Varannan timme vaknar jag av att Lasse vill äta. För det mesta vet jag inte var jag har arslet, jag bara halar fram fendrarna så att de flyter ut i all sin prakt över madrassen. Och så hoppas jag att Lasse ska hitta rätt så att jag kan fortsätta sova.

Igår natt vaknade jag av hans yl och skyfflade över honom till min högra sida. När han låg där tog jag tag mellan tummen och pekfingret och försökte hitta en mun. Jag drog och drog, letade och letade. Bröstet blev längre och längre, men ingenting hände, ingen mun.

"Amen va faaan" väste jag ut i det kompakta mörker som omgav mig och min läckande hylla.

Till slut var jag tvungen att känna efter med handen var Lasses lilla mun befann sig i förhållande till min nu expanderade tutt. Då inser jag att Lasse ligger och tittar med undrande blick rakt in i väggen.

Jag har lagt honom åt fel håll.

Jag har försökt amma honom i nacken.