Tvillingar

Margareta Ölwe på tvillingklubben säger såhär:
" Tvillingföräldrar har en mycket viktig uppgift att lära sina barn att stå på egna ben och inte bli beroende av varandra. Detta gäller tvåäggs lika mycket som enäggs."

Som tvillingförälder tycker jag att det är en väldigt konstig rekommendation.
Tvillingar är, liksom alla andra barn, olika. Även enäggstvillingar är olika. De lever i olika familjer med olika kulturella influenser, med olika värderingar och i olika mijöer. De har olika bakgrund, medicinskt och kanske psykologiskt ibland.

Självklart ska de inte bli beroende av varandra. Men det där känns som en mycket svensk och mycket gammal skräck - att vi inte ska bli starka individer.

Men vad utgör en stark individ? Att ensam är stark eller att man har en solid grund med ett bra socialt nätverk?
Är inte ett tight syskonskap fantastiskt? När två personer älskar varandra så och trivs i varandras närvaro? Borde inte det bejakas istället för att man som förälder ska gå in och bryta något som är harmoniskt och glatt?

Självklart ska man utgå från ifall kanske den ena tvillingen är dominant och gör den andra beroende av henne/honom. Självklart finns fall där det faktiskt inte känns bra med allt för intensivt uppgänge.

Men i min familjevärld så är det en för alla och alla för en som gäller. En nära relation med sitt syskon är en ynnest ett privilegium. Att vara tvilling är ett privilegium.