. Min kropp värkte. Fingrarna du borrade in i min hals hade lämnat röda strimmor. Ett rött skrapmärke precis under läppen efter tändaren du hållt i handen. Rivsår på armarna. Svullnad på låret efter sparkarna. Den högra sidan på min hand var redan svullen. En ilsken blålila färg lyste igenom min hud. Tror jag slog i den när du knuffade mig. Jag vet vad du skulle säga om du läste det här. Att jag överdriver. Men det gör jag inte. Du gjorde såhär mot mig. Personen du säger dig älska. Du kommer nog inte hem i kväll. Tack gode gud för det i alla fall. Men du ringde nyss. Sa att du knullat en brud. Hoppas du kan flytta in hos henne i stället.

Thulan när ska du ge upp? När ska du fatta? Vad krävs för att du ska lämna honom? Det är inte värt det. Han är inte värd dig. Och det här är sjukt Thulan. Ingen ska behöva ha det såhär.

Det blev inte som jag trodde. Som vanligt. Han var utslängd i två dagar. Har sovit här några dagar nu. Det var inte direkt jag som förlät honom. Den delen har han alltid klarat bra själv.

Men nu då? Nununu. Han gick nyss. Skulle träffa en 'horunge'. Eller rättare sagt, det var en horunge som ville träffa honom. Tydligen har han ställt till med nåt. Och den andra killen vill göra upp. Som när man slogs i lekparken som barn. Alla ringer sina grabbar. Hävdar sig. Visar vem som är starkast. Ingen vinner. Ingen kan vinna som ställer upp på sånt. Tillslut tar nån mobbad jävel med sig en pistol. Och plötsligt är man inte i lekparken längre.

Men jag hoppas att det inte blir idag. För det sista jag sa var fan. Fanfanfan ta dig.

För en gångs skull är jag säker på att du inte kommer hem. Jag tog dina nycklar. Men det är nästan jobbigare utan hopp. Jag tvingar mig själv att inte ringa. Jag hatar mig själv för att jag vill vara med dig. Jag hatar dig för allt du förstört. Allt du smutsat ner. Jag hatar dig för att du vande mig vid att sova i sked. Jag hatar dig för att du lovade att du skulle pussa min axel godnatt för resten av mitt liv. Jag hatar dig för den korta men underbara tiden du gav mig. Som ett smakprov på något som aldrig kommer att bli sant. Jag hatar dig för allt du fått mig att känna. Fan ta dig. Fanfan ta dig.

Jag hatar dig. Jag hatarhatarhatar dig. Han säger till Thulan att han inte bryr sig om att det är slut. Its finito, i don't give a fuck. Han är med sina grabbar. Ska ta hand om någon som tjafsat. Men dom ska bli fulla först. Thulan är trött. Hon orkar inte kämpa mer. Varför ska man kriga för någon som ger upp? Hon tog nyckeln idag i alla fall. Så han kommer inte hit i natt. Thulan tror att hon tycker att det är skönt. Hon vet att det är bäst så. Men samtidigt är hon så ensam. Och det skulle ju vara han och hon. Dom skulle ju få vackra barn tillsammans. Och vara lyckligare än alla. För dom älskar ju varandra.

Men jag vill inte vara tillsammans med dig mer. Jag önskar bara att du blir lycklig. Jag hatar dig för det du har gjort mot mig. Du var min lycka. Du var mitt allt. Så slutade det med i don't give a fuck.

Han kom hem tillslut. Drygt två timmar sen. Jag var så febrig att jag knappt var vid medvetande. 'Fan du ser helt tjackad ut.' Han gjorde pommes frites till mig. Och sen lovadelovade han att han skulle ta ledigt från jobbet idag och bara stanna hemma med mig.

Jag hann knappt mer än vakna idag. Förrän han började mumla om en massa saker han måste fixa. Skulder hit och dit. Som han måste fixa idag. 'Du lovade ju att du skulle stanna.' 'Aa, shit jag vet men jag måste fixa massa saker. Alla ringer mig hela tiden och ger mig huvudvärk.' 'Ja men du visste väl fan igår att du var skyldig folk pengar, varför sa du att du skulle stanna hemma?' 'Du fattar inte, jag vill ju men jag kan inte. Det var därför jag sa det.' Nej du har rätt. Jag fattar inte. För att du är en idiot. En jävlajävla idiot. Fan ta dig.

Inte i tid iaf. Räck upp handen om du är överraskad. Fast han lovadelovade. Fast han vet att jag är sjuk. Han ringde iaf. Efter att jag ringt kanske tio gånger på några timmar. Sa att han skulle till vår gamla lägenhet. Och slänga ut allt folk som är där. Så går det när man lånar ut nyckeln till pundare. Jag hade åkt dit själv om jag inte hade varit såhär seg. Men. Hade han velat slänga ut dom hade han gjort det igår. Och inte druckit med dom. Samma sak kommer att hända ikväll. Jag är ashungrig men hade tänkt vänta tills han kom hem. Verkar som att jag äter själv ändå.

Fan för dig. Fanfanfan för dig din jävlajävla idiot. Om du ska dra så dra. Jag orkar inte med dig längre. Vad jag än säger så går inget in. Jag når inte fram till dig. Du är som ett jävla barn, hakar på det som är roligast. Jag hatarhatarhatar din respektlöshet. Fan ta dig.

Om jag skulle kopiera och klistra in gamla inlägg så skulle det inte ta så lång tid att skriva. Han lovade att han skulle komma hem. Lovadelovade. Han slutar nio. Jag ringer halv tio. Tio. Halv elva. Han svarar. Han är i vår gamla lägenhet. Dricker med 'grabbarna'. Jag förstår inte varför han säger att han ska komma hem men inte gör det. Säg lika gärna att du skiter i det.

Men det spelar ingen roll. Jag har haft en bra dag iallafall. Åkte till IKEA med syster och systers man. Köpte bla en jättestor bokhylla, typ rumsavdelare. Det var det värsta jag varit med om. Seriöst. Tre paket på sammanlagt 92 pannor. En tredjedel tyngre än Thulan. Okej kanske liite mindre än så.. Och jag skruvade och skruvade och bankade händerna knallröda. Och kämpade och slet och drog. Så var den klar. Två och en halv timme senare. Fast jag brukar vara bra på sånt (Klippansoffa på 20 min.. :) Och där ligger den jävla bokhyllan över halva mitt vardagsrum. Man kunde nästan se att den hånlog med sina nära 100 kilo. Tänkte att jag skulle vänta tills F kom hem. Typ. Men han kom ju inte. Att dunka upp en 92-kilos bokhylla är rätt så bra sätt att avreagera sig på. Men fan när jag var klar. Ryggen var ledsen. Mina händer buckliga. Och mitt ena kärlekshandtag blev rispat mot en bordskant. Men jävlar vad nöjd jag var!

När du kan se din smärta i mina ögon. När du känner din vrede i min kropp. Då har det gått för långt.

När dina fingrar och dina händer ritar fula blåmärken på min hud. När dina ord piskar min själ. När du hör mig säga att jag inte klarar av att leva längre. Då har det verkligen gått för långt.

Men jag ska leva. För jag har inte gjort fel. Det är inte jag som är problemet. Jag ska leva. För jag vill vara lycklig. För jag förtjänar det.

Jag ska ta mig ur det här. Som en starkare människa. Med huvudet högt. Men jag kommer att behöva hjälp. Jag har ingenting att skämmas över. Det är du som har gjort fel. Och jag ska berätta för alla. Jag lämnar länken till min blogg. Förlåt att du får så många detaljer pappa men jag vet inget annat sätt.

Jag vill bara klargöra. Att jag är inget offer. Jag känner mig inte som förloraren i det här. Visst, du har gett mig stryk. Men du har inte lyckats ta min själ. Och jag slår minst lika hårt. Jag är inte offret här. För jag har slagit tillbaka varje gång. Du stukade min hand en gång. Du böjde den långsamt bakåt. För du ville gå igenom min telefon. Och jag vägrade låta dig. Det gjorde så ont. Men jag gav inte upp. Du böjde den bakåt tills handleden tillslut släppte efter. Men jag vill bara klargöra att jag inte gjorde det. Jag släppte inte efter. Så jag är inte offret. Och jag kommer aldrig bli det. För jag kommer att ta mig ur det här.

Jag skulle hem till en kompis ikväll. Vi har bara en portnyckel så han lovade att han skulle vara hemma och öppna när jag ringde. Han lovadelovade. Guess what? Först svarar han inte. Sen när han väl gör det är han asfull. Han är inte hemma. Skriker att jag lika gärna kan sova hos något ragg som den hora jag är. Att han ska slå sönder mig. Akta dig, det var längesen jag var rädd. Ringer och väcker min syster. Hämtar extranyckeln hos henne. Sista bussen hem. Lägenheten, mitt hem, är ett bombnedslag sen i morse. Och jag orkar liksom inte. Du ringer. Säger att du är hemma hos mig nu. Idiot.

Jag har ställt undan spegeln iallafall. Om vi skulle få för oss att möblera om igen. Det skulle göra så ont med glassplitter i fötterna.

Vi som borde älska varandra. Vi tjafsade först. Du trycker upp ditt finger i mitt ansikte. Jag drar bort det. Du slår till mig på hakan med min egna hand. Håller hårt. Jag ger dig en örfil så det hettar i handflatan. Sen vet jag inte vad som hände. Det slutade med att hela klädställningen var nerriven. En köksstol låg omkullvält. Skorna i hallen utspridda. Helkroppsspegeln hade ramlat ner och stod farligt lutande mot dörren. Mina armar sved. Min hals och nacke värkte. Vi hade invigt varje rum. Och jag hade en sådan obeskrivlig vrede inom mig. Ett hat. Ett svart flåsande farligt hat. Troligtvis hjälpte det mig. För jag kände mig lika stark som du. Och jag blödde inte. Fast du var rasande. Fast jag såg ditt hat tränga ut genom din hud. Så blödde jag inte. För jag var lika arg.

Men det här var bara morgonen.