Utsikt och insikt från en stia eller Märtas blogg

 Idag har hon rensat ogräs, klippt gräsmattan gjort ett disco av grönsakslandet. Utan musik. 

Imorse upptäckte hon att haren redan börjar äta på kålen och jordärtskockorna hade rådjuren varit på.  

- Redan, fräste hon, hämtade stängselband, dom flyttbara vita plaststolparna, balsnöre och en bund gamla CD- skivor och så gick hon lös på grönsakslandet. 

Jag tyckte nästan jag hörde dom vilda djuren skratta i skogsbrynet, där dom med all sannolikhet studerade hennes förehavanden och inväntade kvällen för nya besök i odlingarna. 

Då blir det discobling till tuggandet!

Hon glömde det en morgon 

när hon hade för bråttom ut för att kolla vad frosten ställt till med. Och hon blev inte glad över vad hon såg i potatislandet och så värkte pekfingret.

Hon beklagade sig när hon skulle lyfta min matskål.

-Ajajaj, mitt finger, stönade hon, att en liten fjuttig skål kan vara så tung.... och undrar om jag tappar nageln?

Vilgot tittade helt oförstående på henne och tyckte bara hon var långsam med frukosten

Jag kände däremot direkt att det är något speciellt med naglar... och klövar. Dom ska lämnas ifred!

Och så undrar jag vart sommaren tog vägen, klimatförändringen och allt det där... för här är faktiskt svinkallt!

Det är ju inte alla som har så tjock päls som Lois, hunden som glömt att man pinkar ute, men som fortfarande minns att stulen mat smakar bäst!

Troligen samma som med envisa grisar som inte vill. Låter dom vara ifred. Ett tag!

Det har hänt en del här och när jag äntligen fick henne att skriva ner allt, så hade någon ändrat bloggen. Hon kände inte igen sig och då blev det så jobbigt. Och inget blev skrivet.

Till viss del har jag förståelse för detta för jag gillar inte heller förändringar. Där är vi lika hon och jag. Det ska vara som det alltid varit och nödvändiga förändringar ska ske så långsamt att man inte märker det!

Förra gången det var regn och skitväder här, så lät hon dörren stå öppen på natten, boxdörrarna var öppna och hästarna kunde gå in om dom ville. Hon gör så ibland. Den natten hände något!

Det regnade, blåste, var mörkt, det brumlade och hästarna sprang.

När hon kom ut på morgonen pratade hon om att "det måste ha blåst inatt eftersom det ligger en plåt i potatislandet", men sen upptäckte hon att det nog inte var en plåt. Det var stalldörren. Någon gång under natten hade den lyfts av sina gångjärn och släpats minst 50 meter. Dessutom var det tre kraftiga märken efter hovar.

- En häst måst ha fastnat med grimman i dörrhandtaget och så lyft av dörren och dragit iväg och på vägen mot åkern gjorde den bubblor på bilen också", analyserade hon, "undrar vilken av hästarna det var?"

Och så kollade hon hästfötter och Tango hade ett skrubbsår ovanför vänster hov och fick därför skulden. Jag tror hon gjorde en korrekt analys av läget! 

Sen har hovslagaren varit här och jag hörde henne undra lite försiktigt om grisar också ingick i en hovslagares arbetsuppgifter, men det gjorde dom inte. Skönt! Men hovslagaren rekommenderade henne att kontakta någon som kan verka koklövar. Sådana finns inte, va´?

Det är ju odlingssäsong nu och då ser vi inte mycket av henne. Vi hör henne när hon står i sin bajsgrotta alldeles utanför stallväggen och fyller skottkärran (till brädden med dynga) som hon sen ska ha uppför en liten backe, där den brukar välta under ljudliga svordomar.

Det låter om henne när hon kollar sina växthus också. Precis som förr om åren så äter gråsuggorna den nyplanterade chilin och precis som förr om åren så förbannar hon dom. Vissa saker är sig precis lika. Tryggt!

Vilgot är så förtjust i den blå plasten att han tar med små bitar när han går ut på sina korta promenade. Och så glömmer han ta hem dom igen.

Han tar sig en tur ibland och kollar smörblommorna som växer så frodigt på åkern men som inte går att äta. Då går han hem igen och lägger sig bredvid mig och berättar sådant som jag redan vet. Att det växer massor med smörblommor på gärdena till exempel

eller att rhododendronen blommar i åkerkanten.

Sen sover vi ett tag och ser fram emot kvällsmaten. Häromdagen luktade det så gott från huset, sen på kvällen fick vi rabarberpaj, smält glass, fet yoghurt och vaniljyoghurt. Mer sådant!

Vilgot har sin egen matplats

 och jag har min!

Men Vilgot är en fuling. Han vill tro att all mat är hans.

Det kan se gulligt ut där vi står sida vid sida bredvid samma matskål, men det är inte det minsta gulligt. Det är strid om minsta lilla pellets och ibland måste jag skrika riktigt otrevligt åt honom också och då svarar han vresigt och försöker med våld komma åt min mat.

Men oftast har han inget för det...

Ibland står hon där och hjälper mig vakta min mat och då blir Vilgot riktigt sur, men han vågar inte göra något för så fort han närmar sig min matskål så säger hon strängt "VILGOT" och då backar han, grymtar oartikulerat sårat och försöker sig på små utfall mot henne, men hon står bara där och blir han för närgången säger hon lite strängare "MEN VILGOT!" och då brukar han springa tillbaka till sin matskål och äta klart... för han äter upp hälften av sin mat, sen ska han ta min och sen äter han upp resten av sin.

Inte undra på att han blivit tjock, som hovslagaren påpekade, men han är ju en matglad gris och vi grisar anser det är så vackert och ser så friskt ut med valkar, hängbuk och ett trevligt skyddande fettlager.

Och så ääääälskar vi mat. All mat. Och vi kan äta när som helst. Helst!

- NEJ, MEN AMBRA,ropade hon gällt bortifrån huset

 och sen kom den högljudda förklaringen, ”DET LIGGER EN DÖD GRÄVLING vid katthålet på husgrunden precis vid trappan”.

Det var säkert samma grävling som dom senaste nätterna vandrat runt huset och bråkat med någon. 

Första natten skrek det vid tvåtiden och då är hundarna alltid inne, andra kvällen bråkade den vita hunden med grävlingen, som människan räddade genom att ta tag i hunden, som sen avreagerade sig på gammelhunden, han som glömt att man pinkar ute.

-Eländiga hund, visst har jag sagt åt dig att skrämma bort alla som förstör i mina odlingar, men jag sa aldrig DÖDA, jag sa SKRÄMMA och det är skillnad! 

Och den vita hunden satt på gräsmattan och fattade ingenting men tyckte nog att människan borde vara lite mer tacksam och uppskattande, kanske rent av lite nöjd! Oavsett hur grävlingen dött.

Men människor är mycket svåra att förstå sig på, men en sak är klar. Dom blir aldrig nöjda och hur man än gör så blir det ofta fel ändå.

Och grävlingen var inte skadad eller blodig, så den kanske tom dött av sjukdom eller ålder.

Kanske TBE – för visst uppförde den sig konstigt, eller Borelia eller blodförlust för den var helt översållad med fästingar och på vissa ställen saknade den päls.

Tänk om det var en blivande mamma som bäddat åt sina barn… … …

Livet är inte alltid enkelt och klövansningen kommer allt närmare. Hon har ännu inte övergett den tanken. Hon funderar bara på olika diaboliska sätt att kunna genomföra den på!

Det var ett himla tjatande om lite snuva!

- ÅÅÅÅÅh, så långt det var ner till golvet idag, stönade hon och böjde sig med stor möda för att hämta min matskål. Sen reste hon sig sakta i etapper men orkade inte hela vägen så hon gick lätt framåtlutad och såg oerhört lidande ut.

Hon hade fått ont i ryggen av allt arbete med jorden där hon som vanligt kommer att odla rådjursmat. För att inte nämna grävlingens maskjakt, kålfjärilslarvernas ätande, gråsuggor, sork, möss, harar...

Men i år ska det visst sättas upp viltstängsel runt allt. Vi kommer att bo i en jättebur, ett litet reservat fritt från vilda djur. Tror hon!

Här. på olika små odlingsplättar eller i blomrabatterna, tillbringar hon all ledig tid. Från tidiga morgonen till sen eftermiddag. Inte konstigt att hon får ont i ryggen!

Häromdagen lurade hon ut mig på en flera meter lång promenad, genom att ställa min matskål utanför boxen, och jag tyckte det var alldeles tillräcklig motion.

- Men Märta, så långa klövar du har, dom måste vi faktiskt klippa, sa hon med viss uppgivenhet i rösten.

Men det tycker jag inte är nödvändigt. Visst är dom långa, för långa, men det stör inte mig i mitt stillsamma liv. Det är väl inte bara pimpinetta damer och indiska heliga män som har rätt att ha långa naglar? Det är äckligt med klövvård och dessutom onödigt!

Hon fortsätter prata mycket beslutsamt om sömnmedel, hovtång, vinkelslip, bågfil, rasp och fler tänger. Mycket alarmerande ord för min sinnesfrid!

...  ...  friska, sjuka, ledsna, glada, besvikna, lurade, tjocka, smala, långa, korta, unga, gamla, människor, djur, växter ... ...

Till alla uppräknade och alla jag glömde...

DET ÄR VÅR!

Det fanns inga mer undanflykter så nu är den klar.

Hönsgården. Hök -och rävsäkrad med nytt helt nättak och nya fräscha reglar. En modig höna vågade sig ut för att kolla skapelsen.

och sen kom dom andra också.

- Det blir väl tryggt, höksäkert och bra, sa hon stolt med adress till hönsen och hade förväntat sig ett jakande svar, men jag tyckte nog att en höna tydligt tyckte att hon borde gjort en bur till höken istället.

Och höken skrek surt och besviket bortifrån skogen.

Soliga dagar är det lugnt och skönt och jag rår mig helt själv. Vilgot går ut och lägger sig i solen men jag tycker det är lika skönt inne med ett hästtäcke eller några fleecefiltar.

Och den stora herdehunden håller vakt och ser till att ingen kommer och stör......

- Det måste vara våren, sa Vilgot, och gick ut. Han provade att böka runt lite försiktigt

och så här såg det ut när han gick in. Och väl inne satte han igång med vårpyssel och viss ommöblering.

- Vad tycker du om detta, Märta, visst är det fräckt. Vårfräckt!

Det kanske det är.