Vad gör man med människor som inte vill

Troligen samma som med envisa grisar som inte vill. Låter dom vara ifred. Ett tag!

Det har hänt en del här och när jag äntligen fick henne att skriva ner allt, så hade någon ändrat bloggen. Hon kände inte igen sig och då blev det så jobbigt. Och inget blev skrivet.

Till viss del har jag förståelse för detta för jag gillar inte heller förändringar. Där är vi lika hon och jag. Det ska vara som det alltid varit och nödvändiga förändringar ska ske så långsamt att man inte märker det!

Förra gången det var regn och skitväder här, så lät hon dörren stå öppen på natten, boxdörrarna var öppna och hästarna kunde gå in om dom ville. Hon gör så ibland. Den natten hände något!

Det regnade, blåste, var mörkt, det brumlade och hästarna sprang.

När hon kom ut på morgonen pratade hon om att "det måste ha blåst inatt eftersom det ligger en plåt i potatislandet", men sen upptäckte hon att det nog inte var en plåt. Det var stalldörren. Någon gång under natten hade den lyfts av sina gångjärn och släpats minst 50 meter. Dessutom var det tre kraftiga märken efter hovar.

- En häst måst ha fastnat med grimman i dörrhandtaget och så lyft av dörren och dragit iväg och på vägen mot åkern gjorde den bubblor på bilen också", analyserade hon, "undrar vilken av hästarna det var?"

Och så kollade hon hästfötter och Tango hade ett skrubbsår ovanför vänster hov och fick därför skulden. Jag tror hon gjorde en korrekt analys av läget! 

Sen har hovslagaren varit här och jag hörde henne undra lite försiktigt om grisar också ingick i en hovslagares arbetsuppgifter, men det gjorde dom inte. Skönt! Men hovslagaren rekommenderade henne att kontakta någon som kan verka koklövar. Sådana finns inte, va´?

Det är ju odlingssäsong nu och då ser vi inte mycket av henne. Vi hör henne när hon står i sin bajsgrotta alldeles utanför stallväggen och fyller skottkärran (till brädden med dynga) som hon sen ska ha uppför en liten backe, där den brukar välta under ljudliga svordomar.

Det låter om henne när hon kollar sina växthus också. Precis som förr om åren så äter gråsuggorna den nyplanterade chilin och precis som förr om åren så förbannar hon dom. Vissa saker är sig precis lika. Tryggt!

Vilgot är så förtjust i den blå plasten att han tar med små bitar när han går ut på sina korta promenade. Och så glömmer han ta hem dom igen.

Han tar sig en tur ibland och kollar smörblommorna som växer så frodigt på åkern men som inte går att äta. Då går han hem igen och lägger sig bredvid mig och berättar sådant som jag redan vet. Att det växer massor med smörblommor på gärdena till exempel

eller att rhododendronen blommar i åkerkanten.

Sen sover vi ett tag och ser fram emot kvällsmaten. Häromdagen luktade det så gott från huset, sen på kvällen fick vi rabarberpaj, smält glass, fet yoghurt och vaniljyoghurt. Mer sådant!

Vilgot har sin egen matplats

 och jag har min!

Men Vilgot är en fuling. Han vill tro att all mat är hans.

Det kan se gulligt ut där vi står sida vid sida bredvid samma matskål, men det är inte det minsta gulligt. Det är strid om minsta lilla pellets och ibland måste jag skrika riktigt otrevligt åt honom också och då svarar han vresigt och försöker med våld komma åt min mat.

Men oftast har han inget för det...

Ibland står hon där och hjälper mig vakta min mat och då blir Vilgot riktigt sur, men han vågar inte göra något för så fort han närmar sig min matskål så säger hon strängt "VILGOT" och då backar han, grymtar oartikulerat sårat och försöker sig på små utfall mot henne, men hon står bara där och blir han för närgången säger hon lite strängare "MEN VILGOT!" och då brukar han springa tillbaka till sin matskål och äta klart... för han äter upp hälften av sin mat, sen ska han ta min och sen äter han upp resten av sin.

Inte undra på att han blivit tjock, som hovslagaren påpekade, men han är ju en matglad gris och vi grisar anser det är så vackert och ser så friskt ut med valkar, hängbuk och ett trevligt skyddande fettlager.

Och så ääääälskar vi mat. All mat. Och vi kan äta när som helst. Helst!