Kallprat

Det är kallt. Ute. Det gör egentligen inte så mycket. Jag är oldschool. På vintern ska det vara snö på backen och minusgrader i luften. Det blir både ljusare och fräschare, ja iallafall om man lyckas ta sig ut ur storstädernas söndersaltade svartblask.

Under (allt för) många år hyrde jag bostad av allmännyttan. Nu när jag inte längre gör det inser jag åtminstonde en sak jag saknar. En fast energiavgift som så ofta förekommer. Det är min erfarenhet. Tänkte efter när jag flyttade och fick min första elräkning. Oj! Separat elräkning har jag inte betalt på säkert femton år. Och vad dyrt det är!

Nu när det helt plötsligt blivit kallgrader under vinterhalvåret kan Sverige inte leverera egenproducerad energi utan måste importera. Det medför att priset per kW knasar iväg uppåt likt en nyårsraket. Och jag som nyss bytt från fast till rörligt. Fan det här blir rörigt. För varje sådan här uppenbarelse ökar min förståelse för att människor utan egen förskyllan brakar mellan stolar. Hamnar hos kronola och i slutänden hamnar på gatan.

En annan baksida av kallväder ser jag på min åldrande hund. Han har ont i lederna. Det kom ju lite plötsligt det här kalla och blåsiga. Och jycken är inne på första bonusåret om man tror på det generella begreppet att stora hundar förväntas bli mellan åtta till tolv år. Han blir nio om en månad. Det här kan vara våran sista vinter ihop. Jag är inte så självisk så jag låter en hund lida hellre än att ta det svåra beslutet att befria en gammal jycke från sina plågor. Jag önskar bara att det vore lagligt att få göra det hemma där hunden ändå känner sig trygg.

Jag borde känna mig förnöjd. Se det ljusa. För det finns sånt och så gammal och bitter hoppas jag att jag ännu inte blivit. Samtidigt har jag det här svarta i själen som skymmer den lilla sol som dock lyser igenom då och då. Det där som skickar in tankar i skallen av allt annat än positiv karaktär. Men nu tar jag mig ett par vita dagar med flit för att kunna vara där för min hund nu då han har det extra besvärligt. Fast den metoden är ju ingen humörhöjare i dessa kalla dagar.

I ett annat liv hade jag många lika tokiga polare som var som jag eller som stod ut med en som jag och vice versa. Då hade jag tagit med min då friska och skogstokiga jycke, dragit ihop ett gäng likasinnade skäggmiffon och anordnat en pulk och glöggafton i närmaste skogsbacke. Då hade jag inte heller svår ledvärk som jycken och inte heller nån diabetes som begränsar mig på sätt jag har svårt att förklara i korthet.

För nu får jag korta av mig här en smula. Datoranvändningen har sjunkit. Från ganska hög till väldigt låg. Dels för att jag ofta är låg och faktiskt kan känna mig ensam, till och med på internet. Samt som en energisparande åtgärd. Många bäckar små ... fryser till, kan jag tro.

Hasta luego you low ridin´ punks!

/grandebarda