MARIAS ROSA BANDET-BLOGG

Med anledning av dagen debattartikel i DN, sätter jag kaffet i halsen när jag läser att det finns en risk för att vi idag i Sverige inte kommer att kunna regelbundet kalla alla Sveriges kvinnor från åldern 40-74 år.

Idag finns en rekomendation från Socialstyrelsen att alla Sveriges kvinnor skall kallas varje år from 40 års ålder till de att de har fyllt 74 år. På grund av en extrem brist på Mammogarfikompetenta mammografiröntgenläkare och mammografisjuksköterskor kommer vi inte att kunna efterleva rekomendationen.

Bristen är så stor att man kallar det katastrof situation!

Personligen tycker jag det är helt otroigt att vi i Sverige idag kan ha hamnat i denna situation. Varje dag insjuknar 20 kvinnor i bröstcancer. Det är något att tänka på ikväll, att just idag gick 20 kvinnor hem med diagnosen i morgon går ytterliggare 20 kvinnor hem med diagnosen.

Vi som har drabbats av denna sjukdom, vet att samma kväll som man har meddelats diagnosen är det extra svårt att somna och få ihop tankarna. Tänk att dessutom då att behöva ligga och fundera på att om jag bara hade kallats lite tidigare till min regelbundna Mammografi kontroll, kanske de hade hittat tumören i ett tidigare stadium vilket hade lett till ett bättre utgångsläge...... 

Det är avgörande för överlevnaden och för framtiden att hitta tumören i god tid, innan den blir för stor. Tänk dig den kvinnan som ikväll ligger i sin säng som för första gången idag varit på sin mammografi undersökning, och fick diagnosen Bröstcancer. Det är inte helt otroligt att hon fyllde 50 igår.

Det finns exempel på län där man börjar kalla kvinnor vid 50 års ålder i stället för 40, helt enket därför att det inte finns personal!!! 

Jag vill uppmana politiker att ta del i denna debatt och faktiskt lyssna till de uppmaningar som skrevs i DN idag. Sverige är ett modernt land och vi ligger i framkant inom många områden. Det är ett otroligt bakåt kliv i utvecklingen om vi tvingas gå tillbaka till den tiden där kvinnor själva upptäckte sin bröstcancer genom stora knölar i brösten.

Lyft hakan, ta ansvar, och följ de uppmaningar som dagens överläkare, röntgensjuksköterskor och verksamhetschefer ger er politiker.

Nu kom ett ytterliggare incitament till att stötta min och Malins insamling.

Hälsningar

Maria

Hjälp mig och Malin Berhagen  att vinna livets viktigaste kamp. Det är jätteviktigt att vi hjälps åt att få in pengar! http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/FullPage.aspx?id=2782&InvolvementID=759 (du måste markera denna länk och kopiera in i webläsaren, länken är avstängde från denna sida.)

Nu har det börjat, Rosa Bandet kampanjen är officiellt invigd!

Jag känner en viss stolthet att få vara delaktig, och sprida budskapet om Bröstcander.

Tidigare år har jag känt ångest och tyckt att det har varit jobbigt att ramla över alla artiklar, tidsskrifter och reportage om sjukdomen. En känsla av olust och förnekelse att jag skulle vara en utav dem, en som drabbats av bröstcancer, brukade vara närvarande. 

Idag, känner jag snarare en viss tillhörighet och känner att det är en självklarhet att medverka och hjälpa andra som är drabbade.

Morgonen igår inledde jag i studion hos Lugna Favoriter. "Marias dagbok" forsätter i år, del två har jag valt att kalla den. När jag fick förfrågan om jag ville skriva en fortsättning på dagboken visste jag inte till en början vad jag skulle skriva om. Visst det finns en saker som har hänt sedan oktober förra året. Min Herceptin behandling är avslutad, så har jag träffat en kille som hette Per, avslutat relationen med Per, opererat bort mina bröst och fått ett nytt jobb osv. Kanske kunde jag skriva nåt om det. Framför allt kunde jag säga att livet går vidare, det blir nästan som innan diagnosen, det blir lite bättre. Nya dimentioner har lagts till i mig, nya insikter om kropp och hälsa har omedvetet meddelats till mig.

Fortsättningen på dagboken skulle ge sken av hopp. Så här tre år efter diagnosen, ser jag på situationen helt annorlunda än vad jag gjorde för ett-två år sedan. Livet blir bra igen, det går vidare. Med stärkt självförtroende och livskraft går jag mig igenom dagarna. Vänner, kärlek och min hälsa blir så viktigt.

Ett stort tack redan till hela Rosa Bandet organisationen, med Magdalena Hermelin och Stefan Edwall i spetsen. Ett lika stort tack till Lugna Favoriter som väljer att ta en stark ställning i frågan och sprider budskapet i kanalen.

Tack till dig Malin som delar denna insamling med mig, du är jätteviktig!

KRAM till dig!

Jag fortsätter att skriva i morgon om allt som hänt. Under tiden, hjälp mig och Malin Berghagen att samla in pengar till forskningen om Bröstcancer.

Hjälp oss att vinna livets viktigaste kamp, kom ihåg att det är 20 kvinnor om dagen som drabbas av bröstcaner. Det var 20 st som idag den 2:a oktober fick beskedet, det är 20 i morgon, det är 20 på torsdag osv. Det är jätteviktigt att vi hjälps åt att få in pengar!

http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/FullPage.aspx?id=2782&InvolvementID=759

I morgon är det den första oktober igen, och Rosa Bandet kampanjen sparkar igång igen.

Det är med blandade känslor som jag sätter på mig mitt Rosa Band i morgon.

Lyssna på min dagbok på Lungafavoriter.com.

Skriver mer snart igen.

Hjälp till och sprid budskapet om Rosa Bandet!

Hälsningar

Maria

Min tidsplan höll.

Mina nya bröst är på plats, och jag håller på att försöka försonas med dem. Idag är det exakt två veckor sedan jag gjorde min operation. Söndag kväll, dagen innan operation, var jag hemma hos min vän Sara och försökte få ordning på nerverna. Efter jag hade duschat i den speciella operationstvålen stod jag med Sara i badrummet och tittade mig i spegeln. Bilden av hur jag såg ut skulle from i morgon för alltid vara borta, och det är oåterkallerligt. Vi tog bilder av "mina bröst" för att jag skulle komma ihåg hur jag såg ut innan. Beslutet att ta bort brösten tog jag några veckor innan, och från det datumet bearbetade jag sorgen att faktiskt behöva göra detta. Så när väl dagen för operation kom, kändes det bara som äntligen. Nu är jag där!

Jag hade som mål att vara så vältränad som möjligt inför operation. Min träning intensifierades dag för dag. Mot slutet var jag uppe i fyra spinningpass i veckan och minst ett styrkepass på gymmet. Om jag kände mig stark och vid god kondition, inbillade jag mig att min återhämtning skulle gå lättare och snabbare.

Hittills har det gått bra.

Det  är ovant att se sig själv i spegeln, och det är för tidigt för att säga om det är ett bra resultat eller inte. Men jag tror det blir bra. Svullnaden har gått ner och blåmärkerna börjar sakta försvinna. Smärtan avtar för varje dag, trodde det skulle vara värre än vad det var.

Har haft lite otur med min högra sida, den fick först en inflammation, sen gick det över till en infektion. Men idag efter en avslutad antibiotikakur, är det bra igen, (hoppas jag). Huden är fortfarande ganska röd, men det sägs vara orfarligt.

Måste säga att jag har blivit fantastiskt bra bemött, har haft en mkt skicklig kirurg, och hennes kollegor har visat på stark empati och engagemang. Var senast i veckan och besökte sjukhuset på grund av eget initiativ. Jag var orolig för en svullnad och en ilsken rodnad. Doktorn var mkt lugnande och undersökte mig noggrant och det allvarligaste kunde uteslutas.

Jag fortsätter att försonas med mina nya kroppsdelar.

/Maria

Tiden går, det är snart 6 månader sen som jag fick min sista behandling på Kristina Kliniken, Sophia Hemmet.

Med tiden känns allt mer avlägset, och det börjar nästan kännas overkliget. Som om det aldrig har hänt. Själen är bra på att återhämta sig, och gå vidare. Det trodde jag själv aldrig skulle kunna vara möjligt för kanske ett år sedan.

Var på min årliga mammografi undersökning för ett par veckor sedan. Erkänner att kvällen innan, då är man inte så kaxig. Då kommer tankarna tillbaka, minnnen och man ställer sig frågan, Tänk om? Tänk om de hittar nåt nytt i morgon? Vad gör jag då?

Undersökning var min andra sen upptäckten av tumören. Resultatet visade sig vara bra igen, "inga anmärkningsvärda fynd gjordes", som det så fint stod på brevet fr min Docent som damp ner i brevinkastet några dagar senare. Visste det redan, man får reda på resultatet på en gång efter undersökningen. Det känns som att ju fler mammografier jag gör med bra resultat, gör att jag kan känna tillit igen till min kropp.

Det sista jag har kvar i min resa, är som jag tidigare har berättat om, min bröstoperation. Den närmar sig sakta men säkert. Tankarna pendlar fram och tillbaka, men återkommer hela tiden till att jag vill genomföra operationen. Det kommer inte att vara en enkel natt dagen innan operationen, men hur det än är, kommer det en morgon där jag skall infinna mig på ett sjukhus för att senare sövas ner och opereras.

Försöker sätta upp roliga mål att se fram emot som ligger efter operationen. Just nu har jag två mål som jag verkligen ser fram emot. Det ena är att jag skall sjunga solo på en utav mina äldsta och bästa vänners bröllop. Det skall bli kul, dels för att vi alltid brukade sjunga tillsammans och dels för att jag tycker om att sjunga och uppträda. Det andra målet är att jag skall få träffa en person som fascinerar mig otroligt. Mer vill jag inte säga.

Efter operation kommer jag vara kvar på sjukhus i ca 2 veckor. Smärta är jag inställd på. Jag kommer inte att få bära någonting på 6 veckor.

Har ingen aning om hur det kommer att bli. Tanken på att vara sjukskriven i 6 veckor känns främmande. Rädd för att klättra på väggar. Tror jag kommer att fokusera på ett utav de alla projekt som jag har pågående i jobbet för att ha något annat att tänka på. Jag har dessutom fördelen att kunna jobba hemifrån.

Jag tar en dag i taget.

När operationen är gjord, då är detta kapitel stängt i mitt liv, på förhoppningsvis en väldig lång tid.

Hälsningar

Maria

Idag ringde min läkare som hjälper mig med min kommande Brösttransplantation. 

Mitt fall hade varit upp på konferensen igen. Avdelningen för plastikkirurgin har varje vecka en konferens där de diskuterar inkommande remisser, avslår och tillstyrker begäran om bröstoperationer. De hade nu efter att ha tillstyrkt min remiss gett mig en tid för operation i juni. Det kunde ske tidigare om någon i kön hoppade av.

Eftersom jag är som jag är, lite av ett "kontroll-freak", har jag naturligtvis försökt ta reda på så mkt som möjligt om operationen. Olika tillvägagångssätt, komplikationer, risker med mera. Dessutom har jag haft diskussioner med två olika kliniker samtidigt, för att få en "second opinion". Det har i detta fall inte alltid varit till min fördel. De olika klinikerna påvisar helt olika metoder för operation. Har tom fått förslag om olika implantat. Den ena vill rekommendera s.k. Expander-protes, den andra vill helt enkelt bara ta ut all vävnad och ersätta med implantat. Att ta ut vävnaden är inte helt enkelt och det är rätt mkt vävnad som skall ut. Allt under bröstet upp till nyckelbenet, ner under armhålan och tillbaka till bröstet. Dessutom har nästintill "Klinik A" avrått mig att göra ingreppet på "Klinik B". Jag kan inte hjälpa att undra hur mycket pengar och politik som spelar in i ett sådant här fall? Det blir min magkänsla och fakta som kommer att avgöra var jag kommer att ingreppet. I början tänkte jag att det blir den klinik som kan ge mig den första bästa tiden som blir avgörande, men jag är inte lika säker idag.

Den absolut största anledningen till att jag gör denna bröstreduktion är att jag vill reducera risken till max för att få ett återfall. Jag vill göra allt jag kan för att försäkra mig om att min framtid blir så säker som möjligt. Jag har mött läkare, vänner som INTE tyckt att jag skall göra operationen. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag inte skulle kunna se mig själv i spegeln den dagen jag får ett återfall och veta att jag hade kunnat förebygga detta tidigare.

Men det är inte ett helt enkelt beslut. Det finns flera saker som jag har tänkt jätte mycket på. Bland annat att jag kommer att tappa känseln i brösten ej heller kunna amma. Sex månader ungefär efter min operation kommer man att tatuera en ny vårtgård, för att sen bygga en ny bröstvårta. Bröstvårtan på mitt cancerdrabbade bröst kommer att tas bort, och vårtan på det andra bröstet kommer att delas i två. Jag måste planera för framtida operationer, implantaten har en livslängd, och de kommer att behöva bytas ut. Vid 29 års ålder, kan det innebära ett par operationer. Men framförallt är jag rädd att resultatet skall bli totalt misslyckat. Tänk om det blir så hemskt att jag inte kommer att leva med det? Eller i alla fall få stora problem med det?

Per en kille som jag träffade för ett tag sedan, som under kort tid har kommit mig nära, har varit ett bra bollplank. Kanske är jag själv mer fixerad vid bröst än vad män generellt är? Per hävdar att han skulle kunna leva med en kvinna utan bröst. Eller för att citera "jag tycker lika mycket om dig med eller utan bröst, det är inte ett par bröst jag är med, utan dig som person. Du är inte mindre kvinna för att du inte har några bröst." Jag satt i bilkö längs Birger Jarlsgatan i Stockholm och upprepade för mig själv i huvudet vad Per sa. Han har ju rätt. Det låter verkligen så himla självklart, även för dig som just nu läser detta. Men riktigt så självklart är det inte. Så lätt är det inte. Visst har man levt ihop och varit gifta och har ett liv tillsammans, och sen förlorar kvinnan sina båda bröst, kanske det är lättare att den "större bilden".

Nåt som är sant, är att det ligger hos mig i min egen självbild inte hos betraktaren.

Per är en bra kille. 

Går in då och då för att se om det har kommit några nya kommentarer på min blogg. Det är inte så ofta längre det finns några.

Vad har hänt sen den första november? Ja jag har avslutat min Herceptin behandling på Christina Kliniken. Det var ett tungt sista möte. Jag visste innan att det skulle bli så. Det kändes percis som när jag avslutade min strålbehandling. Tomt och läskigt att bli ensam kvar med ansvaret och kontrollen för denna förädiska sjukdom. Själv undersöka sig, påminna sig själv om att ta leverprover, röntga för att se om det har uppstått något nytt nånstans. Naturligtvis kommer jag regelbundet att gå på mammografi men ändå....... Jag skall själv bära insikten om vad som har hänt och vad som kan hända.

Min kamp om att få ta bort brösten är i full gång. I Fredags fick jag reda på att kampen är över. Min önskan har tillstyrkts som det heter. Jag får göra operationen. Frågan blir nu när? Kirurgen sa att det med god säkerhet går att ordna inom ett år. INOM ETT ÅR!!! Glöm det! Jag vill göra detta nu. Fattar att det är kö, och att det finns flera som är i större akut behov, så jag kommer att vänta på min tid, men det måste blir lite tidigare.

Innan operation överhuvud taget måste jag träffa en psykolog för att stämma av att det görs av rätt skäl. Inväntar tid och plats för detta möte.

På återseende,

/Maria

Hej,

Igår var det Rosa Bandet Gala på Cirkus.

Jag var där och det var en fantastisk gala med rekordinsamling!! Hela 39 miljoner kroner samlandes in under kvällen.

Det är dags för mig att tacka för eran uppmärksamhet, tack för att ni har följt mig under denna månad och läst  mina berättelser.

Mitt mål har varit att sprida information om denna sjukdom och framförallt väcka tanken hos alla er som var som jag. En tjej som aldrig någonsin hade kommit i kontakt med frågan tidigare.

Tack för alla era fina ord det har verkligen stöttat mig i att skriva ner min historia. (För er som tittade in för första gången, kommer mina inlägg i kronologisk ordning, så börja läs från september.)

Nu väntas snart mina sista två behandlingar av Herceptin, sen skall jag på ett till förberedande möte inför min ev bröstreduktion.

Tack Aftonbladet, framförallt Sigge Eklund, för att du gav mig den här möjligheten att få skriva den här bloggen.

Har du hittat min blogg för första gången, börjar min historia via det första inlägget i september. Läs dig sedan framåt.

På återseende,

Maria

Sist men inte minst!

Tack till alla er nästan 160 personer som har bidragit till min insamling, vi nådde 26 350 kr!

Många utav er känner jag, många utav er känner jag inte, det har varit fantastiskt och se detta engagemang.

Ett stort tack till:  

Fredrik Hallgren, Ingemar Resare, Daniel Dersén, Barbro & Kent Thorin, Malin Lindström, Clara Andersson, Ulrika Holmström, Eva Franzén, 

Jenny Alsdal, Peter Åkerlund, Cissi Löfgren, Héléne Folke, Elisabeth Fridén, Sandra Tognelli, Bertil Andersson, Carina Mattsson, Lotta Görling, Reidar Johansson, Erik Meland, Bosse Gissler, Lasse Gassby, Jörgen Börling, Cecilia Meyer, Pär Hoffström, Marcus Ögren, Anne-Lie Sahlbom, Malin Jonsson, Johan Wennerberg, Länsförsäkringar Stockholm, Caroline Nilsanius,  Malin Lassbo, Johan Arvidsson, Kia Yggström, Robert Fristedt, Jörgen Anders Into Henriksson, Kristina Mattsson, Jennie Ekbom, Anna Hansson, Carina Pettersson, Åsa Jonsson, Jonna Clarke, Johanna Remstrand, Christina Schüttman, Yvonne Feldt, Anna Ekström, Sanja Ladisic, Christine Martin, Taline Forsberg, Sigge Eklund, Eva-Lena van De Zande, Marie Tranberg, Rikard Swärd, Eija Louqvist, Anna Belin, Linda Jonsson, Hanna Imeryd, Lars-Åke Davidsson, Fam Ola Belin, Monica Larsson, Peter Eriksson, Irma Belin, Ann Garpegård, Malin Bärnd, Barbro & Lars Franzén, Linda Fröberg, Margareata lassbo, Erika Meurlin, Lena Crossner, Veronica Håkansson, Maria Belin, Anders Persson, Johan Persson, Alexander Nordenbrin, Sofa Sandström, Lena Borgman, Åsa Wiberg, Suzanne Korsner Borg, Håkan Borg, Elina Alkesund, Hanna Bohlin, Leena Edlund, Therese Egåker, Annika Bruun, Birgitta Lindström, Elisabeth Carlsson, Sara Tjälldén, Charlotte Österbom, Ellinor Belin, Familjen Belin Torp, Eva Haddleton, Olof Olofsson, Åsa Johansson, Jenny Carlberg, Maria Eriksson, Veronica Andersson, Anna Valton, Marie Belin, Emma Mårtensson, Berit Brohäll, Ulla Palm, Jenny Ohlsson, Göran Hedin, Emma Olsson, Emma Bengtsson, Lars Hellström, Mårten Arén, Kerstin Torsell, Lotta Arén, Eva Magnusson, Rita Öholm, Jonas Thorslund, Lars Lindahl, Kristin Eriksson, Camilla Johnsson, Christine Nilsanius, Evalena Falck, Sara Thorin, Lo Hjorth, Maria & Emilio Guzman Thorin, Anette Thorin Persson, Johanna Wising, Susanne Lotström, Annika Schmedel, Sara Bågvik, Tomas Sjöberg, Thomas Lindberg, Anna Lassbo, Gisela Nüth, Kim Aldenbro, Christina Lindstrand, Eva Lundqvist, Lars Tjellander, Josefine Listherby, David Tomsic, Malin Sörebo & Claes Nilsson, Birgitta Nüth Eriksson, Sussanne Nordh, Linus Söderman, Annelie Jatko, Camilla Johansson, Therese Åhs, Ellinor Jansson, Maria Eriksson-Uhr, Martina Bergius, Carina Andersson, Lena Andersson, Karin Lundqvist, Christina E Hesse, Ulla Nyström, Anneli Nilsson, Tomas Näslund, Marie Thuland, Niklas Fredriksson, Linn Stainsby, Camilla Lindholm, Helene Löthman, Arja Salmi, Inger Salzman, Kerstin Bojestig, Ingegerd Westerling, Marie Thellenberg, Anette Johansson, Anna Sjöberg-Silfverling

Nu är vi framme i nutid i min berättelse. 

Vi har nu kommit fram till min sista behandlingsfas. 

Jag förväntas vara klar i december i år. 

Ni har fått följa med under en tidsperiod av två år lite drygt. 

När det stod klart att jag skulle få ytterliggare ett år av behandling kände jag mig helt knäckt. Kraften att klara av denna sjukdom var portionerad att räcka precis lagom fram till augusti 2005, då skulle strålningen skulle vara avklarad. Men beskedet om att jag var HER2 Positiv stod klart i november 2005 och ytterliggare ett behandlingsår med medicinen Herceptin stod framför mig.  

Bara tanken att gå in på behandlingsavdelningen igen var övermäktig. Jag orkade inte gå dit igen. Inte för att det är något fel på den, eller att jag har blivit illa bemött, tvärtom! Men det förknippades ju med att jag var sjuk. 

Återigen satt jag hos min kära Docent Wilking på Sophia hemmet och bad om hjälp för hur jag skulle klara av detta. Vid det här tillfället hade jag fått reda på att i Sophia hemmets lokaler hade det precis startat en behandlingsavdelning, Christina Kliniken. 

I September 2005 öppnade Christina Kliniken och det är  Dr Eva af Trampe som tillsammans med onkologsjuksköterskan Helen Löthman  ansvara för den nyinrättade medicinska behandlingsavdelning.  

Jag bad om att få komma till Christina Kliniken. Kände att jag behövde få ett nytt ställe att gå till. Wilking bad om att få återkomma med besked då de inte tidigare hade haft en sk Herceptin patient, samt att säkerställa att de hade plats för mig. Kramade mina tummar blå att jag skulle få komma att gå där, annars visste jag inte vad jag skulle ta mig till!? 

Det blev så. 

Var tredje vecka besöker jag Christina Kliniken och får ett dropp. Behandlingen är i princip symptomfri. Herceptin är en antikropp, och de första två behandlingarna gav mig en förkylningskänsla med lite muskelvärk, frossa samma kväll som jag varit där. Så här mot slutet, känner jag en lättare trötthet efterbehandlingen. Varje tillfälle tar ca en och en halv timme. (Önskar ibland att det tog längre tid, det är så mysigt där.) 

I morse på radion, Lugna Favoriter, sa jag att jag känner två änglar. Det gör jag, de jobbar just på Christina Kliniken. Syster Helene och Anna-Maria. 

Som jag beskrev i ”Ridån går ner igen” kände jag mig ganska trasig och rätt ledsen med stänk av uppgivenhet. Mycket ångest för framtiden. Det var utgångsläget som änglarna hade att jobba med. 

Men efter att veckorna löpte, och när våra möten som inföll tredje vecka började bli en normalitet i min vardag, kände jag hoppet växa tillbaka. 

Det arbetssätt som Christina Kliniken har blev min räddning. 

Så fort man kliver in på kliniken känner man en känsla av lugn och ro. Det är som att komma hem för mig, då har man nått långt med en behandlingsavdelning! 

Nästan ingenting vittnar om sjukhus, snarare känner man starkt att här finns det en stor portion omvårdnad. 

Det är fint inrett med många fina detaljer, men framför allt lyser det nästan alltid minst ett brinnade ljus någonstans i lokalerna. Ett ljus som för mig symboliserar hoppet.  

Ganska snabbt hittade jag min favoritplats, det är in en stor cremé vit skinnfåtölj med utfällbart fotstöd. Stolen är placerad mitt i ett rum, som ansluter till alla rum. Där sitter jag under en grön filt och känner mig delaktig i allt som händer.  

Rum för de som vill ha lugn och ro och sitta mer avskilt finns också. Möjlighet att lyssna till avkopplande musik, erbjuds till de som önskar.  

Just tack vare att Christina Kliniken fokuserar på individen och försöker göra varje behandlingsperiod nästan som skräddarsydd gjorde att jag nästan glömde bort varför jag var där! 

Många gånger när jag har varit där, har jag suttit med min lap top i knäet och min telefon i örat och deltagit i telefonkonferenser med halva världen. Ibland har jag tom med fått arbetsdokument faxat till kliniken för att kunna utföra det arbete som var tvunget vid tillfället. 

Min kalender är ganska full och det är planering på hög nivå som krävs för att det skall fungera. Tjänsteresor är något som förekommer, men det har aldrig varit ett problem, bara jag annonserar i god tid innan på kliniken, fick jag en morgontid, för att senare på eftermiddagen kasta mig iväg till en flygplats för att ge mig av. 

Det har också funnits gånger där jag bara har velat koppla av eller behövt prata. Syster Helene har torkat många tårar, och vridit och vänt på mina infallsvinklar. 

Den kompetens som finns innanför dessa väggar är helt enorm. För att inte nämna den som finns en trappa upp på bröstmottagningen. 

Jag vill verkligen säga till alla ni som letar efter ett alternativ till de behandlingsavdelningar som idag finns vid de stora sjukhusen, se Kristina Kliniken ett alternativ det kan jag verkligen rekommendera. 

Jag är de så tacksam, utan dem hade jag nog inte tagit igenom den sista behandlingsfasen som bra som jag gjort. 

Jag känner också tacksamhet, för att jag tilldelas denna medicin Herceptin. 

Tyvärr ges inte alla Sveriges kvinnor samma möjlighet till tryggare framtid, pga ekonomiska skäl. 

Hur känns det att få höra att man inte är värd mer än 350 000 kr? Det är förskräckligt! Inte nog med att man skall orka vara sjuk, skall man dessutom behöva rycka upp familj och barn och flytta till ett annat landsting för att få adekvat vård? 

I slutet av detta år kommer mina besök att upphöra hos änglarna. Mitt år med Herceptin är över. Kan inte hjälpa det, men återigen känner jag rädsla för tiden när jag inte få träffa dem mer.  

En rädsla att jag nu hamnar utanför den trygghet som finns. Jag måste nu själv ansvara och bära min historia. 

Jag kommer att sakna dem.

Stor kram till er alla, Helene, Anna-Maria, Nils och Eva.

 Stöd och sprid min insamling 50 kr räcker:

http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/RosaBandetFullPage.aspx?id=2524&InvolvementID=309 

Om du vill lyssna till min dagbok: http://www.lugnafavoriter.se/?page=12&underpage=146.39607 

En tid har nu gått igen. Jag har accepterat min tredje och förhoppningsvis sista behandling av min bröstcancer. 

Det vänder, och livet känns bättre och bättre.

Det är vinter 2005, och jag är ute på Söder med tre kill-kompisar. Mitt självförtroende var lite tilltygat, min spegelbild tyckte jag mest påminde mig om GI Jane. (Demi Moore, i snaggad frisyr, i en film som handlar om en kvinna som gör militärtjänst.) 

Väldigt korthårig och inte så kvinnlig med andra ord. Men jag ville trots det bestämt ta plats ändå på dansgolv och i barer. T, M och J som jag var ute med hade för-festat lite innan vi möttes. Själv hade jag suttit på en flight från Frankfurt, jag hade varit på några dagars konferens. 

Jag kände mig trött efter veckan, men trots det tackade jag Ja till förslaget om att gå ut i  T´s sms. 

T, är min närmaste kompis av de tre. Vi har känt varandra sen jag var 13 år. Har alltid haft ett gott öga till T, tyvärr siktar han alltid in sig på blondiner.  

Vi möttes och gick till Ljunggrens på Söder. 

Ganska precis när jag klev in, stod det en kille i baren som jag fick ögonkontakt med. En ganska intensiv och lång blick vi gav varandra. Det var inte bara jag som noterade den, det gjorde också T, och började driva med mig högt och ljudligt. Förstod snabbt att det enda jag kunde göra för att få tyst på honom, och de övriga två, var att förse dem med varsin öl. Jag trängde mig fram till baren, strategiskt planerat brevid den mystiska mannen.  

Innan jag hann beställa hade han redan beställt mig ett glas vin. Tre öl skickades senare ner till grabbarna och jag blev ståendes med en nyfunnen trevlig man i baren. Han var snygg, men framför allt en otrolig röst som fick mig att stanna kvar.  

T gjorde allt han kunde för att ”störa”, gick till och med så långt som att låtsas vara min pojkvän. Deras öl började sina och regeln var som vanligt med T, en öl på varje ställe, sen vidare. Jag slet åt mig en servett och låtsades gå på toaletten, skrev ner mitt mobil nummer, och gömde den i handflatan samtidigt som jag gick fram till min nyfunnde vän i baren för att säga hej då. Jag sträckte fram min hand för att skaka hans, Hej då, måste dra vidare vi hörs, sa jag samtidigt som jag noterade att han kände utav papperslappen och tog den.  

Vi gick, och det första SMS:et från honom kom ca 15 min senare. Först då fick jag hans namn, D. 

D ringde enligt dagen efter på morgonen och vi kom att träffas igen redan på kommande söndag, på Restaurang Grill. 

Jag hade gjort mitt bästa för att ”Googla” på honom och ta reda på vem han var. Hans telefon nummer hade jag redan kollat upp på nätet, med lite information på fickan gick jag till restaurangen. Försökte att inte ha för höga förväntningar, utan att mest njuta av att detta var den första killen som hade raggat upp mig i min nya look, vilket gav mitt självförtroende en enorm kick. Jag kände att nu var jag tillbaka på banan!  

Middagen löper på, och vi samtalar, det är trevligt. Vid ett tillfälle under middagen ser D mitt körkort. Han tar det tittar på mig, och tittar på bilden och utbrister ”Har du haft långt hår?” Varför klippte du dig? När klippte du dig?  

Plötsligt visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. När klippte jag mig? Klippte jag mig i februari när håret hade börjat falla, eller ”klippte” jag mig i augusti när jag slutade använda min peruk? Peruken var långhårig jag gick från ett utseende med långt hår till kort hår…… Är jag tvungen att berätta sanningen? Skulle sanningen skrämma bort honom? 

Jag tror jag sa augusti. Kände att min självförtroende kick som hade vuxit fram fick sig en törn. D tror jag noterade detta och justerade situationen med någon komplimang om min nya frisyr.  Själv satt jag och tyckte jag hade ljugit.  

Hur berättar jag för en eventuell kommande pojkvän att jag behandlas för bröstcancer? Måste man berätta? Kanske inte, men det kännas svårt att inte berätta om han eventuellt senare skulle komma upptäcka tre ganska stora ärr på min kropp och ett ganska annorlunda bröst i jämförelse med mitt högra.  

Nu kom tankar som jag inte tänkt tidigare.

Inte skulle det finnas någon som någonsin skulle vilja dela ett liv med någon som har haft bröstcancer!? 

Och om personen dessutom är lite medicinskt påläst, och känner till återfallsrisken, ja då är det ju helt kört!? Tänk om jag dessutom hade blivit steril av cellgiftsbehandlingen och inte kunde få barn? Ja, då fanns det ett ytterliggare skäl till att inte inleda någon relation med mig. 

Min framtidstro sviktade, och jag började mer och mer förstå att drabbas av cancer, det är inte bara att få en alvarlig sjukdom, det är också att hamna i en livskris.  Sjukdomen, dess mediciner och behandlingar det kunde jag klara av, det var som att följa ett recept. Steg för steg….. sakta men säkert ta mig igenom det. Men tankar om livet, framtiden, döden, till det fanns det inget recept.  

Middagen fortsätter och vi lär känna varandra. Efter att ha gått igenom yrkesval och familjekonstellationer, påpekar D att jag pratar mkt om min bror och mor, och inte om min far, och ställer frågan varför? Min pappa gick bort i cancer för 1,5 år sedan säger jag. Han beklagar sorgen och säger att han kan sätta sig in i min situation för hans mamma hade också drabbats av cancer, men att det var för 10 år sedan, att hon idag mår jättebra och är frisk, men att det var jättejobbigt då det hände.  

Jag visste vad han skulle säga, hans mamma hade haft bröstcancer, jag kände det på mig. Så måste det vara . Innan jag hann tänka klart sa han det, det var bröstcancer hon hade fått. Jaha, vad faan skulle jag säga nu då, tänkte jag!? Där satt jag och pågick behandling. Sjukt öde tänkte jag och höll tyst, rädd för att inte få träffa honom igen om jag berättade sanningen. Om han inte föreslog en till dejt efter denna, ville jag att det skulle vara pga att han inte var kär i mig snarare än att jag hade haft bröstcancer.  

D, var ihärdig, redan samma kväll när vi avslutade middagen på restaurang Grill för att var och en åka hem till sig, sa han att han ville ses igen. Han föreslog att vi skulle gå på Eva Dahlgrens konsert på Cirkus. Det är utsålt sedan länge sa jag, (jag hade nämligen tänkt gå själv). 

D tittade på mig och sa, jag vet men jag ordnar det, jag fixar två biljetter. Sagt och gjort, vi ser konserten senare samma vecka.  

Det är först vi dejt tre jag vågar berätta min historia. Av någon anledning tar D upp fråga igen om varför jag klippte mig. Inombords tänkte jag, vad är det med män och dess besatthet av långt hår på kvinnor? 

Jag sa till honom, Jag har inte klippt mig. Jag har tappat mitt hår, jag genom gick en cellgiftsbehandling förra året. Jag drabbades av bröstcancer, precis som din mamma.  

D blev stum, men bara för ett kort tag. Sen frågade hur jag mådde idag. Jag sa att jag mår bra, och att jag just nu genomgår min tredje behandlingsfas bestående av en Herceptin. Snabbt meddelade jag också att jag är cancerfri och har inte någon upptäckt spridning.  

Jag var beredd på att han inom kort skulle komma att avsluta middagen, att han plötsligt skulle komma på nåt bortglömt möte och behöva springa iväg.  

Men D sitter kvar och säger lugnt, att han är glad att det har gått bra och att jag är frisk. Han förstår att det måste ha varit jättejobbigt för mig, och sträcker sig fram för över bordet för att ta min hand. 

I efterhand tänker jag att gud vad typiskt att jag alltid tänker det värsta. Aldrig någonsin trodde jag i min fantasi att D, eller att någon över huvud taget skulle kunna ta ett sådant besked så bra. Han var superlugn med min sjukdom. Han blev inte rädd och sprang inte iväg som jag så säkert hade förutspått, han var ju en man med en positiv erfarenhet av sjukdomen. Det var ju inte alls läskigt för honom. 

Samtalade nyligen med honom på telefon där jag berättade om att jag skulle komma att skriva på min blogg om honom och vårat möte. Jag ställde frågan igen vad han tänkte då han fick reda på att den unga tjejen som han satt på middag med hade redan en sådan erfarenhet med sig. Han sa igen, att han inte blev rädd, eller såg det som en anledning att sluta träffa mig. -Snarare tyckte jag synd om dig att du hade behövt gå igenom det så ung, sa han. 

Otroligt vad lätt det är att alltid tänka det värsta och bestämma sig för hur saker och ting skall bli. Det jag lärde mig var att man kan aldrig säga nåt om framtiden, för den har man ingen aning om. 

D och jag fortsatte att träffades fram till mars i år. Han var ett jättebra stöd för mig. Jag hoppas vi kommer fortsätta ha kontakt i framtiden. 

I mina romantiska stunder hemma i soffan jämförde jag honom med Carries ”Mr Big” i Sex in the City. D var lika spännande och mystiskt. Han var äldre, världsvan, frånskild och fick mig att känna mig som en prinsessa. 

Stöd och sprid min insamling 50 kr räcker:

http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/RosaBandetFullPage.aspx?id=2524&InvolvementID=309 

Om du vill lyssna till min dagbok: http://www.lugnafavoriter.se/?page=12&underpage=146.39607 

Jag kom hem stark, utvilad och solbränd i mitten på oktober (2005). I Sverige var det full rush med en ny Rosa Bandet kampanj. Panama City hade också pyntats rosa. Byggnader, köpcentrum, reklampelare ha smyckats i Rosa färger och band. Detta vittnar verkligen om hur stor Rosa Bandet kampanjen är, men framför allt hur viktig frågan är för oss alla i världen. 

Tack vare den mediala uppmärksamhet som uppstår i Oktober månad kring bröstcancer, ramlade jag över en artikel i DN som bland annat innehöll en forskningsrapport som meddelade att man nu hade hittat en behandling för tidigare känd tumörtyp Her 2 Neu. 

Medicinen hette Herceptin, och enligt de forskningsstudier som hade gjorts gav den mycket bra resultat. Över 50% av kvinnor i studien med Her 2 Neu positiva tumörer fick inget återfall inom tre år. Vidare i artikeln läste jag,

Var femte kvinna som drabbas av bröstcancer har den särskilt aggressiva form som kallas HER2 positiv bröstcancer. Det innebär att ungefär 1400 svenska kvinnor insjuknar varje år. HER2-positiv bröstcancer drabbar yngre kvinnor och har mycket sämre prognos än andra cancerformer, med fler återfall och kortare överlevnad. Men det går inte att testa i förväg om man riskerar att få HER2-positiv bröstcancer eftersom det är själva tumören som testas. Vid återfall är det vanligast att metastaser uppkommer i skellett, lever eller lugorna. 

Första tanken som dök upp, är jag Her2Neu positiv? Jag kontaktade min läkare för att fråga honom? Hmm det vet jag inte, men det kanske är bra att ta reda på?, sa han.  

Idag görs som detta test på rutin vid operation. 

Kände hur jag blev iskall, vem är det som skall ha kontrollen över min sjukdom, och diagnos? Finns det mer som jag borde ta reda på, finns det mer som jag inte känner till? Som tur är finns min tumör nedfrusen, så att jag i efterhand kunde göra detta test.  

Nu fick jag vänta ca en månad på mitt svar. Den här gången var det jobbigast att vänta på ett provsvar, mycket jobbigare än det provsvar man väntar på efter operation då man skall se om lymfkörtlarna är smittade eller inte.  

Det var en dag på jobbet. 

Jag ringde till min läkare och bad om resultatet. Återigen fick jag ett positivt provresultat som för mig var oerhört negativt. Her2 testet visade sig vara positivt, dvs, jag var bärare av denna aggressiva tumör. Jag satt i ute i en soffa i vår reception på jobbet, och jag kunde trots det inte hålla tillbaka tårarna. Nu kände jag för en kort stund en rädsla för att denna sjukdom skulle besegra mig. Skulle jag dö i detta? Är det inte meningen att jag skall leva ett långt liv? Kommer jag få återfall? När kommer jag få återfall?  

Nu kom en period med dödsångest och jag var övertygad om att jag snart skulle insjukna igen. Jag fick känna mig frisk i knappt en månad, innan det var dags för ett nytt besked om behandling. 

Jag hade inte förberett mig på att det skulle vända, eller att det kunde vända igen. Jag var ju programmerad på att år 2005 skulle bestå av  sex månaders cellgiftsbehandling, och sju veckors strålning, sen skulle jag vara frisk. Jag skulle vara kvitt denna sjukdom. Jag skulle inte ha flera behandlingar. Nu stod jag inför ett ytterliggare år av behandling. Var tredje vecka skulle jag behöva besöka behandlingsavdelningen för att få ett dropp, Herceptin. 

Nu kom ilskan igen. Jag blev arg över att ett ytterliggare år skulle stjälas ifrån mig. Jag skulle inte komma att få styra över min tid som jag ville. Nu var jag låst igen, låst till Stockholm i ett års tid. 

I november 2005 började jag min Herceptin behandling. 

Jag kom att få den på Kristina Kliniken på Sophia hemmet.

Stöd och sprid min insamling 50 kr räcker:

http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/RosaBandetFullPage.aspx?id=2524&InvolvementID=309 

Om du vill lyssna till min dagbok: http://www.lugnafavoriter.se/?page=12&underpage=146.39607 

Jag hade börjat få tillbaka lite hår. Det hade börjat växa ut igen i början på augusti. Jag såg ut som en kille, precis blibit indragen i lumpen.  

Jag hade sista cytostatika  behandlingen sista maj, först två månader senare började håret komma tillbaka. Kände mig inte tillräckligt säker i min nya look, att jag hade vågat ta av mig peruken helt. Ibland, kunde jag springa ner på ICA och handla snabbt, men var alltid rädd att jag skulle springa på någon jag kände. Har en del kollegor som bor nära mig……

 12 september är dagen jag åker till Panama. Nu skulle jag bara slappa. Hade haft jättemycket på jobbet den senaste tiden också. Precis samtidigt som jag hade begärt semester hade vi en ny produktlansering, och det är alltid en massa jobb inför en sådan.  

Jag hade bestämt mig i förväg att när jag väl skulle resa iväg till Panama, då skall jag ta av mig min peruk för alltid. 

Hade nästan gått så långt i mina tankar att jag skulle bränna den, som någon form av ritual, men riktigt så blev det inte. Av någon anledning la jag ned den i min låda igen precis som den låg  när jag köpte den och placerade lådan längst in i bokhyllan, bakom en korg med grejer.  

Kändes bra att sätta sig i taxin på väg ut till Arlanda i min nya look, mitt nya jag. Nu kunde det bara bli bättre. 

Jag var ute ur den mörka tunneln och snart kunde jag ta plats ute i singellivet igen och ta för mig utan att behöva leverera en förklaring till varför jag inte hade något hår. Jag kunde snart ”komma undan med” att jag helt enkelt bara hade en kort frisyr. Alla förklaringar och rädslor över att folk skulle tycka man var sjuk skulle inom kort tid bort för alltid. Mest troligt skulle mitt hår också bli ett ”nytt” hår. Många som genomgår en cytostatika behandling som innebär att man tappar håret, får ett helt nytt typ av hår när det växer tillbaks. I några få fall har patienter tom fått ny färg på det. Men vanligast är att det blir mycket tjockare än innan, samt att det blir lockigt. Erkänner att jag var nyfiken på hur det skulle bli. Hade alltid tyckt att jag hade för tunt hår, många hårstrån, men tunna hårstrån. Upplevde det ofta som livlöst, eller flygit. Dagdrömde nästan om det nya tjocka hår som skulle komma. Jämförde mig i tankarna med min vän S, som har åtminstone Stockholms snyggaste och tjockaste hår. Om jag skulle få hälften så tjockt, så skulle jag vara nöjd. 

 Det var nästan lite skönt att för en period, stå utanför det där utseende-fixerade samhället som vi lever i.

Bifogar lite bilder från min resa.  

 Regnskog

 Jag ätandes lunch i palmblad hos en Indian-familj  

Jag i min hängmatta...........

Nu har den tredje rosa helgen i Oktober 2006, passerat och ni som har hängt med i min historia vet är vi nu framme vid hösten 2005.  

När jag insjuknade, satte jag upp ett mål som fick bli min morot igenom året.

Målet var, att när jag var klar med alla behandlingar skulle jag åka till Panama en månad och besöka min bästa vän Mia. 

Våren med alla cytostatika behandlingar var nu över, och  mina sju veckor med strålning började närma sig sitt slut. Strålningsperioden gick ganska obemärkt förbi, tyckte jag. Jag kände mig kanske lite tröttare än vanligt, men det var allt.

Det var mest jobbigt psykiskt tror jag. Att varje dag, måndag – fredag,  behöva åka dit och sitta i det där väntrummet och hela tiden bli påmind om allt. Se alla andra som satt där med cancer, eller någon annan otäck anledning som gjorde att de var där.

Man var liksom låst på ett sätt. Kanske var jag mest arg över att det inte var jag som fick bestämma över min egen tid, min dag. Det var, och är fortfarande, en svår frustration att komma över, att ödet eller situationen har gjort att jag var tvungen att ändra på mitt liv, mina planer. Det är svårt att beskriva vad jag menar. Hela mitt liv har jag haft den uppfattningen att vill jag nå någonstans eller uppnå något, så kunde jag nå dit. Det skulle bara handla om storleken på insatsen från min sida. Vill man något riktigt mycket så når man dit, så har det varit. 

Min diagnos har tvingat mig att inse att ödet, eller vad jag skall kalla det, kan sparka undan fötterna på mig. Ödet kan förändra min plan, och det finns inget jag kan göra åt det. Det kan komma att ske när som helst. Det gör att jag numera tänker, skjut inget på framtiden!

Många som haft någon sk ”nära döden-upplevelse” får nästan som en halleluja upplevelse om att ta vara på livet varje dag, leva varje dag etc…. Det är säkert så, men det börjar nästn gå inflation i sådana ”käcka” råd, vilket gör att mitt eget, ”skjut inget på framtiden” lätt blir lite urvattnat. Men för mig är det så i alla fall, jag gör det jag vill göra idag istället för i morgon. Varför skall man bara unna sig med goda middagar och rödvin på fredagar eller helgen? Vill jag dricka champagne på en tisdag, gör jag det. 

Den 10:e augusti var min sista strålningsdag.  

Kommer så väl ihåg att när jag åkte till strålningsenheten för sista gången, jag var jätteglad över att det var sista dagen.

Under tiden jag satt i väntrummet och väntade på att bli uppropad, kände jag hur jag blev ledsen och kanske lite rädd. När jag hörde mitt namn, gick jag för 37:e gången in i det kliniska rummet, la mig på den kalla britsen och händerna placerade pliktroget armarna över huvudet, och den stora maskinen fick rotera för sista gången. 

När personalen kom in igen grät jag.

Var väldigt förvirrad, trodde att jag skulle känna glädje att det nu var över, att jag hade klarat det här året, att mitt år med behandlingar för cancer nu var över.  

Men någon glädje fanns inte.

Jag var rädd, rädd för att på egen hand bära den här stenen och nu ta ansvar för den.

En trygghet hade uppstått mellan mig och Södersjukhuset under dessa 9 månader som jag hade varit där. Tryggheten var mycket det att jag kände att jag alltid var under uppsikt. Var det någonting som uppstod, eller om jag behövde hjälp med något, fick jag alltid det. Det fanns alltid någon som kunde hjälpa mig. 

Sen tror jag också att känslorna hann ikapp mig. Jag var nu i mål, jag hade sprungit klart, kämpat klart. Nu kom insikten om vad jag hade varit med om.  

När jag väl gick ut därifrån, kommer jag ihåg alla kompisar som ringde och grattade mig och glädjes att det nu var över. Jag dolde mina tårar och fejkade en delad glädje. Inte för att jag ville vara falsk, utan för att det skulle var för svårt att att förklara varför jag grät. Hur skulle de förstå det?

I denna totala förvirring fanns det bara en jag ville ringa och som jag kände instinktivt att jag behövde prata med.

Det var P. Han han hade ju varit med mig i starten, och jag ville nu meddela honom att jag var i mål. Med honom fejkade jag ingenting. Där flödade mina tårar och jag kände att han förstod. Det är väl inte så konstigt att du känner så, det är ju något jättestort och jättejobbigt du har gått igenom, det är klart att det kommer ikapp, sa han. 

Efter att ha synat mitt maskara-bortfall i makeup spegeln, och rättat till det, i bilen tog jag ett djupt andetag och greppade tag i datorväskan och gick in i mitt kontorslandskap. 

Jag var nu klar, jag var en frisk människa, jag hade sprungit klart.

Stöd och sprid min insamling 50 kr räcker:

http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/RosaBandetFullPage.aspx?id=2524&InvolvementID=309 

Om du vill lyssna till min dagbok: http://www.lugnafavoriter.se/?page=12&underpage=146.39607

 Igår var första dagen som jag inte skrev nåt.

Jag satt hela eftermiddagen, kvällen och grämde mig lite. Jag hade ju lovat mig själv och min Blogg-Mentor att jag skulle skriva varje dag.

 Men kvällen igår fick en helt oförutsägbart slut.

Jag kom att hamna på middag hos en gammal pojkväns föräldrar, eller jag skulle också kunna säga, ”jag hamnade på middag hos några mycket nära och kära vänner.”

Kvällen utvecklades till seminarium av gamla minnen, gapskratt och goda råd.(plus säkert två kilos viktökning)

Hela min dag på  jobbet igår var helt hysteriskt stressig. Företaget där jag jobbar, har också ett engagemang i Rosa Bandet kampanjen, och det är jag som försöker ro i land allt tillsammans med min chef. Det är massor av saker som skall koordineras, annonser skall godkännas, evenemang skall planeras etc. Allt skall verkligen ske NU också.

Sent igår eftermiddag beslöts det att jag skulle åka till Falun för att träffa en utav våra kunder. Jag var tvungen att vara uppe runt

kl 18.  Superstressad vid kl 15:30 inser jag att jag måste åka, nu hade jag minst sex timmars bilkörning framför mig. Där förstod jag direkt att det skulle komma att bli svårt att komma åt ett Internet.

På vägen plockar jag upp min vän A, som fick vara mitt sällskap och fredagsnöje (hon är jätterolig).

A är syster till en gammal pojkvän till mig, som kom att bli som en syster till mig, lagom när förhållandet med hennes bror tog slut. Jag och hennes bror, J, var ihop i tre år. Vår relation var stark, och vi umgicks mycket med hans familj. Vi kom varandra väldigt nära allihopa, J med familj var ett jättestöd för mig under våra tre år ihop. Med familj menas också, Farmor, Mormor, Farbröder med familjer, Morbror med familj och hunden Lovis.

Det är nu jag skall komma till kopplingen av rubriken.

Trots att jag och J, bröt upp hösten 2002, har samtliga i J:s familj funnits vid min sida och stöttat mig igenom hela min sjukdomsperiod. Det mest fascinerande är att Js kära farmor och mormor har med jämna mellanrum skickat sina varma fina vykort, brev med uppmaningar om att allt kommer att bli bra. Detta trots att de har ca 100 barnbarn var!!! (Okej inte hundra, men det är många).

Personer som fanns i min omgivning, som egentligen inte hade en anledning att höra av sig gjorde det.

Det  kunde vara med nåt enkelt som ett vykort, eller några rader i ett brev. Men det betydde så mycket för mig som sjuk. Det gav mig energi, och kraften att orka kom som en välbehövlig skjuts framåt.

Under min sjukdomsperiod, har jag fått se vilka som var mina vänner och vilka som inte var det. Det är ett bra kvitto, som ger en bra vägledning inför framtiden, så jag vet vilka jag en dag skall ställa upp för.

Jag har skrivit om det förut, som anhörig/närstående, kan man aldrig höra av sig för mycket, eller visa sin närvaro. Det blir ALDRIG tjatigt, jag lovar, det stärker verkligen. Men lämna utrymme för den drabbade att kunna säga nej till att prata.

Det är en stor sorg man bär med sig och en stor portion frustration man skall ta sig igenom. Fastna inte i gränser, eller roller, sträck ut en hand, även om du tvekar på att du är viktig eller ihågkommen av personen som är sjuk. 

Det är du, jag lovar.

Tack hela familjen B.

Mia

Stöd och sprid min insamling 50 kr räcker:

http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/RosaBandetFullPage.aspx?id=2524&InvolvementID=309 

Om du vill lyssna till min dagbok: http://www.lugnafavoriter.se/?page=12&underpage=146.39607

Forts från igår.

Kände mig nöjd med kvällen och  att jag på mycket länge hade träffat en trevlig kille om det var nåt i luften med.

M stod på sig, och ville åtminstone få min tillåtelse till att promenera mig till porten, för att gå som ensam tjej hem mitt i natten, det var ju inte bra. Hmm han var ju väldigt vältränad, så nån nytta kanske han skulle kunna vara till om det händer nåt, tänkte jag samtidigt väl medveten om att jag indoktrinerats till det ev beskydd. Att det snarare var frågan om ett kontaktsökande, var det inget tvivel om.

 Gående längs Götgatan på väg hem, kände jag stressen komma,  Hur sjutton tar jag mig ur det här??? Det här kommer aldrig att fungera.

Jag pendlade mellan att vilja avfärda honom till att vilja ha hans telefon nummer. Hyfsat stora svängninngar.

Jag tog mod till mig och frågade rakt ut.

Du, hade du tänkt följa med upp, eller varför följer du mig egentligen till dörren?

-Nja, jag hade väl ingen baktanke precis, vi kan väl sitta och snacka ett tag……?, får jag till svar tillbaks.

Shit tänkte, jag.

-jaha, men då är det nåt jag vill berätta för dig innan vi kommer upp i lägenheten, säger jag sakta gåendes. Jag är fullt fokuserad på min peruk och hur jag skall försöka meddela detta.

-Ok, säger han tvekandes, vad är det?

-Eh, jag ser kanske inte riktigt ut som du tror, säger jag.

-Ett par mycket förvirrande ögon tittar frågande på mig, och innan han hinner säga nåt, säger jag:

-Jag ser mer ut som du. (Han var ju nästintill rakad på huvudet, detta på grund av att det fanns visa kala fläckar på huvudet.)

-MYCKET, förvirrad och med nästan med en skymt av skräck tittar han på mig. Igen innan han hinner säga nåt, säger jag:

-Du får följa med upp så får du se vad jag menar!

 Otroligt nog gjorde han det.

 När vi kom in i lägenheten säger han:

 -Ok vad är det? Vad är det du vill visa?

 Med ett ryck tar jag av mig peruken och visar mig för första gången skallig inför en främmande människa. Jag väntar på en reaktion. Den kom, och det blev följande:

 -Va!? Var det bara det, du har en peruk!? Jag trodde du var transvestit!!!!

Med ens förstod jag hur det hela hade låtit, och vi båda skrattar hejdlöst åt situationen.

En stund senare går han och med sig har han mitt mobilnummer.

Jag och M kom att umgås ett tag.

/Maria

Stöd och sprid min insamling 50 kr räcker:

http://kampanjer.cancerfonden.se/templates/RosaBandetFullPage.aspx?id=2524&InvolvementID=309 

Om du vill lyssna till min dagbok: http://www.lugnafavoriter.se/?page=12&underpage=146.39607