Jag har sett världen börja

Liten flicka i v.34 fast utanför magen...7 veckor gammal.

Den lilla fullgågna flickan föds i vecka 42. Tio fingrar, tio tår. Barnmorskan lägger henne glatt på mitt bröst och jag ser ett liv tändas inför mina ögon.
Innan hade hon självklart funnits. Jag var hemskt förälskad i den lilla okända varelsen som sparkade inifrån min mage. Men jag hade inget konkret. Hon fanns inte på riktigt ännu. Jag kände inte hennes själ, bara hennes hjärta.

När börjar egentligen livet? När landar själen? Hon min fullgågna flicka, efter ett dygn var hon så självklar. Hon såg in i mina ögon och jag var förlorad. Förlorad till livslång kärlek och till den evighetslånga smärtan, oron, ansvaret och kärleken till ett barn kan ge.

En vacker vårdag i Maj föds två mycket små och sjuka barn. De två flickorna har endast tillbringat två tredjedelar av tiden i min mage. Efter sex månader plockas de ut och stoppas i kuvös. De får hjälp med att andas och att leva. De får nytt blod och hjälp att bilda nya blodkroppar. De är inte klara. Deras kroppar är inte redo för livet. De ligger inbäddade i små "tofflor" och det enda sättet att få kontakt med dom är genom luckorna i kuvösen. De har små tygstycken över huvudet, minimössor, skydd för ögonen och slangar i näsa och mun. Genom naveln får dom lungmognande mediciner och massa andra saker som man som oinvigt inte förstår. En mycket liten hand, på en mycket liten och smal arm sticker ut ur den inbäddade bollen. på den lilla handleden sitter en pulsmätare. På monitorerna ovanför flicornas kuvöser visas pulsen och syresättningen. Varje gång pulsen eller syresättningen går ner larmar dom med mjuka; "bong, bong". En röd lampa lyser. Personalen ruser mjukt fram och höjer syrgasen, snuddar lätt vid barnen och lbongandet slutar och kurvan går upp. Ibland är det lite värre. Då blir barnet blått och det krävs större insatser. Men oftast blir det bra. Men efter tre dygn får jag se de små ögonen öppnas. Svarta bottenlösa ögon som skyr ljuset. Jag är såld och köpt och såld igen. Barnen finns, de lever och den livslånga kärleken är definitv. Nu hade jag allt att förlora.

Det är en tunn linje mellan liv och död. När föds själen och när är det lilla fostret ens livslånga kärlek? När föds "det" och när blir barnet medvetet om att det finns?

Innan jag fick barn i vecka 27 så hade jag ingen bestämd uppfattning om när man ska rädda barn och när man ska anse att det är ett mycket sent missfall. Men med facit i hand så vet jag att vid 27 graviditetsveckan så äger dom mitt hjärta och deras själar finns definitivt i deras helhet.
Från det jag såg in i deras mörka ögon och kände de små, små händerna knipa löst kring mitt finger så visste jag att dom var med. De var närvarande och de var små människor. Små, små människor med lika stor rätt till livet som jag har.


Därför är min ståndpunkt att små barn måste få en chans. För när själen har landat så finns dom. För sig själva och för deras föräldrar. Och ingen av oss vet än när själen landar.