När man inte riktigt varit sig själv på rätt länge...(Lång Gnällblogg) V2.0

Bör man fundera på vad det kan bero på...Alla har vi väl varit lite neråt ibland ett litet tag...Ni vet när man är sådär "ur slag" som man kan vara om man har nån infektion i kroppen som inte vill bryta ut eller försvinna eller om man sovit för lite eller så.

Sån har jag varti rätt länge nu och det är inte riktigt likt farbror mig. Så sista tiden har jag inte gjort mycket alls, jobbat såklart och hållit hemmet i hyggligt skick men inte mycket mer. Istället har jag tänkt en hel del på vad det här "låga" läget kommer sig av.

Först tänkte jag mest på senaste tiden och kunde inte riktigt koppla ihop något som hänt då med mitt trötta jag nu men sen insåg jag att jag som sagt nog inte varit hundra på rätt länge och tittade längre bakåt i tiden, rätt eller fel men när jag nu har klurat en del så inser jag ju att det varit en del händelser sista åren som kanske tagit en del energi o kraft. Inte fler än för många andra kan jag tänka mig men tillräckligt för mig tycks det.

 Om jag ska börja med det uppenbara så var det riktigt skit när vännen gick bort i cancer i vintras:

http://blogg.aftonbladet.se/6291/2010/02/sa-tog-det-da-slut 

http://blogg.aftonbladet.se/6291/2010/03/sa-begravning-idag-da

Jobbig o ledsamt och har skapat en felkoppling i min ryggrad som gör att jag ryser och vill köra omvägar när jag behöver köra förbi vårdavdelningen där jag träffade honom för sista gången. Blä. Jag hade kanska inte tagit upp honom här om jag inte träffat på honom i drömmen härom natten då jag helt plötsligt satt med honom i sjukhussängen och käkade chili con carne och han var som i sin krafts dagar. Hjärnan är märklig i sömnen.

Men det har också varit andra sjukdomsfall från lite längre sedan, min pappas bäste vän gick bort innan han ens blev pensionär, cancer där med. Min mammas bästa väninna dog för ännu lite längre sedan, japp cancer.

Nu häromdan fick jag veta att en kusins sambo fått bröstcancer och att de måste ta bort ena bröstet på henne. De var inte glada förstås, tog nog minst lika illa på honom eftersom han förlorat sin bror till (ja ni gissade rätt) cancer när brodern var bara 16 år... Och ja om ni tror att jag är trött på cancer har ni helt rätt. Blä.

Edit: Nu ikväll för en minut sen fick jag reda på att kusinens sambo varit på koll och det finns inga spår av att något spridit sig någonstans, frisk alltså. Härligt, nu somnar jag glad :)

En annan sak som tagit en del kraft är sonens mor och en del av hennes påhitt. De har som tur är lagt sig nu och så hoppas jag det förblir.

På jobbfronten så sa jag ju upp mig från företag A. Började på företag B och hade världens roligaste två år innan chefen för vårt företag fick, rätt gissat, cancer och dog. Så företaget såldes till företag C som efter en liten tid köptes av företag A...cirkeln var sluten och stället jag lämnat för dess tristess blev återigen mitt jobb. Blä.

På tal om att lämna blev det ju smärtsamt tydligt när nykäre kollegan(som gamla läsare av min blogg kanske minns) slutade för att byta yrke hur mycket bra o kul arbetskamrater betyder, man skrattar inte så ofta på jobbet nu som förr. Blä.

Otrivseln med mitt jobb gör också att jag egentligen vill byta karriär men med det att jag just nu iaf bor själv har jag inte så lätt att börja studera, räkningarna ska ju betalas fast man studentar sig...dessutom vet jag inte till vad jag skulle studera och jobb man kan hitta med ungefär samma inkomst som idag utan att läsa en hel del finns inte tyvärr. Man känns fastlåst liksom. Blä.

Det har också varit ett par episoder sista åren med flickor. En som jag tyckte mycket om men dom inte tyckte om mig tillbaks likadant visade det sig och en som tyckte om mig mer (tror jag)än jag tyckte om henne sånt tar också sin tribut.

En till grej jag insett också har tagit på mig lite är att när jag slutade diverse styrelse o andra uppdrag för längre sen blev det om inte sagt rent ut att man blev lite betraktad som...hm svikare är nog för hårt ord men iaf...det sågs inte med så glada ögon överallt. Och vem vill svika eller göra folk besvikna? Inte jag, fast jag vet att jag gör det ibland.

Nu funderar jag lite på om jag skulle hoppa på ett av uppdragen igen, det fackliga. Inte för att jag känner någon press men det börjar fasen bli tuffare o tuffare på arbetsmarknaden så det behövs människor som kan ta lite fajt då o då...hoppas jag kan det tänker jag...har inte bestämt mig än dock, vi får se.

Sist på gnällsidan kommer att jag sedan förra vintern haft problem med luftören o andningen, astma verkar gilla mig. Det hela kom i full dager på ett hälsotest när hjärta o andning rusade så fort jag såg testcykeln(nästan) och trots att jag åtminstone kört lite löp o träningsrundor sedan dess har flåset inte riktigt kommit tillbaks. Så, efter ett antal läkarbesök o röntgenkoll har de iaf inte hittat några större fel på mig än, förutom att jag hade blodbrist i vänster arm men det är en annan historia ;)

Vi får hoppas det bara hänger på min medicin, har kört dubbla doser ett tag och det blir sakta sakta bättre. Alltid något ju. :)

SÅ till positiva grejer, det ni! 

Alla andra av mina nära o kära mår fint. :)

Sonen är fortfarande den bästa människan i världshistorien. :)

Jag har träffat en alldeles, alldeles underbart söt tjej som verkar tycka lika mycket om mig som jag om henne(och som jag skulle kunna skriva mer om såklart men det får vänta ;) ) och jag hoppas hon hänger med mig tills dess jag piggnat på mig igen och blir mitt vanliga jag.
Det hade varit nåt det hörni.

Blablabla, jag kunde skriva en del saker till men det ska vi slippa allihop, man vill ju inte vara för långrandig såhär i bloggcomeback nr 13(typ)

Allra sist, jag skrev inte det här för att snyfta egentligen även om det kanske lät så. Jag är faktiskt rätt glad för det mesta. :)

R. Saknar sitt vanliga jag.