mamma/fru/chefen

I går kväll, klockan 19.40 onsdagen den 22 december 2010, somnade mammafruchefen in. Hennes älskade Krille, alla barnen Mette, John, Hanne, Tim o Peo, barnbarnen, hennes mamma, svärsöner och svärdöttrar var där nån gång under dagen o sa hej och hej då. Vi höll hennes händer, armar, ben o fötter ända till slutet, vi klappade hennes panna och kinder o viskade att vi älskade henne och att det var ok att släppa taget.

När vi åkte från sjukhuset sent igår kväll var det 20 grader kallt. Vi vet varför... Mammas starka värme var borta!

Sov gott fina lilla mamma, vi ska alltid prata om dig o med dig o du ska finnas med i allt vi är o gör...

Mamma berättade för mig att Astrid Lindgren startade varje morgon med att säga så... döden, döden... Som för att få det överstökat, det där jobbiga, mörka o läskiga. Vi pratade/pratar om allt i vår familj, är öppna o ärliga. Men just döden har varit vårt känsligaste ämne. Dels för att första kullens barns pappa valde att dö när vi, jag o John o Mette var små, men nu på senare år för att mammas cancer hängt över oss som ett stort mörkt moln.

Den slog ner som en bomb sommaren 2006. Min älskade Hilde låg i magen. Hon är ju såklart det finaste jag har, men just där o då bad jag till gud (trots att ingen av oss är det minsta troende)... Om det krävdes så skulle jag offra mitt ofödda barn bara mamma fick bli frisk. En spontan o primitiv bön...

Då satt den i brösten, vi skrek o grät ett tag, men sen var det som om vi bara borstade av oss, mamma främst såklart. Det här klarar hon! Vår oro och sorg gick från att vara av dödskaraktär till att mer handla om att mamma skulle ha det jobbigt med behandlingarna. Men det var som om bröstcancern knappt fanns. Hon jobbade på (med undantag för lite sjukskrivningar direkt efter operationerna). Tappade håret gjorde hon, men hon gympade på sitt älskade friskis & svettis och åt med god aptit. Verkade liksom inte vara särskilt berörd av cytostatikan. Nu i efterhand så undrar man ju om hon fick tillräckligt stark cytostatika eftersom cancern fortsatte inta hennes kropp.

Nästa slag, efter en tid av hopp om god tillfrisknad, kom i januari 2009. Mamma visste nog redan tidigare, men det klara beskedet kom då. Jag satt i ett grupprum på lärarhögskolan o mamma som var ensam hos doktorn (hade avböjt sällskap) skickade följande sms; "levermetastaser si o så stora... Men det här klarar vi tillsammans!" O då trodde jag på det... Fast jag ju egentligen vet, o mamma oxå såklart att man inte överlever det. Det fanns metastaser i skelettet oxå, men det var de i levern som var farligast.

Efter en till tid av akut sorg fortsatte ändå livet någorlunda som vanligt. Mamma ville ha det så. Nu försvann däremot aldrig det där stora svarta mörka molnet o det fortsatte vara av dödskaraktär hela tiden. Men för att klara av vardagen o livet så var vi tvungna att göra just det, LEVA. Mamma jobbade, älskade sitt jobb som chef för ett äldreboende, men blev tröttare o tröttare. Till en början minskade metastaserna o behandlingarna verkade fungera. Men de jävlarna omgrupperade sig gång på gång o hittade sätt att fortsätta växa trots flera olika typer av cytostatika.

Här är ett brev jag skrev till mamma strax efter beskedet om metastaserna, kände mig tvungen att skriva något eftersom det var så svårt att prata om. Delar med mig av det för att det känns rätt...

Mamma

 Starka, kloka, fina, vackra mamma. Trodde inte att jag någonsin skulle behöva känna de känslorna eller tänka de tankarna jag känt/haft de senaste veckorna. Inte ens när du fick bröstcancern kändes det så här. Förmodligen för att du då var så beslutsam, stark och helt inställd på att klara behandlingen så som bara du kan och komma ut på andra sidan som vanligt. Det gjorde du också, men nu har allt förändrats. Nu känner jag inte bara min egen rädsla utan också din. Även om det aldrig går att förstå eller förlika sig med det faktum att du inte alltid kommer att finnas så har insikten ändå slagit rot, någonstans långt där inne i mig. Jag lyfter bara fram den ibland, låter det svarta bubbla genom kroppen och utlösa såna vågor av sorg att jag blir rädd för att det aldrig ska ta slut. Tårarna tar aldrig slut, men nu bränner de inte lika lätt bakom ögonlocken utan kommer bara när jag släpper fram dem eller påminns om allt det där som inte får hända.

 Om barnet innan det föds får välja sina föräldrar så vet jag varför jag valde dig. Du är allt det som en mamma ska vara. Till mig, John och Mette har du dessutom varit allt sen pappa dog och förmodligen redan innan dess. Det har säkert varit jobbigt i perioder, men jag tror att du när du ser på oss nu känner och vet att du gjort det mesta rätt. Du brukar säga att det inte var så mycket att göra, att vi var lätta att vara mamma till, men jag vet att det beror på dig. På din kärlek och omvårdnad och hela ditt väsen, allt det som du blev trots/tack vare din egen barndom.

 Jag hade ingen direkt revolt när jag var i tonåren utan minns en period senare när jag kände mig arg på dig. Nu vet jag inte varför och det visste jag inte då heller (mest för att det inte fanns någon anledning), men då gjorde eller sa du inte mycket rätt i mina ögon. Det var väl den där tonårsrevolten som var tvungen att komma, om än något försenad. Jag vet inte om du märkte eller minns något, men jag tänker tillbaka med lite skuldkänslor i magen. Det är väl i och för sig sånt där som man får ta som mamma och du är så klok så du genomskådar och förstår ju det mesta. Nu när jag själv blivit mamma till den enda person som puttat ner dig från förstaplatsen (Mange har ett annat konto) förstår jag dig så mycket mer och bättre. Hilde gör att jag vill vara en sån mamma till henne som du är till mig. Jag har inte riktigt ditt tålamod än, men den oändliga kärleken finns.

 Jag har alltid känt mig älskad av dig och när saker varit jobbigt har jag alltid känt att du funnits där. Minns i tonåren när allt kändes hemskt och jag grät så där oförklarligt som man gör ibland i tonåren. Du kom ner till mitt rum och bara satt där, behövde inte säga så mycket utan tröstade med din närvaro. Du visste väl att det inte var så farligt eller att det åtminstone skulle gå över. Din styrka gör mig stark och ditt lugn gör mig lugn och mer och mer känner jag att jag har din klokhet också.

 Nu vill jag försöka säga de där sakerna jag inte kan prata om, men det är svårt att uttrycka sig även i ett brev. Tankarna snurrar i huvudet och jag vill inte med mina ord göra dig ledsen, men jag hoppas du förstår mina avsikter och varför jag vill skriva det här brevet.

 Mamma, du får inte vara ledsen, du får inte vara sjuk, du får inte dö, så är det bara. Men älskade lilla mamma, du får vara ledsen, du får vara sjuk, men du får bara inte dö.

 Vill egentligen säga att vi inte klarar oss utan dig, som för att utmana och uppmana dig till att aldrig ge upp eller släppa taget och visst känns det omöjligt, men du vet ju att du gjort ett så bra jobb att vi förmodligen gör det, vi vill bara inte behöva. Tanken är så svår och så outhärdligt att den inte ens får tänkas, men vi har blivit tvungna att släppa fram den sista tiden. Jag kan givetvis inte ens föreställa mig hur det känns för dig, kanske gör detta brev det bara jobbigare för dig, förlåt mig i så fall. Du kanske inte ens har kunnat släppa fram tanken och frustrationen och kampen inom dig måste vara oändlig. Men, jag vill ändå säga det, det där som inte får tänkas eller hända;

 Vi kommer, om än ofrivilligt, ta hand om varandra och leva vidare och skratta och gråta varje dag, men det får inte ske än, inte än på länge. Vi är inte redo så nu får du bara bestämma dig för att kämpa. Jag vet att det kommer bli svårt, men om någon kan klara det så är det du. Vi finns här för dig och ska hjälpa och stötta dig, men det är så svårt att vara stark när det är du som brukar vara stark för oss. Hoppas du känner vårt stöd även om vi har svårt att visa det och prata om sjukdomen.

 Du kanske tror att jag inte förstår allvaret i situationen, att jag tar för lätt på det, men det handlar inte om det. Det handlar om att jag inte vill ta in det, inte vill förstå, inte vill låta den där sorgen som hela tiden försöker tränga sig fram ta över helt. Du måste väl känna likadant? Vi kan inte sluta leva bara för att döden gjort sig påmind. Vi får helt enkelt se till att inte släppa fram den. Det är nu vi måste leva fullt ut, kramas, älska varandra, ha roligt och skapa fler av de där underbara minnena vi redan har så många av.

 Jag älskar dig mamma!

Hanne

.........att vara sjukskriven?

Nej, men vad gör man när kroppen strejkar. Hemma nu, tredje veckan efter att ha heltidsjobbat under snart två års cytostatikabehandlingar. Mått "skit", varit på sjukhus och fått dropp några gånger pga kalciumläckaget som ger trötthet, yrsel och ett extremt illamående, huva!

Får nu dropp hemma varje dag av gänget från ASiH (avancerad sjukvård i hemmet) guld värt!

Har lite bättre aptit och försöker dricka så mycket jag kan.

Har lämnat över allt jobb till en annan chef, högst kompetent, känns skönt, men saknar alla på jobbet!

..........löven faller och humöret är inte på topp!

Tiden räcker inte till allt man vill.

Städa, vad är det?

Tvätta, ett ont måste!

Kan inte vila mig pigg!

Vem kan jag skylla på, jo, den här jäkla cancern!

.........vad fort det går!

En vecka kvar att slappa på, sedan börjar allvaret igen!

................................kan vara följande:

Man tappar håret-billigt att inte gå till frissan eller behöva använda dyrt schampo.

Man tappar ögonfransar och bryn-ingen dyr mascara behövs.

Man tappar allt hår på kroppen-ingen rakning behövs.

Man tappar naglarna-behöver inget nagellack.

Man ser lite sjuk ut utan hår-folk tycker synd om en.

Man får dyr medicin på sjukhuset-har visserligen betalt skatt i 38 år.

Man får träffa många nya människor på sjukhuset- med cancer.

Man får träffa samma personal vid behandlingarna-oftast.

Man slipper karensdagen när man är kroniskt sjuk-positivt!

Nu är medicinen utbytt till en annan, nu börjar håret växa ut, fransarna kommer tillbaka, nu måste jag raka benen igen, måste snart klippa mig, noppa ögonbrynen, köpa mascara, naglarna kommer tillbaka, nagellack på, vilka värdsliga bekymmer.

Vet inte hur metastasdjävlarna reagerar, om de återigen omdirigerar sig för att försöka vinna det här slaget, verkar som om de är som brottslingarna, som hela tiden ligger steget före polisen.