Mitt liv, en bergodalbana.

Efter att hyresvärden igår lämnat brev i allas brevlådor kände jag mig förvissad om att jag skulle få en lugn natt. Att jag skulle få sova. Vilket man sannerligen behöver när man ska upp i ottan och jobba. Ack så fel jag hade. Trodde jag att ett brev skulle bita på skatan ovanför mig...? Icke då. Vid elva-tiden igår kväll kommer hon och hennes kompisar klampandes hem. Det dröjde inte länge förrän musiken var på. Först blev jag förånad. Mycket förvånad. Sen började ångesten smyga sig på mig. Orkar inte en natt till... Halv ett stod jag inte ut. Jag har inga marginaler kvar. Vill inte ut i trappen i natten. Vill inte konfrontera den satans idioten som jag inte ens tål se längre. Men jag klarar inte ännu en natt utan sömn. Upp. När hon öppnade dörren sa jag bara iskallt, stäng av musiken, jag jobbar imorgon. Sen tvärvände jag. Jag orkar inte ens konfrontera människan. Det blev tyst. Men det var för sent. Det tog lång tid innan jag kunde somna och idag har jag återigen varit ett vrak på jobbet. Inte kunnat koncentrera mig som jag behöver. Naturligtvis ringde jag hyresvärden som sa att om det fortsätter kommer hon få ett eget brev, bara till henne, inget sånt här allmänt. 

Senare ringde han upp mig och sa att hon ringt honom själv. Jag vet inte exakt vad hon sa men han hade i alla fall upplyst henne återigen om att hon får helt enkelt inte spela musik efter kl 22.00. Punkt slut.

Jag mår jätte, jätte dåligt. Jag vet inte varför men allting ramlar över mig igen. Jag känner mig som den mest misslyckade varelsen i världen, jag känner mig in till döden trött och jag vill inte längre vara med. Har blivit osams med både sonen och pojkvännen. Snälla, kan inte någon bara plocka bort mig från allt...

Idag jublar jag! Äntligen har min hyresvärd fått lite fart. Jag ringde imorse, tyckte han lät disträ och tänkte att det här lär väl inte leda någonstans. Men jojomensan, när jag kom hem fick jag till min glädje se ett brev där det står: Anmodad att vidtaga rättelse... vidare står det att det ska råda nattro efter kl 22.00, det står att om hyresgästen åsidosätter sina förpliktelser enligt 25§ är hyresrätten förverkad och hyresvärden är berättigad att säga upp hyresavtalet i förtid. Jag jublar fullständigt! Och jag tror att några här i huset kanske är en aning spaka nu... Inte ens jag trodde riktigt att man kan bli uppsagd av att föra liv på natten men så är det ju. Klart och tydligt. HA! Där har ni, ni som tror och tycker att det är ok att strunta i alla andra medmänniskor, att man bara kan komma hemklampandes vilken tid på dygnet som helst och spela musik på högsta volym! Jag älskar att få rätt när jag verkligen känner att det är berättigat! I det här fallet fanns det ingen pardon. Vad sjutton ska jag behöva komma som en trasa till jobbet på vardagar för att mina grannar inte har ett uns vett i skallen och sabba så jag inte får sova?

Kanske kommer det bli lite tystare här på nätterna framöver...

Nu minsann är det tyst i mitt hus. Säkerligen sover alla som stockar just nu. Men jag ska ju inte klaga, igår var en lördag och jag behövde bara lyssna på ett dovt, dundrande basljud från en stereoanläggning som inte passar in i ett lyhört hyreshus till kl halv två i natt. Problemet är ju bara att jag har fått nog. Så jag tycker verkligen det är så jobbigt. I natt funderade jag till och med på att ta en insomningstablett som jag fick utskriven av läkare förra sommaren när jag inte mådde så bra men som jag knappt använt. Men jag gjorde inte det för det kändes verkligen konstigt att ens behöva tänka tanken att jag ska behöva gå på tabletter för att orka bo kvar här. Min hyresvärd får två alternativ av mig på måndag morgon kl. nio när hans telefontid börjar. Antingen fixar han ett byte till mig, en likvärdig lägenhet någon annanstans eller också tar han tag i problemet nu och börjar med att lägga brev i allas brevlådor som han lovat.

Igår tog jag en lång promenad med en granne från ett närliggande hus. Det var jätte skönt. Resten av kvällen var jag hemma ensam. Sonen var på bio med en kompis och min sambo hade en spelning. Det var skönt, jag tog ett glas vin, kollade lite på TV. Tog ett bad.

Jag har mycket svårt att förstå att det är måndag imorgon igen. Är det någon som har ett tips på hur man trollar bort den?

Igår kväll travade jag hem till väninnan jag inte träffat sen i höstas trots att vi bor ganska nära varandra. Det blir så ibland, tiden räcker liksom inte till allt man vill göra, alla man vill hinna träffa. Nåväl, hon hade gjort jätte god kyckling i ugn med någon fetaoströra samt potatis och grönsaker i ugn. Jag hade en flaska rött med mig, och hon hade också köpt en, så efter maten landade vi i hennes soffa och uppdaterade oss om allt som hänt sen sist. Vi hade en trevlig kväll, sen promenerade jag hem i den vita vinternatten. Sonen sov hos en kompis, pojkvännen hade träffat några vänner i stan och kom hem en stund efter mig. Vid två-tiden somnade jag.

Mina kära grannar såg till att jag fick sova i drygt två timmar, sen börjades det. De kom hem från krogen eller nåt vid halv fem-snåret. Väcktes redan av deras elefantklampande uppför trapporna, deras höga röster, mycket som måste pratas om hela vägen upp. Sover folk? Vem bryr sig... In i lägenheten, kringklampandes som åsnor, och så naturligtvis musik! Inte lite lågt, hänsynsfullt bakgrundsmusik. Nej då, här är vi ensamma i hela universum så det är lika bra att kräma på så högt som möjligt. Så måste ju musiken överröstas när man ska prata med varandra, så man får helt enkelt skrika till varandra. I över en timme. Till nästan klockan sex.

Jag börjar nästan känna hat till mina grannar. Vilka idioter som inte har någon som helst respekt för andra människor. Hur tänker man då? Jag trivs inte här längre, jag vill verkligen flytta. Min fega hyresvärd som lovat lägga brev i våra brevlådor om att vi måste börja ta hänsyn till varandra, skriva tider som gäller för musik. Nej, då låg det bara brev om att  vi måste skärpa oss hur vi hanterar soporna. Ingenting om detta. Jag får ringa honom på måndag igen. Jag orkar nämligen inte gå och ringa på och stå och dividera med mina fulla grannar på nätterna. Inte heller dagen efter. Jag vill helt enkelt inte se dem.

Jag vet inte om det finns någon människa som kan uppskatta att jobba hemifrån mer än jag. Jag fullständigt älskar den här möjligheten som jag i alla fall kan utnyttja någon gång i månaden. Just att slippa kasta mig iväg på morgonen är det allra, allra bästa att slippa. Att jag kan göra det jag ska helt i min egen takt och på mina villkor är ockå guld värt. Samtidigt vet jag att allt på kontoret är i ordning så jag kan slappna av. Jag skulle aldrig jobba hemifrån om det var kaos där och jag verkligen behövdes.

Ikväll ska jag hem till en väninna jag inte träffat på jätte, jätte länge. Hon ska bjuda mig på middag, det ska bli jätte kul att se henne. Dessutom bor hon inom promenadavtånd vilket är skönt. Det kan vara så med vänner, i alla fall för mig, att man umgås lite i perioder. Ibland kanske man till och med tappar kontakten ett tag, men så hittar man tillbaka till varandra igen. Sen finns ju vänner som mer eller mindre alltid finns där. Den här tjejen har jag tappat kontakten med två gånger utan anledning egentligen men sen har vi börjat höras igen. Det är kul.

Likadant är det med förhållanden, de kan gå upp och ner i perioder. Just nu är jag och min sambo inne i en harmonisk period, det känns oerhört skönt. Det är ju ofta jag och mitt bagage som gör att det blir kaos när jag inte mår bra. Det har även varit en del andra saker som ställt till det för oss tidigare, men just nu känns det bara lugnt och det njuter jag av.

På återhörande, mina fina bloggvänner, jag hoppas ni har en riktigt skön fredag.

Efter en månads vila har min bil vaknat till liv igen. Den fick ett nytt batteri idag. Min kära kollega som hjälpte mig byta det avslöjade för mig att det var originalbatteriet som satt i. Alltså, sedan 1994 har det inte blivit bytt. Kanske var dags nu... Nu har jag i alla fall kört den idag och vi är som nyförälskade jag och min bil. Det är skönt att ha en sådan tingest att köra måste jag säga även om jag vet att jag skulle klara mig i denna storstad med bussar och T-bana, tvärbana och pendeltåg.

Igår kom min son hem alldeles svart i ögonen. Ut härifrån, röt han. Jag satt i hans rum, hade lånat hans dator. Jag frågade om han var arg och tydligen var han det. Jag undrade på vad eller vem men det visste han inte. Eller också ville han inte tala om det. Hela kvällen var likadan. Jag blev jätte ledsen och orolig och insåg att jag nog är ganska bortskämd. För även om jag kan tycka att vi tjafsar rätt mycket så går det alltid över jätte fort och jag förstår nu att min son oftast är på bra humör för så här brukar han aldrig vara. Tänk, det finns ju de föräldrar som har barn som är så här under hela puberteten. Jag ska inte klaga längre. Jag är nog rätt lyckligt lottad...

Vi är ganska få på kontoret just nu, några är i Danmark och gästar vårt ekonomikontor där, någon är sjuk, några gick tidigare idag. Till min oerhörda glädje gick den chef som har kontoret precis mittemot mitt jätte tidigt idag. Annars är han alltid där före mig och går efter mig. Känns lite småjobbigt. Han verkar inte ha så där överdrivet mycket att göra, många eftermiddagar sitter han där och bläddrar i broschyrer. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att man måste visa upp sig exakt åtta timmar varje dag. Jag skulle allvarligt talat kunna fakturera på nätterna. Det är mycket sällan kunder ringer mig men vi har alla mobila telefoner på jobbet så de skulle kunna nå mig  var som helst i alla fall. Jag har många deadlines att hålla reda på i månaden och jag missar aldrig någon, jag har råkoll. Så varför kan man inte få sköta sitt jobb utan att spela ett spel för gallerierna...? Skulle någon missköta sig så skulle det snart märkas. Kontorstider har jag aldrig förstått mig på. En reception förstår jag. Kassapersonal. Men mitt jobb skulle jag kunna sköta mestadels hemifrån och en del från min arbetsplats. Nåväl, det jag ville säga var att eftersom denne chef gick tidigare idag äntligen så dansade jag och min kollega som små råttor inte långt efter honom hemåt. Så skönt att komma hem i en human tid. Vädret är ju allt annat än roligt. Om man nu inte gillar snöstorm förstås.

Jag tillhör absolut inte den kategorin...

Sakta går vi mot helg igen. För mig infaller den på ett sätt nästan en dag tidigare kan man säga. Jag känner mig trött och sliten, kanske efter min två-veckors förkylning som nu äntligen släppt sitt krampaktiga grepp om mig. Därför vågade jag maila min chef som är i Danmark den här veckan för att fråga om jag fick jobba hemifrån på fredag. Det fick jag. Hon la till och med en glad gubbe i mailet. Som balsam för min trötta kropp och själ... För mig är det superlyxigt att få jobba hemifrån. Vissa på företaget tar det som en självklarhet men så är det inte för mig. Och de gånger jag får ett ja är underbara. Av denna min nya chef har jag aldrig fått ett nej i och för sig, men min gamla chef ifrågasatte mig varje gång. Vilket gjort att det känns jobbigt för mig att fråga.

Bilen provade jag igår kväll. Den sa nej. Blankt nej. Men jag har en underbar kollega som idag ringde mig och sa att han var nära Biltema med en annan kollega. Han undrade om han skulle passa på att köpa ett batteri till mig. Så snäll. Han la ut 700 kr för min skull och ska även hjälpa mig att byta någon dag i denna vecka. Jag är tacksam. Ska bjuda honom på lunch någon dag som tack för hjälpen.

Jag mår ganska bra. Den här helgen provade jag ett nytt knep jag kom på. Varje gång, och jag lovar, det kommer med jämna mellanrum som jag mådde dåligt ignorerade jag signalerna och stängde dem inne istället för att ta ut dem på min oskyldiga pojkvän som fått ta en hel del av mitt gamla bagage. Då inträffade något fantastiskt. Det är som med sockersug, eller som när man slutar röka. Om man inte tar den där chokladbiten eller cigen så försvinner efter en stund begäret. Jag kunde kontrollera min gamla ilska och sorg och efter en stund försvann känslorna. Det var revolutionerande för mig kan jag lova!

Så var det ny vecka igen då. Snabbt, snabbt rinner tiden iväg. Redan februari, var det inte jul alldeles nyss? Jag hade en aggresiv dröm om min mamma inatt. Det händer ibland, inte så ofta men när det händer är jag riktigt arg i drömmen och skäller ut henne efter noter. I verkliga livet har vi ingen kontakt alls längre. Så kan det gå... när man får en dotter man helst velat slippa... eller nåt. Jag vet inte vad som försigår i hennes huvud så jag ska väl inte spekulera. Det enda jag vet är att jag inte orkar ha en låtsasrelation längre. Därav denna tystnad mellan oss.

Tänkte försöka få igång bilen idag men den var helt död. Jag måste alltså köpa ett nytt batteri. Alltid så mycket som ska fixas med... ska försöka få hjälp med det imorgon. Har jag tur lyckas jag. Sonen ville börja ett nytt liv och äta nyttig mat idag. Jag har lovat hjälpa honom. Konstigt att han lämnat hälften på tallriken... suck. Så god var tydligen den nyttiga maten. Annars äter han minst två portioner.

På jobbet var det lugnt även idag. helt ok för mig. Jag jobbar i ett helt annat tempo än jag är van vid just nu, bara det inte varar för länge så känns det skönt. Annars kan jag bli uttråkad, men just nu vill jag inte ha några utmaningar, det räcker så här.

Nu ska jag tappa upp ett bad, ett varmt sådant. Passar ju bra i denna evighetslånga kalla vinter...

Jag är inte färdighelgad. Jag behöver helt klart fler lediga dagar. Det får helt enkelt inte vara söndag redan eftersom det obarmhärtigt nog innebär att det är måndag imorgon igen. Och det i sin tur betyder att det krävs av mig att jag ska gå upp i ottan. Ut i det kalla. Jobba hela dagen. Hela veckan. Näe... Jag vill inte. Just nu känns det som jag skulle kunna göra vad som helst för att slippa. Jag vill vara ifred. Känner att jag orkar inte ens kolla om jag kan skotta ut bilen från snön och se om batteriet vill vara barmhärtigt och starta. Jag orkar inte åka och veckohandla, tänka ut vad som behövs. Jag vill ligga under mitt täcke och läsa och sova. Som björnarna vill även jag gå i ide. Jag kan komma tillbaka till verkligheten i april, det verkar rimligt. Nu ser jag att det snöar igen. Finns helt enkelt inget slut på den här vintern verkar det som. Jag ska fika med en väninna idag som jag inte träffat på länge. Inte ens det ser jag fram emot. Jag vill bara vara hemma. Här där det är varmt och skönt.

Nu har jag mysfrukost. Pojkvännen repar, sonen och kompis sover, jag gillar att äta frukost i tystnad. Det är skönt...

Är sams med sonen. Det går upp och ner för honom, kanske hormoner som spritter omkring. Önskar bara han kunde se sig själv lite mindre som ett offer... Ta lite, lite lättare på livet. Herregud, han är sexton år, han har ju hela livet framför sig! Han oroar sig för mycket tycker jag.

Idag skulle jag gå ner och boka tvättstugan. Sagt och gjort. När jag stod där framför nyckeltavlan la jag märke till att det lyste från cykelrummet som ska vara stängt och låst. Gick dit. Dörren öppen. Det stora hänglåset dit våra portnycklar går borta. Så även min cykel. Min cykel som kostade 7000 kr ny. Inte jag som köpt den, men det var en fin citybike. Jaha. Det var det. Inte ens låst med två cykellås, inlåst i ett cykelrum som är låst innanför dörren till tvättstugan fick den alltså vara ifred. Antingen har någon som bor i fastigheten gjort detta eller så var det väl som vanligt, folk orkar inte dra till dörren till tvättstugan ordentligt, så har man kommit in där och knipsat av det stora hänglåset in till cykelrummet. Jag ska så klart ringa mitt försäkringsbolag på måndag, men jag vet inte märke på cykeln och har ingen aning om vart jag skrivit upp serienumret så jag förväntar mig inga pengar. Tur är ingenting jag är rustad med i livet. Så har det alltid varit. Däremot försökte jag tänka positivt. Den blev inte stulen mitt i cykelsäsongen när jag använder den som mest. Jag har lång tid på mig att skaffa en ny. Ända till i vår.

Visst är jag positiv... Nu tar jag mig ett glas vin. So long...

Hur mycket ska man tåla att höra från en tonårsson? Hur mycket ska en tonårsson ha att säga till om? Vem är det som ska bestämma, föräldern eller tonårssonen? Hur gör man när man bara inte kan komma överens? Min son accepterar inte min sambo. Detta har pågått i över ett års tid. Det är egentligen ett under att vi fortfarande är tillsammans. Och faktum är att det har varit på väg att ta slut flera gånger pga min son. Hans reaktion skulle ha varit helt relevant om jag hade släpat hem en man som slog mig, hade alkohol- eller drogproblem. Någon som var otrevlig mot min son. Så är inte fallet. Min kille har inte gjort annat än försökt närma sig min son. Han har försökt med alla medel, till slut har han fått ge upp. Min son har inte pratat med honom på ett års tid. Knappt hälsat på honom, bara ignorerat eller varit rent otrevlig. Jag har själv varit på väg att ge upp flera gånger. Tänkt att då så, vi gör slut, jag lever ensam så blir det lugn och ro åtminstone. Men rebellen i mig vrålar att mitt barn kan inte ta sådana beslut åt mig. Det är jag som måste bestämma över mitt liv. Och han är faktiskt inte myndig.

Vi har precis haft ett gräl om detta nu, min son och jag. Han sårar sönder mig. Jag känner mig redo att ge upp. Han kommer aldrig någonsin att acceptera min pojkvän. Det enda han kan argumentera med är att han är besviken på sin pappa och mitt ex som övergett honom när det tagit slut mellan dem och mig. Det köper jag. Det förstår jag. Men den sak jag bara inte kan acceptera är att en människa som är helt oskyldig och som inte kan rå för vad som hänt tidigare ska få sota för det är inte ok. Det är faktiskt inte alls ok.

Var finns respekten för mig? Jag orkar inte mer. Jag vill ge upp. Jag vill strunta i precis allt. Jag jobbar ändå alltid i motvind. Alltid.

Förra veckan rådde kaos på min arbetsplats, så är det alltid inför månadsstängning. Den här veckan har vi lugnt, de flesta av oss verkar det som. Även jag som brukar avsky att ha för lite att göra njuter faktiskt av det just nu. Det är skönt efter all stress och press jag haft en ganska lång tid. Jag tände till och med två värmeljus på mitt skrivbord idag, det är rent och snyggt. Mina växter har fått vatten, de är nog chockade fortfarande. Och vi har tramsat och flamsat kring fikabordet mycket. Kul.

Just nu sjunger min son en svensk låt och dansar Michael Jackson till detta, jag sitter här och småler. Han är snygg min son. Och fina kläder har han på sig. Han verkar klara av att sms:a också samtidigt som han dansar och sjunger.

Imorse hade jag tänkt ta bilen till jobbet eftersom min kollega hjälpte mig att få igång den igår. Jag kom genast på andra tankar när jag såg ett par på min parkering kämpa tillsammans i ungefär 20 min att komma iväg i sin bil, den slirade, de försökte skotta undan, försökte ta fram sand men det är alltid slut i lådan, de bytte plats från att styra och skjuta på, gestikulerade vilt och verkade allmänt irriterade. Då blev jag glad att det går enkelt att åka kommunalt till mitt jobb och försökte inte ens med min egen bil. Jag hade aldrig klarat av ensam att komma ut därifrån.

Jag tror vädergudarna har fått knäck i sina öron... Inte har jag beställt mer snöelände. Absolut inte. Jag sa för länge sen att det räckte. Och så gör de precis tvärtom och vräker ner massor med kall otäck snö över oss stackars nordbor som håller på att förfrysa oss. Sol. Det ska vara sol. Massor av sol. Suck. Undrar vart man kan klaga och reklamera detta.

Ett glädjande ämne för dagen i mitt liv är att en underbar person på mitt jobb snällt följde med mig hem till min parkering och fick igång min bil med startkablar. Den har ju stått stilla i snart tre veckor och vilat upp sig med urladdat batteri, men nu startade den så snällt direkt. Så jag hoppas att den tycker att det räckte att jag var ute och rastade den i 30 minuter och att den känner sig uppladdad nog att ta mig till mitt jobb imorgon. Det vore skönt.

Ett annat hett ämne är mina grannar som drabbats av vi-ska-festa-och-spela-musik-hela-vardagsnätters-yra och därmed ser till så jag minst en gång i veckan kommer som ett vrak till min arbetsplats. Tyvärr har även den granne som även är min vän drabbats av samma åkomma och settt till att min sömn uteblivit både en natt förra veckan och en den här veckan. Men man ska väl inte begära att ens medmänniskor har förståelse för andra. Hon är ju arbetslös så det passar säkert jätte bra att spela hårdrock mitt i natten en tisdag. Jag har just nu sjunkit ner i någon sorts passivitet. Jag orkar inte leka polis på nätterna och springar runt och försöka be för min nattsömn så jag har härdat ut. Men mitt tålamod kommer att brista, var så säkra. Nästa gång jag stöter på henne i trappan lär det vara slut med det.

Förkylningen dras jag fortfande med även om den är något bättre. Snälla, är det någon som vill bjuda mig på en utlandsresa, typ i kväll? Det är bara att skriva en kommentar här nedan vart och när jag ska befinna mig på Arlanda. Jag lovar, jag kommer.

Det händer ju ibland. Att jag sitter här och bara stirrar på skärmen. Vill skriva ett inlägg men tycker det lilla som hänt under dagen inte är något att skriva om och inte är det något annat som pockar på heller. Något som vill ut. Jobbat har jag gjort. Självklart. Lugnt den här veckan. Småtråkigt men skönt. Bilen är fortfarande obrukbar. Tredje veckan. Jätte trist, frågar lite då och då om någon vill hjälpa mig med startkablar men folk har fullt upp. Var hos ny psykolog idag. Inget speciellt. Drar min livs historia på begäran i stora drag. Igen. Vi ska ses en gång till. Sen får vi se. De vill alltid pracka på mig medicin. Nej tack, säger jag. Vill inte. Åt ute med sonen. Inte speciellt gott, ingen finrestaurang direkt. Men han gillade det. Pojkvännen jobbar, kommer snart hem, jag väntar och längtar...

Det var det. Sen tycker jag att "halv åtta hos mig" är ett trevligt program. Inget speciellt, men jag har fastnat på det... Ha en skön kväll!

Det blev några dagars ofrivillig bortvaro härifrån. Inte meningen men helgen försvann. I lördags hamnade jag hos min granne, vi drack på tok för mycket vin, jag antar att jag tog igen för min torra fredag när jag bara fick the. Hade nog varit bra med bara the i lördags också kände jag igår... Jag har också kämpat med mig själv i helgen vilket inte har gått helt bra. Oftast tror jag att jag ska hålla mig på banan och må bra, men jag djupdyker ner i sorg ofta på helgerna. Det blir många tårar och jag kan inte riktigt säga varför det blir så. Bara att jag hela tiden försöker rycka upp mig. Tänka annorlunda. Mer positivt. Men så hugger den gamla sorgen tag i mig, den som alltid ligger under ytan och så blir allting knas. I veckorna går det lättare eftersom jag har fullt upp ungefär varenda minut av min vakna tid. På helgen när jag vill ha det trevligt och mysigt och vila ut, träffa vänner, umgås med son och sambo kommer ofta istället de ovälkomna känslorna över mig. Men jag har haft en blandad helg, inte bara sorg. En del skratt och kärlek också. Imorgon ska jag till en ny psykolog och jag ser verkligen inte fram emot mötet. Just nu känner jag mig inte alls motiverad för terapi. Det har inte hjälpt tidigare och det känns inte som att det här kommer bli bättre. Men jag ska göra ett försök. Ett sista. Sen lägger jag ner och försöker klara mig själv istället. Som jag alltid gjort...

Ha en skön måndagskväll, nu är jag hungrig, köket hägrar!

Fredag. Kan man tycka att det är annat än skönt? Nej, inte alls, det är en väldans bra veckodag idag. En hel helg ligger framför mig. Jag är inte riktigt nöjd med mig själv eftersom jag inte handlat vin ännu. Det får väl bli the ikväll... känns så trist bara. Men det kanske bara är nyttigt. En fredag utan vin... Nej, inte låter det kul. Skulle varit gott. Nåväl, jag överlever. Systembolaget är öppet imorgon också. Är det inte förlegat med ett sådant ställe? Hur många länder har det så här? Varför inte få köpa vin i mataffär? Jag tycker det är dags. Säkert många som inte håller med, men jag tycker faktiskt det. Helt klart.

Tänk, nu kan jag glömma mitt jobb i flera dagar. Så underbart. Det har varit så mycket den här veckan. Massor av jobb, dunderförkylning att brottas med och så toppen på det, mens igår. Nu är jag som en trasa och vill bara vila lite. Det får jag. Vilken tur...

Jag önskar att min älskling var hemma och lagade mat för jag har inte den minsta lust. Men han jobbar. Jag ska inte göra något avancerat, men jag skulle verkligen vilja sätta mig vid ett dukat bord just nu. Gärna en tre-rätters. Och vin! Massor av rött vin. Finns inte en droppe alkohol hemma just nu...

I nästa vecka ska jag och en kollega gå till en restaurang som har något jubileum så en tvårätters middag kommer att kosta 40 kr. Det är ju helt underbart, självklart måste vi gå dit. Kul att hon såg annonsen i tidningen annars hade vi aldrig fått veta det. Ett glas vin till så har vi varit ute och ätit och druckit för under hundra kronor. Det är inte illa. Tänk vad skönt det vore om det var lite mer humana priser i samhället över huvud taget. Det tycker inte jag det är, mycket är på tok för dyrt. Allting går upp utom lönerna. De sänks eller fryser inne under lågkonjunktur. Men inte för alla förstås... inte för dem som redan har. Mycket vill ha mer. 

Förkylningen har inte gett sig, jag hostar och snorar vidare. Inte så kul, en vecka nu har jag dragits med detta. Men vad gör man... vilar i helgen igen om inte annat.

Det känns inte alls dumt att få komma hem, dra av sig jacka och stövlar och bara kasta sig ner i närmaste soffa när man klarat sig igenom en arbetsdag trots förkylning. Jo, jag hann kasta ner ett gäng potatisar som kokar nu. Annars finns det ju risk för att en viss tonåring svälter ihjäl. Sen kommer ett gäng köttbullar stekas också men det är inte dags riktigt ännu. Pojkvännen var ledig på dan och han har dammsugit, bäddat, diskat och plockat bort en jättehög med ren tvätt som låg som ett berg på soffan. Riktigt skönt. Jag tror banne mig ingen av mina tidigare sambosar har hjälpt till knappt över huvud taget. Den här killen behöver jag inte en be. Som det ska vara. Man ska hjälpas åt. Om det finns någon som har en sambo och vet med sig att han eller hon aldrig hjälper till så ta till er mina ord. Man ska hjälpas åt, det borde vara en självklarhet i varje hem där det bor fler individer än en. Det här inlägget tål att visas för min egen son. Han har inte förstått innebörden av att hjälpas åt. Och tyvärr är det förstås mitt fel som inte började i tid. Tappra försök har jag gjort, men det har inte hjälpt. Själv har jag tvärtom alltid tagit på mig för mycket ansvar. Alltid. Så länge jag kan minnas. Det är tungt kan jag tala om.

Så där då - nu ska jag bege mig ut i köket och börja hacka grönsaker. Jag börjar också bli hungrig och jag bör äta mycket grönt. Så det är bara att sätta igång. Ha en skön kväll, hör ni därute!

Totalt utslagen. Hostar så lungorna håller på att komma upp. Så snorig så inte ens nässpray hjälper. Den här veckan, den värsta i månaden på jobbet. Jag är hemma idag bara för att orka med ons-fre då jag helt enkelt inte kan vara hemma. Jo, visst. Skulle jag få feber och inte kunna stå upp. Men då skulle det också bli en mindre katastrof på jobbet. Så blir det när man gör tjänsterna så här sårbara. En person på varje post. Den ena kan inte den andres jobb. Omöjligt att hjälpas åt och ställa upp för varandra. Så skulle inte jag lägga upp tjänsterna om jag hade ett företag.

Men idag är jag hemma. Det är ljuvligt. En kattfröken ligger här bredvid och tvättar sig belåtet. Jag har ätit frukost. Sonen har åkt iväg till skolan och lovat att handla lite på hemvägen. Pojkvännen jobbar. Det är lugnt och fridfullt här. Jag ska lägga mig ner och vila en stund, känner att det behövs. Tur att det går att få en liten time-out ibland när det är som värst...