BlackPanther

Ibland känns det som ett förflutet, ibland blir jag ständigt påmind

Av någon konstig anledning har detta program om spelberoende som Outsiders visad för några år sedan hamnat i något himla utbildningsyfte och ibland får jag känslan att det skall förmedla till barna att AKTA, BLI INTE SOM HENNE.

Ibland frågar folk, spelar du idag? Vist gör jag det men inte så mycket. Jag kan inte, jag har ett barn att ta hand om och som jag sa i programmet så hoppas jag inte att jag skall fortsätta spela. Nu blev allt som det blev med vår dotter så jag spelar kanske max 12 timmar per vecka vilket är OERHÖRT lite och vist, jag saknar spelet grymt mycket och ikväll har jag spelat men skulle precis gå och lägga mig när jag hörde att en hade sökt på outsiders och wow och så kom det upp. Åter igen...

Aja... det är bra om barn lär sig om hur tragiskt livet kan vara men jag måste medge att jag saknar spelet grymt mycket för jag hade många vänner via spelet och jag saknar dem allihopa och kan bli ledsen att jag inte har dem kvar. Man tappar liksom kontakten men vissa kommer jag aldrig tappa kontakten med och det är sånna som betyder mycket. Man har inte träffat dem men ändå så känner man dem och har deras telenummer och man kan ringa dom när som helst och trots utbytt nr så har man ändå inte setts i irl. Sjukt men skönt... Det finns underbara människor där ute som jag aldrig hade mött om det inte var för WoW. Nä nu skall jag sova... plikten kallar igen kl 8. NN

Så skön låt. Tycker den passar in...

Mimikry - En flicka som är stark

 

Vad är det som händer? Någon sa att allt skulle bli lätt. Någon sa att det här fixar du men gör jag det? Det är så mycket som sker just nu. Jag vill inte vara med längre. Hur länge kommer man orka? Hur länge håller man modet uppe och hur länge kan man le och säga, jo de rullar på.

Var finns mitt hop när man väl behöver det? Ibland kan man tycka att livet är så orätvist. Många säger till mig, hur kan du tro på en gud när sånt här händer? Jag svarar oftast att Gud ger en inte mer än vad man klarar av och jag tror att allt har en mening men ibland så underar jag, varför? Vad är meningen med allt detta? Vad är det som skall bevisas eller lära oss?

Jag kan inte säga mer än att jag älskar min dotter så otroligt mycket. Hon är mitt allt å när jag tittar på henne så brister mitt hjärta i gråt.

 

1996 då jag bodde i Älvsjö satt jag en sen natt å tittade på OS invigdningen å fick höra en helt underbar låt som Celine Dion sjöng. Sen efter den dagen har jag letat efter låten men aldrig hittat den så idag av en slump så hittade jag den.

Låten gav mig styrka å hopp den natten då jag satt ihopkurad i arbetsrumet å tittade på tv. Blev rörd när Muhamed Ali tände facklan å sen kom denna låt. Jag vet inte varför men jag älskar den  och den ger mig hop. Hop om att en dag så kommer allt det mörka som är just nu sluta lyckligt. I alla fall hoppas jag det men jag vet att en dag kommer jag nog få göra det otänkbara som ingen förälder bör göra.

Lyssna på låten å tyck till. Kanske den inte säger dig något... kanske säger den dig massor eller så är det som mig, vet inte varför men den fyller en styrka och ett hopp inombords som gör en lite glad.

 

 

Stackars lite men de varnade mig att sprutorna skulle kunna ge den biefekten och jag ser nu hur hon blir rundare å rundare för var dag som går. Lillstumpan går nu på 7 mediciner. 6 stycken varje dag å den 7 varannan dag å de är den hon sväller upp för.

Vill säga grattis till mellan Z. Grattis till dig mannen. Lilla lilla lilla mini Z är så stolt över sin farbror!!!

http://kanal5.se/web/guest/webbtv/-/k5videoplayer/single/63012/webtv/true

 

 

 

 

Nu mår jag lite piss. Ingeting verkar fungera å jag känner att snart är det rågot. Jag och pojkvännen går varandra lite på nerverna, det är spänt och han har blivit sjukskriven. Idag fick vi veta att zaphir har den värsta av den värsta typ av ep. Hon har något som heter hypsarytmi och det är väl det som känns att nu går allt utför. Jag är bara så förbannat ledsen och idag var vi på bvc och hon frågade mig "hur mår du?" jag trode jag skulle brista ut i gråt för idag är ingen bra dag. Både jag och pojkvännen har varit nere och deppade och tysta och jag sa till henne att vi har våra upp och nedgångar och hon sa att det märks när ni är nere. Ja då sitter vi bara tysta och idag var det väl ingen bra dag att få veta att hon hade den där hypsarytmi saken. Jag försöker läsa på nätet men blir inte så klock. Är det infatil spasm eller inte? Fattar nada. Vi skall i alla fall börja en ny medicin med sprutor varannan dag i två veckors tid där vi skall få åka in till sjukhuset för att få dem så de kan ha koll på hennes blodvärde, puls m.m. Jag känner mig bara mer och mer deppig. Idag är en sådan dag då jag bara undrar hur jag skall kunna gå vidare? Det liksom känns som om det inte kan bli värre men ändå så blir det det. Man överlever ena saker å så kommer det en ny, man överlever den och finner styrka så kommer det en ny. När skall alla tråkiga nyheter försvinna? Varför kan hon bara inte få vara normal? Leka som andra barn å utvecklas? Jag tycker livet är så jäkla orätvist.

Inte nog med allt annat så strular försäkringskassan för mig nu. Jag fick 736 kr i föräldrapening. Jippi... de kan jag ju betala massor med räkningar med. NÄ! Försökte fixa e-legitimation för att signera papper eftersom det inte gick att gå till försäkringskassan i egen hög person och säga att jag godkänner skiten. Fan, känns som om det aldrig bara kan vara lugnt och lilltösen kan få ha en lugn och fin stund. Det är bara så satans piss allting. Nä!!!!

Aja... i morgon kommer kuratorn och sjukgymnasten. Då är man väl på glatt humör och så har man glömt bort allt så... det gäller väl bara att överleva stunden antar jag. Jag kan bara inte rå för att tycka att det är så orättvist. Jag tittar på min lilla dotter när hon sover för hon ser så fridfull ut och jag tänker, hur hade livet varit om hon hade varit en frisk liten bebis. Säkert alldeles underbart å jag hade fått glädja mig över alla stora framsteg hon gör och även fast jag vet att det aldrig kommer ske så tänker jag ännu på hur jag vill ha hennes student å vad jag hade kunnat hämta henne i men jag vet att det ALDRIG kommer ske och det smärtar så. Jag skall ju vara glad om hon ens blir 18. Det känns bara att man får veta mer och mer saker å ju mer man får veta ju kortare blir hennes liv. Det är bara så satans jobbigt. Det är bara så förbannat orättvist!

Team Hoyt inspererar mig och jag försöker titta på den ofta för att få styrka...

Ibland känns det som om min syster flyr. Försökte prata med henne idag om att barn med denna syndrom har inte samma överlevnadschans som alla andra barn. Faktum är att hälften inte ens överlever 20 års dagen och jag var lite deppig när min syster ringde och jag försökte säga att jag inte är så glad. Då sa hon att jag skall se det posetiva och det är väl ingen ide att deppa. Min reaktion blev jaha... kände direkt att hon inte ville prata om det eller ens verka ta till sig allt. Jag kan inte prata med en som inte vill lyssna utan blir sur att jag nämner det och då är det jobbigt. Just nu så målar jag upp en falsk fasad att allt är bra men inners inne är jag så himla ledsen och förstörd. Det är ju nu jag behöver min stora syster men det är väl nu jag får bita ihop så att hon kanske inte bryter ihop. Jag vet bara inte hur jag skall hantera allt.

Hittade en sida om syndromet som min dotter har och på den sidan så dog vissa under första året, de andra när de var 14 och så... jag tycker det är så hemskt för jag känner att jag inte kan ta henne för givet. Hur skall jag någonsin kunna släppa henne ur min syn? Kommer jag vilja jobba? Jag vet att jag måste för min ekonomi är totalt med noll. Efter alla in och ut på sjukhuset så ligger jag efter med mina räkningar och få en halv föräldrapenning hjälper inte heller. Det gör bara saken ännu värre.

Pojkvännen verkar väl inte ta detta alls. Han skäller ut mig om vart annat och har väl hanterat sin smärta med att spela. Vist jag spelar jag med men detta jävla spel. Just nu känner jag mig bara så ensam. Vem kan jag prata med som kanske kan förstå? Jag känner att jag bara belastar folk med mina tankar och ideer. Till underbara människor som kanske inte själv kan hantera det. Jag vill inte lägga bördan på dem så därför låter jag väl frasen "det fungerar" flyta runt för det är väl det de gör. Det fungerar, så mycket mer fungerar inte.

Det kommer väl ta ett tag innan jag kan hantera det här med att allt är som det är. Att min lilla dotter kan försvinna ur mitt liv och att min syster inte vill prata om hennes syndrom och det som gör mig ledsen.

Det är bara så att åter igen så måste jag vara stark och bita ihop. Frågan är bara hur länge jag klarar det men vi skall nog se... jag klarar det.

För er som undrar så har min dotter blivit diagnisterad med Aicardis Syndrom

Hörde denna låt första gången på så skall de låta när mojje sjöng den och sen efter det har jag fastnat för låten. Tycker den är så grymt skönt... vet inte varför men jag blir så glad utav den. Helt underbar i alla fall...

När man har barn så letar man reda alla låtar man kan sjunga för dem för sången har alltid varit mysigt när jag växte upp och jag vill så gärna att min lilla tös skall få samma känsla och trygghet som jag fick när min mamma sjöng för mig.

Shit va denna kille charmar en. Så skön och go å ändå så blyg! Gillar dig starkt Micke. Keep on going!!!

Jag kommer åka själv till Astrid Lindgrens barnsjukhus med min lilla tös. Jag är nervös och tycker det känns jobbigt. Vissa stunder känns det jätte bra och jag känner mig stark men just nu, vet inte varför, känner jag mig helt förstörd. Jag vill inte åka men jag måste för henne. Hon är mitt allt min underbara tös och jag gör allt för henne trots att jag tycker det är jobbigt. Det är därför jag skriver av mig lite. Jag måste... jag måste hitta mitt mod. Jag kommer ju ha pappa å mamma med mig å J kommer å hälsa på mig om inget annat sker vilket skall bli kul.

Idag fick jag jätte många ljudböcker av henne. Så underbart. Sitter och lyssnar nu... intressant.. Jag som älskar att sitta å lyssna på saker eller städa till ljudböcker å sånt... så det var det bästa jag kunde få. Härligt...

Kram kram nu skall jag försöka hitta mod igen.

Ställ inte frågan: Hur mår du? Hur går det? & Hur är det? om man inte vill höra svaret. Är man inte beräd på att få ett rätt så rakt och ärligt svar på hur allt är så skall man inte fråga. Ibland så känns det som om man släpper en bomb på dem och de blir chokade men jag blir så arg på folk som inte kan lyssna. Det var ju faktiskt inte jag som frågade utan dem. Är så trött på den dumma artigheten som är här i Sverige. Va inte artig om du inte kan ta svaret! Med andra ord, ställ inte frågan om du inte förväntar dig ett ärligt svar!

Nä inte det heller. Jag har dock köpt världens godis påse å vem sitter inte å äter på den? Jo jag... Kung fettot själv! Aja... jag gjorde mitt val.

Just nu känner jag mig lite deppig så jag skickar med en gammal goding idag. Njut å tänk på när man var ung å dansade tryckare till denna låt på något skoldisko som man var på... Själv bringer denna låt många gamla minnen. Allt ifrån tårar till glädje...

Sinead O'Connor - Nothing compares 2 u

Men att hitta motivationen kan vara svårt å hitta det som passar mig. Vad är det? Jag tänkte jag skulle testa power walk men jag vet inte. Jag måste ju gå ned i vikt igen i alla fall. Att vara på nästan 83 kilo och bara vara 159 lång säger nog sig själv. Enligt BMI som jag har är 32.8 står det så här:

30 och över. Fetma. Du löper en kraftigt ökad risk att drabbas av överviktsrelaterade sjukdomar, som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det är därför angeläget att du gör något åt din vikt.

Nu är det inte längre det fina ordet kraftig eller jag är lite överviktigt utan att jag har FETMA. FETMA.. shit... Så något bör ju göras men frågan är vad?!

Som skrivet det här med power walk vore något men jag vill inte gå själv... jag tycker det är så tråkigt.

Jag har ett konto hos viktväktarna som jag såg debiterades fortfarande. Trots att jag inte har varit inne på över 6 månader om inte mer och det är ju extremt onödigt att det drar pengar. Tror jag har försökt att avsluta det men inte fungerat. Sen har jag glömt bort det konstigt nog och inte tänkt på det från för någon månad sedan då jag fick ett mail att det inte går att dra pengar från mitt konto. Problemet är ju att jag har lyckas spärra mig själv från min egna e-mail så jag kan inte komma in och ändra uppgifterna. Samma som här... typiskt. Försökt ädra så det inte skall dras pengar för pluss för jag vill inte ha kvar det men försökte ändra men det verkar inte ha fungerat... aja jag måste ta tag i allt. Så rik är jag inte att jag kan låta saker dra pengar. Jag är urfattig just nu och då kan jag inte låta saker stå utan att jag använder dem. Nä skärpning Anna när det gäller sånt.

Aja vi får se hur det blir med vikten. Jag borde göra något åt saken. Jag skall nog ta mig en titt på viktväktarna igen.

När jag såg detta klipp blev jag helt berörd. Vilket framträdande och inte ge upp när typ alla tänkte negativt om henne...  Dock kunde man inte lägga in den så jag får länka... men se den.. Klart värt det!

Susan Boyle

Tänk om det fanns något jobb där man kunde ha med sig sin bebis så man kan amma, byta blöjor och sådant i lugn och ro men ändå jobba... det hade passat mig perfekt för min lilla tös bara sover. Jag hade lätt kunnat jobba nu än att gå hemma och pojkvännen är arbetslös vilket gör att vi inte får in många kronor. Skall han fortsätta gå hemma kan jag lika gärna jobba känner jag. Jag kan sluta amma å så kan han ta hand om henne så vi får in pengar.  VIst jag skulle vilja vara hemma med henne men att både två går hemma har vi inte råd med. Varför inser han inte det? Han säger att vi har råd men jag får typ in 6000 tror jag om inte mindre i föräldrapening och han får typ 6000 i akassa vilket inte gör att det blir många kronor kvar till någe. Jag får panik.

När jag jobbade heltid i stockholm fick jag ca 18000 innan skatt vilket ibland resulterade till 16 000 efter skatt när jag väl jobbade lite extra eller så... Sån inkomst passar mig å jag vet inte... jag känner hellre att jag jobbar så jag kan flytta här ifrån, resa m.m. än att gå hemma just nu. Pojkvännen kan ju sköta det där om han nu inte behagar att skaffa jobb och så kan jag ta ut min föräldraledighet senare. Känns så onödigt att vi bägge går hemma. Jag vill ha råd att leva och inte snåla på allt för jag har så svårt att snåla och nu lever vi på pengar vi inte har... Hatar det!!!!

Idag har det varit en bra dag. Jag har varit med Lena hela dagen. Varit skönt och vi har pratat om allt och gått en sväng med barnvagnen. Jag skulle ta mig hemåt från Hemse men av någon anledning körde jag fel och hamnade i Roma. Hur in hela friden lyckades jag med det? Det är för mig en gåta men men...hemåt kom jag i alla fall. Bara 20 minuter försent.

Idag vill jag tillägna denna låt, "Kenta - Just idag är jag stark" för idag har jag varit stark. Dock var det jobbigt på kvällen när jag matade henne och hon krampade och hon inte kunde fungera normalt. Hon ville äta men kunde inte... blev väldigt ledsen eftersom jag tycker det är så ledsamt att se...

Nä nu skall jag sova. Natti natt

Skall bli kul. Träffade tre helt underbara tjejer på bb medans vi låg inne. Vi bytte telefonnummer och idag skall jag träffa ena tösen med sin lilla sork. Vi skall ut och gå med barnvagnarna. Det lär inte gå så snabbt och bra men går gör vi ju... Hon har nämligen problem med sitt snitt fortfarande så vi kan inte gå så snabbt men vi går och det är huvudsaken resonerarar jag.

Känns som en bra dag och jag är glad. Skall skutta in i duschen...Nu när man har barn underskattar jag tiden. Tror att jag har tid men kaos sen när jag måste iväg för allt tar ju så extremt mycket längre tid när man har barn än innan...

Har börjat läsa Susannes blogg. Hoppas hon kan få mig motiverad att oxå gå ned i vikt. Jag vägde ca 82 när jag vägde in mig på MVC. Gick upp till 98 kilo på lilla korta mig som bara är 1,58 lång så mitt BMI redan innan gradviditeten låg på fetma och nu när jag vägde mig på MVC väger jag ca 81. Så fortfarande på fetma då jag bör ligga på 55-60 men men... skall bli spännande att följa henne i alla fall. Hoppas det går bra för henne.