Du försökte stjäla mitt liv, men misslyckades!

Idag är det tre år sedan Idioten våldtog mig.

Nu, i denna stund är det andra gången jag tänker den tankten idag. Det är stora framsteg!
Mycket har hänt på tre år. Jag "suddar" fortfarande ut dagens datum i min kalender. För en vecka sedan tänkte jag på idag och kände "Shit, vad jobbigt"

Idag är den här och det var först för några minuter sen jag kom att tänka på vad det verkligen var för en dag - Imponerad över mig själv.

Jag satt och kände en kall hand greppa tag om mitt hjärta, tankarna fomulerades sig "Du har glömt något idag" Då kom jag på det. Att det är idag, den dagen jag har hatat under så lång tid, men inte längre...

Vad har då hänt under de här tre åren?
Oj, hela min existens har förändrats, hela jag har förändrats och alla i min värld.
Från att första året ägna alla min energi och tankeverksamhet till att förneka, glömma och gömma. Det första året raserade jag mitt och mina älskade sambos liv gång på gång, med en miljard lögner. Jag hade inte kontroll över mitt egna liv utan någon annan styrde mig.

Det andra året orkade jag äntligen ta steget till erkännandet, såväl för mig själv, men även för min älskade vän. Det räddade oss! Det gjorde oss och mig starkare än någonsin. Inte för att allt var över där, resan hade bara börjat!
Ett och ett halvt år av terapi, tårar, samtal, lögner som skulle luftas, tankar, känslor m.m. Allt detta skulle samtidigt göras som jag ville fortsätta mitt liv med studier och jobb! Jag flyttade tillbaka hem till min sambo efter ett och ett halvt års flykt. Det var både jobbigt, men så otroligt skönt att få ställa ned min väska i mitt hem! Hemmet där jag känner mig trygg!

Idag mår jag mycket bättre, jag fungerar, jag styr över mig själv och mina val här i livet. Jag vågar leva igen, jag vågar vara ute utan rädsla (förutom när det är alldeles för mörkt och folktomt), jag vågar vistas bland vänner utan att vara rädd för att bryta ihop till en blöt hög.
Jag har fortfarande mardrömmar ibland som hemsöker min sömn, men det är bara väcka min sambo som då slår sina trygga armar runt mig och jagar bort allt ont.
Jag har ibland svårt att sova själv, och som tur är händer det ytterst sällan.

Det här: Det tredje året kan BARA bli bättre. Jag är inte längre en 22-årig rädd flicka utan snart en 25-årig stark kvinna som har fått sina ärr men ändå kan bära sitt huvud högt. Jag är idag vän med min kropp och min sexualitet. Jag har bevisat för mig själv att jag kan och jag klarar allt som jag vill klara! Jag är snart, efter fyra år klar med mina studier och ska ut på arbetsmarknaden på riktigt.
Jag har den underbaraste mannen bredvid min sida. Vi har en kärlek som jag önskar att alla en dag kan få uppleva (dock finns det vissa undantag på den biten...)
Vår kärlek har hållt mig uppe, fått mig att vilja fortsätta och den har bara vuxit sig starkare och jag har en sån glädje i mitt hjärta att vi under det här året ska gifta oss!

Den lilla flickan jag en gång var, bor inom mig, men hon vilar där tryggt numera! Jag ska se till att ingen skadar henne igen!

Jag tackar livet för att jag fick min andra chans till att återigen få uppleva ljuset och det goda i livet! *Tack!*

Jag försöker återigen gömma och glömma allt det onda...

Jag försöker skydda mig själv genom att inte låta honom riva upp min ärr som tagit så lång tid att få till. sättet jag skyddar mig på är att inte tänka. Glömma helt enkelt. Syns inte, finns inte...

Dock så har jag också nu gått i terapi hur länge som helst (känns det som) och jag har fått lära mig så mycket om hur jag reagera och hur min kropp reagerar.
Varför är det nu så svårt att använd mig utav det jag lärt mig?
Jag måste bearbeta, jag tänker inte ramla tillbaka till en svart tid av tårar, ilska och sorg... Jag orkar inte det!

"Jag tackar min lyckostjärna för dig min underbara Sambo! Utan dig vore jag inget. Du gör mig hel"

Okej, nu har jag fått lite avstånd till beskedet...

och vad gör jag?

jo, samma som jag alltid gör när det är jobbigt...

jag stänger av!
slutar tänka, fundera och analysera...
sysselsätter mig med allt annat för att inte tänka..

Jag vill återigen inte veta!

När ska jag lära mig att våga ta tag i saker istället för att rymma från dom

Bloggen tillför mig inte lika mycket längre.

Jag har vandrat en bra bit upp ur mitt hål. Men känner att jag måste ta tag i mitt liv där ute på riktigt och inte bara skriva att jag ska göra det.

Jag kanske skriver ibland i framtiden.

Låter mina inlägg vara kvar, de kanske kan hjälpa någon annan.

Vill tacka alla som läst och kommenterat och mailat! Era kommentarer och mail, värmande ord och kramar har verkligen hjälpt trots att jag inte har en aning om vilka ni är!

TACK

Kramar

~M~

Vi kom överens igår om att fortsätta träffas ett par gånger till den här "terminen" sen får jag ett schema över inplanerade seminarium som finns under sommaren. Sen tar vi en "paus" under sommaren och så får jag känna efter om jag vill sluta träffas, fortsätta eller kanske göra allt på något annat sätt.

det känns rätt och bra att göra så, då får jag tid under sommaren att känna efter och komma ifatt med mina tankar och funderingar.

Jag har ju visst saker som är så mycket mer värda än ångest över våldtäkten.

Jag har mått bättre nu en längre period. Får små "återfall" ibland. Kan tex tro att det någon står utanför sovrumsfönstret och tittar in, men drar då ned rullgardinen och tänker "att så är det inte"

Min lyckopiller är i livet

1) min underbara sambo - saknar ord för hur mycket han betyder för mig, hur mycket han har stöttat mig och allt han har fått stå ut med. Han är verkligen den bästaste bästa!

2) Jag lever - det kunde gått värre. Han våldtog mig, gjorde något mot mig som jag fortfarande bearbetar. Tänk om han hade gjort något värre?!

Dock undrar jag, varför jag fortfarande får jobbiga känslor varje gång det är dags för samtal med min stödperson, har ett ikväll.

Jag kan ha mått bra i flera dagar, men sen ska jag dit och då börjar jag må sämre.
håller jag fortfarande på att förtränger händelsen i min vardag och sen blir jag stressad när det är dags att plocka fram allt igen?
eller är det så att jag kanske ska sluta med dem där samtalen? kommer jag må bättre då?
Vågar jag sluta att träffa min stödperson?
Vad är det värsta som kan hända? - måste tänka igenom det hela

Ska försöka handla den boken idag.

Då kanske jag också lägger ned att vara ett offer...

Jag har fått tillbaka klumpen i bröstet.

Den är som en stor, tung, svart sten som ligger fast över bröstet. Det känns tungt att andas. Varje andetag känns som en utmaning.

Jag försöker hålla mig sysselsatt för att inte tårarna ska rinna. De rinner okontrollerat. De bara kommer och rinner längs kinderna utan att jag vet vad som orsakt dem.

Jag vet inte längre vad det är som känns. Jag har inga ord för känslorna jag känner. Jag kan inte påstå att jag vet vad det är som rör sig i mitt huvud.

Jag ber till högre makter att jag inte är på väg ned igen. Jag orkar inte vara där nere.

hade tänkt att ha en lugn dag med att skrota hemma för mig själv, men nä..

Hemma en dag utan något speciellt att göra får mig bara att deppa ihop.

Kan jag inte bara få vara lugn och ha en lugn kväll med mig själv hemma?

Skitvärld!

En vinter natt i kalla mars
 - ensam hem jag skulle vandra
En väg jag känt sen barndomsben
Till det som var mitt hem

Någon följde min väg
 - var det en slump?
Någon valde mig.
Kände han mig?

Han tog tag i mig
 - slängde mig till marken
Jag försvann,
I samma veva som han tog

Han tog av mig
 - något som var mitt
Något som var jag
Kvar; lämnade han ett skal

Ett skal som skämdes
 - ångrade och grät
Ett skal som ej längre visste
Vart hem fanns

Ibland så undrar skalet
 - varför lämnade han mig kvar
Varför tog han inte allt
Hade smärtan då funnits lika stark

Skalet började åter fyllas
 - Med liv och lust
Allt som en gång fanns i skalet
Börjar sakta återvända

Men han, kommer han någonsin
 - att förstå
Att detta skal kommer alltid ha
Dessa ärr som blöder så?

Dagarna känns mer och mer ljusa nu.

Hade en deppardag i fredags då allt kändes piss och blä, men som tur är jag min underbara älskling som tar hand om mig.

Jag kan ibland vid för mig konstiga tillfällen, tänka på våldtäkten. Imorse tex när jag fixade frukost så undrade jag om han våldtagit någon inatt, och hur många gånger han våldtagit sedan han våldtog mig för två år sedan.
Fast nu börjar inte längre hjärtat skena iväg så fort jag tänker på det, utan det känns iaf som att jag kan ha en mer objektivbild över det hela.

Det går upp och ned i mitt liv.

Just nu är mycket på väg upp igen. Det känns skönt :O)

Jag var lite nervös innan helgen - skulle resa iväg med några vänner från skolan. Sist jag åkte i väg med några vänner så blev det inget bra.
Jag blir deppig och resan blev inte alls som jag planerat.
Jag höll mig inne i mitt hörn och försökte hålla människor på avstånd.

Men den här gången gick det mycket bättre. Jag har slappnat av, tagit promenader, spelat spel och kunnat umgås med mina vänner. Det känns skönt.

Jag hoppas det fortsätter så här.

Kanske är det min tid nu... äntligen!

Börjar mitt liv återvända eller gömmer jag mig bakom en massa jobb?

Jag vill så mycket just nu, tar till mig så mycket i skola och jobb, är det för att livet är på väg tillbaka eller springer jag återigen och gömmer mig?

Min stödperson tror tyvärr på det senare...Tycker inte om henne längre ;O) *obs ironi!*

Det känns som varje gång jag klättrat upp för en lång trappa och kommit till en avsats, då står jag där och vinglar på kanten, ska jag lyckas hålla mig kvar på avsatsen eller ramla ned igen??

*kedjar fast mig vid avsatsen* :O)

Var iväg i helgen med folk från skolan. Hade sett fram emot det. Älsklingen bestämde sig för att passa på att åka iväg han med.
Väl när jag kom iväg så funkade det inte längre. Jag kunde inte göra något, inte umgås med människor.

Jag drev runt på dagarna för mig själv, sa att jag kände mig hängig till dem andra. Fick sitta på kvällarna och låtsas vara glad när vi åt middag och så.

Jag som trodde att om jag kom iväg så skulle allt bli mycket bättre. så var tydligen inte fallet.

nu har jag bevisat iaf för mig själv att jag inte kan lyckas rymma från mig...

Drömmer igen om våldtäkten. Har kommit på fler detaljer från den kvällen. Han hade mörkt hår och blåa jeans.
De små detaljerna tog mig bara två år att luska fram...

*suck*