::: FUNDERA MERA :::

Varsågod, en massa roligheter!

Eftersom jag bloggar så sällan nuförtiden så kompenserar jag det lite så här. Hoppas ni hittar nåt kul bland länkarna jag samlat ihop!

• Köttkuddar: http://www.laurasplan.com/files/pillows.htm
• Byt ut ansiktsdelar: http://www.mazafaka.ru/lol/stereotypes/#
• Vykort där man gör egna "Bad taste Bears" http://www.badtastebears.com/fun/ecard.php
• Papperskonst http://www.jenstark.com/sculpture_01.html
• Pavementkonst sååå grymt! http://users.skynet.be/J.Beever/pave.htm
• Ett test i hur bra man är på att gissa vem som är seriemördare eller programmerare http://www.malevole.com/mv/misc/killerquiz/
• Test där man ska gissa på ansikten om de har sex eller gör annat http://www.modestypanel.com/SorSE/
• Superroliga förkläden http://www.nakedaprons.com/index.html
• Konstiga mjukisdjur http://www.patriciawaller.com/en/images.html
• Hahaha porriga bakverk http://www.porn-bread.com/
• Rymdfotografier, så proffsiga att man knappt tror det är sant! http://www.rc-astro.com/index.php
• Skumma väskor http://www.skinbag.net/index.php
• Fina foton från världen http://www.timecatcher.com/main.cfm?p=01_100
• Lite småcoola undervattensfoton på familjer http://www.urchinrock.com/gallery2006.php
• Hehe... Deprimerande och cynisk, men samtidigt så rolig! http://koti.mbnet.fi/reagan/lodger/ilove.html
• Testa hur bra du är på att gissa vilka leenden som är äkta eller fake http://www.bbc.co.uk/science/humanbody/mind/surveys/smiles/
• Snusk? Hehe... inte dååå! http://www.ezprezzo.com/videoclips/suggestive_drawing.html
• Roliga sushimatlådor http://msittig.freeshell.org/imgs/bento//

För jag ÄR arg. Besviken också, och så innerligt trött på okänsliga järnhänder som inte klarar av att möta ett hinder på konstruktivt sätt, utan slår istället ner allt som inte passar...

Hedning har nu stängts av och kastats ut från Aftonbladets blogg. Han har skrivit ett öppet brev om det här, för er som vill läsa. Fast de flesta har säkert redan läst.

Jag kan ta ställning till själva sakfrågan i sig... Jag tycker också att det är fel att hänga ut personnamn offentligt. Men faktum är att Hedning också tycker det, och erkänner öppet att det var ett misstag.

Att Aftonbladet har regler om att personer inte får hängas ut är jättebra. Men att skicka ut sånt mail som Hedning fick... Jag förstår att han kände sig kränkt!

Det som gör mig mest förbannad är att Hedning är en sån fantastisk person, som verkligen har gett så mycket till oss här på bloggen. Han är förmodligen världsmästare i bizarra skämt och annat busigt, men aldrig någonsin har jag sett honom göra någon illa eller medvetet kränka, eller trampa på någons känslor.

Han har bloggat här sedan begynnelsen och ALLTID varit omtyckt just för den han är och hur han är. Och nu... ett litet felsteg eller vad man nu kan kalla det... och det slutar så här?

Jag får en konstig bismak i magen av det här... Så jag drar mig undan nu. Vet inte vad som händer sen... vi får se. För mig är Hedning en del av allt som är positivt med Aftonbladets blogg... och nu har han blivit... kapad. Det känns fel... FEEEEL!

Vet inte vad mer jag kan säga. Möjligen att den som beslutade att Hedning skulle kastas ut borde öppna sina sinnen mer...

Vad är meningen med livet?

Den frågan tyckte Peter att jag skulle försöka svara på, och jag sitter och ler. Visst kan jag försöka, men jag vet ju förstås redan nu att jag inte har den blekaste aning om svaret.

Och faktiskt... så tror jag inte att någon annan heller har det, men det är intressant att fundera och filosofera lite kring det i alla fall.

Mina funderingar lutar nog mest åt att jag tänker mig att det förmodligen inte finns någon mening. Och kanske är det så att vi måste acceptera det för att kunna känna inre ro.

Men bara för att någonting saknar mening betyder det inte att det är meningslöst. Eller tja... logiskt sett kan det ju verka så... Men jag menar nog mer att bara för att vi inte förstår meningen med något så betyder det inte per automatik att meningen går förlorad.

Vi har fått ett liv, och det närmaste jag kan komma på som hör ihop med mening är att vi har fått det för att leva det! Det är som en... hm... Kan man kalla det uppgift?

Jag tror att livet kan liknas lite vid en väg man går på... Där man konstant möter på allt möjligt. Vänskap, kärlek, glädje, lycka... Men också sorg, ensamhet, förtvivlan, rädsla och annat svårt eller tyngande.

Uppgiften är kanske att lära sig att våga njuta så mycket som möjligt av allt positivt, men inte kapitulera för det negativa utan lära sig att hantera det istället. För hur fel det än låter och känns, så behöver vi det negativa också. Det är dessa "hinder" eller vad man kan kalla det som får oss att utvecklas och växa som människor på insidan.

Men tillbaka till frågan: Vad är meningen? Leva, utvecklas och växa i alla ära, men vad är meningen med det då? Tja... kanske att kunna känna inuti sig själv att man lyckas med sin uppgift? Ja men vad är meningen med det då? Vet någon? Och vill vi verkligen veta? Behöver vi verkligen veta, eller är vi bara nyfikna?

Nej... Jag accepterar att jag inte vet eller förstår meningen med livet. Men jag är här i alla fall och försöker hantera det så bra jag kan. Vilket inkluderar en massa misslyckanden, men också så mycket som betyder enormt mycket mer.

Det sägs att när man blir gammal kommer man att utvärdera inuti sig själv vad man har "tillfört" till helheten. Inte vet jag om man måste tillföra något, eller om man bara inbillar sig för att kunna känna att man har ett värde? Men det har vi ju oavsett om vi tillfört någonting eller inte. Bara genom att existera har vi vårt värde!

Men visst har jag tillfört ändå... Mina barn... Mina underbara fantastiska ungar! Med det har värdet av tidigare existens bevarats, och samtidigt har nya grunder lagts för framtida existens.

Men återigen till det här med meningen... Kanske finns den inte på det sätt som vi önskar att vi förstod. Men om vi accepterar att det är så, då har vi i alla fall hittat en egen passande mening och har öppnat dörren till vår egen inre framgång.

Jag hade lite bloggtorka och kom inte på något bra ämne att blogga om. Då tyckte Madonnan att jag skulle blogga om livet. Jag log. Jag tänkte... Livet... Jag vet ingenting om livet, hur i hela friden skulle jag kunna blogga om det?

Men Madonnan är en inspiratör! Hon sår frön av små tankar som växer sig starkare. Och nu sitter jag här och har tänk om! Jag kan ju i alla fall försöka sätta lite ord på tankar och känslor...

Det är förvisso fortfarande så att jag inte vet mycket om livet. I alla fall inte i relation till livet självt. Men jag lever... och hur lite jag än vet, så är det väl just livet jag rimligtvis borde ha mest erfarenhet av. Trots att jag inte ens kan definiera vad jag tycker att det är.

Livet är så stort... så komplex... Jag är bara en liten macroprick i ett evigt kretslopp. Du också. Och du, och du, och du. Så obeskrivligt obetydliga i stora universum, att det på något sätt slår över till raka motsatsen. Vi betyder... allt!

När jag skriver vi menar jag egentligen inte bara människor utan ALLT som finns både inuti oss och i omgivningen. Allt som innehåller liv.

Vi människor är sammanlänkade, som små delar i en helhet. Kanske jämför jag lite med molekyler som bildar celler, som bildar organ, som bildar kroppar... Alla är vi individer, så självgående och unika. Men vi hör ihop, med kopplingar som vi är för små för att förstå med våra hjärnor. Vi påverkar varandra konstant, åt alla möjliga håll.

En del kallar livet för gåva... Och ja, kanske är det så. Jag ser det nog mer som mirakel, förmodligen med någon form av logisk grund fast den är för komplex för att kunna greppa. Men vi behöver inte greppa... Vi behöver inte veta allt och förstå allt. Vi behöver bara... våga acceptera och uppleva.

Om det är något vi behöver lära oss, så är det isåfall att inse vilka fantastiska underverk vi är... Lära oss att älska vårt allra innersta jag... För det är nog bara den vägen man kan "gå" om man vill kunna känna kärleken till alla andra. Den kärleken som egentligen redan finns, och är ett lika stort mirakel som livet självt...

Men människan är rädd till sin natur... och hittar på alla möjliga vägar för att skydda sig från både livet och kärleken. 

Det går snabbt, det är enkelt och faktiskt rätt så kul. I alla fall ett par tre gånger, sen blir det lite tjatigt. Här är min bild som jag döpte till möte:

Det gick inte att ladda ner bilden, så jag fick klicka på "print screen"-knappen och klistra in i bildbehandlingsprogram innan jag kunde spara. Visa gärna om ni också gör! Kul att titta på era också!

[Klicka här för att komma dit]

Filmsnutten visar hur teckningar ritas, som först ser ut som att det ska bli nåt snusk men sedan visar sig bli någonting helt annat.

Jag sitter nämligen och funderar kring en del saker med Aftonbladets blogg, som jag tycker känns lite B...

Först alla dessa illröda anmälningsknappar under samtliga kommentarer som tillkommit sen jag var här sist. Eeeh... Det ser så oproffsigt ut tycker jag! Finns det någon som inte håller med?

Sen förstår jag inte syftet heller. Vore det inte enklare och smidigare att bloggägaren helt enkelt tar bort kommentarer som av någon anledning inte bör vara där?

Jag blir lite rädd tror jag... När så många anmälningsknappar skriker så ettrigt efter uppmärksamhet. Får för mig att det här är ett läskigt ställe där man måste vara på sin vakt hela tiden. Mot vad? Kanske lika bra att anmäla allt som kommer i ens väg... för säkerhets skull liksom.

Nej nu skojar jag. Jag är inte rädd, men jag tycker faktiskt på allvar att de nya knapparna är bakåtkliv i utvecklingen.

Varför kan inte energin läggas på att lösa problemet med "too many connections", och ge oss bloggare fler mallar som vi har längtat efter så länge?

Sen vet jag inte om det är fler som har märkt det, men förr när jag läste någons blogg och kom längst ner på sidan gick det att klicka på texten "tidigare inlägg" och komma direkt till föregående sida. Nu finns inte det.

Nu finns den sidan som just syns på skärmen, och för att komma till äldre inlägg måste man gå andra vägar verkar det som. Kanske klicka på månaderna i vänstra kolumnen? Men det tycker i alla fall jag är mer komplicerat...

Det är snart två veckor sedan jag skrev någonting sist... Så här kan jag ju inte hålla på! Bara för att Facebook råkade komma i min väg... hehe. Men jag lovar, i grunden är det ändå NI som är bäst... jag är bara ute på vift just nu! ;-)

Fast jag har inte bara Facebookat heeela tiden, jag har även varit i Mockfjärd igen. Ja, ni vet i Dalarna... Där min barndomsbästis bor. Den där lilla pyttebyn där det ALLTID händer någonting sjukt när jag kommer dit.

I augusti när jag var där sist råkade jag vurpa ganska illa med en sparkcykelmoped. Jag höll även på att nästan ta livet av min kompis undulat... och i ren iver att kramas lyckades jag välta en marshall över en 14-årig tjejs ben (ja, hon hade kort kjol).

Den här gången blev jag skjuten med luftgevär i ryggen!  Kan man säga att jag har fått ryggskott i Dalarna?

Det var så dumt och onödigt, men jag sitter ändå och flinar åt det. Det var min kompis 17-åriga son som höll på att skjuta med ett luftgevär och jag frågade om jag skulle lägga ett äpple på mitt huvud som han kunde skjuta. Det var ett skämt, men min kompis blev lite orolig och trodde att jag menade allvar.

Sen kom vi fram till att om man skjuter på jackan så känns inte skottet alls. Och vi började barnsla oss och skulle göra en filminspelning där jag blev "skjuten". Den filmen får ni aldrig se... hahaha. Men den resulterade i att jag var lite framåtböjd, så jackan blev mer tight... Därför gick skottet igenom. Jag skrek "AAAAJ, det där gjorde ju SKITONT på riktigt!!!!". Först var det alldeles knäpptyst... sen kom gapskrattet.

Jisses... vilka idéer... så dumt!! Och jag kan inte ens skylla ifrån mig, jag var delaktig i allra högsta grad. Nåja... Nu har vi lärt oss att i fortsättningen är sånt här aja baja!

Har det hänt något kul på bloggen sen jag varit "borta"?

Ja men justD förresten!

Jag vill ju passa på att klämma in lite reklam för Jacks blogg[ http://www.text.nu/ ] . En "kul-för-alla"-blogg, som inte riktar sig till speciella grupper utan är så där allmänt riktigt bra!  Dessutom så är han en kul och trevlig prick, så han förtjänar lite beröm och guldstjärnor! Hälsa gärna på hos honom  och skriv någonting kul! Jag tror att han blir jätteglad!

Jag registrerade mig på Facebook och det är så inspirerande och kul, så det är svårt att inte "fastna"!

Det är som en galen lekstuga för vuxna, men det finns mycket seriöst att se och göra också. Man behöver inte lägga ner mycket tid... Det är lite som med bloggen... Man bestämmer själv hur aktiv man kan/vill vara. Likaså bestämmer man själv vad man väljer att använda den till.

Men... Jag måste nog ändå medge att OM jag skulle vara tvingad till att behöva välja mellan Facebook och bloggen, så skulle jag välja bloggen! Det är som om bloggen är en "del" av mig, medan Facebook mer är en busig mötesplats.

Jag älskar att skriva, även om det går i perioder hur mycket jag skriver. Jag älskar också att läsa. Och den här samhörigheten på AB-bloggen ÄR verkligen speciell, och fyller behov.

På Facebook skriver jag inte så mycket, utan får mer utlopp för bus och kreativitet. Vi har roligt tillsammans, och det är skönt att det är lite avskärmat från "främlingar" också.

Sen tror jag att även om det låter helt sjukt att roas av att kasta kor på varandra eller annat galet som brukar ske, så är det ändå en form av nyttig "hjärgymnastik". Allt nytt man lär sig stimulerar hjärnan och öppnar för nyfikenhet.

Men byta Facebook för bloggen... Nääää....

*Håller hårt i MIN blogg och pinkar revir*  

Varför skaffar sig folk Facebook på löpande band, och vad är egentligen syftet? Det är frågor som säkert många ställer både sig själva och andra. Fast något enkelt svar tror jag inte att det finns.

Något egentligt syfte finns förmodligen inte, utan alla använder det till vad man själv vill utifrån ens egna behov. Man kan se det som en "mötesplats" mellan människor som man gärna umgås med. T ex släktingar, IRL-vänner, nätkompisar, kollegor och massa annat.

Dessutom så kan man hitta folk som man inte har haft kontakt med på år och dar. Kanske gamla klasskompisar, arbetskamrater från tidigare jobb, grupper av alla möjliga slag... Ja, nästan ALLT!

Det är som en "community" där det byggs upp gemenskap utifrån ens egna val och behov. Man bestämmer själv hur mycket information man vill dela med sig av om sig själv, även till andra än dem man har godkänt som vänner.

Sen finns det kopiösa mängder av applikationer, som man kan välja om man vill ha. Dessa applikationer är svårt att förklara vad det är, men de är roliga och beroendeframkallande! Det finns nyttiga, kloka, tokiga, helgalna, intressanta, meningslösa och verkligen alla möjliga former av applikationer.

Nya saker händer varje dag, och det är spännande att kika in och se senaste händelser. Har man fått en trevlig gåva kanske, eller har någon kastat en ko på en? Finns det intressanta frågor att svara på, eller har någon kanske svarat på ens tidigare ställda frågor? Hur många procents likhet finns mellan en själv och ens vänner, enligt små enkla personlighetstester som man har gjort?

Vid allra första anblicken när man registrerat sig ser det svårt ut, för det kryllar av så många olika saker som man har svårt att få något bra grepp om vad det egentligen är. Det mesta står på engelska också.

Men bara man ger det en chans, så märker man ganska snart att det inte alls är så svårt som det verkar. Det finns liksom ingenting som man "måste" göra utan man gör vad man vill. Och man behöver inte ens få något bra grepp, det kommer successivt att man förstår mer och mer. Eller så förstår man ingenting men hänger på en massa tokigheter ändå.

Det finns allt möjligt på Facebook, därför är det svårt att förklara vad det egentligen är. Men jag tycker definitivt att alla som är nyfikna ska registrera sig och titta runt. Passar det inte är det ju bara att avregistrera sig igen.

Här finns en intressant artikel som förklarar lite mer kring Facebook, och ger svar på några vanliga frågor.