Nya bröst till Midsommar?

Idag ringde min läkare som hjälper mig med min kommande Brösttransplantation. 

Mitt fall hade varit upp på konferensen igen. Avdelningen för plastikkirurgin har varje vecka en konferens där de diskuterar inkommande remisser, avslår och tillstyrker begäran om bröstoperationer. De hade nu efter att ha tillstyrkt min remiss gett mig en tid för operation i juni. Det kunde ske tidigare om någon i kön hoppade av.

Eftersom jag är som jag är, lite av ett "kontroll-freak", har jag naturligtvis försökt ta reda på så mkt som möjligt om operationen. Olika tillvägagångssätt, komplikationer, risker med mera. Dessutom har jag haft diskussioner med två olika kliniker samtidigt, för att få en "second opinion". Det har i detta fall inte alltid varit till min fördel. De olika klinikerna påvisar helt olika metoder för operation. Har tom fått förslag om olika implantat. Den ena vill rekommendera s.k. Expander-protes, den andra vill helt enkelt bara ta ut all vävnad och ersätta med implantat. Att ta ut vävnaden är inte helt enkelt och det är rätt mkt vävnad som skall ut. Allt under bröstet upp till nyckelbenet, ner under armhålan och tillbaka till bröstet. Dessutom har nästintill "Klinik A" avrått mig att göra ingreppet på "Klinik B". Jag kan inte hjälpa att undra hur mycket pengar och politik som spelar in i ett sådant här fall? Det blir min magkänsla och fakta som kommer att avgöra var jag kommer att ingreppet. I början tänkte jag att det blir den klinik som kan ge mig den första bästa tiden som blir avgörande, men jag är inte lika säker idag.

Den absolut största anledningen till att jag gör denna bröstreduktion är att jag vill reducera risken till max för att få ett återfall. Jag vill göra allt jag kan för att försäkra mig om att min framtid blir så säker som möjligt. Jag har mött läkare, vänner som INTE tyckt att jag skall göra operationen. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag inte skulle kunna se mig själv i spegeln den dagen jag får ett återfall och veta att jag hade kunnat förebygga detta tidigare.

Men det är inte ett helt enkelt beslut. Det finns flera saker som jag har tänkt jätte mycket på. Bland annat att jag kommer att tappa känseln i brösten ej heller kunna amma. Sex månader ungefär efter min operation kommer man att tatuera en ny vårtgård, för att sen bygga en ny bröstvårta. Bröstvårtan på mitt cancerdrabbade bröst kommer att tas bort, och vårtan på det andra bröstet kommer att delas i två. Jag måste planera för framtida operationer, implantaten har en livslängd, och de kommer att behöva bytas ut. Vid 29 års ålder, kan det innebära ett par operationer. Men framförallt är jag rädd att resultatet skall bli totalt misslyckat. Tänk om det blir så hemskt att jag inte kommer att leva med det? Eller i alla fall få stora problem med det?

Per en kille som jag träffade för ett tag sedan, som under kort tid har kommit mig nära, har varit ett bra bollplank. Kanske är jag själv mer fixerad vid bröst än vad män generellt är? Per hävdar att han skulle kunna leva med en kvinna utan bröst. Eller för att citera "jag tycker lika mycket om dig med eller utan bröst, det är inte ett par bröst jag är med, utan dig som person. Du är inte mindre kvinna för att du inte har några bröst." Jag satt i bilkö längs Birger Jarlsgatan i Stockholm och upprepade för mig själv i huvudet vad Per sa. Han har ju rätt. Det låter verkligen så himla självklart, även för dig som just nu läser detta. Men riktigt så självklart är det inte. Så lätt är det inte. Visst har man levt ihop och varit gifta och har ett liv tillsammans, och sen förlorar kvinnan sina båda bröst, kanske det är lättare att den "större bilden".

Nåt som är sant, är att det ligger hos mig i min egen självbild inte hos betraktaren.

Per är en bra kille.