Mitt liv, en bergodalbana.

Efter min lilla Göteborgstrip är jag åter hemma igen. Tyvärr börjar jag bli förkyld, jag fryser jätte mycket och är täppt. Jag hade det bra där borta även om det som alltid gick så himla fort, det är inte mycket man hinner på ett dygn. Det var i alla fall superskönt att komma bort och bara få vara ensam igår kväll i alla fall. Jag sov som en stock hela natten utan att vakna en enda gång, annars kan det ju bli så när man sover på ett nytt ställe.

Imorgon blir det järnet på hemmaplan jobbmässigt, sen mina vänner... sen är det äntligen, äntligen helg igen! Halleluja...

Ni som följt min blogg vet att jag tidigare åkte en gång i månaden och jobbade i en annan stad. Jag tyckte mycket om det, kändes som en spa-kväll nästan för mig när jag fick bo på hotell och vara för mig själv en natt. När det blev indragningar på det mesta på mitt företag var det slut på den här resan också. Kontoret i den andra staden fick klara sig utan mig. Imorgon ska jag dit för första gången på evigheter. Jag ska på ett möte på torsdag, blev väldigt förvånad att jag fick åka, men glad. Imorgon kväll blir min kväll. Ett glas vin i baren på hotellet, säng tidigt och bara vara. Bara jag.

Naturligtvis hade jag inte haft någonting emot om flyget jag imorgon ska stiga ombord på ville ta mig till Thailand, Bali eller något annat varmt land. Nu är så inte fallet, Göteborg, here I come...

Jag fick träffa henne idag igen. Denna underbara, kloka, unga kvinna som lyser som ett ljus i mitt mörker. Min kurator. En människa som verkligen vill mig väl. Hon vill hjälpa mig och gör så gott hon kan. Egentligen får vi inte träffas mer än en gång i månaden, men när hon insåg i vilket skick jag befinner mig i just nu så fick jag en tid redan i nästa vecka igen. Fantastiskt. Mötet med henne gjorde mig varm. Hennes rum blir en fristad i 45 minuter. Därinne får jag säga precis som det är utan att någon dömer. Hon vet och hon förstår. Hon slår huvudet på spiken gång på gång. Hon hjälper mig att öppna dörrar. Vi har inte mycket tid tillsammans men den är så viktig och vi använder den väl. Henne skulle jag vilja ge dagens ros. Om det här hade varit en tidning. Min kurator har empati, humor och väljvilja. Hon ser mig. Jag är glad att jag har träffat henne.

Ikväll är det lite lättare att andas...

Den här helgen var ingen höjdare. Jag mår uselt. Igår blev ingen bra dag alls och det gick ut över min pojkvän så vi blev rejält osams. Nu är vi sams igen men ingenting känns bra. Jag kan knappt förstå meningen med allt. Visst förstår jag att jag måste jobba och försörja mig själv och min son. Men det finns ju ingen ände på det. Och varför ska det behöva kännas så tungt? Och hur gör man för att få känna glädje? Det ska man väl kunna känna nästan för jämnan? Jag känner mig död inombords och jag vill inte vara med. 

Jag vet inte vad jag vill med någonting. Det finns ingenting som lockar mig. Just nu skulle jag vilja slippa gå ut utanför min ytterdörr under en väldigt lång tid. Just nu skulle jag vilja slippa känna mig som en livegen slav som måste göra allt vardagsbestyr. Just nu står precis allt långt upp över huvudet på mig.

Imorgon är det måndag igen...

Det vore bra om man gillade färgen grå just nu. Det är precis vad allting är. Grått. Ute alltså. Mörkt och grått. Regnigt. Synd att jag gillar gult då. Solen är jag nästan maniskt galen i. Finns nog ingenting som gör mig på så gott humör som den. Att kunna vara ute, sitta var man vill. Nu fryser jag ihjäl när jag försöker gå ut.

Jag har precis kommit hem från ett besök hos min frisör. Ingen klippning, bara färgning. Skönt var det i alla fall att få det gjort. På väg hem träffade jag en gammal kompis som jag inte träffat på många, många år. Det var kul. Hennes söner var med, och även min kom när vi stod på trottoaren och pratade. Det var kul att de fick se varandra igen, de gick i samma klass i lågstadiet men har inte heller träffats på jätte många år.

Nu ska jag fixa något att äta... so long!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur förtvivlad jag blev när jag upptäckte att min 16-åriga son röker. Han är mycket väl medveten om min ståndpunkt i frågan samtidigt som jag vet att jag är inte med honom på dagarna eller när han är ute med sina kompisar. Jag kan inte mycket göra egentligen. Han börjar sakta bli vuxen och gör sina egna val. Men jag har sagt till honom att han inte är myndig och han får absolut inte röka för mig.

Så igår kväll, vid halv elva kommer jag ut i hallen som ligger mellan våra rum och känner direkt trots hans stängda dörr att han har rökt i sitt rum. Säkert i fönstret, men vad spelar det för roll? Det här hemmet är rökfritt. Jag dundrade in där, arg som ett bi. Jag är så grymt besviken på honom och känner att han respekterar inte mig för fem öre när han till och med tror att han kan röka HÄR. Eller trodde han att jag är så dum att jag inte skulle märka något?

Jag antar att jag kommit ganska lindrigt undan med hans tonår. Han har aldrig varit ute och slagits, supit eller stulit något. Han tar inte droger. Några små incidenter har hänt med alkohol i bilden och många killar vill ge sig på honom eftersom han är så jätte lång. Han blir en utmaning tyvärr... inga större tråkigheter har inträffat.

Men det spelar ingen roll. Jag försöker behandla honom med respekt och gör rätt mycket för honom. Jag vill inte bli tackad på det här sättet. Att nonchalant röka här när jag t o m är hemma. Nej, idag är jag riktigt sur arg och besviken...

Idag slutade jag tidigare. Hämtade vinterdäck på min mors jobb, stålsatte mig inför mötet med henne, hade en kollega med mig som förkläde. Det gick väl bra, men jag tror jag knappt tittade på henne. Mamma alltså. Mamma... det betyder väl den kvinna som funnits för mig hela livet. Som tror på mig och stöttar mig i vått och torrt. Som vill mig väl och inte klankar ner på mig. Då är hon inte min mamma. Hon fyller jämt om tio dagar. I somras, innan vår kontakt bröts eftersom hon inte accepterar mitt val av pojkvän frågade jag vad hon ville göra när hon fyller år. Det enda hon sa var att hon minsann skulle åka bort. Ensam. Inte ett ord har jag hört sedan dess. Min gudmor har visst frågat henne nyligen. Hon skrattar bara bort det. Vad ska jag göra då? Skicka blommor? Ett grattis-mail? Ringa? Jag har verkligen ingen aning. Nåväl, när jag fått däcken bytta på en verkstad bestämde jag mig att släpa dem upp på min egen vind så jag slapp återvända till moderns jobb. Det gick bra. Pojkvännen och jag hjälpes åt så det var inte så jobbigt även om det var fyra trappor upp utan hiss.

Nu sitter jag här, på min säng bekvämt lutandes mot några kuddar. Klockan är inte mycket men utanför fönstret är det kolsvart. Jag är trött. Ska diska och ta ett bad. I den ordningen. Sen tror jag mest det blir till att ligga framför TV:n. Ett glas rött skulle vara gott. Får man ta det på en vanlig torsdag... Det tror jag bestämt man får.

Jakten går vidare. Igår kväll ringde min pojkvän till det 20 år gamla telefonnr jag fått av min mor till hennes ex mamma. Jag var lite glad för på dagen när min kollega och jag testade det gick det fram signaler, vi hamnade hos en telefonsvarare. Dessvärre fick vi på kvällen svar av en man som inte alls visste vem den här damen var. Återvändsgränd alltså. Då fortsatte vi glatt att ringa det andra numret som kan vara till brodern. Där var det upptaget hur länge som helst och sen hamnade vi hos en telefonsvarare även där. Vi får försöka ikväll igen. En väninna till mig tyckte jag skulle ringa svenska ambassaden i landet där han är. Får de ge ut uppgifter månntro? I så fall är det en riktigt bra idé som jag självklart ska kolla upp.

Högljutt sex... min stackars 16-åriga son får inte sova på nätterna pga ett par ovanför som har sex att hela hans rum skakar säger han. Det är ju inte alls kul. Klockan två igår natt hade han fortfarande inte kunnat somna för att det hölls på för fulla muggar där uppe. En kollgega mailade mig en artikel på Aftonbladet som handlade om något engelskt par som fällts för något liknande idag. Pojkvännen och jag ska gå upp och prata med det här paret. Kvinnan verkar vara väl medveten om det hela, för hon frågade mig i somras om de störde oss (bara det var lite underligt tycker jag, då var hon nyinflyttad också...). Jag talade om för henne att det var min son som hade rummet under deras sovrum. Då lovade hon att de skulle skärpa sig. Känns pinsamt att gå upp och prata om det men sonen vill att vi ska flytta och det betyder ju att det inte är ok. Så ska man inte behöva känna i sitt hem...

Inte mycket nytt ännu på hitta-borttappad-älskad-saknad-familjemedlem. Pojkvännen som har fått i uppgift att ringa till Frankrike då han talar flytande franska kom hem efter kl tio igår kväll, då tordes vi inte ringa, de här människorna kanske lägger sig tidigt. Hinner han hem före tio ringer vi ikväll, annars får det helt enkelt bli imorgon. Har jag väntat i 18 år så kan jag nog vänta en kväll till... Vi har ett telnr som förhoppningsvis går till hans bror. Tyvärr vet jag att de knappt har haft någon kontakt tidigare, men här har vi bara halmstrån så... Jag har också fått ett telnr som gick till hans mor för 18 år sen. Idag testade kollegan och jag att ringa det från jobbet, jag var säker på att det inte skulle funka, men det ringde faktiskt och vi kom till en telefonsvararare, så numret är åtminstone i bruk. Kan ju ha bytt ägare, vi får se. Mer än så har jag inte nu. Jag är vid gott mod tills jag inte har fler halmstrån. Vi får se vad jag hittar på då...

Det är mörkt i Sverige. Vi bor i en svart säck känns det som. Inte ens en solstrimma på dagen. Kallt. Jag längtar efter en helt annan årstid...

Nu försöker jag få tag i min mors försvunna ex-pojkvän. En av de mest underbara människor jag träffat i mitt liv. Tänk alla nätter när jag mådde dåligt och han ägnade sig åt mig, pratade med mig, skrev dikter med mig, tröstade mig. Spelade fia med knuff. Idag fick jag tag i hans bästa kompis här i Stockholm. Han hade inte hört något på 4-5 år och hade inget telnr eller adress. När jag försöker på Eniro utomlands så går det inte att söka på privatpersoner just i det här landet. Suck. Jag tror kanske att jag hittat ett telnr till hans bror i Frankrike, men jag vet att de knappt hade någon kontakt. Men att försöka hitta hans mor eller bror är det enda halmstrået jag har just nu. Han jobbar som lärare i engelska och franska, men jag vet ju inte om det är för vuxna, barn eller ungdomar. Hur många skolor finns det inte i en miljonstad... Hade jag namnet på skolan skulle jag kunna leta lätt på eniro utomlands.

Tänk, det är 18 år sedan jag pratade med honom sist. Att få höra hans röst i telefon, bara det skulle vara som en dröm. Fick jag en adress och chansen att åka dit och träffa honom skulle jag redan vara på väg. Helt klart...

Igår la vi oss relativt tidigt för att vara en lördag, jag var en aningen seg efter fredagens bravader. Så idag höll pojkvännen på att försova sig för ett jobb, han  var sen och jag var snäll och skjutsade honom dit han skulle som inte låg alltför långt härifrån. Därav är jag uppe tidigt. Men ganska pigg.

Nu till en helt annan sak. Igår fick jag ett sms. Åh nej, inte nu igen tänker ni kanske som läser min blogg regelbundet... Men nej, tack gode gud, inga dåliga nyheter. Den här gången var det tvärtom riktigt bra nyheter. Det kom från min mor. Henne har jag ju ingen kontakt med, men den enda perioden jag haft en riktigt bra relation med henne var under 10 års tid när hon var tillsammans med en helt underbar man. Då var hon som en helt annan människa och vi umgicks mycket. Alla som träffade hennes man älskade honom. Han och jag hade den bästa av kontakter, han är en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv. För många, många år sen tog det slut mellan dem och han flyttade långt, långt bort härifrån, till en annan del i världen. Eftersom vi inte hört ett ljud sen har min mor till slut nästan trott att han är död. Det har jag definitivt aldrig gjort. Nu har i alla fall någon mött min mor på stan, en avlägsen vän som kände hennes man och jag har fått veta i vilken stad han bor och att han jobbar som lärare. Igår försökte jag desperat få fram några uppgifter om honom via google, men det gick inte alls. På flera sidor skulle jag betala med mitt kort för att få uppgifter om personer, då visste jag ju inte ens om det var han. Jag gillar inte att betala med mitt kort på nätet, speciellt när jag knappt vet vad det är så det gjorde jag inte. Ska försöka ringa utländska eniro idag. Om jag bara visste vad skolan heter han jobbar på men det vet jag inte.

En av mina vackraste dagdrömmar har alltid varit att jag ska få träffa denne man igen. Om det så bara vore för en enda dag. Han är det närmaste jag någonsin har kommit till en fadersfigur...

Det hade vi igår. Årets kickoff. Vi brukar aldrig få göra något extravagant, men vi har alltid haft en övernattning när det varit dags för denna händelse. I år blev det inte så. Vi hade ett informationsmöte på dagen, bowlade och fick middag på ett disco med en liten show till. På dan igår hade jag en lätt huvudvärk, var trött och tänkte att det här kommer bli en lång, seg kväll. Men jag kom faktiskt igång. Redan vid bowlingen som var riktigt roligt, och jag dansade så mycket igår att jag knappt kan gå idag. Är jag hundra år eller...? Sonen och pojkvännen var också ute igår, vi var alla på varsitt håll men kom hem ungefär samtidigt alla tre någon gång på nattkröken.

Idag är det lördag och allt är som det ska. Med andra ord, jag har ingenting planerat vilket är guld värt när jag stressar omkring som jag gör i veckorna, jag ligger fortfarande i sängen och jag har en stor kopp kaffe inom bekvämt räckhåll. Exakt så här vill jag ha det...

Det är inte klokt. Jag tycker faktiskt inte det. Vi lever inget bra i vårt stressade samhälle. Det kanske finns dem som hittat en bättre balans än mig men... det enda jag verkligen vill hinna med förutom det där förbannde jobbet som jag måste infinna mig på nio timmar varje dag, är att träna, laga mat till min son och att mitt hem ser någorlunda ok ut. De där ynkliga timmarna som är kvar efter arbetsdagens slut räcker ingenstans. Jag är så stressad just nu att efter jobbet när jag tränat samt rusat in i en affär och handlat, kom ut och skulle åka iväg så kör jag rakt in i en bil bakom. Visserligen är det svart som i en säck i vårt land den här årstiden, men nog borde jag väl se att det står en bil parkerad bakom mig... Som tur är hände inget, det blev inget märke, men det var en mycket förvånad man som stod där och packade ur något ur sin bil när jag körde rakt in i honom. Jag rusade ut och bad så mycket om ursäkt, jag var så uppstressad att jag tror faktiskt att jag kramade honom. Herre gud, jag vet ju inte vad jag gör längre... När jag försäkrat mig om att allt var ok och körde därifrån tänkte jag på att det här livet är på tok för pressat just nu.

Jag behöver en paus... En lång, lång, lång paus...

Ibland kan man ju lugnt säga att man skulle behöva en paus... Idag är en sådan dag. Jag känner mest för att strypa den där sextonåriga lata killen som bor här med mig. Grrrr.... säger jag bara! Dessutom tror han att jag är gjord av pengar. Det hade ju i och för sig varit trevligt. Men så är inte fallet... HADE jag varit gjord av pengar hade vi levt en aning annorlunda än idag. Och mitt jobb... No no hade jag sagt och lett brett om min chef hade frågat om jag skulle komma till jobbet imorgon bitti...

Nu blir jag utslängd från sonens rum och hans dator som jag lånat... Ha en skön kväll, fina bloggvänner.

Jaha. Ny vecka igen. Det betyder väl att jag ska kavla upp armarna och ta nya tag. Ute är det kolsvart. Tänk på sommaren så här dags... Då är himlen alldeles blå och solen skiner som bäst. Det är långt kvar till kvällen. Nu verkar det som att det är mitt i natten innan klockan ens blivit fem. Men det här borde ju inte vara någon nyhet, det är ju likadant i november månad varje år. Idag fick jag ytterligare en ny arbetsuppgift på jobbet. De har lassat på mig mer och mer det sista året. Men jag gillar utmaningar och att ha något att bita i så det gör mig ingenting. Naturligtivs skulle jag säga till om det blev mig på tok för övermäktigt.

Just nu är det något lugnare i mitt inre. Jag litar inte på någonting, vem vet vad som händer härnäst? Men precis just nu kan jag andas lugnt och tankarna far inte som skottspolar i huvudet på mig. Jag hoppas att jag fått min dos av tråkigheter för ett tag framåt. Nu kan det väldigt gärna få hända något riktigt positivt istället. Som omväxling...

Här var det grått. Blött. Ingen sol i sikte. Tänkte ta en promenad men har slagit det ur hågen nu. Det får bli en annan dag. Istället ska jag åka och handla, städa och tvätta. Sen. Känner mig trött och sliten. Behöver lugn och ro. Just nu sitter jag i min säng med laptopen i knät. En svart katt trampar oroligt omkring runt mig. Hon tycker inte att jag sköter mig. När det är sånt här väder vill hon att jag ska drapera mig med en filt så hon kan krypa under och ligga där och spinna. Men filten är på andra sidan rummet och jag orkar inte ens gå och hämta den. Taskigt kanske. Hon kan ju inte hämta den själv. Sonen sover och pojkvännen har åkt för att repa. Det är tyst och skönt här hemma. Jag önskar att den här söndagen skulle vara i en evighet. Just nu tror jag faktiskt att jag gillar söndagar mest. När jag mår så här dåligt. För hela veckorna förväntas jag vara effektiv och jobba och träna. Fredagar och lördagar måste jag tacka nej med dåligt samvete till samvaro med vänner och pojkvän som vill att vi ska göra saker tillsammans. Men på söndagar får jag vara ifred. Då får jag vara ifred och får en dos av det lugn jag så väl behöver just nu.

Föresten gick jag och hämtade filten. Katten krävde det verkligen, hon började skrapa på mig med sina klor och jama samtidigt som hon spann med bedjande blick. Nu ligger hon därunder i sitt tält. Ordningen är återställd...

Vad mer kan man begära? När jag mår så här dåligt finns bara två saker som kan lindra smärtan. Ett stort glas rött vin vid min sida och Antony And The johnsons med låten "Cripple And the Starfish" i hörlurar så högt det bara går. Den här personen som skickade ett sms till mig för cirka två veckor sedan och vände upp och ner på min värld... den personen är inte vatten värd och egentligen skulle inte personen få ha så stort inflytande på mitt liv. Jag känner inte människan och skulle h*n få för sig att höra av sig igen skulle h*n ligga risigt till för den här gången skulle jag vara beredd...Men vad personen lyckats med är att få mig att må dåligt igen. Och allt har kommit upp till ytan ännu en gång. Tänk t ex på att jag har två föräldrar. En pappa och en mamma. Ingen av dem vill ha kontakt med mig. Varför? Jag har ingen aning, jag kan bara spekulera. Min far har knappt aldrig hört av sig. Jag kan knappt spekulera. Han var endast nitton år när jag föddes. Min mor... tja... kanske har mina vänner rätt? De tror att hon är avundsjuk på mig. Jag är 17 år yngre än hon och har trots att varken hon eller min far har brytt sig om mig kommit ganska långt i livet.. Hon känns mer som en obstinat, avundsjuk storasyster eftersom hon alltid försöker vända min mormor, hennes mor och även min "mor" (hon var ju den enda som tog hand om mig) emot mig. 

Jag försöker att inte bli bitter. Jag försöker sköta om mitt liv och min son. Jag jobbar. Heltid. Jag sparar pengar till min son. Jag försöker ha ett förhållande. Jag försöker leva mitt liv. Jag är inte på något sätt perfekt. Jag försöker bara...

Jag har haft exakt noll egentid de sista dagarna, har inte ens fått en minut att titta in här. Men nu är jag tillbaka. I min egen lilla bloggvärd. Eftersom mitt liv just nu inte är på topp skulle det vara skönt att kunna krypa in här på riktigt. Jag kunde gå från blogg till blogg och hälsa på i era liv på riktigt. Och slippa mitt eget ett tag, vad skönt det skulle vara! Äta middag hos en bloggare, ta en promenad hos en annan, sova över hos någon som kanske har ett stort hus där jag skulle få gott om plats. Skulle ni ta emot mig? Det är skönt att drömma ibland. Jag har tyvärr mycket att grubbla på fortfarande. Det kommer att ta tid att komma över den senaste tidens händelser känns det som. Men som vanligt traskar jag på. På mitt livs stig... Det är många berg och djupa dalar jag ska ta mig igenom.

En dag i taget...

Även om det inte var någon höjdare att gå till jobbet idag och jag är jätte glad för mina två dagars time out, så ligger det någonting i att det kan vara skönt att göra saker man måste koncentrera sig på så man slipper de malande tankarna. Jag har mycket att göra nu igen på jobbet, det låg en del och väntade bara på de här dagarna jag varit borta. Det var bra. Som vanligt klarar jag av vardagen även när jag mår dåligt. Jag biter ihop och gör det jag ska. Men ärligt talat... jag är inte värd att råka ut för tråkiga saker hela tiden. En liten lycklig stjärna skulle kunna få lysa för mig nu ett litet tag.

Det tycker jag skulle vara lite rättvist...

Precis så tar jag mig igenom dag för dag nu. Sammanbitet. Det finns knappt någonting som kan få mig att le. Det kommer säkert att komma bättre tider. Men inte just nu. Det här är min sista dag i lugn och ro. Sen börjar cirkusen igen. Jag drömde inatt att jag skulle till jobbet och det hände tusen saker jag var tvungen att  ta itu med så jag kom aldrig iväg. Mer och mer stressad blev jag och jag insåg att jag skulle bli så sen.

Jag vaknar varje morgon och tror i cirka en sekund att allt är ok. När jag vaknar till liv, vilket går fort, kommer jag ihåg hur det egentligen är. Det är inte alls bra. Och det är så synd. Det hade ju varit så trevligt om jag någon gång kunde drabbas av lite tur i mitt liv än tvärtom. Sen får jag dras med känslan av ångest hela dagen tills jag äntligen får lägga mig och sova igen. Sömn är den bästa medicinen sägs det. Ibland kan man inte sova alls när man mår dåligt och då mår man oftast ännu sämre. Nu kan jag sova bra för tillfället och det känns som en gåva i allt mörker...