Hur fortsätter man ...

Hur fortsätter man efter en av de värsta månader jag har upplevt.
Nu överdrev jag nog jag hade ju min cancertid med behandlingar som
var hemska att uppleva.
Den här sommaren har en av mina bästa vänninor avslutat sitt liv på
egen hand, vår kära mirakelhund Fiffi fick vi ta bort, två av mina
käraste är borta.

Inte nog med det jag själv har genom gått en högrisk operation efter
att min tjocktarm kollapsat, jag höll på att förblöda hemma. Med en 
enorm insats från ambulans och läkare kan jag idag sitta här framför
datorn igen. Vägen tillbaka kommer att vara lång men det är
bättre det än alternativet, det att inte finnas till.
Nog skrivet om detta. Jag är på bättringsvägen men det är ju några
"som saknas mig" .

Bloggandet har jag saknat och vi  har ju en ny liten hund i Boxerladys
lilla fröken Nora.



Hon har ju gett oss glädje, nu bor hon inte hos mig utan den andra
Boxerladyn i karlstad. Men de är här ofta så jag får pussa på Nora
och må gott.
Så allt är på rätt väg igen.
Nora som heter efter vart hon kommer ifrån är en riktig spillevink,
helt underbar. Det är hon
som kryper efter Isack på min bild i sandgropen på bloggsidan.
Hon har lärt sig mycket fast hon inte är mer än 8 månader, vi gamla
instrukörer som blev utbildade på " medeltiden " har lärt oss
klickermetoden. Den är ju helt enkelt bara så bra
det tog lite tid innan vi lärde oss den, men när den berömda 25-öringen
trillade ner för tvåbeningarna så blev det bara hur bra som helst.

Isack kommer tillbaks till oss snart hoppas jag, för att jag var så
länge på sjukhus och ingen kunde vara med honom så är han nu på
dagis. Jag längtar efter honom men än så
länge får vi ha det som det är även om han är det gulligaste och
snällaste  som finns orkar jag inte med honom, rent fysiskt.
Och en frisk boxerhane i sina bästa år ska inte bara vara inne som
sällskap, utan han ska ju ut på promenad... men tider skola komma,
det lovar jag. Izack har ju gudbevars blivit champion i år, jätteroligt.