Efter ett par arbetsdagar bland...

Demenssjuka gamla människor på ett vårdhem i min kommun kan jag bara konstatera det jag gör var gång jag varit och jobbat på ett sådant ställe.

Harregudars vad personalen där är värda varenda krona av sin lön och minst tiofalt mer kunde de gott få i lönekuvertet var månad.

Själv glider jag runt i korridorerna på stället och gör mina små insatser utan att göra mycket väsen av mig, både för att inte rubba rutiner som är ganska viktiga för lugnet på avdelningarna och för att inte dra till mig vårdtagarna eftersom jag helt enkelt inte har orken att handskas med alla oväntade saker som kan tänkas hända eller kunskapen om hur man t ex får en arg 90-åring som SKA gå hem och skala potatis till mamma och inte för sitt liv kan begripa varför jag är så elak och inte släpper ut henne att komma på andra tankar.

Men ändå, efter bara tre heldagar där känner jag hur man blir trött i huvudet, tycker så synd om dem och blir illa berörd av saker som den lilla damen som tror att alla som närmar sig henne ska skada henne svårt och skriker som i dödsångest "hjäääällp, aaaajjj..hjääälp kan ingen hjälpa miiiig" Hela tiden när de ska hjälpa henne med hygien osv.
Å andra sidan har hon som granne en gubbe som brister ut i helt omotiverade gapskratt med jämna mellanrum...människans hjärna är en märklig sak.

Å en sak till, jisses vad Sverigedemokraterna och deras anhang inte tänker på att de många, många av de som tar hand om våra gamla och sjuka inte är riktigt så "Blonda blåögda och Svenska" som SD skulle vilja. 
Nåjan, Jimmie Åkesons kompisar och han själv har säkert inget mot att byta blöjor, ta hand om förvirrade, skrikande och gråtande människor och allt annat som dessa fenomenala kvinnor (jo det är ju oftast kvinnor) gör.

*Bugar åt vårdpersonalen*

R. Som inte haft lust med blogg eller dator på ett litet tag :)