I den här frågan känner jag mig helt ensam. Men å andra sidan, jag kan inte sitta och skriva krönikor där jag tycker som alla andra, då blir det ett jävla liv om att sparka in öppna dörrar.
Håller med kommentar 1, men jag vet at så aldrig skulle kunna bli. Ab skulle inte gå me på det... Måste gå in o kolla Linda Skugges förvandling.. Helt otroligt!! Tänk vad lite! smink kan göra...
JO, så borde det vara. Håller med. Men sen kan det ju faktiskt vara så (som i mitt fall) att kärleken till mamman tar slut. Att allting förstörs. Det kan hända och händer. Men jag antar och hoppas att du inte menar att mitt barn då skulle vara ett "felbarn" bara för att inte vi vuxna kan hålla ihop? Eller?
Anyhow, håller helt klart med om att ett barn ska komma ur kärlek.
Jag har läst din krönika om ensamstående som skaffar barn och har en liten kommentar. Din tes är att "Grunden för alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor."
Det låter ju vackert. Men du har inte riktigt koll på historia. Genom hela världshistorien, åtminstone sedan Mesopotamiens och Egyptens tidiga statsbildningar sådär en 1700 före Kristus, har grunden för barnalstrande generellt sett varit att personer gifts ihop för att det skulle fungera bra för släkten ur egendomssynpunkt. Man gifte sig inte utan föräldrarnas samtycke, och låg man med någon av kärlek eller lust utan föräldrarnas medgivande kunde man få ett mycket hårt straff. Så har det varit mycket länge, i Sverige fram till 1800-talet i juridisk mening och till 1900-talet i mer social mening. Över huvud taget har barnalstrande som bara handlat om "kärlek mellan två människor" framför allt vuxit fram på 1900-talet, i Västvärlden. Det är alltså väldigt nytt. Och det är väl bra?? Nästa steg är ju att kärlek till ett barn är det enda skäl som behövs för att skaffa ett. Nu när man inte vare sig gifter sig eller skaffar barn för arvets och släktens skull, utan av mer privata emotionella skäl.
Nej, nej, du är inte helt ensma i din åsikt. Åtminstone jag håller med, och jag skulle vilja dra det lite längre än så, men tänker inte skriva det här...
Malin, jag är en av ganska många ensamstående kvinnor som du tydligen tycker inte ska få möjlighet att försöka bli gravida. Att försöka bli gravid betyder inte att man för den skull hävdar att man själv eller någon annan har rätt att få barn, att försöka är en sak, en rättighet är något helt annat.
Gravid är just vad jag försöker bli. Singel råkar jag också vara. Eftersom jag är mitt uppe i detta försökande är det kanske inte helt obegripligt att jag inte håller med dig i det du skriver. Jag har kommenterat din krönika här: http://nylsavillhabar...
Jag hoppas att de barn som redan finns och som blivit till i annorlunda familjebildningar, slipper läsa din och andras uttalanden om att de har blivit till på fel sätt. Fel enligt vem? Skulle det på något sätt vara bättre om dessa barn inte fanns? För vem? För dem själva? För dig?
Jag vet inte... Det är ju alltid så lätt att tro att man vet allt och att man valt rätt själv.
Jag är gravid med donator. Min barnlängtan har alltid funnits, men jag har ännu inte varit i ett förhållande med en passande pappa. Nu är jag 40 år. Jag kan nu eller aldrig bli gravid och få barn - och jag har valt NU. (en del väljer ALDRIG)
Forskning finns i massor om att de barn som föds av FRIVILLIGT ensamstående mammor, mha donatorer, lever lika lyckliga som barn som kommit till i tvåsamhet. (se på www.femmis.se för forskning)
Min personliga åsikt är att barn som växer upp i en trygg och kärleksfull familj är de som växer upp som lyckaliga och hela människor.
Att prata om rätten till ursprung är vackert - men jag undrar - vad anser du att barn som idag i Sverige kommer till genom insemination eller äggdonation ska få reda på - att de inte vet sitt ursprung men är skapade av kärlek eller ska man ljuga och förneka donationen? Eller menar du att hetrosexuella par (som jag antar är de enda du tycker ska få ha barn) inte ska få använda insemination/äggdonation?
Att få barn är ingen rättighet. Det är heller ingen skyldighet. Det finns inget tvång att alla gifta ska skaffa barn (är det Ok för dig att vara sambo och skaffa barn?). Det är (oftast) ett VAL baserat på längtan, på kärlek och på en dröm om ett liv gemensamt med barn. Det finns par som väljer att aldrig skaffa barn - det finns inget bevis för att de inte älskar varandra lika mycket som de som väljer att skaffa barn!
Mitt barn kommer att växa upp i en familj med mamma, mormor, morfar, moster, morbror, kusiner men ingen biologisk pappa. Barnet kommer att veta att det är älskat och önskat, att det kommit till av en mamma som ville att det skulle födas och en snäll man som donerade sina pappafrön för att hjälpa mammor att kunna få barn.
Jag hoppas att alla dina vänner är lika "rätt" som du (i din definition) - för om någon av dina vänner är barnlös för att hon kanske träffat fel män i sitt liv och väljer att skaffa barn själv, så kommer du bara att ha fördömmande åsiktermot henne - och inte kunna se den glädje och lycka hon och hennes barn kommer att kunna få uppleva.
Om du har någon sådan väninna kan du kanske innan du måste bryta med henne, tipsa om att hon har själsfränder inom Femmis och sedan kan du lugna henne med att om hon lyckas så kommer hon möta så mycket glädje och värme från kollegor, vänner och släktingar (ja förutom av dig hennes fd väninna).
Ingen som känner mig har reagerat negativt på mitt beslut - så mycket stöd bland män och kvinnor i alla åldrar!
Men GRATTIS till att du har det perfekta livet - att du slipper uppleva rädslan för att aldrig få dela sitt liv med barn. (kanske hade du blivit en av oss hellre än att fördöma oss om det hade hänt? oups - och hoppas att dina barn inte hamnar i den situationen - och du måste förskjuta dem i framtiden...)
Klockrent. Du säger det många tänker men inte vågar yppa offentligt. Sen när blev graviditet och barn en rättighet? O hur gör vi med alla singelmän som känner att det börjar bli barn-dax? Du har helt rätt, barn ska komma från kärlek. O kommer de inte, så kanske det inte var meningen. Då finns det oändligt många ensamma barn i världens alla hörn som behöver hjälp.
Seriöst, Malin. Du och Linda Skugge sitter på era höga hästar och talar om för alla hur de ska leva sina liv. Speciellt när och hur man ska skaffa barn osv. Där sitter ni med hela kittet själva och klankar ner på andras liv. Har ni ingen medkänsla?
Du skriver att du själv trodde du skulle få leva ensam i ditt liv när du var 20. Ursäkta mig, men 20 år? Kan du på något sätt jämföra det med att vara ensam och tänka så i 30-40 års åldern, när tiden för att skaffa barn börjar gå ut?
"att leva utan barn var inget jag önskade men jag tänkte att om jag inte träffar honom så blir det ju inga barn" - tror du verkligen att det är så enkelt?
Tycker du ska istället för att bry dig så mkt om hur andra lever sina liv vara oerhört lycklig att du över huvud taget träffat någon som du älskar och ville skaffa barn med. Det är inte alla som gör det, vet du. En del träffas för sent för att skaffa barn, en del träffar aldrig någon.
"Grunden till alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor" - vad säger du då om adoption och hur ställer du dig till homosexuella som skaffar barn utan den där kärleken just mellan man och kvinna?
Det har och kommer alltid att finnas barn som föds utan en närvarande eller känd förälder. Vare sig det är "planerat" eller inte..
jag vill verkligen, för att fortsätta kunna uppskatta din blogg och dina kommande krönikor, att du på ngt sätt bemöter kritik och motargument i den här frågan på ett seriöst sätt, och att du bara för ngn sekund lägger ner den här fuck-you-jag-har-alltid-rätt-sug-min-hängröv-attityden, som i andra sammanhang kan vara nog så charmig. men med den här krönikan väckte du helt enkelt en jävla massa frågetecken. att räta ut dessa borde, om inte annat så för att du är journalist, vara lämpligt.
Såg att det kom in radbrytningar som gjorde att min länk inte fungerade. Gör ett nytt försök:
http://nylsavillhabar...
Här kommer en kortare variant om den ovan inte fungerar
http://tiny.cc/A7h6M
Jag hoppas att du kan lyssna på och ta till dig de kommentarer du har fått från oss som inte håller med dig.
Förväntar mig inte att du ska ändra åsikt på en dag, men att du kanske kanske kan fundera på om det verkligen är så att din sanning är den enda. Andra människor kan ha andra erfarenheter som leder till andra sätt att se på livet.
Jag tycker inte heller att alla ska skaffa barn till varje pris (www.challas.blogg.se), men inte i den mening som du verkar plädera för. Jag har inte läst nämnda krönika, och baserat på vad jag sett ovan vill jag inte det heller. Men vad jag inte alls förstår är hur du får ihop "barn ska komma utav kärlek" till att det måste vara en man och en kvinna. En ensamstående man eller kvinna kan nog ha kärlek så det både räcker och blir över. Det finns andra familjeformer än mamma, pappa, barn, och det känns helt absurt att ens behöva påpeka det år 2007...
Och faktum är att jag inte blev så arg som jag trodde av det jag läste, för det var liksom för... oviktigt. Du undrar "Sedan när är det någonsin ett argument att det kan gå åt helvete ändå?", och då måste jag ju fråga dig Malin: Varför skulle det gå åt helvete? För att det inte finns någon fadersgestalt? Det kan andra män axla om det nu anses så nödvändigt. För att de inte "vet sitt ursprung"? Än sen? De vet väl att de föddes av sin mamma, som ville ha dem så mycket att de var beredda att helt ensamma ta på sig det ansvar som det innebär! Och hur gör vi med alla ensamma män, ja du. Precis som du säger, alla kan inte få barn och det är jävligt orättvist. Men att män inte kan föda barn kan vi för närvarande inte göra något åt och jag ser inte det som en anledning att hindra dem som kan. Om samhället var lite mer tolerant gentemot ickekärnfamiljer skulle det dessutom vara betydligt lättare för ensamma män att skaffa barn med en kvinna som de inte har en kärleksrelation med. Och att jämföra din barnlängtan vid 20 års ålder med någon som längtat i fyrtio år är bara patetiskt och inte ett dugg relevant, särskilt som du faktiskt har barn.
Det som är läskigt är ju att i dina inlägg lyser det inte så mycket kärlek till dina barn. Allmänt klagande om det mesta, det gör ont i hjärtat när du skriver om aphus och hat och jobbiga lov. Och så många som håller med!? Jag ryser..
Jag har en tanke, och det är den att har man fått kämpa för att få sina barn, så klagar man inte så som du gör. Man bär med sig en vetskap om att barnen verkligen ÄR en gåva. Inte en klyscha som du använder det som. Och att du var tjugo och trodde att du aldrig skulle få barn..snälla du..jag vet inte om jag ska skratta eller gråta..
Men visst märker jag denna otålighet över barnen,föräldrar klagar och klagar. Jag som tycker det är underbart med varje sekund som jag får vara med mina barn, oavsett om de bråkar eller inte, och ÄLSKAR lov, törs knappt säga det nuförtiden. DÅ betraktas man som knäpp eller mytoman. Det är väl ändå helt sjukt??
Blev ledsen när jag läste din krönika. Inte över insemintion för ensamma kvinnor utan när du skrev att barn ska komma till efter kärlek mellan två barnlängtande människor. Åh vad jag önskar att det hade varit så lätt att om kärleken finns så kommer även barnen... Nu är det ju tyvärr inte så. Jag och min sambo har försökt i åratal att skaffa barn, men det funkar inte för oss. Varför vet ingen. Vårt hopp är IVF som vi ska börja med i vår. Den dagen vi är gravida kommer vårt barn att vara hett efterlängtat oavsett om det kommer till på naturlig väg eller via provrör.
det står väl ingenting i Malins krönika om att gay-par inte bör få hjälp att skaffa barn?! Där står väl inget heller om att hetro-par inte ska få stöttning i barnskaffandet?! Hon beskriver två barnlängtande MÄNNISKOR. Jag håller med Malin. Jag är 27 år gammal. längtar efter barn massor. har ingen stadig relation, hittar inte jag en partner är det inte meningen att jag heller ska skaffa barn. Så är livet... hårt men sant.
Till Tina (#25). Hårt men sant, det är 2007, snart 2008 - idag finns andra möjligheter för de som orkar titta utanför sin fyrkantiga lilla låda! :-) Så är livet! :-)
Tina: Nej, det står inget om att gay-par inte ska få skaffa barn, det har Malin så snyggt undvikit att skriva. Men om det är så viktigt att alla barn "vet sitt ursprung" och så vidare så måste du väl förstå att frågan går att applicera på homo-insemination och adoption också? Jag tycker det är ganska tydligt att diskussionen handlar om att mamma-pappa-barn är det bästa, för att inte säga enda, alternativet.
Den kommentaren att du i princip parasiterar på samhället är ju verkligen fel. Du betalar ju ordentligt med skatt och du behöver verkligen inte be om ursäkt för att du har det bra.
Puss från mamma
Dock måste jag komma med kritiskt tyckande ang. din senaste krönika i Amelia. Va ska det va om? för att citera min salig mor.
Du är vidrig och jag är världens lyckligaste far. Trots att min fru blev gravid första veckan vi träfades. Det var inget planerat. Vi hade ingen längtan efter barn. Jag var 19 och hon 21. Skam över dig för all tid