den eviga kampen

just fått en utskällning av svärmor för det jag skrev för några dagar sen. Jag är feg som inte tar det med dem.. jag är konflikträdd och bråkaen är bara diskussioner.... Hon hade läst om allt på bloggen och var skitförbannad... och hade pratat med sin man och sina andra barn om detta... jag känner att jag inte har nånstans att vända mig längre. JAg kan inte skriva här, jag har ingen vän jag kan prata av mig med. JAG ÄR SÅ JÄVLA MISSLYCKAD! Jag stänger ner den här bloggen. JAg menar... först det där i somras med min vän... och nu det här. Jag kan inte göra nåt rätt... jag får inte reagera som jag vill och behöver. Jag får gå ut i skogen och skrika åt träden när det är nåt. För hur mycket de än skulle vilja kan inte de tysta ner mig och säga att jag är en idiot.... om de inte lyckas välta över mig. JAg ska bli eremit.... nu har jag lycktas få hela makens familj emot mig... jag skiter i allt.... kankse jag borde lämna maken oxå innan familjen bryter med honom oxå på grund av mig..... TAck alla vänner för stöd och råd ni gett mig. Ni har varit guld värda. Å den här gången slutar jag på allvar... tänker inte väcka upp den här bloggen igen... kram

Läste ett starkt inlägg hos trust om hur hon förändrats i personligheten och sättet sen sin olycka och det konstiga är att jag känner igen mig. Nu har jag inga dagliga, konstanta fysiska smärtor men jag känner ändå igen mig.

Thehustru var en gång en sprudlande tjej som kunde fälla en man med charm och långa ögonfransar som svepte. Jag var rolig och en del i gänget.

Igår var jag ute med kompisar från jobbet. Och jag kände igen hur jag verkar malplacerad... att jag inte riktigt vet hur jag passar in. Tyvärr är det helt mitt eget hjärnspöke som hindrar mig. Jag har inte längre det självförtroende som jag en gång hade. Jag sitter med. Jag lyssnar och jag försöker lägga mig i.... men jag tolkar varenda blick, varenda rörelse till min egen nackdel. JAg försöker tänka rationellt att de här människorna känner varandra bättre... det var första gången jag var med dem ut... men det hindrar mig inte från att nedvärdera mig... och jag vet... jag vet att om det syns på mig så blir de inte direkt mer sugna på att vara med mig.

Alla satt och var så goa mot varandra. Utan att det betyder nåt sitter de i knät på varandra... kramas lite och säger, Fan... XX är så himla go... fan vad jag älskar henne... som person.

Och hela jag sitter på min stol och skriker tyst JAG DÅ!!!??? Kan ingen häva ner mig i sitt knä och säga såna saker.??? KAn inte jag få människor att känna så för mig längre? Jag vill jag vill jag vill...

Är jag för gift? Vågar ingen göra så för den skull med risk för att det missuppfattas? Men vadå? Samma XX som var älskad och go hade med sig sin kille men det hindrade inte de andra grabbarna i gänget att säga och göra goa mysiga saker om och med henne... haha... det låter fel... et var inga oegentligheter alltså men det var bara en go stämning mellan alla. Kanske det blir bättre om jag följer med ut fler gånger. Det var ju trots allt inte så att nån var otrevlig eller dissade mig... jo, en... men han kan ha't. Han kanske tinar upp han med.... annars är det hans förlust.

I det stora hela hade jag jättekul igår. Tror de fick se en annan sida av Hustrun än den jag visar på jobbet... men visst önskar jag att få höra att jag är så go och mysig...  utan att gå över nån gräns vill jag oxå känna mig snygg och sexig liksom bara för att... bara för självförtroendets skull... Igår lyckades jag nog lura mig en liten stund faktiskt.. kände mig ganska fin och snygg ett tag... men de där unga snärtorna med perfekta kroppar, ett klingande skratt och massor att prata om liksom tog över... och jag drog mig tillbaka...