Senast Skrivet

Slumpa en blogg

Kardemumma

Barn, barn, barn! Är bajskonsistens intressant? Finns det en liten lattemamma inom oss alla eller är vi alla päron på vårat eget vis?

Barn som vill synka

16 december 2009, kl 12:03 Skrivet av Aiz Anmäl ! 

En av de små konstaterar att vi borde göra allt samtidigt i familjen.
"Alla äter, alla diskar, alla tittar på nyheterna och alla badar. Sen
går alla och lägger sig". Det är svårt att ge bra skäl till att inte
göra så. Det låter så enkelt och skönt.

0 |
0
|   |

Belöning till småbarnsmamma

08 april 2009, kl 10:46 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Vi bor på 60 kvadratmeter i innerstaden. Lägenheten ligger perfekt. Ingen insyn och park på båda sidor. Två minnuters promenad till ett sv Stockholms populäraste områden med krogar och shopping.
Men vi bor trångt. Och orenoverat.

Jag erkänner att min irritation över renoveringspar bottnar i att jag själv har jävligt orenoverat och inte riktigt kan prioritera nya golv och kök framför sommarhus eller restaurangbesök. Jag föredrar riktigt fin och vällagad mat framför billig bulk och har däreför svårt att lägga mer pengar på köket än på maten...

Men med tre barn skulle det vara väldigt glädjande att ha lite bättre standard på vitvarorna. En bänkdiskmaskin för en familj på fem är inte riktigt hållbart. Inte heller avsaknaden av tvättmaskin. Och för en matlagningsglad typ som jag är den trasiga spisfläkten ett problem.

Därför står jag nu här som en äkta husmor och önskar mig en diskmaskin, en tvättmaskin och en köksfläkt. Jag tycker därför att det där jävla uppskovet var jobbigt. Jag hade behövt min restskatt till vitvaror.

Nej, jag ska inte klaga. jag har det bra. Prioriterar lite annorlunda kanske. Alla pengar som blir över går till vårat bygge av sommarhus vid adriatiska havet. Kanske jag skulle ta och byta ut en vecka i vårat hus mot en Smeg dickmaskin?
0 |
0
|   |

Jag har sett världen börja

21 mars 2009, kl 09:07 Skrivet av Aiz Anmäl ! 

Liten flicka i v.34 fast utanför magen...7 veckor gammal.

Den lilla fullgågna flickan föds i vecka 42. Tio fingrar, tio tår. Barnmorskan lägger henne glatt på mitt bröst och jag ser ett liv tändas inför mina ögon.
Innan hade hon självklart funnits. Jag var hemskt förälskad i den lilla okända varelsen som sparkade inifrån min mage. Men jag hade inget konkret. Hon fanns inte på riktigt ännu. Jag kände inte hennes själ, bara hennes hjärta.

När börjar egentligen livet? När landar själen? Hon min fullgågna flicka, efter ett dygn var hon så självklar. Hon såg in i mina ögon och jag var förlorad. Förlorad till livslång kärlek och till den evighetslånga smärtan, oron, ansvaret och kärleken till ett barn kan ge.

En vacker vårdag i Maj föds två mycket små och sjuka barn. De två flickorna har endast tillbringat två tredjedelar av tiden i min mage. Efter sex månader plockas de ut och stoppas i kuvös. De får hjälp med att andas och att leva. De får nytt blod och hjälp att bilda nya blodkroppar. De är inte klara. Deras kroppar är inte redo för livet. De ligger inbäddade i små "tofflor" och det enda sättet att få kontakt med dom är genom luckorna i kuvösen. De har små tygstycken över huvudet, minimössor, skydd för ögonen och slangar i näsa och mun. Genom naveln får dom lungmognande mediciner och massa andra saker som man som oinvigt inte förstår. En mycket liten hand, på en mycket liten och smal arm sticker ut ur den inbäddade bollen. på den lilla handleden sitter en pulsmätare. På monitorerna ovanför flicornas kuvöser visas pulsen och syresättningen. Varje gång pulsen eller syresättningen går ner larmar dom med mjuka; "bong, bong". En röd lampa lyser. Personalen ruser mjukt fram och höjer syrgasen, snuddar lätt vid barnen och lbongandet slutar och kurvan går upp. Ibland är det lite värre. Då blir barnet blått och det krävs större insatser. Men oftast blir det bra. Men efter tre dygn får jag se de små ögonen öppnas. Svarta bottenlösa ögon som skyr ljuset. Jag är såld och köpt och såld igen. Barnen finns, de lever och den livslånga kärleken är definitv. Nu hade jag allt att förlora.

Det är en tunn linje mellan liv och död. När föds själen och när är det lilla fostret ens livslånga kärlek? När föds "det" och när blir barnet medvetet om att det finns?

Innan jag fick barn i vecka 27 så hade jag ingen bestämd uppfattning om när man ska rädda barn och när man ska anse att det är ett mycket sent missfall. Men med facit i hand så vet jag att vid 27 graviditetsveckan så äger dom mitt hjärta och deras själar finns definitivt i deras helhet.
Från det jag såg in i deras mörka ögon och kände de små, små händerna knipa löst kring mitt finger så visste jag att dom var med. De var närvarande och de var små människor. Små, små människor med lika stor rätt till livet som jag har.


Därför är min ståndpunkt att små barn måste få en chans. För när själen har landat så finns dom. För sig själva och för deras föräldrar. Och ingen av oss vet än när själen landar.
0 |
0
|   |

Föräldraförsäkring för tvillingföräldrar

20 mars 2009, kl 12:03 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
På Tvillingklubbens hemsida kan man läsa "På Socialdepartementet säger man så här: Att man får fler barn än ett innebär inte att man behöver vara föräldraledig längre! De extra 90 dagarna är tänkta för pappan så att föräldrarna kan hjälpas åt under den första tiden. Bägge föräldrarna får alltså vara hemma samtidigt när man får tvillingar."

Och även jag, som tvillingförälder har fått hört från socialdepartementet unjefär samma sak.
Och visst, man behöver kanske inte vara hemma längre med tvillingar. Iallafall inte om tvillingarna har varit friska sen födseln och även man som förälder varit frisk.
Och visst kan man väl börja jobba sen hej o hå, men arbetsgivarna är inte allt för lyckliga över att en förälder med TVÅ nyss dagisinvanda barn ska vab:a flera gånger per månad.

För oss tvillingföräldrar som började hela föräldraledigheten med VAB på sjukhus några månader. Som sedan fått hemsjukvård och när föäldraledigheten och föräldrapenningen äntligen tickar igång just blivit utskrivna från de mest traumatiska upplevelsen i livet - är det lilla tillägget ett hån.
Med två barn med lungsjukdomar, RS vaccinationer, isolering från offentliga miljöer, kanske inhalationer flera gånger om dagen, ständiga läkarbesök, för oss är dessa små tilläggsdagar ett hån.
För just när dagarna börjar ta slut, då börjar våra barn få vara just som vanliga barn. Just då kan vi börja röra oss fritt i samhället och ta del av det som andra föräldrar gjort under hela sin föräldraledighet.

Ett barn som föds ur samma livmoder som ett annat barn borde behandlas som en individ redan från första andetaget, även av staten. Signalen med att tvillingar ses som "ett barn" med "tillägg" är fel. Att dessutom många tvillingföräldrar behöver vara två hemma gör det hela också fel.

Jag vill se en förändring på detta nu.,
0 |
0
|   |

Tvillingar

20 mars 2009, kl 11:29 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Margareta Ölwe på tvillingklubben säger såhär:
" Tvillingföräldrar har en mycket viktig uppgift att lära sina barn att stå på egna ben och inte bli beroende av varandra. Detta gäller tvåäggs lika mycket som enäggs."

Som tvillingförälder tycker jag att det är en väldigt konstig rekommendation.
Tvillingar är, liksom alla andra barn, olika. Även enäggstvillingar är olika. De lever i olika familjer med olika kulturella influenser, med olika värderingar och i olika mijöer. De har olika bakgrund, medicinskt och kanske psykologiskt ibland.

Självklart ska de inte bli beroende av varandra. Men det där känns som en mycket svensk och mycket gammal skräck - att vi inte ska bli starka individer.

Men vad utgör en stark individ? Att ensam är stark eller att man har en solid grund med ett bra socialt nätverk?
Är inte ett tight syskonskap fantastiskt? När två personer älskar varandra så och trivs i varandras närvaro? Borde inte det bejakas istället för att man som förälder ska gå in och bryta något som är harmoniskt och glatt?

Självklart ska man utgå från ifall kanske den ena tvillingen är dominant och gör den andra beroende av henne/honom. Självklart finns fall där det faktiskt inte känns bra med allt för intensivt uppgänge.

Men i min familjevärld så är det en för alla och alla för en som gäller. En nära relation med sitt syskon är en ynnest ett privilegium. Att vara tvilling är ett privilegium.
2 |
0
|   |

Varför talar ingen om tonåringarna?

20 mars 2009, kl 11:04 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Tidningen MAMA, Gravid, Vi föräldrar, Allt om barn, Barnistan and so on.
Som gravid och bebismamma kan man aldrig får för lite information kring det lilla livet. Inte heller som småbarnsförälder.
Allt får vi veta om sömnmetoder, trotsålder, smakportioner, bristningar, att återfå sin gamla midja, sexliv med tre barn, hur man klär sig matchande med bebisen, barnvagnar, prylar, prylar, kläder, amning, dagisinvänjning och så går bebiscirusen runt.

Sen blir barnen skolmogna och tågar iväg med skolväskan på ryggen och en sprudlande nyfikenhet och känner sig stor som aldrig förr. Plötsligt händer det inte så mycket att tala om, tiden läggs istället på små skolaktiveter och umgänge med andra klassföräldrar, fotbollsträningar, ridningen eller karaten.

Plötsligt en dag är du inte viktig längre. Tror du. Dörren till din lilla skruttis rum som alltid stått vidöppen och ropat in dig är nu stängd. Därinne finns ditt barn som ena dagen är vuxen och andra dagen barn, ena dagen olycklig andra dagen euforisk. SOm förälder vet du någonstans att tonåren är svår. Kanske minns du själv. DU försäker trösta lite men låter den lila stora vara ifred. På skolan pratar man om alkohol och sniffning. Ungdomarna röker som aldrig förr och lärarna ringer hem till rökande ungdomars föräldrar. Föräldrarna fattar ingenting. Vad hände?
Vad kan jag göra? Mina barn skiter i vad jag säger. Jag har ingen makt - eller?

God knows. Media, tidningarna, föräldragrupperna, fikakompisarna - alla är dom borta. Tonåringar är inget kul. Publicisterna tycker inte det är värt att satsa på. Carina Nunstedt grundare av MAMA anser att tonårsföräldrar är en grupp som man visst kunde satsa på men "Jag tror att det finns ett enormt behov av att få veta hur andra gör?! med allt från prylar, spelvanor, tider, fester...
En idé om en tidning för tonårsföräldrar har diskuterats på olika möten. Jag skulle gärna starta 10 tidningar för alla möjliga målgrupper, men just nu finns tyvärr inte utrymme. Men kanske snart! Tonårsföräldrar är en väldigt bra målgrupp."
Men tydligen inte tillräckligt eftersom detta förlag sen Carinas uttalande har startat en Gravidtidning, en Family living och ytterligare en modeskvallertidning.
SJälvklart handlar det om vad annonsörerna vill ha. Småbarnsföräldrar är en enormt köpstark målgrupp liksom inredningtyper och faschionistas.
Men tänk ändå vad vi tonårsföräldrar lägger ner pengar på kläder, spel, datorer, mobiltelefoner, resor, inredning och massa andra ting till våra barn. Allt för att de ska vara glada tonåringar.

Men kan det vara så att innerst inne vet publicisterna att tonårsföräldrarna är lite trötta. De orkar inte hålla efter sina tonåringar så som de gjorde när barnen var 2 år.
ELler är det så att den generationen som har småttingar nu. DOm som lattefikar, vagnsshoppar och barnklädestokar är en ny sort. EN sort som vill ha tidningar och info om allt? Kanske denna generatioen kommer få en tonårstidning?

Undertiden fortsätter jag att lattefika med småbarnsmammorna och fortsätter leta efter en 5 minutersmetod för min femtonåring så hon somnar tryggt i sin egen säng...
2 |
0
|   |

Skaffa barn som lösning på livets problem

17 mars 2009, kl 23:16 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
En inte allt för ovanlig anledning till att folk skaffar barn är att barnen ska reda upp deras liv.
De förväntar sig at den ofödde lille skrutten ska komma och frälsa dom från ondo och flytta fram det ansvarsfyllda och tunga vuxenlivet ett år eller två.

För när man får barn så behöver man inte arbeta. Det är okej att kokonga sig och ha moderslycka och bli omhändertagen av en kärleksfull barnafader. En mammaledig behöver inte söka jobb eller passa tider. Det är en fluffig tid i bebisrus och familjelycka.

Detta kan man göra om några gånger. Så snart barnet börjar på dagis skaffar man ett nytt, så flyttar man fram vuxenlivet lite längre.

Men sen när barnen ska lämnas på dagis. Heltidsarbetet ska passas. Lägenheten ska betalas med eget intjänade pengar och barnfadern kanske vill separare - då har man ingenting. Då är allvaret tillbaka.

jag önskar så att folk slutade skaffa barn för sin egen skull. För att de tycker det är en bra lösning på livets problem.
0 |
0
|   |

Rädd för att dina barn ska bli tjocka?

17 mars 2009, kl 12:34 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Många föräldrar har jag sett som hindrar sina barn från att ta en till macka.
Som försöker införa någon form av viktkontroll då dom anser att deras barn har en förmåga att äta lite för mycket.
De är livrädda att deras barn ska bli överviktiga och sedan ha problem resten av livet med fetma.
Med all rätt finns väl den risken. Feta ungdomar brukar ofta  bli ganska tjocka som vuxna. Fettcellerna man lägger på sig i barndomen är flera och svåra.

Men aldrig hör jag någon förälder som frågar sig varför just deras barn har en tendens att överäta. Vad är det som gör att vissa barn äter sju mackor till frukost medan andra nöjer sig med en eller två? Vad är det som gör att vissa ungdomar äter kakorna tills de tar slut medans andra nöjer sig med några stycken?
Beteendet lär fortsätta vid vuxen ålder. Vissa vuxna äter tills det tar slut - andra tills de är mätta. Några känner mättnad och hunger - andra känner begär.

Jag tror det är helt verklöst att slå undan handen på det barn som sträcker sig efter sin femte bulle på kalaset. Det är bara förnedrande för barnet att få pekpinnar kring dess ätande. Personligen tror jag bara det leder till att dom sedan köper mängder och äter i smyg - frossar.
Någon måste närma sig problematiken: - Vad är det som gör att barnet tar till mat jämt?
Är det omåttlig hunger eller är det en tröst eller beröm? Vad finns det för bakomliggande orsaker till just mitt barns ätbeteende?
3 |
0
|   |

Föräldrarna som uppfostrar sitt barn könsneutralt

13 mars 2009, kl 17:38 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
på något vis har de redan kommunicerat ut sin egen värdering; kön är något fult?

Varför ska ett barn vara könsneutralt? När hela mänskligheten är män, kvinnor eller något mer mixat?
Varför komplicera livet för ett litet barn?
Dagens i-lands experiment?
2 |
0
|   |

Pojke eller flicka?

12 mars 2009, kl 10:00 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
I Svd skriver dom om ett föräldrapar som vägrar avslöja om deras barn är pojke eller flicka. Dom gör det för att barnet ska växa upp neutralt.
Tanken är väl fin,men i mina ron låter det mer som ett experiment där man riskerar ett barns (kanske) välbefinnande. Det kan bli jättebra,men också katastrofalt.

Jag undrar så vad barnpsykologer och andra kunniga på området säger om detta?
Och hur har det gått i andra familjer,när barnen har blivit större, som genomfört detta?

Och hur är det med dom barn som fostras upp till pojkar, fast dom är flickor?Eller tvärtom?

Jag tror man,innan man kör igång med ett sådant experiment,kanske ska läsa på lite och tala lite med hermafroditer. Dom fostras oftas till ett kön och sedan upptäcker dom att de har ett annat.
Ett bra exempel är boken Middlesex av Jeffrey Eugenides.

Läs mer om barnet Pop,som inte får vara hon eller han, Här!
1 |
0
|   |

Rädd för att lämna på dagis

12 mars 2009, kl 09:38 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Jag är världens oroligaste mamma när det kommer till vissa saker.
Dagisutflykter eller om mina barn blir hämtade av någon annan på dagis än jag och deras far.
Min största fasa är att dom ska komma bort. Och fel person hittar dom. Att dom ska känna ensamheten och rädslan.
Jag är så pass rädd att jag vissa dagar dom har utflykt stannar hemma med dom istället. jag klarar inte av att släppa iväg dom. jag försöker dölja min oro för barnen men det är svårt.

Efter skottdramat i tyskland igår är jag även rädd för att sätta dom i skolan. Nu är jag även orolig för min femtonåring på dagarna. Jag oroar mig för allt. Sjukdomar, skador men mest av allt att dom ska bli förtvivlade. Ja, jag oroar mig mer för att de ska skada sig själsligt än fysiskt. Tanken på att någon av ens barn ska vara olycklig är outhärdlig.

Jag kan omöjligt vara den enda i världen som är så här med mina barn. Men jag undrar så vad gör alla andra föräldrar med sin oro? Hur tar man sig förbi den? Ska den ignoreras eller ska den tas på allvar? Kanske är oron befogad - kanske inte.
2 |
0
|   |

Läkare på neonatalen

11 mars 2009, kl 07:43 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
I dessa blåsiga mediala juridiska dagar kring neonatologerna så måste jag in med en viktg del i dialogen.

Mina flickor föddes 9 veckor för tidigt pågrund av tvillingtrasfusionsyndrom, TTTS. För dom oinsatta så är TTTS en hel vetenskap. Under flera veckor fick jag ligga till sängs på en antenatalavdeling och skickades därifrån runt på diverse undersökningar. Specialister hit, specialister dit. Alla dessa oerhört specialiserade läkare var pedagogiska och mycket tålmodiga. De förklarade TTTS , dess effekter, forskningen, resultaten...allt. Jag lärde mig i detalj om njurfunktion, hjärtat hos foster vs hjärtat hos nyfödd, syresättningar och hela den biologiska apparaten.
Sen föddes barnen. Jag hann inte se dom innan de for iväg till Neonatalen på Karolinska sjukhuset. Efter timmar på uppvak och med lite postoperativ vård kom jag upp till Neo och en helt annan värld. Inte ett jota förstod jag och det tog mig tre månader av intensivt lärande att förstå den enormt komplicerade apparaten som pågår på en neonatalavdelning. Då tillbringade jag 12 timmar per dygn, sju dagar i veckan där. Mitt intresse var enormt eftersom det var mina barn det handlade om och dessutom nishade jag mig just för mina flickors problem.

Så betänk då dessa jurister som lite hipp som happ nu ska bedöma i fallet kring den lilla bebisen som avled på KS. Hur ska dom kunna förstå hela den enroma procedur och den helt andra världen som pågår innanför de sterila dörrarna. Man kan inte förstå den världen och den vården genom några kompendier. Jag trodde jag förstod efter intensiv research två veckor innan förlossningen, men jag var på noll när jag kom dit.

Därför vill jag lägga in i hela den här historien min allra djupaste respekt för det arbete dom utför på Neonatalavdelningarna. Hur dom lyckas rädda små barn till ett mirakulöst liv. Hur dom lägger ner hela sin själ i våra barns framtid, för det är den dom värnar om. Och hur dom kan fatta beslut när vi inte längre förstår.
0 |
0
|   |

Mask

10 mars 2009, kl 09:52 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Fan, fan, fan.
Liten skrutta vaknar på natten och klagar över klåda. Jag hajar genast vad det handlar om och mina misstankar är bekräftade med en liten vidrig millimetersmask.
Ställa in konferensen, hålla barnen hemma, tvättstugeblockering, totalsanering och apoteket. SÅ blev det med den här roliga dagen.

På det har en av de små en överjobbig hosta hon inte blir kvitt. Ingen nattsömn. Liten ledsen.

Men snön ute gör att allt känns lite fräshare. Det blev ljust inne och jag blir mer sugen på att städa. Nu är alla maskiner igång. Damsugarpåsarna slut (why!?) och dags att köpa desinfekt och meduuusiiin.

Hoppas nu att dagis informerar alla barnens föräldrar så vi inte får tillbaka otyget igen.
0 |
0
|   |

Dom olyckliga individerna

06 mars 2009, kl 21:57 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
På dagis gör de allt dom kan för att dela våra tvillingflickor.
Folk i min omgivning frågar när dom ska börja på oiika avdelning och om dom ska gå i olika klasser. Man upprörs över att de har likadana kläder ibland och hyllar deras olikheter med uppmuntrande hejarop.

Våra tvillingflickor älskar varandra, leker fantastiskt och bråkar nästan aldrig. De är jättetighta, sprudlande glada och snart fyra år.
De har varit ifrån varandra korta stunder. Ibland har en varit sjuk och den andra fått gå ut. Ibland följer en med mamma och den andra med pappa. Men aldrig håller vi på med medvetna splittringar, utan låter dom få bestämma när dom vill göra något utan den andra.
Detta gör folk lite upprörda. De tycker inte vi skapar två olika individer. Vi gör dom för beroende av varandra. För hur ska dom klara sig i livet när de är så tighta?

För livet i Sverige är dom illa rustade. I individuella demokratin Sverige. Där ensam är stark och man lämnar sina föräldrar att dö ledadöden på hemmet. Där man varannan vecka har barnen och varannan är så ensam att man inte kan sluta festa. Där man ser om sitt bo men inte märker om grannen blir ihjälslagen av sin man. Där folk sitter ensamma hemma och porrsurfar eller tar en 24 timmarskryssning för att få lite kärlek, om än för en timme eller två. Där man ser sina tonåringar kröka sig medvetslösa och barnen mobbar varandra tills dom skär sig. Där unga flickor från välordnade hem ligger med dropp, tappar håret, blir infertila och väger 35 kilo. De är illa rustade för samhället där mobbade barn ombeds vända andra kinden till och bli vän med sin fiende. Där bästa vänner får gå olika klasser för att lära känna andra lite bättre. Där tjejer ska lära sig ta stryk för att man "får inte slå tillbaka - våld löser inga problem".

Nej, varken förskola eller andra föräldrar ska tala om för mig hur mina barn ska bli starka individer. Vi uppfostrar våra barn till familjemedlemmar. I en familj som ställer upp på varandra i vått och torrt. Som alltid har dörren öppen och som kommer ta hand om våra äldre. En familj där syskon aldrig kommer bråka om arv och där blod är tjockare än vatten. En för alla - alla för en. För det är fint att ha någon vid sin sida. DÅ blir man aldrig ensam.
1 |
0
|   |

Varför stressar barnfamiljer på morgonen?

06 mars 2009, kl 08:30 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Vad är det Ni gör egentligen, Ni som stressar så på mornarna?
I tidningen Mama kunde man för några månader sedan läsa ett helt repotage om hur eländigt stressiga mornarna var. Observera då att det då handlade om mammor i traditionella familjer (med en pappa eller partner, man var alltså två vuxna) ofta med bil, villa och flexjobb i stan.

De fick inte ihop det. Livspusslet i arla morgonstund. Vi fick deras scheman, timme för timme och jag fick inte heller ihop det - vad gjorde de egentligen?

Går jag upp halv sju en vardagsmorgon så har jag så pass gott om tid att jag kan läsa tidningen och skriva lite på blogg och kola mailen. Jag hinner också klä mig, sminka mig  och äta frukost.

Jag hinner klä två små barn, säga godmorgon till tonåring och vandra iväg till dagis och lämna. Allt detta är avklarat till klockan nio, helt utan tendenser till magsår.

Så blir det inte lite vad man gör det till? Jag står inte och lägger en helvtimmes makeup. jag velar heller inte i min garderob i en evighet. Barnens kläder är redan föörberedda och frukosten är helt lagom näringsrik.

Självklart är det någon av treåringarna som ibland inte fattar galoppen att overallen ska på. Som liksom bara inte vill sluta leka med det dom just initierat. Men so what? Sätt på henne en jacka då som är lite enklare och ta overallen under armen.
Man kan ju välja sina konflikter på mornarna och föörsöka ha ett trevligt samtal på väg till dagis istället för att älta det faktum att man måste tjata och barnen inte vill göra som man vill.

Våra mornar är inte stressiga. Skulle dom vara det så skulle jag utan tvekan gå upp en halvtimme tidigare. Hur svårt kan det vara?
0 |
0
|   |

De små sköra liven

24 februari 2009, kl 20:58 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Mina barn kunde inte sova ikväll. De låg och tänkte på sin kamrat på dagis.
Han var sjuk och var inte hemma, sa dom.
Han var på sjukhus och doktorn hade sådana där grejer i öronen.
De skulle drömma om sin kamrat, att han blev frisk.

För ett par år sedan var samma lilla kille svårt sjuk i cancer. Han gick på behandling och tappade allt hår. Han var borta långa perioder från dagis och han hade en liten knapp på bröstet. Han hälsade på ibland men var extremt infektionskänslig.
Hans föräldrar satt på ett föräldramöte och berätta om det sköra lilla livet och den ohyggligt svåra cancern. Men den lille kämpen besegrade sjukdomen och kom tillbaka till livet - stark och vital.

Men barnen minns. Trots att de bara var ett par år. Så pass mycket att dom blir våldsamt oroliga så fort han inte är på dagis. Så förstå den oro de små känner idag när deras fröken berättade om sjukhuset och att deras kompis var där igen.

Vi föräldrar kan bara klappa sakta på kinden. Vi vet inte hur han mår. Vi hoppas bara att han är tillbaka mycket snart.
0 |
0
|   |

Har ni glömt hjälmen i pulkabacken?

24 februari 2009, kl 07:28 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
På väg upp tlil parken med backarna. Möter föräldrar och barn med sönderkörda pulkor och snöiga plyten. Inga hjälmar.
Parkleken lånar ut pulkor. Barnen tävlar i backarna. Några har hjälm, andra inte.
SIter som Growing People är noga med att föräldrarna ska ha hjälm på sina barn. Statistiken visar att flest olyckor som kräver läkarvård är på barn upp till 14 år (vilket plötsligt får många skolor som beslutat sig att slopa hjälmtvång på 4-6 klassare att te sig idiotiska). Det intressanta är också att olyckorna sen efter 14 år sjunker kraftigt (i pulkbacken) för att sedan öka igen i 30-årsåldern, dvs när pärona börjar lära telningarna att åka pulka.

Att en krock med ett träd, utan hjälm, kan vara livshotande verkar många inte reflektera över. Inte heller hur alla dessa stenar eller stolpar kan ge de små svåra skallskador.

Det kan aldrig vara fel att sätta på de små en hjälm och lära dom lite enkla regler i backen. Böj benen (för raka ben bryts lättare vid kollition), rulla av vid osäkert slut på backen,

Trygg Hansa har några punkter de tycker är viktiga:
Tips att tänka på när man ska köpa pulka eller kälke till barnen:

 Riktigt små barn bör ha ryggstöd. Se till att barnen använder hjälm En kort pulka är bättre än en lång. Om man t ex åker in i ett fast föremål blir skadorna inte lika allvarliga om åkaren har böjda ben. Låt inte barnen åka med huvudet före på pulkan, åtminstone inte om det finns träd eller annat kring backen. Undvik att åka i pistade backar. De är oftast för branta, långa och isiga vilket gör att det är lätt att tappa kontrollen. Handtaget på snöret till pulkan eller kälken bör vara t-format. En ögla kan bli som en löpsnara runt halsen om det vill sig illa. På kälken ska det helst finnas en fjäder som gör att styrmeden snedställs när man släpper ratten. Om åkaren ramlar av ställer sig kälken snett och stannar. Annars kan den bli som ett spjut ner för backen och skada andra.
0 |
0
|   |

Bränn Anna Wahlgrens Barnabok!

21 februari 2009, kl 10:01 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Den var min bibel vid första barnet. Jag läste den från pärm till pärm. Det var mycket i den som kändes fint och helt rätt. Som tur var så är och var jag väldigt trygg i min roll som förälder vilket ledde till att jag tog henne råd med en nypa salt.
Alla läste den boken, alla hyllade den. Alla skulle ha den.

När jag fick barn igen, elva år senare, läste jag om den. Och imponeras inte alls. Alla dessa föräldrasiter vi har idag, alla nya böcker på området och alla äkta fakta vi matats med bräcker Anna´s barnabok med hästlängder. Jag förkastar inte hela Barnaboken, verkligen inte, men jag tycker inte man ska lyssna allt för mycket på någon som Anna Wahlgren.

Hennes sovmetoder är absurda. Alltid ska hon dessutom gå emot läklarkårer och psykiatriker. nu senast har hon även beslutat sig att hänga med scientologerna. Läs mer på Newsmill
0 |
0
|   |

Farligt för gravida att äta Becel smörgåsmargarin?

20 februari 2009, kl 16:20 Skrivet av Aiz Anmäl ! 

Becel får nu böter i Danmark . Deras “kolesterolsänkande” margarin (Becel pro-activ) måste nämligen ha en varningstext: att det inte skall ätas av gravida, ammande kvinnor, barn under 5 år eller personer som äter kolesterolmedicin.

Kan någon hitta varningen på det svenska paketet?
Jag letade men hittade inget. Lätt irriterad och nervös blir man.

Är det farligt? Hur farligt?
Jag åt det som gravid och ammande och även mina små barn har fått det redan i första smakportionerna.

Dags att bomba bojkott?
3 (+1) |
0
|   |

Vad händer på dagis egentligen?

20 februari 2009, kl 10:56 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Några dagar i veckan tar jag en ordentlig promenad på förmiddagen. Då ser jag allt som oftast dagisbarnen när dom är ute på sin förmiddagslek.

Häromdagen såg jag en grupp barn i fyraårsåldern. De hade lämnat lekplatsen en aning och bakom buskarna jagade dom en kamrat och när de kom nära nog kastade en av barnen en stor sten mot den jagade stackaren. De sa elaka saker. Den jagade reste sig snabbt och sprang in mot parken igen och de andra sprang gormandes efter. Tillslut lyckades dom fälla honom och han började gråta hejdlöst. Då löser sig plötsligt en liten grupp med överviktiga medelålders kvinnor som stått och druckit kaffe vid parkhörnan. De tittar lite på den skräniga gruppen barn och ropar på någon av dom med halvhjärtad entusiasm.

Jag har då kommit s pass nära att jag kan göra något. Jag går fram till gruppen med barn, föser undan de hetsiga fyraåringarna och försöker prata med den lille jagade gossen. Han reser sig och en iskall och vantlös hand söker sig in i min. Den lille och jag går mot fröknarna och jag försöker snabbt få ner min upprördhet så att min röst ska hålla.
Förgäves.
Jag kritiserar fröknarna hårt. Berättar att medans dom stod o tjattrade med sina kaffekoppar så fick den här pojken en sten kastad i ryggen. "Han blev jagad och nerbrottad, hånad och förtvivlad. Allt medan dom diskuterade sina skitliv och misslyckade jävla vikinglinekryssningar. Att om jag någonsin ser detta igen så ska jag stå utanför deras dagis från otta till natt och berätta för alla föräldrar hur pedagogerna fullkomligt skiter i vad barnen gör."

Fröknarna lyfter sina tjocka ögonbryn under fleecemössorna och säger åt mig att inte tala så inför barnet. Den lilla pojkens hand håller hårt i min och han ger mig ett litet leende. EN av fröknarna babblar och skäller på mig med gäll röst men jag skiter i hennes skitsnack och tittar på den lilla snoriga gossen vars hand inte vill slippa min. Vi börjar skratta och han säger att han vill äta pannkakor till lunch. En annan fröken mjuknar och tar hans hand ur min och går in med honom under mjuka ord. Kanske de lärde sig någonting idag.
2 |
0
|   |

Så rätt, så medelklass

05 februari 2009, kl 12:43 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Min, för en gångs skull barnlösa, väninna sitter på ett café och jobbar. Hon njuter av lite tid med sin laptop och är ultraeffektiv.
Ända tills hon slås av att cafét sakta men säkert börjar belamras med mammalediga och deras små ting. Bugaboovagnarna sprider ut sig som små fårskockar runt caféborden, barnen jollrar och upptäcker den egna viljan och dragningskraftens magik. Mammorna fnular med diverse burkar, haklappar och små smarta saker samtidigt som de med självsäker min diskuterar boräntor, lägenhetsinköp och kommande renoveringar.

Hon ångrar sitt val av café men tycker ändå att det är ett bra val. Ett medvetet val efter kriterier som bästa kaffet, läget, bra bakverk och rymligt. Samma kriterier som mammorna med barnen troligtvis har. jag tipsar henne om ett garanterat bugaboofritt café i krokarna. Inga bakverk, mindre yta, men bra arbetsro. Där hänger medelklassen när dom är barnfria. Papporna framförallt, men en och annan barnlös kvinna och någon mamma med större barn. Där diskuterar man kommande utställningar, singlarna pratar om utegång och fest och sen en massa creddiga grejer som passar bra i medelklassens rätta och medvetna värld.

Senare under dagen ska jag ta färjan över till Sjöstaden. Medelklassens egna lilla stad. Inte en enda orenoverad eller konstig lägenhet, inte en enda utan espressomaskin. Mörkret är på intagande och man ser in i familjerna hemmaliv som i ett dockskåp. Någon har börjat med maten redan, en annan har just hämtat barnen. I pannan grillas den ekologiska laxen tillsammans med ingefära och lime, på andra plattan puttrar en quinoa som ska blandas med granatäpple. Lägenheterna är välstädade och har genomtänkta möblemang och färgval. En blonderad och lagom brunbränd och slank mamma slinker ut genom porten med en yogamatta under armen. En annan sitter i ett köksfönster och blädrar i (kanske) en resekatalog över härliga och lite udda resemål til semestern. Detta är Family Living och Mama i ett nötskal. Så rätt och så medelklass.
2 (+1) |
0
|   |

Hundar - nej tack!

05 februari 2009, kl 08:54 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
När jag går med mina barn på stan så är dom i unjefär samma höjd som hundarna.
Deras händer befinner sig i hundarnas pisshöjd och deras små ansikten i samma höjd som hundarnas nosar.

Min ena dotter är rädd för hundar sen en hundincident för ett år sedan. Hon hoppar till högt och skriker om en hund rusar mot henne. Hon håller mig hårt i handen när vi möter en hund och hon trycker sig nära mig.
Hon tycker hunden är gullig, men hon vill inte att hunden ska ta första kontakten - hon är rädd.

Hundägare har svårt att förstå det där. Deras hund är ju så snäll, vilket dom gärna påpekar efter att de hört det lilla barnen tjuta till. Jag brukar lite fint påpeka att de kan hålla in hunden (som baaara vill hälsa) eller i vissa fall koppla den. Vissa av oss gillar inte hundar i allmänhet och hundar som hoppar i synnerhet.
Men det förstår många hundägare inte. De förstår inte att vissa av oss inte uppskattar deras hundar inne på kafé eller butik. Att vi är petiga med att dom har sin plats på bussen samt bör rastas i hundinhägnader.

Dels för att vi inte uippskattar djuren liks mycket som dom, men främst för att våra barn upplever närgågna hundar som lite läskiga och mycket påträngande.
5 |
0
|   |

Dagisångest

26 januari 2009, kl 09:44 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Det känns ibland så hemskt att lämna bort sina barn. Att överlåta allt ansvar åt en vuxen människa man egentligen inte känner särskilt väl. Även om denna person är utbildad, gillar barn och är duktig på alla vis så är det, vissa dagar, så fruktansvär obehagligt att lämna bort sina barn.

Jag snuddar i tanken vid miljoner hemska ting som kan hända små barn. Och även fast jag aldrig tänker tankarna hela vägen eller särskilt väl så blir trycket för bröstet outhärdligt. Rädslan över att dom springer bort, någon gör dom illa eller att dom råkar ut för någon olycka är så stark att jag inte kan koncentrera mig på jobb eller något annat.

Många gånger har jag flexat så att barnen "missar" utflykter på dagis. Utflykterna är värst. Men jag har börjat tvinga mig själv att ta lite reson. Barnen behöver komma ut och göra roliga saker. Jag kan inte isolera dom.

Men det är inte bara rädslan, det är också saknaden. Jag vill helst ha dom kring mig hela tiden. jag kan aldrig få nog av dom. Jag lider helt brist på behov av vuxentid eller egentid. Jag är glad varje sekund då dom är hos mig. Men som sagt, jag måste jobba och dom måste få leka med vänner.

Jag imponeras av alla dom föräldrar som varannan vecka måste lämna sina barn till den andra föräldern. Som överlever den barntomma veckan utan ångestattacker, totalsaknad eller känslan av extrem tomhet. Jag skulle inte klara den formen av umgänge. Jag skulle brista. Bara åtta timmar ifrån mina barn varje dag gör mig helt tom.
För jag vet, att en dag så vill inte barnen vara hemma och kramas längre. De kommer föredra vänner och intressen framför mamma och pappa - tills dess vill jag ta vara på varje sekund.
0 |
0
|   |

Barnvagn - en vanesak?

26 januari 2009, kl 07:24 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Efter att ha baxat tvillingar i megadubbelvagn i nästan tre år var det med glädje jag började trigga dom till att gå långa sträckor själva.
jag är en sådan som gärna skulle ha mina barn i sele men än så länge har jag inte sett några tvillingselar på marknaden.

Jag kan omöjligt begripa hur man, med syskon som föds i nära ålder, väljer att ta en dubbelvagn, när det finns ståplattor. jag kan heller inte förstå hur man med en liten -6 månadersbebis envisas med att ALLTID ta vagnen. En vagn är bra till två saker - köra prylar och varor samt transportera barn som väger lite mer än spädbarn.

EN väninna till mig valde bärsjal, något hon fått utstå mycket kritik för. Barnvagnsmammorna tycker det är provocerande med en "kram-mamma" som helt bekymmerslös skuttar uppför trappor med två fria händer och en sovande skrutt på magen. SJälva står dom och väntar in bärhjälp med en skrikandes liten skrutt i vagnens alla täcken och filtar.

Det lustiga är att de mammor jag känner som burit mycket i bärsele ocskå har haft en positivare syn på bebistiden. De har sovit bättre och inte alls haft det där hetsiga i blicken som många spädbarnsmödrar kan ha.
Finns det några undersökningar på gång månne?
0 |
0
|   |

Uppfostran

24 januari 2009, kl 10:36 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Som förälder och barnuppfostrare så har man en tung börda på sina axlar. Man ska försöka se till att driva upp små livsnjutare som behandlar sina medmäniskor med respekt och vet hur man ska finna lycka.
Man vill också gärna komplettera sig själv. Försäkra sig om att ens egna hemska sidor inte hamnar hos ens barn.

Jag har alltid haft en dålig egenskap av att komma försent. När jag var yngre kunde det handla om timmar (till en fest!) men nuförtiden håller jag mig till den akademiska kvarten. Eftersom jag själv kämpat för att bli en sådan som nästan passar tiden så blir jag skitarg på folk som nonchalant släntrar in en halvtimme till tvåtimmar senare än bestämt. Jag tycker det är respektlöst och ett jävla sätt att sno någon annans tid.
Därför är jag stenhård mot mina barn att de ska lära sig hålla sina löften.
Passa tider och vara pålitliga - i alla situationer.

EN annan hemsk egenskap jag har är at jag har svårt att slutföra saker. Därför är jag stenhård mot barnen att man ska slutföra det man påböörjat och aldrig skjuta på morgondagen det man kan göra idag. De tittar snett på mig och tänker säker; - Fan, hon skjuter ju allt på morgondagen! Och just precis - en av mina vidrigaste egenskaper.

Så mellan toklek, kärleksövertyganden och bordskick så finnas alla de där egenskaperna som man vill rota. Det är tufft må jag säga. Mycket.
1 |
0
|   |

Vispgrädde

23 januari 2009, kl 22:04 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
I min familj har vi hakat på fetma epidemin.
Vi steker i smör och gör goda gräddsåser. Vi skär inte bort synligt fett och köper aldrig något light.
Detta har lett till att vi börjat med nya konstiga efterrätter. Pannacotta, Djärva chokladkakor, ostkakor...och vispgrädde.
Idag åt vi vispgrädde med hallon. Sjukt gott. Och vaniljstång. Barnen åt och åt för att sedan springa ut till soffan och vråla: - Mamma! vi har fått feber!
Jag rusar ut för att se två treåringar ligga på rygg med uppdragna tröjor. Magarna står som kebenekajse och den ena förbjuder mig att peta på hennes mage.
- Ser du mamma vad mycket feber vi fått av grädden!
Sen somnade som. Garanterat bra sömnmedel.
0 |
0
|   |

Stadsliv: Hundbajs och bilar - inte så barnvänligt

23 januari 2009, kl 21:59 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Jag bor mitt i stan.
Å ena sidan är stan en idealisk plats för barn att växa upp i. Många parker med roliga saker, fina gårdar att leka på, nära till kompisar, gångavstånd till dagis och affär.
Å andra sidan är stan en dålig plats för barn att växa upp i. Avgaser, bilar, trängsel och inte kan man bara öppna dörren och låta dom springa ut nakna i trädgården då sommarregnet faller.
Fast de flesta i stan åker ut på landet på sommaren. Så sommarregnslek i gräset får de flesta innerstadsbarn ändå.
Men avgaserna är förstås inte så lyckat för en litens lungor. Men det är å andra sidan inte passiv rökning heller. Inte kan det väl heller vara så bra för barnets hälsa att alltid få skjuts, ta bilen överallt? I stan går man. Det går snabbast. Man går till dagis, skola, affären, jobbet och parken. Mina barn går lika lång sträcka som 6000 vuxensteg om dagen + springet på dagis och skola.
Vi har också nära till läkare, bio, ekologisk butik, hälsokost, café, butiker, restauranger osv..sådana saker man mår bra av. Barnen växer upp med ett rikt kulturliv och social träning.

Men vi har innerstadshundar. Och deras hussar och mattar. Som tillåter sin älsklingar kissa på porten, på barnvagnen, på cykeln, på lyktstolpen, busshållplatsen, bänken, gräset i parken, ja överallt utomhus som är i kisshöjd. Några lämnar bajs efter sig också. Oftast sådant som är svårt att plocka upp. Det kan dyka upp varstans, på dagisgården, i porten, på den fina gångvägen, i parken...
Och bilarna, de där som envisas med att köra in på gårdar och parkvägar, dom som dyker upp från ingenstans och hötter näven åt dig om du vägrar flytta dig, dina tre barn, pulka och två matkassar på sekunden. och dom där bilarna som väljer att köra om på gatan utanför porten, somi dessa slasktider drar upp snömodd på treåringarnas små jackor.
Ja det finns två stora anledningar att ge sig ut på landet; - Egna ägor där fordon är förbjudna och hundar som bor i hundkoja och uträttar sina behov åt tjotaheiti (för aldrig har jag sett en hundskit på landet)
1 |
0
|   |

Till fjälls med treåingar

12 januari 2009, kl 19:15 Skrivet av Aiz Anmäl ! 

Så gick det tillslut. Hyra miniskidor och minipjäxor. Upp i liften och utför backen. Barnen grejade det faktiskt, men stora mängder tlamod, russin och nötter. Energikickar är ett måste en dag i backen.

Via systembolaget och ICA landade vi hemma, möra men nöjda. Kaffe och avslappning. Brasan sprakar och benen är möra och rumpa med rygg domnande. Barnen leker på det varma golvet, köttfärsåses puttrar på spisen, pappan har somnat på soffan och tonåringan läser läxa. Ljuvt.

Stugan är perfekt. Lagom liten och lagom stor. Mysig så det förslår med snyggt porslin. Tyvärr är det lite fr varmt ute så den metertjocka snön på taken rasar ner med dån som skakar om huset. Under natten har vi vaknat åtskilliga gånger och trott att det varit jordbävning. 

Imogon blir det allvar. Upp i riktiga backar. Mamma vill åka skidor! 

0 |
0
|   |

Demonstrera - med eller utan vagn?

10 januari 2009, kl 12:16 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Jag har demonstrerat många gånger. men inte med två treåringar. Jag kan inte besluta mig för om jag ska damma av dubbevagnen och pula ner dom i den eller om jag ska ta den hårda vägen och låta dom gå.
Jag minnst att som barn var det väldigt tråkigt och jobbigt med demonstrationer på vintern. Jag frös om fötterna och tyckte de vuxna var jobbiga och lite pinsamma. Det luktade piroger och köfte från diverse grillar och ångan stod somen dimma över de uppretade demonstranterna då dom vrålade; - Bojkotta juntan i Chile!

Jag släpade trots mina frostminnen med mig min ca 8-åriga dotter till  Irakdemonstrationer och hon frös. Idag tänker jag även släpa med mig mina treåringar på Gazademonstratione, påvägen mot en vernissage av en nära väns tavlor på Östermalm.
Frågan kvarstår  dock - med eller utan vagn.
0 |
0
|   |

Treåringar i skidbacken

08 januari 2009, kl 10:59 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Så börjar det närma sig. Barnens debut i skidbacken. kommer det bli pannkaka eller succé?
Sist de befann sig på skidor var liggandes i min mage, då jag i lugna taktfasta svängar tog mig nerför vårljumma backar i val di Fiemme.
Jag föreställde mig hur de hisnade i varje sväng och hur de gungade där inne i fostervattnet, hand i hand med små tjut.
Många pauser i solen. Liggandes på skidorna med en 21 veckors tvillingmage i vädret tänkte jag att så här fostrar man små skidåkare.

Med en lightvariant av det mesta drar vi upp till fjällen med de små treåringarna och ser om deras debutåk vid 21 veckor gjort susen. Jag erkänner mmin oro för diverse skador och har frågat alla skidexperter om råd. Jag har surfat runt hela nätet efter tips på hur treåringar klarar sig i backen och sitter rådvill kring det här med sele, långfärdsskidor första gångerna, skidskola, åka mellan benen eller stavhjälp.
Många säger att man bör vara två på ett barn och jag som tänkte vara en på två...
Jag tänker tillbaka på när jag själv lärde mig åka skidor. Mellan pappas blåvita skidor med en tupp på spetsen lärde jag känna backarnas själ. En stav till hjälp i bland och såsmåningom var det bara liften som var ett aber.
Jag skippar nog sele och skidskola. Men är glad över alla tips jag kan få.
0 |
0
|   |

Mammatyper - från en mamma till en annan...

04 januari 2009, kl 17:46 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Min vän är utan tvekan mamman som kan sitta på golvet i flera timmar och bygga lego, spela alfapet eller väva en liten matta. Hon är mamman som är övertygad om att lyhördhet och respons gör barnen till starka individer.
Jag är mamman som ofta arrangerar stora bak med mina barn. Vi tar mjöl i ansiktet, jag hetsar dom till yviga bagarrörelser, vi sjunger och stojar och sen går allt överstyr. Ofta slutar baken med total kaos, jag skickar ut barnen ur köket och avslutar baket själv (med fyrtio asgoda men rufsiga kanelbullar).
Du skulle med en moders tålamod vara lagom tokig, inte hetsa barnen till allt för yviga rörelser, tålmodigt lära dom forma perfekta kanelsnäckor och sedan med barnen vaka lite nervöst vid ugnsluckan (tänk om hon bränner sig).
Samma sak när barnen ska få vara kreativa! Jag riggar en hel jävla ateljé och tar fram varenda målarpyts. Jag klär mig själv och barnen i basker, ritar dit en mustach och talar med fransk brytning genom genom första målningen. När andra målningen ska fram börjar plötsligt mina barn bråka, de ska ha största penseln, staflin rasar och jag får psykbryt. Leken är slut och jag svär att måla - det gör man bara på dagis.
Men trots att jag sällan genomför mina små leka med barn projekt så älskar jag att leka. Men tyvärr är jag ofta ett stort barn själv att jag har svårt att rucka på mina egna regler. Som bekant är inte treåringar särskilt imponerade över mina idéer kring hur sjörövare egentligen gör. För dom handlar allt om fäktning och hajar. Man kan inte skapa ett manus - man ska bara skrika - En garde! - En haj!
Så fast det kanske inte låter så på mig så stämmer nog din diagnos. Jag är lugn som en filbunke när det kommer till många saker med barnen. Jag har aldrig planerat så mycket liksom. Därav ingen skötväska, eller föräldragrupp. Jag tycker att folk planerar för mycket. För jag tror inte man klarar av situationerna bättre, när det kommer till barn, bara för att man planerat till punkt och pricka. Barn tar dig alltid med överaskning ändå. De är ljuva och nyckfulla, överaskande och mycket oförutsägbara. De föds när de vill och de tar sina första steg när dom vill. De börjar äta när de vill och de somnar när de vill. Vi måste helt enkelt bara följa med strömmen. Som dom smarta firrar vi är.
0 |
0
|   |

Är du en mansförnedrande kvinnoslok?

04 januari 2009, kl 16:30 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Ordet mansförnedrande finns inte. Det förvånar mig iochförsig inte. Men jag tycker att det borde finnas. Eller förnekas alla förnedrande handlingar och ord då dom riktas mot män? Kan inte män bli förnedrade i egenskapen av att de är män? Varför blir vi då kvinnoförnedrande? Är det inte så att vi är egentligen bara förnedrade?
Karlslok, det är en man som utsätter kvinnor för kvinnoförnedrande skämt. Finns där inga kvinnslokar därute? Eller männskoslok?
Om jag känner mig förödmjukad ska jag då kategorisera snabbt om det hade med mitt kön att göra eller om det hade med min längd, vikt, hårfärg eller röst att göra? Om jag var tjock och någon sade att jag var glupsk, skulle jag då kalla den personen för smalslok? Eller säga att den inte ska vara så tjockisförnedrande?
Jag tror vi brudar ska fundera över en sak... är det så att vi tar åt oss för att det under alla tider varit något lite mer neggo att vara kvinna än att vara man?
Borde vi inte vända lite på kakan då så att vi kan lämna den tiden? Ska vi kalla det mansförnedrande skämt då vi säger att mina barns far alltid sätter på barnen fel kläder till dagis? Eller att min man, hö hö hö, alltid pissar utanför sittringen? Eller att det luktar testosteron när man går förbi ett gäng kralliga snubbar?
Eller borde vi inte ännu hellre bara stryka ordet kvinnoförnedrande från våra vokabulär och inse att man inte kan bli förnedrad bara för att man är kvinna, men man kan bli förnedrad trots att man är kvinna.
2 |
0
|   |

Bombshell eller average lattemorsa?

04 januari 2009, kl 16:16 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Jag är ett bombshell förklädd till average lattemorsa. Jag lovar. Jag kanske har ett par jeans och en tröja på mig men under dessa har jag bara siden och silke.

Ni förstår inte. Det är inte lätt. Man sjavar runt sunt som ett medelsvennigt latteoffer med hemglassmelodin visslandes mellan de vinterfnasiga läpparna. man torkar snoriga näsor och försöker med disktrasan gnugga bort ketchupfläcken på koftan. Man segnar ner framför meninslösaTV och glor med tom blick på när tjocka berta fettsuger låren och ger en tanig tant avföringsprover. Man zappar mellan sex och mat emedan baken blir bredare och huden glåmigare. man använder sin fulröst oftare än planerat och håret är i konstant fulknorp på hjässan.

Men detta är vad Ni ser.

Egentligen så har jag alltid mina blanka läppar lätt leende. Mina barn har inte snoriga näsor och de niger och tackar och går och knoppar vid 8. Min vita blus med sidenspets inunder bländar min man med sin renhet då han sätter sig vid vårat dignande middagsbord. Alltid tända kandelabrar, alltid stärkt duk. De välputsade siver faten häpnas av de vackra maten och jag berättar om dagen med lugn, förförisk röst. Vi matar varandra med desserten och avslutar dagen med kutter framför den öppna spisen på isbjörnsfällen. Endast iklädd mitt långa blanka hår ser jag sedan månen kika in genom våra terassdörrar och stråkar hörs från den lilla restauranten nere vid plazan.

Imorgon kommer tuppen att väcka oss och vi skommer i skimrande haze knyta våra korsetter, kamma våra hår, blinka åt bagaren och le förföriskt åt den grynande dagen.

0 (+1) |
0
|   |

Är du feminist?

04 januari 2009, kl 16:09 Skrivet av Aiz Anmäl ! 

Passa på att fråga din pappa, på farsdag; - Är du feminist?, Stod det i en insändare i DN för en evighet sedan. Där frågade insändaren om pappa delar löneutrymmet och hushållsarbetet, hemma med sjukt barn, uppmuntrar sin dotter att ta plats och sin son att visa känslor, skrattar åt kvinnoförnedrande skämt, kan sina barns storlekar, tar han sitt ansvar att samhället inte reproducerar mer våldtäktsmän och massa andra mer eller mindre relevanta frågor.

 Jag känner en rätt fadd smak i munnen. Jag är tydligen inte alls feminist. Kanske är jag rent av en ”jävla karla-karl” … eller så är jag en dålig kvinna?


Min man var  hemma med sjukt barn oftare än jag. Alla kvinnor i min familj tar plats. Vi är högljudda åsiktmaskiner med anspråk på hektar bara vi säger god morgon. Vi är också väldigt känslosamma, liksom männen i vår familj.

 
Jag skrattar både högt och rått åt kvinnoförnedrande skämt, det kallas självironi. Jag skrattar lika högt åt mansförnedrande skämt, det kallas humor. (Observera att ordet ”mansförnedrande” inte finns, det blir röda vågiga streck under i word, det gör dock ”kvinnoförnedrande”).

Jag kan ingen av mina barns storlekar, de ändras ju från vecka till vecka.
Vad gör jag för att inte fler kvinnor ska vara rädda för att gå ut? Vad gör jag för att våldet i hemmen ska minska? Inte ett skit, tyvärr.

 
Så passa på att fråga alla föräldrar idag; - Vad är vi?

0 |
0
|   |

Till alla mammor

04 januari 2009, kl 15:56 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Nu vill jag hylla massor av mammor. Jag vill hylla dom som genom timmar av svåra smärtor fött fram små och stora skruttungar. Dom som med ömmande bröst, febertoppar och sömnlöshet ammat sina små knytten timme ut och timme in. Jag vill hylla dom som med buken uppsprättad legat på uppvaket och varit förvirrade, de som tänkt i morfinruset; - fick jag ett barn? Lever det? Vad hårt sköterskan arbetar...

Till alla dom som blivit ihopsydda, fått blodtransusioner, blivit uppklippta, chockade, epidirulbedövade, lustgasdimmiga, sugklock-förlösta och utmattade. En rungande hyllning till alla vakande nätter, alla tvättade händer, bytta blöjor, torkade näsor...

Men också en hyllning till alla mammor som suttit i små anonyma kammare, långt ifrån sina barn, pumpandes ut mjölk dag och natt, var tredje timme. Lommandes till sjukhuset med kylväskor och tungt hjärta. Till alla dom som har små änglabebisar och till alla dom som kämpar för att deras barn ska få stanna kvar. En stor tanke till alla som sökt upp all information om sina barns sjukdomar, läst på och förstått, argumenterat och diskuterat, gjort allt de kunnat och kämpat för allt de är värda.

Till alla dom som med uppluckrade bäcken, havandeskapsförgiftning, förtidig vattenavgång, infektioner, sjukdomar och elände, ändå obekymrat tar på sig mamma-manteln. Till alla dom som planerar, packar matsäck, tvättar älsklingtröjan till förbannelse, bokar resor, går på kalas, anordnar kalas, tar tempen, klär på varje morgon, läser boken, släcker lampan, nattinattar. Och sist men inte minst till alla dom mödrar som för vidare sin trygga famn och sin erfarenhet till sina barn, så att även dom ska finna moderskapets lycka.

4 |
0
|   |

Barnakuten

30 december 2008, kl 16:31 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Liten blöder massor av näsblod. Snorar och är täppt. Febern kommer och går. En dag äntligen feberfri.
Ena ögat svullnar kraftigt till natten och orliga mamman och oroliga pappan slår på Growing People.
Lite underlig form av bihåleinflamation kan det vara. Sök akut. Kan vara mycket besvärligt. Otäckt.
Mamma kommer över och är barnvakt. Vi drar till Sachsska. Ingen kö. Provtagning och undersökning och inskrivning. Permission. Allt färdigt på en och en halv timme.
Nästa dag ska vi in igen. Klara på en timme. Antibiotika tio dagar och optimism lika många.

Svenska sjukvård är fantastisk.

0 |
0
|   |

Alfons barnvakt - lite skum bok?

27 december 2008, kl 22:55 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Alfons är barnvakt och berättar nattsaga om monster med knivar som dricker blod.
Konstig bok det där.
Inte det att den handlar om bloddrickande, knivsamlande monster.
Utan det faktum att någon låter en 7-åring vara barnvakt åt en antagen 3-åring.
Hur tänkte dom där?
0 |
0
|   |

Ack du sköna Jul...

27 december 2008, kl 22:53 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Tre dagar innan julafton klappade herrn i huset ihop. I feberfrossa körde han mig till tokjulhandel och jag supportrade honom med muntra tillrop.
PÅ eftermiddagen innan julafton klappade jag ihop. I feberfrossa kokade jag rödkål och griljerade skinka (kalkonbröst om jag ska vara exakt). Min tonåring grymtade missnöjd när jag knappt kunde delta i julklappsinslagning, knäckmackan med varm kalkon och rimstuga.
På julafton klappade min treåring ihop. Jag, iproppad alvedon, bar henne hoppfullt till jullunchen på andra sidan parken.
Under kalle har jag och lilla dottern feberfrossa ihop och massa febernedsättande senare går vi till mormor på julmiddag.
Fyra feberrosor och tusen klappar senare blir vi sängliggandes till annandagen. Då frisknar vi till. Men dotter nummer två insjuknar och annandagskalaset ställs in.
Idag är jag frisk men dotter nummer ett har åter blivit sjuk. Dotter nummer två blev feberfri klockan tio ikväll. Hon sa då; - Det är väl bra att vi turas om att vara sjuka va mamma?!
0 |
0
|   |

Konstig barnbok - Wirsén?

22 december 2008, kl 23:36 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Letade böcker till julklapp idag och bläddrade bland Stina Wirséns roliga böcker. Trodde jag. Jag har någon hemma och den var kul.
Eftersom jag befann mig i svittig bokaffär kan jag inte återberätta. Men den handlade om liten och stor..eller stora och lilla.
Den stora var en psykopatmorsa enligt min tolkning. Den lilla en lite söt unge.
Den stora ömsom "slog", ömsom "smekte" och det var en absurd liten bok om en starkars lite skrutta som levde vidare med psykomorsan.
Jag undrar bara; - Hur tänkte ni här?
0 |
0
|   |

Kvinnliga hjältar och förebilder?

22 december 2008, kl 23:27 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Min treåriga dotter gillar Spiderman, Tarzan, O´malley, Scatcat och pappa. De är hennes förebilder.
Idag ville hon ha samma trosor som Tarzan. Jag talade om för henne att Tarzan har kalsonger. För han är kille.
Hon suckar djupt.
Som godnattsaga läser jag "Den vilda bebin får en hund". Jag gillar det boken och försöker förmedla min entusiasm.
Min dotter suckar och frågar; -Är alla killar?
Jag undrar hur hon menar.
Hon säger; - Tarzan är kille, Spiderman är kille, Bamse är kille, Rorry racerbil är kille, Nicholas är kille och Vilda bebin också!
-Nejdå! svarar jag glatt. Pippi är tjej! Och Annika!
Hon skiner upp när jag nämner Pippi men klurar till sig vid Annika.
- Annika är jättelarvig mamma!

jag funderar en stund och börjar räkna upp kända "hjältetjejer för barn"; Madicken, Tjorven, StormStina, Lotta på Bråkmakargatan, Pippi...ja o den där tjejen i Bamse, Brumma!
Jag inser  själv att Pippi är den enda hjältinnan här. Tjorven och Madicken är gulliga men ingen man gömmer sig bakom när stormen river.
Jag försöker förklara att det finns Stålkvinnan, Spiderwoman och Modesty Blaise.
Hon avbryter mmig med en suck och säger att förresten är alla i Vilda bebin pojkar.
Jag läser vidare; Herr Giraff, Herr Hund, Herr Kanin...
jag avbryter min älsklingsbok och springer till bokhyllar och triumferande tar jag fram "Prinsessan". EN rosa bok om en prinsessa som knockar drakar och spelar Hockey.
Vi läser förtjusta till sidan där allt slutar med att hon får sin prins. Vi ger upp.
2 |
0
|   |

Rosa brudar och hårda killar

20 december 2008, kl 11:55 Skrivet av Aiz Anmäl ! 


Könsrollsdebatten går vidare. Som vanligt är det mycket svart eller vitt. Det blir lite enformigt med alla svartvita debatter där det känns som att ämnet mer handlar om prestige än om det faktiska debattupplägget.

Jag har tre flickor. En fjortonåring och två treåringar. Jag har aldrig kallat mig feminist. Det har upprört alla kvinnor (och många män) i min omgivning.
Självklart är jag för lika rätt mellan könen. Självklart är jag för kvinnans ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen. Men jag tror inte på benämningen feminism. Den benämningen handlar bara om kvinnan. Den är grusad av fördomar och jag tror man måste ta det ett steg vidare.

Därför har jag inte uppfostrat mina flickor efter någon speciell pedagogik. Jag har bara utgått från att män och kvinnor är i grund och botten precis lika bra. Har samma rättigheter - och skyldigheter. Typiska klassiskt "kvinnliga" attribut har jag aldrig klankat ner som fåniga eller "tjejiga" och mina barn får lika väl vara prinsessor och kungar.
Jag tycker det är in absurdum att barnen inte ska få leka det som dom vill leka. Vi kan inte applicera våra vuxna, härdade värderingar på deras lekar. Lekar som kommer av lust och glädje.
Jag reagerar över att man inte får "panga" på förskolan och att tjejer och killar förväntas göra samma saker jämt.

Det jag däremot reagerar över är när klädaffärer, som H&M, har pojk och flickavdelningar som sklijer sig så grovt att man som förälder nästan får skäll om man köper "fel kön" på barn kläderna.
När killarnas ända tryck på kläderna är Spiderman och tjejernas enda motsvarighet är Hello Kitty.
Varför inte göra spidermantryck på en snygg klänning? Mina tjejer gillar spiderman mer än katten men det lär ändra sig eftersom de kommer bli påtvingade den där fåniga katten.

Jag har tidigare också undrat så varför föäldrar målar flickrummen rosa och klär flickor i "töntiga prinsesskläder". Jag vägrade måla min äldsta dotters rum rosa men fick ge upp när hon var 6 år och hade tjat konstant sen hon var fyra. Jag insåg plötsligt att det var jag som gav henne värderingen att tjejgrejer är  töntiga. Jag borde istället ha gått på linjen att rosa är precis lika coolt som blått och prinsessor är helt jävla awesom figurer!
 Vi gav våra små tjejer k-pistar och prinsessklänningar när de fyllde år samt teservis och lego. Tyckte det var liksom lite av varje.
Men jag inser för varje år av små barns uppväxt att leksakerna och deras lekar är inte det relevanta för ett jämlikt samhälle. Det är snarare vad vi föräldrar förmedlar genom våra egna handlingar och vår uppfostran i mer psykologiska frågor, snarare än materiella.
Både jag och min man är helt överens om att våra tjejer ska bli starka, välutbildade, självständiga individer. De ska lära sig att aldrig ta skit och aldrig ge skit. Aldrig bli uttnyttjade och aldrig utnyttja. De ska ta för självklart att alla människor är lika värda, oavsett ålder, kön, nationalitet eller religion. Det tror jag räcker som ett stort steg i rätt riktning.

Just nu, när jag ska skicka iväg detta inlägg kommer två prinsessor instormandes i köket. De skjuter våldsamt omkring sig och håller i andra handen varsitt lejon som de ska rädda från "Blörump". Jag följer efter dom in i vardagsrummet och ser att de byggt ett fort i soffan. RUnt fortet står alla gosedjuren och vaktar Dutchess och O´Maley.
1 |
0
|   |

Julgran

20 december 2008, kl 00:19 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Så har vi klätt julgranen. Jag och två små rövare.
Tänkte ha en liten gran iår. Den blev medel. Men lagom.
Allt pynt som glittrar och glimmar hänger långt ner. Allt trist pynt hänger högt upp, symetriskt.
Längst ner ytnger också enorma smällkarameller och hemgjorda kulor ner grenarna. Barnen applåderade sig själva när de var klara - Vilket verk!

Bild kommer imrgon.
0 |
0
|   |

Jul för skilsmässobarn

19 december 2008, kl 11:09 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Idag kan man chatta om julen i separerade familjer på Growing People.




Mina jular fram till tio års ålder var som en Fanny & Alexander jul. Mamma och Pappa anordnade stora släktbalunset varje år. Natten innan julafton högg vi en gran i den snötäckta skogen som vi klädde vackert till tonerna av Helga natt. Innan läggdags fick man en knäckemacka med nygriljerad skinka och skånsk senap. EN socka hängdes upp vid foränden av sängen.
På julmorgonen låg paket i strumpan och brasan sprakade på nedervåningnen. Kusiner och moster satt redan vid det stora frukostbordet i matsalen och det doftade gran, nejlikoapelsiner och varmt bröd. Vi barn var förväntansfulla och spenderade dagen med att leka med första julklappen. Vid lunchtid ställdes det enorma fatet med julgröt fram och jakten på mandeln var kittlande. Mamma fick den alltid och delade moderligt med sig av första priset; en marsipangris.
Efter Kalle Anka kom mormor och morfar, farmor och farfar, morbror, farbror, deras respektive och några kusiner till. Middagssittningen pågick i timmar och otåligheten bland barnen var total. Väl framme vid avecen ser någon tomten över ängen. En lykta lyser i vintermörkret och den röda gestalten närmar sig huset med en stor säck på ryggen.
Massor av julklappar, julgodis, julkramar och julmys senare somnar trötta barnpå övervåningen och nerifrån vardagsrummet hörs massor av dova röster.

Vid tioårsålder skildes mina föräldrar, villan såldes och nya familjekonstellationer tog form. Släkten samlades aldrig mer och jularna blev plötsligt ett inferno av olika små jular på olika platser. Jullugnet och dygnet av värme och totalharmoni hade förvandlats till en orgie i såliga samveten och önskan att vara överallt varje stund.
Julafton firades på dagen hos ena förälderns nya familj och på kvällen hos den andra. Juldagen firades med den ene föräldern släktingar och annandagen med den andres. Släkten blev förvisso mer än dubbelt så stor men de nya släktingarna hade inte alls samma käleksfulla öga till dom barn som som hade varit centrum i ursprungsfamiljen.
Nya traditioner, nya maträtter, nya regler och nya måsten. För en tioåring är det inte jättevälkommet att få en stagnerad julkvalitét.
Därför glädjer det mig att Growingpeople hjälper föräldrarna i juletid att fixa bästa möjliga julen för barn i separerade familjer.


Ska vi fira tillsammans ”för barnens skull”? Hur upplever mitt barn vår skilsmässa? Chatta med barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson idag klockan 14. Frågor kan också skickas till redaktionen@growingpeople.se.
0 |
0
|   |

I somras

19 december 2008, kl 09:42 Skrivet av Aiz Anmäl ! 

Jag drömmer mig tillbaka till dagarna på stranden.  Mannen och fjortonåringen hade dragit norrut, upp i bergen. Jag stannde kvar i huset vid havet med tvillingarna.

Vi lunkade genom dagarna. Åt frukost i timmar, ritade bokstäver på skölpaddornas ryggar (vi har fem sköldpaddor på tomten, två vuxna och tre barn). Vid elva drog vi ner till stranden, satt under en palm och byggde stenhus och sandslott. Persikor och glass till lunch och lite halvsova i skuggan.

Vid femtiden promenerade vi upp till huset, handlade lite färskt bröd på vägen hem och en vattenmelon.

Grekisk sallad av solmogna tomater och bästa fetaosten. Grillad fisk och oliver.

Solen går ner och vi lyssnar på sickadorerna och tågvisslan. Sista båtarna anlägger hamn. Nattlinnen på och godnattsaga i stora sängen. Barnen somnar  i min säng och jag går ut på altanen. Det är mörkt ute och nedanför lyser hamnstaden. Grannarna talar lågmält och grillar fortfarande. Någon spelar musik på avstånd och ytterligare ett tåg passerar.

Jag häller upp ett litet glas whiskey, tar fram choklad och läser ut min bok. När grannarna gått in och ögonen börjar svida stänger jag för fönsterluckorna och släcker. Ett förnster står öppet och jag hör syrsornas godnattsång. Imorgon går vi till marknaden och köper oliver, färsk fisk och mera fetaost från gårdarna i bergen.




0 |
0
|   |

Förlossningshjältinna eller kejsarsnittsnittlooser?

18 december 2008, kl 18:06 Skrivet av Aiz Anmäl ! 


Debatten fortsätter i evighet. Kändismorsor har talat ut om förlossningsskräck, kontrollbehov och krav på den fria viljan att välja snitt eller vaginalförlossning.

Motståndarna låter inte vänta på sig. Maratonmorsan som klämt ut fjorton ungar utan bedövning angriper lyxmorsan som planerar in ett snitt mellan botoxpåfyllningen och lattefikat med kollegorna.
Pajkastningen är total och i slutänden handlar det egentligen bara om en enda sak; Spelar det någon roll för barnens hälsa?

En amerikansk studie, med över fem miljoner förlossningar, visade förra året att barnen löper tre gånger så stor risk att dö vid planerade snitt än vid vaginal förlossning.
En brittisk studie visar att barn som föds med kejsarsnitt löper 20 % större risk att drabbas av typ 1-diabetes än barn som föds vaginalt.
En norsk studie som presenterades i juli detta år antydde att kejsarsnitt är kopplat till en förhöjd risk för astma bland barn.  För ett par veckor sedan bekräftades resultaten i den norska studien av en stor schweizisk studie.
I Brittish Medical journal skriver WHO forskarna att barnet har dubbel så stor risk att hamna på intensivvård och att dö i samband med förlossningen vid kejsarsnitt. De talar också om ökade risker för modern.

Men en docent i reproduktionsepidemiologi (Lund) tycker inte att det finns några studier i sverige som visar att kejsarsnitt medför onödiga risker.
Hon har ett typiskt epidemiologiskt resonemang och anser att det är så många faktorer som spelar in att det är omöjligt att se risker på det viset.

Och här sitter vi vanliga dödliga och vet varken ut eller in. För så länge forskarna inte är eniga så lär knappast de rabiata mammorna bli det. SJälvklart kommer man alltid att plocka upp resonemang till sin fördel och har man en sjuklig förlossningsrädsla så kommer man att blunda för alla rapporter från WHO om riskerna med snitt. har man å andra sidan verkligen tagit sig igenom en fruktansvärd vaginalförlossning, spruckit till ändan och mått som en döende då vill man gärna få ta kred för det och slå sig för bröstet - inte särskilt konstigt med det?

Felet är att vi morsor och blivande morsor vänder oss emot varandra istället för att ifrågasätta rapporterna och kräva ett svar på hur det egentligen ligger till med förlossningsvård, statistik, barnens hälsa och kirurgi. Som vanligt när kvinnor blir pressade så pickar dom på varandra som dumma höns istället för att konstruktivt hjälpa och stötta sina systrar framåt.

Mer info.
Dagens Medicin
Den amerikanska studien
Brittish Medical Journal (WHO)



document.write('');
0 |
0
|   |

Hellre en kväll med barnen än en kväll på krogen

18 december 2008, kl 09:46 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Folk verkar inte förstå. Eller så vill dom bara inte.
Men jag tycker om att vara med mina barn. Jag prioriterar deras umgänge högst av alla. Jag är lycklig när jag är med dom. På riktigt. Nyktert lycklig och känner uppriktig kärlek och glädje från alla håll.

Men när jag har gått ut någon gång utan barnen så har jag fått kommentaren; - Gud, vad skönt för dig att äntligen få komma iväg lite! barnfri! va? känns toppen va?

Jag får lust att säga till dom att jag har blivit tvingad. Alla pushar på mig att jag MÅSTE gå ut ibland utan barnen. Jag tvingar mig för att inte förlora mina vänner. Mina vänner som tycker det är mycket roligare att gå ut och träffas utan barn. Min mamma trycker ut mig genom dörren och säger; Vårda dina sociala reationer!
Motvilligt går jag iväg i stockholmsnatten och känner mig nog lite deppig. Lyckoruset är kvar hemma i soffan.
2 |
0
|   |

Mirakel

17 december 2008, kl 23:19 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Mina små flickor pussade mig godnatt och somnade utan krusiduller. Jag tittade till dom, som jag alltid gör, och den där svallvågen av värme gick genom mitt hjärta.
Jag vet inte om jag ska kalla det tur, ett mirakel eller om jag borde bli religiös. Men när jag tänker efter att deras odds var så risiga och alla siffror var emot deras överlevnad innan de ens landat i jordelivet så svindlar det att allt gick så bra.

När jag fick reda på att min graviditet var en riskgraviditet blev jag skräckslagen. Vi hade drabbats av tvillingtransfusion. I vecka 25.

"Tvillingtransfusion kan uppträda i princip när som helst under pågående graviditet, men i tredje trimestern, efter vecka 26, kan man alltid överväga att förlösa. Incidensen av »sen TTS« är okänd, men man räknar med att ca 10 procent av alla monokorioniska tvillingar riskerar att utveckla tidig, previabel, TTS. Mortaliteten anses vara så hög som 80 procent [7] vid obehandlad TTS som uppträder före vecka 25, och detta kan ha flera orsaker. Den största risken är sannolikt att recipienten dör intrauterint på grund av hjärtsvikt, men även donatorn kan dö i en bild av IUGR."

Så det är inte konstigt att jag tappat intresset av vuxentid och banala prylar. Att jag känner lyckorus varjedag när jag ser dom. Mirakel ska man vara rädd om.
0 |
0
|   |

Rätt till planerat snitt och allt det där...

17 december 2008, kl 11:13 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Det har pågått en debatt under en ganska lång tid kring rätten att få välja planerat snitt för blivande mammor.
Folk gillar att älta det där. Motståndarna börjar dock verka lite matta medans förespråkarna är lite heta som vanligt.
En kvinna som var för skrev i ett inlägg: "Andra tycker det är praktiskt att kunna planera in ett datum i kalendern. Några gillar att ha känslan av kontroll. Ytterligare andra tror sig vara piggare efter ett planerat kejsarsnitt än efter en vaginal förlossning"

Med den kommentaren liksom pajade hon det lite för förespråkarna. Vi som snittat och vaginalat vet att inget går fan att planera och inget av alternativen gör en särskilt pigg efteråt...
0 |
0
|   |

Vända andra kinden till? Eller ska barnet få försvara sig?

17 december 2008, kl 10:46 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Det blev en himla uppståndelse på vårat innerstadsdagis när det kom fram att jag uppmanat mina barn att knuffa tillbaka då någon knuffade dom.
- Vedergällning! Fnös mammor och pappor lite irriterat.
Jag föklarade min uppfostran med att mina flickor ska inte ta skit från större barn. Att jag är inte okej med att ett år äldre och betydligt längre killar ohämmat kan gå och knuffa omkull småtjejer och med lätthet komma undan rättvisan, i form av en fröken som lamt säger; - Nej! Här knuffas vi inte!

Min ena tjej var minst på dagis när hon började. Hon hade just lärt sig gå och stora killar  (stora och stora, de var 2 år...!) såg sin chans att äntligen få visa sig stora och tuffa. Hon knuffades omkull så fort de gick förbi. De nöp och bet henne gärna också. hon var ju så liten. Kunde inte skvallra och inte slåss tillbaka.
Men vi såg. Föräldrar och fröknar. Jag uppmanade den lilla ettåringen att gå ifrån dom som knuffas, att akta sig. Men det var ju omöjligt. Fröken sa att de talar med pojkarna om värdegrund. Det var inte heller någon framgångsrik metod.
När hon och hennes syster blivigt stadigare och sturskare gav jag dom en ny taktik. Den taktiken som hela världen använder - försvar!

Men det ogillas av pedagoger och föräldrar. Jag är pacifist men inte till vilket pris som helst. Jag tänker inte låta min barn ta stryk utan att försvara sig. Jag kan heller inte förklara för barnen att poliser har pistoler, men inte för att dom är dumma utan för att om någon skjuter dom så måste dom kunna försvara sig.....
Men barn får inte försvara sig. Bara poliser och landets militär. Och USA och alla andra länder. Men inte du lilla vän. Du ska vända andra kinden till och fortsätta låta stora killar förtrycka och slå små tjejer och hoppas på att pedagoger och föäldrar löser detta på utveklingssamtalet.


Fotnot.
Försvarsmakten
  • När Sveriges gränser kränks är det Försvarsmakten som avvisar den kränkande parten (hävda landets territoriella integritet).
  • Om Sverige blir angripet av främmande makt ska Försvarsmakten kunna försvara landet och avvisa angriparen (försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp).
  • Försvarsmakten stödjer det övriga samhället vid katastrofer, till exempel vid stormar eller översvämningar (Bistå samhället i händelse av kris).
  • Försvarsmakten skickar trupper till fredsbevarande och fredsframtvingande insatser runt om i världen (verka för fred och säkerhet i vår omvärld).

Försvarsmakten har förmågan till väpnad strid som grund för all verksamhet.

2 |
0
|   |

yoghurt och salta pinnar

17 december 2008, kl 08:06 Skrivet av Aiz Anmäl ! 
Mina treåriga flickor äter små yoplait och salta pinnar till frukost idag. Jag känner mig tveksam. Känns som en sockersaltbomb.
Det känns bättre dom dagar dom äter gröt.
0 |
0
|   |

Nästa sida »

Senaste blogginläggen

Senast kommenterade


Denna blogg modereras inte på förhand av Aftonbladet och här gäller inte det utgivaransvar som finns på Aftonbladet.se. Bloggens innehavare är ansvarig för allt innehåll.

Tipsa oss om du upptäcker något regelbrott. Läs reglerna