Känslan av att det kunde blivit annorlunda

Från han är helt nyfödd har han sömnproblem. Han sover oroligt o aldrig i mer än ca en timme i taget, dygnet runt.  När han börjar på dagis börjar problemen också där. Han passar inte in. Problem med kamrater o är svår för personalen att få kontakt  med. Lyssnar inte. Han förstår inte regler i lekar med mera.

BUP från ca 3 års ålder sandlådesnack med psykolog i flera år. Möten dagispersonal, jag Bup många gånger. Fortfarande problem på dagis. Han får skulden för allt, han är stor han ser äldre o större ut än barn som är ett par år äldre. Han förväntas alltid vara den som ska fatta o begripa.

Utanförskapet har redan börjat.  BUP psykologen anser inte det finns anledning tro det är andra fel än att han hade stökiga två första år samt skilsmässan då han var 2.5 år. Problemen ska enligt henne växa bort. När jag pratar om ADHD fnyser hon bara, absolut inte det ska man inte befara på en gång. Han ser syner i taket o har som kramper inför insomningen. Det innebär , menar hon, att han bearbetar allt han upplevde då hans pappa misshandlade mej de första åren. Trots att jag talat om att han aldrig såg det. Jag var tyst under misshandelsstunderna fjust ör att inte väcka honom. Han sov alltid.

Skolan börjar. Samma dagisgrupp börjar första klass tillsammans. Hans utanförskap fortsätter. Jag vill han ska byta klass men det skulle enligt bup inte alls vara bra för honom. Han har trygghet i gruppen från dagis.

De första tre åren kommer han ofta  hem gråtande. Blir mobbad o utfryst. Fröken tycker om små söta flickor o små rara pojkar. Min son har fortfarande sin längd ligger honom i fatet. Han ska alltid begripa lite bättre som är så stor. Men han är ju bara... ja visst det är så lätt man glömmer han är ju så stor säger alla. Möten med lärare o föräldrar.

BUP igen fortfarande ingen utredning alla tror det den första  psykologen efter en massa lek i sandlådan säger. Han har empati, han kokar kaffe i sandlådan o bjuder på. Så det ska fortfarande försvinna av sej självt.

 Han har svårt sitta stilla på lektionerna. Svårt förstå tillsägelser o uppgifter. Han har svårt med stavning o  matte  men det ska ju också växa bort.  Han saknar en pappa. Hans pappa är ju missbrukare o har ingen kontakt med honom.

Han gråter så många kvällar o säger "men pappa kanske slutat dricka nu" Vilket han ju inte gjort. Jag har då inte berättat för honom att hans pappa också börjat med andra droger o att han hotat oss. Att vi lever med hemlig identitet o skyddad adress. Det vet han inte ännu.

Hemma har han inte några vänner alls. Han ringer ofta ofta runt till alla i hela skolkatalogen med  o vill leka men ingen vill. Han ligger på sängen och gråter av ensamhet o saknad efter en vän. Han går på fritids o trivs inte där heller, samma barn som i skolan ju. Får ofta stryk av pojkar från högre klasser på hemvägen.

Vi skaffar en hund som han älskar o han blir lite gladare över att ha henne. Men ju större han blir ju  mindre räcker hon till att fylla hans saknad efter vänner. Här någonstans ber jag första gången sociala om att få en manlig kontaktperson till honom eftersom jag inser han behöver en bra "pappaförebild".  Det godkänns inte med motiveringen att jag är stark och inte behöver hjälp för  honom.

I fyran får han en manlig lärare som säger sej inte tolerera mobbning. Han blir inte direkt mobbad  heller under de tre åren mellan fyran o slutet av sexan. Men han är fortfarande utanför. Inte med i gänget.

Spelar cello o får en kompis där åtminstone den tid han är där. Han spelar basket i skollaget. Är duktig med bollen och har stora talanger enligt tränare men har problem med klumpighet då han springer.  Han tycker inte han är tillräckligt snabb o får också höra det av de andra.

 I mitten av sexan lägger han av med både cello o basketen för han inte tycker han är tillräckligt bra.

Sommaren innan sjuan börjar dyker hans pappa upp i staden. Han vet inte vår adress men har tydligen fått veta vi befinner i denna stad som inte är så stor. Polisen kommer hem en morgon o talar om att de sett honom i stan. Vi får allehanda larm och vi ombeds hålla oss inomhus.

I staden där han kommer ifrån har han blivit skjuten i benet i en uppgörelse men stuckit från sjukhuset mot läkarnas inrådan. Han är drogpåverkad men gör inget i övrigt som gör att polisen kan ta honom. Då jag får veta det här drabbas jag av en posttraumatisk depression. 

Jag är vaken i princip dygnet runt. Bara väntar på att jag ska stå öga mot öga med honom som försökt o hotat döda mej.

När det här händer känner jag också att jag måste berätta för min son, ifall mitt ex, skulle ringa på dörren o han öppnar, att han misshandlat mej att han knarkar o är farlig för oss. För att han inte ska följa med honom om han skulle försöka få honom med sej.

Så det fick han veta nu alltsammans av sin mycket deprimerade mamma. Jag ville inte leva längre men levde vidare för min sons skull o fick kontakt med psykolog o fick medicin. Men det tog lång tid innan jag mådde bättre. Mitt ex befann sej i stan i dryg en vecka innan han gjorde nåt som fick polisen plocka in honom o skicka tillbaka honom.

Han börjar sjuan. Byte av skola. Många och nya lärare o flera klassrum samt skåp till alla böckerna. Han är utanför från start. De flesta från förra klassen o några nya men allting blir för rörigt för honom. Hittar inte till klassrummen kommer inte i håg var han ska vara han och börjar alltmer skolka. Vill vara hemma är ledsen.

När han tvingas till skolan går han därifrån ned på stan. Får vara med kuratorn på skolan i st för i klassrummet för att han stör. Men skolkar alltmer. Här kontaktar jag åter sociala för att få stöd o hjälp i form av kontaktperson eller familj. Jag får nej igen.

Han börjar få kompisar på stan. ÄNTLIGEN tycker säkert han men kompisarna är småkriminella o äldre än han. Snatterier småstölder. Han börjar hänga ute på stan även nattetid. Jag jagar honom på stan jag sitter framför dörren för att stoppa honom han lyfter undan mej. Han är mycket större o starkare än jag. Jag tom  gömmer hans skor. Han går ut barfota.

Skolan kopplar in sociala. Möten sociala skola osv möten möten möten. Så bestämmer sociala att han ska på en utredning för vad han behöver. Den utredningen tar 3 månader.

Medan min son fortfarande är på utredningshemmet så kommer polisen åter hem till mej. Denna gång för att berätta att mitt ex har dött i en bilolycka. Jag ringer till utredningshemmet o berättar det o säger att jag kommer att åka till dem (45 min resa) o berätta det för min son. Ber dem inte säga något till  honom.   

När jag kommer dit är min son ute o går med sin storebror som kom dit före mej. Då jag träffar min son ser jag att han redan vet. Hans ögon är stora o ledsna men han knycker på nacken då de andra säger att ja men det var ju lika bra ändå. Nu behöver ni ju inte vara rädda för honom mer. Och du kände honom ju inte ändå. Så han visade aldrig den sorg jag vet o förstår han ändå kände inför det här beskedet.  Han gömde det inom sej o där ligger det fortfarande inkapslat bland alla andra svek.

Efter utredningen beslutade sociala att han  inte kunde vistas  hemma. Det gick inte hålla honom borta från gatan o det halvkriminella umgänget. Det gick heller inte att få honom gå till och stanna i skolan. Kuratorn hade för länge sedan gett upp. Han som sa han skulle ställa upp på pojken.

Så de placerade honom på en institution. Där var som en uppfostringsanstalt. Men han var störst där också. Inte äldst men störst. Han slog sej i hop med en kille hälften så lång som han och efter en månad var de arga över något o slog sönder ett växthus med en träpåk. Polis tillkallades för att personalen var rädda för min son inte den lilla, äldre pojken.  

 Min son då tretton år hämtades med polisbil o sattes nu på en annan institution, låst denna gång enligt LVU. Där var han nu på sin andra institution, ja tredje om man räknar med utredningshemmet. Tretton år. På den här institutionen var han inte så länge någon månad. Han ansågs inte vara lika förhärdad brottsling som de ungdomsbrottslingar som var där. Trots allt.

Sedan blev det en ny institution. Två dagar innan sin fjortonårsdag kom han dit. Det verkade till att börja med vara ett bra ställe. Bättre än de förra. Det var uppdelat med två kontaktmän på varje unge. Ungarna var upp till sexton år. Men efter ett tag började min son må väldigt dåligt där.

Han började göra sej själv illa, skar sej ,ristade sej, svalde nålar häftstift, hoppade från tak, eldade i sitt rum. han vågade inte sova ensam i sitt rum utan tog sitt täcke med o sov på golvet i någon annan ungdoms rum en del nätter. Jag var ofta där på besök. Tyckte fortfarande personalen verkade bra.

Men en dag då vi diskuterade ADHD så sa hans kontaktman, det är så mycket tjafs med alla bokstavskombinationer. Värstingar är vad dom är o alltid hetat det duger fortfarande. Det daltas för mycket...osv. Min son talade om att de blev slagna. Jag trodde inte det var sant först. Personalen nekade så klart o soc trodde inte heller på honom. Men även andra ungdomar berättade då jag frågade.

 Så en dag sa personalen de inte klarade hjälpa honom mer. De kunde inte ha honom kvar. Efter ett tag stängde den institutionen. Vi (sociala) fick en ursäkt för att de inte klarat av honom. Det var inte min sons fel sa han de hade haft stora problem  med personalen där.

Stor del av personalen hade följt med från det stället tidigare var ett ungdomsfängelse. Så allt min son berättat om allt som försigått där var sant.

Han kom hem till mej igen. Men hemma fortsatte han som förut. Ned på stan om nätterna och gick inte i skolan. Polis kom allt oftare hem med honom. Ibland ringde jag polis som letade upp o körde hem honom.

Sociala ordnade nu så han fick komma till ett mindre hem inte långt hemifrån. Där skulle bara  två personal arbeta med honom, på psykologs inrådan. Så småningom skulle ytterligare en eller två ungdomar kunna bo där. I början gick det välldigt bra där. Bara det att de var lite för snälla.

Till skillnad från förra stället fick han nu inga krav alls ställda på sej. Han styrde i stort sett hela stället själv. Han ringde mobilsamtal som nästan ruinerade dem osv för de inte kunde sätta gränser. Men det gick nåt så  när ändå.

Men efter någon månad så plötsligt  skulle den manliga där sluta. Dessutom togs stället över av ett annat team. Massa ny personal och flera nya ungdomar kom in på hemmet. Nu blev det helt andra o hårda regler som gällde igen. BAra så över en natt. Min son slog  bakut. I rekommendationen av psykolog på förra stället stod det litet ställe, lite personal och nya intagna skulle komma in i hemmet pö om pö under en lång period. Att min son var känslig för alla förändringar o inte klarade mycket folk omkring sej. Allt det var nu glömt.

Efter ett missförstånd om pengar han inte fick som han skulle ha fått för nåt han gjort, minns ej vad nu, någon vecka efter denna omstrukturering fick han ett utbrott. Han gick bärsärk o slog sönder en del  av inredningen. Dock inga personskador på någon. Sedan försvann han därifrån.

Så kom han åter hem. Bodde hemma men var ofta borta hos de kompisar han hittade på stan. Nu skulle de försöka med ett annat boende i stan. I stan fanns då ett skolhem för besvärliga ungar som hade ett visst boende i olika lägenheter, i ett problemområde i stan.

Två män (som de inte hade nånstans o göra av tydligen) skulle nu tillsammans dela på att ta hand om min unge. Där kom kontaktmännen jag behövt långt långt tidigare. Ja ja för att göra den historien kort så sket det sej också. Han hade nu börjat med droger. På det första stället han var på lärde han sej boffa (sniffa bensin) o röka hasch. Men nu kom amfetamin in i bilden.

Har glömt säga att jag under hela den här tiden med all personal bett att få till stånd en utredning för att jag  trott han haft ADHD (ev  också manodepressiv) Alla sa i början -ja men visst det ska vi ordna men så förhalade o förhalades det o blev till slut ingenting. De gjorde en miniundersökning på det stället som lades ned. Men inte för adhd utan för aspberger, vilket jag inte trodde han hade.

Det hade han inte heller kom de fram till o uteslöt samtidigt adhd eftersom han klarade koncentration på datorn. Klart han gjorde datorer har ju alltid varit hans stora passion. Sedan menade även denna psykolog att han visade upp så mycket empati o var artig o trevlig så han kunde därmed inte ha adhd. Uppfostran kunde det inte bero på för det bet inte på adhdbarn. Så de bara uteslöt på eget bevåg. Vad hjälpte det då att jag i fortsättningen talade emot det. Vad jag kände tyckte o tänkte var aldrig någonsin då, före och ännu mindre nu viktigt.

Men nu hade jag haft mycket kontakt med psykiatrikern på BUP o han hade till slut efter att ha träffat min son igen förstått att det nog skulle kunna vara adhd. Han skulle nu ansöka om licens för Ritalina. Men då hann min son före att börja självmedicinera sej. Först med ephedrin via nätet o senare amfetamin. Så det här med Ritalinan rann ut i sanden.

Och så vidare instution blev fängelse o hem igen. Nu i år först -08 har han fått diagnos Aspberger/Adhd o borderline.