en helt ny värld

Melodifestivalen är ju det program som har flest tittarsiffror, men allvarligt talat.. 

Är det inte väl så att även detta musikprogram försvinner i mediabruset?

Nu är det dags. Nu är det ganska precis en månad sen jag pubbade sista inlägget här, och jag ser ingen mening i att längre fortsätta på AB. Vissa utav er vet vem jag är, och jag har släppt på min anonymitet tillräckligt för att inte kunna skriva vad jag vill.

Jag flyttar! Tack alla godingar jag pratat med här, och alla jag fått äran att lära känna genom denna bloggen. Ni vet vilka ni är. Och alla fina inlägg jag läst etc etc, ni fattar grejen.

Om någon utav er, mot förmodan, skulle vilja läsa min andra blogg, släng iväg ett mail så ska jag överväga saken ; ) Det beror på hur väl jag känner er!

Ha det gôtt och ta hand om varandra!

- Anna

... Någon som helt frivilligt kan tänka sig att köpa ett paket blå Camel och komma hem till mig.. typ nu? Jag bjuder på kaffe.

I fredags ganska precis klockan 12 var änglarna på min sida.

Det var dock inte Västtrafik. En två-ledad buss kom på innersidan, det var motorväg med 70 sträcka så filkörning gällde, MEN. Jag och min far låg i en fil som svängde ner mot Gamlestan, bussen skulle prompt köra om oss på innersidan, trots att vägen snart svängde av, och han gasade på, kom upp jämsides med farsan, blinkar och svänger. Vad han inte tänkte på vad att buss-aset säkert var 7-8 meter långt?! (vet inte hur lång en 2-ledad buss är men jävligt lång var den) Buss-as-helvetet prejade farsan!!!

Vart skulle han ta vägen då?! Han fick bromsa, jag som låg bakom fick tvärnita, vilket inte är en speciellt bra grej att göra när man sitter på en MC, och vårens rullgrus inte hunnit försvinna. Självklart fick jag sladd på hojen och välte. Jag vet inte hur mycket jag hade hunnit bromsa men det var nog en del, annars hade jag blivit värre skadad.

Hojen gled iväg och jag ramlade av, rullade runt a'la superhjälte-stil, tänkte "va fan hände", blev skitförbannad, reste mig upp, slängde demonstrativt handskarna i vägrenen, gick till hojen och fick upp den, såg alla bilarna som stod som en mur bakom mig, ledde hojen in till vägkanten, tände en cigg, och började lipa.

Jag blev så arg! Så fruktansvärt förbannad! Jag börjar dessutom alltid gråta om jag bli så arg, men inte har någonstans att göra av min frustration. Det enda jag kunde tänka på var, faaaan, nu får jag inte sålt hojen. Vi var nämligen på väg ut för att visa den för en potentiell köpare.

Jävla skit, tänkte jag. Och svor över Västtrafiks idiotiska inkompetenta förare. Inte nog med att han i rondellen innan prompt skulle före mig på ax-sträckan, trots att både jag och farsan satt på oskyddade MOTORCYKLAR och jag med övningskörningsskylt, körde han bara vidare trots att han orsakade en olycka.

Nu, såhär två dagar senare, kan jag tacka högre makter för att jag fortfarande lever. Tack alla bilförare som låg bakom, och hann bromsa! Trots att ingen av er hade vett att ens veva ner rutan och kolla om vi var okej. Men, tack i alla fall, annars hade jag förmodligen antingen legat på bårhuset, eller på sjukhuset med diverse slangar i kroppen. Tack till mig själv, att jag antagligen var så avslappnad i kroppen att jag inte bröt någonting, att jag i "krissituationer" är snabbtänkt och att jag slapp en chock. Tack till min farsa som är helt underbar och bäst i hela jävla världen!

Jag har aldrig haft ont på så många ställen samtidigt som nu, och imorgon ska jag till läkaren och röntga mig, för antagligen har jag åkt på en whiplash och trasig högerhand. Nu vet jag hur lätt hänt det är. Jag har i alla fall lärt mig hur man INTE ska göra, och är en erfarenhet rikare. Och jävligt tacksam för livet!

Glöm för allt i världen inte att säga till era nära och kära hur mycket de betyder för er, det är så lätt hänt när olyckan väl är framme!

Puss på er!

Idag satt jag på ett fik och drack kaffe med en vän, när telefonen ringde.

Ett lokalt nummer som jag inte kände igen, tänkte; kanske kan det vara från jobbet jag sökte förra veckan.

Svarar formellt och duktigt:

- Ja hej det är MissMayhem..

- Hej jag heter Tommy, är detta N.N?

- Eeeeh, hej? Ja? NEJ! Fan!! Jävla Eric!

Trots att jag är mentalt förslappad kopplade hjärnan hyfsat snabbt till ett samtal jag hade med min vän Eric häromdagen. Närmare bestämt i Tisdags då jag kom ut från en behandling hos Osteopaten, och såg ett missat samtal från Eric och ringde upp..

- Hej, du hade ringt?

- Jaaa, vaffan svarar du inte i telefon för?

- Jisses, lugn och fin. Vad ville du då?

- Nä ingenting, jag ville ingenting, men jag skickade ett sms till Tommy på RadioCity och berättade lite om dig och våran semester, och att du inte tagit ditt MCkort än.. Så han ringde dig och skulle skälla lite, men din telefonsvarare gick på i direktsändning "Hi this is M.M, I'm probably sleeping right now..."

- Kul. Jävligt kul. Tur att jag inte svarade då! Jag vill väl inte vara med på radio fattar du väl.. Taskmört.

- Nänä.. men vad gör du resten av veckan då? Är du hemma på Torsdag kanske jag kommer och dricker kaffe..

Synd att jag inte kopplade liiite tidigare att anledningen till varför han frågade vad jag gjorde idag var INTE att han skulle komma och fika, utan att han skulle göra ett nytt försök med att lura med mig i The Tommy Show.

Så, idag har jag blivit ställd mot väggen i direktsändning om varför jag är så slapp och inte ännu tagit mitt MCkort, trots att min väns och min MC-semester redan är bokad i Augusti, jag äger en hoj, och att jag faktiskt inte får följa med om jag inte tagit kortet.

Men det är lätt att vara efterklok. Tommy, om du läser detta skulle jag vilja säga såhär i efterhand;

Om du fixar så RadioCity sponsrar en intensivkurs åt mig så sätter jag igång imorgon!! Jag lovar på heder och samvete!!

Nu är jag sådär krånglig igen.

För det första så borde (läs måste) jag fixa iordning lite bilder från i helgen som ska in idag. Men eftersom jag är medveten om att majoriteten av bilderna är S K I T, undviker jag det genom att låtsas att jag har många viktiga mail att skicka på facebook, eller varför inte ett quiz? Jag har juh även precis bytt garderob så det kanske är lite lite viktigare.

Alltid när jag går och plåtar lite större evenmang, får jag mindervärdeskomplex. Varför då, kanske ni undrar då. Jo. Måndags var ett väldigt bra exempel. Queens of the Stoneage på Annexet. JÄÄÄÄTTEmycket folk. Ett gäng fotografer samlas i pressentrén med full belysning och väntar på eskort in till diket. Alla står med en superkamera på axeln, vissa med en på varje axel, och monsterobjektiven glimmar fint där de hänger. Självklart står alla och tittar över axeln på varandras utrustning och ser vems som är bäst/dyrast/störst. De flesta kanske växer en centimeter när de tittat klart. Alla utom jag. Jag har kvar min lilla kamera i väskan in i sista sekund, för att gå in, göra det bästa av situationen, och sedan snabbt stoppa tillbaka kameran ner i väskan igen.

Till skillnad från den mesta elektroniken nuförtiden, där minst är bäst och dyrast, är det precis tvärtom när det gäller foto. Ju större grejer du har, desto bättre är det och desto mer har det kostat. Ingen som känner att de har en 70-80 tusen som bara ligger och skräpar? Jag hjälper gärna till att spendera de!! haha.

För det andra så måste jag ringa snubben jag var uppe hos i helgen och säga att jag inte är intresserad, INNAN han kommer till min stad nästa helg, men tacka så mycket för att han fixade frukost på sängen, ger mig alla komplimanger jag kan önska mig, är hur snäll som helst, och dessutom ser bra ut.

Tack, men nej tack.

Igår skulle jag åka till Rymden. Jag hade verkligen sett fram emot det hela veckan, ända sen det blev bestämt, och längtade gjorde jag som bara den. Jag berättade för alla, att jag skulle åka till Rymden.

Folk tittade lite konstigt på mig när jag berättade det, andra skrattade för att de trodde att jag skojade. Jag har alltid älskat Rymden. Jag har aldrig varit där, men jag bara vet att jag fullkomligt älskar den! Det är nog för att det är så abstrakt.. tror jag. Man vet som inte riktigt vad som finns där uppe, hur stort det är, och hur allt funkar.

Är Rymden oändlig? Om den är det, måste vi vara så yttepyttesmå så det är löjligt. Om Rymden är oändlig, hur vet vi då vad som finns bortom det vi kunnat nå och se? Om Rymden är oändlig, betyder det att den aldrig tar slut. ALDRIG. Aldrig, är ganska lång tid. Hur långt är en oändlighet? Ganska spännande. Om Rymden INTE är oändlig, vad händer då när den tar slut? Vad finns utanför, eller bortanför Rymden? En annan Rymd? Ingenting? Vad är ingenting isåfall? Ojoj. Helt plötsligt känner jag mig jätteliten och så äckligt lyckligt lottad att jag ens lever och kan tänka de här tankarna. Tänk, egentligen, vad vi har skapat för oss sjävla här, på lilla lilla Tellus.

MEN. I alla fall. När jag och min vän hade vandrat genom den varma, fuktiga regnskogen och gått igenom vattnet och sagt hej till alla hajar, kände vi oss redo för Rymden. Vi kom upp för trappan, tog första steget på väg in i ISS, då stängde de dörrarna!!

Jag fick inte se Rymden, igår heller. Jag är ganska ledsen över det.. faktiskt.

Såhär MÅSTE det juh gått till? Typ?

© MissMayhem

Den här lilla gumman har inte fått vård i tid, men nu mår hon bra igen och fått ett nytt, varmt hem.

Ibland har jag svårt att förstå hur människor är funtade. Det är en sak att människor är grymma mot varandra. Men när det kommer till försvarslösa djur, då blir jag förbannad.

Jag blir så arg att jag gråter, svär och förbannar de som beter sig så. Om jag hade fått tag på denna människa jag nu kommer berätta om, hade det inte längre varit en fråga om laglydighet. Jag hade torterat honom PRECIS på samma sätt som han har behandlat "hans" djur. Det skulle jag stå för till 110%.

Över 400 djur hittades strax utanför Los Angeles, lämnade till att svälta ihjäl, eller dö av vätskebrist/värmeslag. Ca 200 av dessa var hundar.
Avskummet till människa som hade hand om det som han kallade "räddningscenter" har hållit på med det här i flera år, men på grund av lagliga skäl kunde "A Wish for Animals" först för ett par veckor sedan komma in där, då den här snubben bara försvunnit.

En av mina vänner i LA arbetar frivillig med att hjälpa utsatta djur, och han är nu i full färd med att städa upp, mata, älska och att försöka hitta nya hem åt dessa djur.
Jag beundrar dessa människor! Jag älskar de människor för det de gör!

Här kommer en länk med bilder på alla fina hundar, och man kan riktigt se sorgen i deras ögon. http://www.flickr.com/photos/lauragunn/sets/72157603753537776/

Känner ni någon, har släkt eller vänner som bor i eller runtomkring Los Angeles, be de gärna gå in på den länken och kika. Kanske vill de hjälpa till att hitta ett nytt hem till en sån här liten ängel? Kontaktinformation finns på sidan.

MissMayhem

Jag är nu officiellt faster till 5 barn. 5 BARN!!! Varav den sista lille tösen behagade att komma ut 11.58 i förmiddags! :D

Jag måste vara världens stoltaste faster! ^ ^

Men stackars barn! haha!! muahaha! MAHAHAHA!

När man ser ljuset i tunneln..

Jag går i mörkret, endast månen är mitt sällskap för stunden.
När man går i mörkret sådär, kan det kännas som om någon går bakom en.
Jag vill tro att det är min skugga.
När jag går mot månens ljus, ljuset i slutet av tunneln, har jag min skugga bakom mig.

Min skugga av allt som gjort mig ont, allt som jag tänker lämna just där. Bakom mig.

Jag fortsätter att gå mot ljuset, och snart omges jag av dagen.
Jag har inte insett att ljuset blivit en del av allt som är runt omkring mig, och nu har jag istället solen i ryggen.
Nu har jag istället min skugga framför mig. Jag ser konturen av det som är jag som en ständig påminnelse, av att jag har tryggheten av ljuset i ryggen. Och det värmer.

Allt jag behöver göra, är att följa mig själv, för att hitta rätt.

Och nej, jag har inte börjat knarka.

Ok. Såhär ligger det till..

Vi är tre stycken bloggare (inga namn nämnda) som tydligen har blivit "ett gäng"
Jag är inte riktigt säker på vad "ett gäng" innebär, men det låter bra. Coolt sådär.

Ya'll! Så nu behöver vi ett crew-namn. Problemet är att vi alla tre är lika fantasilösa, tydligen. (eller så är det så att ingen vågar komma med ett förslag av rädsla för att bli fett dissad av nån annan i "gänget", eller ännu värre, båda andra två)

Sååååeeeh, nu ber jag ER om hjälp! En utav de heliga 3 sade en gång;

"Vi hava tre ting gemensamt, foto, konst och musik, och ja, whiskey för alla de tre. Då blev tingen fyra"

Vad ska vi döpa vårat "gäng" till. Tänk nu på att vi är tre stycken extremt jävla råa, tuffa, och jävligt snygga människor...

Drop it like it's hot babes..

Nu är det som det är, och jag blir tvungen att släppa taget, bit för bit.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa, men jag kan förbanna mig själv för min förmåga att känna hopp.

Det kommer ta tid, det kommer bli tufft. Men när jag är redo kommer jag att få det jag förtjänar och vill ha.

Fy fan va jag är bra.